Mina katarer, papister och nonkonformister:
Kristendomen är för åtskilliga troende i första hand en religion, och bland dessa (och då i synnerhet bland medlemmar av församlingar som folk i gemen älskar att göra sig lustiga över) återfinns många hårt arbetande kristna vilkas barn växer upp till att bli högst civiliserade, disciplinerade, belevade och intelligenta människor. Kristendomen är emellertid samtidigt också någonting mer än en religion, nämligen ett moraliskt och filosofisk ramverk som starkt präglar även västerländska ateisters världsbild. I egenskap av ett sådant har kristendomen implikationer som sträcker sig långt utanför teologins domäner, varför ingen analys av de västerländska ideologierna heller är komplett utan att man tar detta i beaktande.
Av central betydelse i sammanhanget är att den ideologiska kristendomen har en utpräglad dubbelnatur, så till vida att vi i denna finner vi en kraft som på en och samma gång är tätt sammanflätad med såväl Europas uppgång som västerlandets nedgång och dekadens. Frågor som hur man bör förhålla sig till ateismen, eller om huruvida kristendomen ur ideologiskt hänseende bör betraktas som en god och uppbygglig kraft snarare än en dålig och skadlig sådan, har därför inga enkla svar. Olika försök till analys kommer resultera i helt olika utfall beroende på vad man läser in i begreppet kristendom, beroende på vilka kristna strömningar som åsyftas och beroende på när i historien de skeenden man på detta sätt försöker utvärdera utspelat sig.
Kristendomen var i sin ursprungliga form en (med Spenglers terminologi) magisk religion. Som sådan var den påfallande främmande för den europeiska traditionen, och dess införande sammanföll också nära i tid med både Romarrikets och – åtminstone i väst – civilisationens fall. Kontinenten skulle snart återhämta sig, men i samband med detta kom också kristendomen att förändras. Antika föreställningar, hellenistisk filosofi och traditionell europeisk mytologi ympades in i den nya religionen, samtidigt som den inåtblickande ådra och svaghetsdyrkan som hade utmärkt den tidiga kristendomen sattes på undantag. Resultatet blev som bland annat Evola påpekat ett trossystem som visserligen var allt annat än skräddarsytt för Europa, men inte desto mindre både uppvisade vitalitet och förmådde tjäna kontinentens intressen påfallande väl.
Efter att dignitärer som Thomas av Aquino lämnat viktiga bidrag kom kristendomen att såväl bli mer intellektuell som ytterligare återanknyta till det antika arvet. Detta banade vägen för renässansen, och det faustiska Europa började nu utkristallisera sig på allvar. Att det var just en påstådd pakt med Djävulen som kom att göra Johann Georg Faust till stoff för legender är dock mycket talande, för just i den faustiska strömningen kom också kristendomens janusansikte att visa sig tydligare än vad det någon gång tidigare hade gjort. Den faustiska människan började nämligen respektlöst att borra sig djupare och djupare in i både universum och den andliga världen, men detta utan att först mentalt förbereda sig på vad hon där skulle kunna tänkas finna.
Den första påminnelsen om vilka farliga krafter man hade börjat experimentera med kom i form av ett fullskaligt böhmiskt uppror mot Rom, anfört av en präst vid namn Jan Hus. Efter att Hus blivit bränd på bål och Böhmen föremål för upprepade korståg slogs upproret ned, men en ny och ännu mer nitiskt revolt skulle snart följa i Florens efter att en kompromisslös munk vid namn Girolamo Savonarola 1494 lyckats tillskansa sig makten över staden. Också detta uppror slogs relativt snart ned, men mindre än 20 år efter att även Savonarola blivit avrättad inleddes reformationen. Denna – eller åtminstone dess religiösa aspekt – var en de bokstavstroendes reaktion mot att den kristendom som utvecklats efter Romarrikets fall hade fjärmat sig från källorna. Till skillnad från en idag påfallande utbredd missuppfattning innebar detta inte att protestantismen kom att representera en mer avslappnad form av kristendomen, utan tvärtom en betydligt mer hårdför sådan.
Till de mer spektakulära konsekvenserna av denna nya och mycket gudfruktiga grundsyn hör den protestantiska arbetsmoralen. Denna är mycket djupt förankrad i protestantisk teologi, och bottnar i den djupt troende protestantens behov av att övertyga sig själv om att han är dygdig i Guds ögon. Denna fixering vid hårt arbete fick snabbt högst konkreta följder för samhällsutvecklingen även bortom teologins domäner, och kom därför också inte bara att prägla den nya grenen av kristendomen utan också civilisationen i stort. Just denna arbetsmoral fick nordeuropéerna (och med tiden också nordamerikanerna) att anstränga sig till det yttersta, med vetenskapliga framsteg, kapitalackumulation, den industriella revolutionen och de kärva holländska kalvinisternas utdikning av havet som konsekvenser. Protestantismen gav den faustiska civilisationens en massiv energiinjektion, som under runt 400 år fick denna att blomstra som aldrig förr. Därefter hade den dock, till synes, bränt ut sig.
Skrapar man lite på ytan finner man snart dock religiösa orsaker även bakom denna stagnation och dekadens. Efter att Nordeuropa kapat banden till Rom, decentraliserat kyrkan och börjat betona vikten av de personliga bibeltolkningarna snarare än högkyrklig dogmatism började protestantismen inte bara mutera okontrollerat, utan kom omsider också att återuppta den destruktiva idealisering av svaghet som utmärkt den tidiga kristendomen. Den snabbt muterande protestantismen skulle med tiden också komma att frigöra sig från Gud, men däremot inte från den eskatologi, svaghetsdyrkan, slavmoral och det fokus på uppoffring man man en gång i tiden funnit stöd för i djupstudier av Bibeln. Likaså blev den långtgående konsensuskultur som utgjort en förutsättning för den kärva protestantiska ordningens upprätthållande kvar, men nu under politisk snarare än ecklesiastisk kontroll. Följderna blev tidvis direkt schizofrena, som när en gren av kalvinismen utmynnade i den progressiva ordningen och en annan i apartheid, men överlag kan resultatet ändå sammanfattas med att man behöll kristendomens negativa aspekter, samtidigt som man avskaffade allt det som hade bidragit till att ge den mänskliga tillvaron transcendens och mening.
Vi finner därmed inte bara att kristendomens roll i den europeiska historien varit både konstruktiv och destruktiv, utan också att dess uppbyggliga sidor ofta varit väldigt svåra att entydigt skilja från dess skadliga. Till saken hör också att kristendomens destruktiva aspekter ända sedan Bibeln först sammanställdes hela tiden funnits där, om än tidvis bara i latent form. Under långa perioder har man visserligen lyckats kväsa dessa, men då bara för att för eller senare återigen tappa kontrollen över dem. Frågan om hur vi bör se på kristendomen blir av denna anledning lika komplicerad som de givna svaren blir lätträknade. För att hitta ett konstruktivt sätt att närma oss detta dilemma måste vi sannolikt både acceptera att kristendomen på gott och ont alltjämt utövar ett stort inflytande på oss själva, och att någonting väldigt viktigt gick förlorat när människor i gemen blev gudlösa. Viktigast av allt är kanske dock en insikt om att så länge man inte förstår vilken roll kristendomen faktiskt har spelat i västerlandets historia, är också varje försök att såväl omfamna som frigöra sig från denna världsåskådning dömt att misslyckas.