2020-02-06

När populismen besegrade den liberala demokratin

Mina avogt inställda Innsmouthbor med oortodoxa släktträd:

Trots att de flesta idag vuxna svenskar fått lära sig i skolan att ordet demokrati betyder majoritetsstyre, är detta någonting man från etablissemangets sida på senare år börjat förneka. I stället, får vi veta, bör begreppet utläsas som en kortform av liberal demokrati, vilket i sin tur betecknar en ordning där majoritetens makt är kraftigt kringskuren i syfte att skydda minoriteten. I den mån man ber någon som ansluter sig till denna tolkning av demokratibegreppet motivera detta, blir svaret en förment humanistisk men förljugen utläggning om att majoritetsstyre riskerar att urarta i förtryck. Detta utgör en rationalisering, med syftet att utmåla en framväxande ordning där majoriteten förtrycks av en kallhamrad och i allra högsta grad självisk minoritet som någonting mycket ädlare än vad den är.

Förljugenheten inskränker sig dock inte till detta, utan omfattar även den kreativa omtolkningen av demokratibegreppet som sådant. Demokrati betyder inte bara bokstavligen folkstyre, utan representerar också en ordning som om något utmärker sig för frånvaron av spärrar mot "pöbelvälde" (vilket Sokrates dödsdom utgör ett tidigt historiskt exempel på). I själva verket utgör det man idag kallar för "liberal demokrati" (en mer korrekt benämning är republik) och demokrati närmast varandras motsatser, och genom historien har republikanismens förespråkare av just denna anledning ofta använt begreppet demokrati som ett skällsord. Republiken var dock som Platon konstaterade så tidigt som för 2400 år sedan redan på förhand dömd att övergå i demokrati. Ett mycket belysande exempel på detta utgörs av USA, då den republik som grundlagsstadgades där 1789 förvandlades till en demokrati på ungefär ett halvsekel.

I landets sjunde president Andrew Jackson finner vi en person som närmast förkroppsligar denna förvandling. Av denna anledning sågs Jackson inte bara som en farlig populist av sina samtida meningsmotståndare, utan betraktas också alltjämt som en sådan av vår egen tids etablissemang. Vad Jackson och den rörelse han ledde framför allt gjorde var dock att avskaffa de krav på egendom som dessförinnan hade gällt för att få rösta, varför valresultaten tack vare honom för första gången kom att börja spegla folkflertalets vilja och inte bara den besuttna elitens. Annorlunda uttryckt, vad Jackson gjorde var att införa precis den ordning som, efter att den hade spridit sig över världen, snart började beskrivas i floskulösa termer av det finaste vi har även av den liberala demokratins förmenta förespråkare.

Vi finner därmed inte bara att även det sätt på vilket Jackson beskrivs idag är en del av ett förljuget narrativ, utan framför allt att hans livsgärning i praktiken blev den liberala demokratins avskaffande. När vi idag får höra att den liberala demokratin utgör den riktiga demokratin hänvisar man inte sällan till just de argument som en gång åberopades mot personer som Jackson, men vad man ignorerar är det faktum att dessa argument blev inaktuella redan under dennes livstid. I den omvälvning av USA som blev resultatet finner vi både uppbyggliga och destruktiva aspekter, men talande nog finner vi också i dåtidens politiska skiljelinjer anmärkningsvärda likheter med de politiska skiljelinjerna idag. Stödet för Jackson återfanns framför allt bland landsbygdsväljare med traditionella värderingar, medan hans motståndare tenderade att vara progressiva och välbärgade stadsbor.

När den demokratiska revolution Jackson inlett spred sig över världen skulle det i allmänhet bli just populistiska partier som tog makten, och i Sverige kom denna strömning att representeras av Socialdemokraterna. Dylika partier var ointresserade av de republikanska principerna, utan använde i stället ofta det demokratiska mandat de fått av väljarna för att påtvinga minoriteten en politik denna definitivt inte önskade. De republikanska principerna glömdes bort, och även om managersamhället med tiden började urholka demokratin förblev de också bortglömda under hela 1900-talet. Det var först när de gamla etablissemangen under århundradet som följde började få allt svårare att mobilisera en majoritet av väljarna som man – till synes – började intressera sig för de republikanska principerna igen.

Den här gången var dock rollerna omvända. Vad etablissemanget fruktade var inte att en majoritet skulle börja förtrycka minoriteten, utan att de själva som minoritet inte längre skulle kunna förtrycka majoriteten. I detta läge blev påståendet att det var den liberala demokratin man värnade bra spinn, men verkligheten var en helt annan. För att förstå varför kan vi med fördel ännu en gång vända oss till Platon. I Staten argumenterar denne för att en stat degenererar genom att ett en serie successivt sämre statsskick avlöser varandra. Hans 2400 år gamla definitioner låter sig inte utan vidare översättas till moderna förhållanden, men i den första av dessa – timokratin – finner vi en ordning snarlik vad vi idag kallar för ståndssamhället. Denna kommer med tiden att avlösas av oligarkin, med vilket Platon avser en ordning snarlik den vi idag kallar republik eller liberal demokrati. Oligarkin övergår med tiden i demokrati, som i sin tur utgör förfallets näst sista steg. Det allra sista steget, menar Platon, utgörs av tyranni.

Den utveckling Platon skisserar beskriver den efterantika historien anmärkningsvärt väl. Timokratin är det feodala samhället, som i samband med den industriella revolutionen övergår i den klassiska liberalismens oligarki. Den jacksonska revolutionen inleder den demokratiska eran, som i sin tur – även om det här bör påpekas att formerna för detta inte riktigt överensstämmer med vad Platon beskriver – i samband med den manageriella revolutionen börjar övergå i tyranni. Vad detta rent konkret innebär för oss själva är att vi idag befinner oss i skärningspunkten mellan demokrati och tyranni, och att det är just de personer som säger sig värna den liberala demokratin som går i bräschen för denna förvandling. Annorlunda uttryckt, de många hänvisningarna till "liberal demokrati" är inte bara felaktiga, utan begreppet utgör framför allt ett kodord för tyranni.