2019-05-28

Om frihandel som självändamål

Den samtida vurmen för frihandel framstår för många som någonting i våra tider så ovanligt som en seger för sunda värderingar. I en tid då liberalismen till synes har muterat till någonting helt annat än vad den en gång var, har en av den klassiska liberalismens och libertarianismens mest centrala principer inte bara oväntat tagits till heders igen, utan därtill fått en starkare ställning än kanske någonsin tidigare. Detta betraktas idag allmänt som en viktig och avgörande seger för högern, någonting som dock är en missuppfattning grundad på en väldigt ytlig analys.

Det första man bör notera är att frihandel blott är en av den klassiska liberalismens grundprinciper. De debattörer och makthavare som idag hävdar att frihandel är en självklar liberal princip, tenderar i själva verket att behandla den klassiska liberalismens teser som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka som man vill. Samma personer som idag närmast slentrianmässigt utmålar frihandelskritiker som extremister, accepterar i regel utan vidare inte bara fiatvalutor, utan går dessutom ofta i bräschen när andra av den klassiska liberalismens grundprinciper som äganderätt, yttrandefrihet och organisationsfrihet urholkas på politisk väg. Skrapar man lite på ytan visar sig den förment liberala renlärigheten inte bara vara ytterst selektiv, utan därtill någonting man kombinerar med att i de flesta andra frågor utmåla radikala avsteg från den klassiska liberalismens mest grundläggande principer som någonting önskvärt.

Det andra man bör notera är att vad vi idag kallar för "frihandel" näppeligen är en ordning så fri som namnet antyder. Bakom begrepp som "frihandelsavtal" gömmer sig extremt långa och allt annat än förbehållslösa dokument, framförhandlade i lönndom och utom insyn, som i själva verket utgör avtal för reglering av handel. Den ordning som stipuleras av dessa avtal må ofta vara mindre ofri än den ordning som föregått dem, men inte desto mindre utgör en sådan ordning någonting som starkt avviker från det klassiskt liberala idealet om frihandel. Av denna anledning har just klassiska liberaler inte sällan också tillhört sådana avtals mest högljudda kritiker.

Av betydligt större intresse är dock någonting helt annat, nämligen att den klassiska liberalismens argument för frihandel är strikt ekonomistiska. Om att frihandel på det rent makroekonomiska planet leder till ökad rikedom råder inga tvivel. Detta innebär dock inte att frihandel i alla lägen per definition är någonting önskvärt. För det första bortser det makroekonomiska synsättet helt från att konsekvenserna på det lokala planet i vissa fall kan vara helt förödande. För det andra bortser den som intar det strikt ekonomistiska perspektivet från alla aspekter av den mänskliga tillvaron som inte kan mätas i pengar. Det hade till exempel varit vansinne av Polen att våren 1939 teckna ett frihandelsavtal med Tyskland som möjliggjorde kraftigt ökad export av krigsmateriel till grannen i väster.

Om de säkerhetspolitiska aspekterna av frihandel säger den klassiska liberalismen ingenting. Detsamma gäller ett flertal andra aspekter som är av central betydelse när frihandelns fördelar skall vägas mot dess nackdelar. Storskalig import av jordbruksprodukter leder inte bara till försämrad livsmedelssäkerhet, utan också till att stora naturvärden går förlorade. Att flytta fabriker till länder där produktionskostnaderna är lägre kan leda till såväl omfattande industrispionage, social omvälvning, kulturell utarmning, indirekt stöd till en fientlig makts väpnade styrkor samt externaliteter som betalas av människor världen över. Det ekonomistiska argumentet täcker i själva verket endast en liten del av frihandelns konsekvenser, låt vara att dessa tenderar att sammanfalla med just de konsekvenser som såväl är lättast att räkna på som de man i en andefattig och materialistisk era tenderar att stirra sig blind på.

Den närmast religiösa dogmen om frihandel avslöjas därmed för vad den är, nämligen sinnebilden av en vänsterhållning. Föreställningen om att frihandel under alla omständigheter är någonting önskvärt är produkten av en rigid och rationalistisk inställning, baserad på en extremt förenklad modell av verkligheten där det inte finns några andra värden än de strikt ekonomiska. Samtidigt är det uppenbart att det finns stora fördelar med internationell handel, och att skyhöga tullmurar i många fall skulle få direkt förödande konsekvenser. Frihandel bör därför ses som ett ideal, men ett sådant som måste vägas mot andra. Då dessa ideal ofta står i direkt motsättning till varandra, lämpar sig dock frågan om hur fördelar skall vägas mot nackdelar synnerligen illa för rationalistisk teoribildning av den sort som har den bombastiska ambitionen att erbjuda det korrekta och enda renläriga svaret på allt.

Förmår man inte se detta, befinner man sig dock i gott sällskap. Vad man då gör är nämligen ingenting mindre storslaget än att begå samma misstag som i stort sett varje vänstertänkare i världshistorien har begått före en själv.

2019-05-21

Om den konstruerade främlingen och återgången till det förnationalistiska tillståndet

När Hillary Clinton i september 2016 mitt under rådande presidentvalskampanj avfärdade en fjärdedel av väljarna som en "basket of deplorables", var detta ingenting som sades i ett vakuum. Tvärtom är yttranden av detta slag idag legio, och även en tämligen förhärdad misantrop som undertecknad kommer allt oftare på sig själv med bli direkt illa till mods av det hämningslösa förakt gentemot arbetarklassen och landsbygdsbor som man inom den progressiva kasten numera både öppet och stolt koketterar med.

En utmärkande egenskap för detta förakt är att föremålet för det är människor som betraktas som väsensskilda från den egna gruppen. Sättet föraktet framförs på röjer inte bara en nedlåtande attityd, utan även en betraktare vars blick är den med vilken man betraktar någonting som inte är riktigt mänskligt. Hållningen påminner om den i bästa fall roade, och i värsta fall direkt äcklade, zoologens eller viktorianske antropologens. Vad man betraktar är till synes inte en människa med vilken man delar språk och kultur, utan en fullständigt främmande varelse.

I viss mån speglar naturligtvis detta en uråldrig sanning, nämligen att olika samhällsskikt utmärker sig för sina egna sociolekter och subkulturer. I modern tid har dock dessa skillnader länge varit av sekundär betydelse, och överskuggats av att man även mellan dessa skikt delat språk och – till följd av geografisk närhet – såväl erfarenheter som kulturella referensramar med varandra. Detta har skapat en gemensam identitet som svetsat människor samman, och som i förlängningen också skapat en gemensam klan eller stam.

Vad det hämningslösa och idag så fashionabla progressiva föraktet mer än någonting annat är ett utlopp för, är en ambition att lämna denna gemensamma identitet bakom sig. Genom att retroaktivt utse etablerade begrepp till nedsättande epitet, genom att själv alltmer börja signalera vem man vill uppfattas som genom användandet av kodord, och genom att avsiktligt förstärka de skillnader som alltid funnits när det kommer till nöjen, kulturella preferenser och konsumtionsmönster, har man aktivt och avsiktligt vidgat vad som tidigare varit en spricka till en djup klyfta.

I takt med att klyftan blivit djupare har också den gemensamma identiteten försvagats, ända tills de båda grupper som nu är tydligt uppdelade på varsin sida av den börjat sluta uppfatta sig som en och samma stam. Förmågan och viljan till empati börjar inskränka sig till den egna gruppen, och för den progressive som vet sig ha moralen på sin sida, börjar människorna bortom den mentala klyfta man själv i allra högsta grad varit med om att skapa i tilltagande grad framstå som just en "basket of deplorables".

När samhörigheten väl har eroderats och en främling har skapats, ligger som hos alla flockdjur föraktet och hatet nära till hands. I syfte att vidga klyftan ytterligare, börjar det i detta skede också framstå som alltmer lockande att – om inte i praktiken, så i alla fall med en läpparnas bekännelse – uppta faktiska främlingar i den egna stammen, då detta blir ett effektivt sätt att förstärka främlingskapet ytterligare. Det är sannolikt också i ljuset av detta de idag så vanliga referenserna till begrepp som "vita män" bör förstås.

Vad man i och med detta lyckats uppnå är en återgång till ett förnationalistiskt tillstånd, där stamtillhörigheten primärt avgörs av klass och kast, snarare än av just nationalitet. Till skillnad från vad som var fallet före nationalismen, förenas idag dock i väldigt hög utsträckning de olika kasterna av nationalstatens gemensamma institutioner, allmänningar, transfereringssystem, lagar och sociala konventioner, varför vad som då fungerade förhållandevis väl nu ger upphov till våldsam friktion. Vad mer är, den kastchauvinism som nu tillämpas är så ohämmad att den även får de flesta radikala nationalister att framstå som måttfulla i jämförelse. Den nidbild av nationalismen man sällan försitter ett tillfälle att kritisera, speglar i själva verket bara vad man själv ogenerat ägnar sig åt, fast på grundval av en annan stamtillhörighet än den nationella.

Att den egna chauvinismen är både djupt motbjudande, hatisk och farlig, utgör dock för den progressive inget problem. Då den varken kan kopplas till nationalitet eller ras blir den, med den progressives fäbless för ytliga och emotionella analyser, till en fullt legitim hållning. Att man till skillnad från den stora merparten av västvärldens nationalister leker med just de krafter som gång på gång visat sig vara väldigt farliga, förblir därför någonting som inte ens den som ständigt och tvångsmässigt hänvisar till 1930-talet reflekterar över för en sekund.

2019-05-19

Om vikten av att inte vara en renlärig libertarian, eller: Operationen gick bra men patienten dog

Jag blev nyligen ombedd att utveckla ett påstående jag då precis hade kastat ur mig, nämligen att det är vänsterlibertarianer som står för den renläriga libertarianismen. Jag hade vid tillfället i fråga inte möjlighet att utveckla mitt på en och samma gång både ärligt menade och avsiktligt provokativa påstående, och när jag sedan började fundera på hur jag bäst kunde svara, slog det mig att detta med fördel kunde göras i form av en offentligt text.

Att liberalismen är en vänsterideologi är inte en åsikt, utan ett väletablerat historiskt faktum. Liberalismens en gång självskrivna ställning som vänsterideologi återspeglas inte bara i liberala organisationsbeteckningar som Venstre och Sveriges vänsterpressförening. Detta följer också per definition, då det var just omständigheten att liberaler satt till vänster i den revolutionära nationalförsamlingen som en gång i tiden gav upphov till begreppet som sådant. Libertarianismen är inte bara en gren av liberalismen, utan därtill i mångt och mycket ett försök att gå tillbaka till liberalismens rötter. Av denna anledning kan man också på tämligen goda grunder hävda att libertarianismen (eller åtminstone den liberalism libertarianismen försöker återskapa) är en väldigt god kandidat till titeln som alla senare vänsterideologiers urmoder. Ett sådant resonemang hade måhända kunnat framstå som en meningslös akademisk övning, vore det inte för att denna omständighet har återverkningar på en debatt som fortfarande pågår.

Den klassiska liberalismen uppstod i Storbritannien, och kom att få en dominerande ställning efter vad som (i ett närmast skrattretande exempel på tillämpad whighistorieskrivning) fått namnet "den ärorika revolutionen". Det var under den nya ordning som därefter växte fram som marknadsekonomin, religionsfriheten, de negativa friheterna och den industriella revolutionen – det vill säga just de värden som libertarianer (och ironiskt nog också neoreakationärer) brukar tala sig varma för – slog rot. De jakobituppror som skakade det efterrevolutionära Storbritannien utgjorde ett påtagligt hot mot denna mer eller mindre libertarianska ordning, och det liberala svaret blev, talande nog, bland annat omfattande kulturell repression riktad mot de landsändar som hade varit drivande i upproren.

När tretton av de brittiska kolonierna i Nordamerika 1776 gjorde uppror var detta i mångt och mycket en konsekvens av att de inte fann den brittiska liberalismen vänsterradikal nog. Den ordning som under landets första år rådde i Amerikas förenta stater kan närmast betraktas som anarkokapitalistisk, och när landet 1789 fick en ny konstitution som av libertarianer ofta brukar framhållas som en kraftig vänstervridning, var detta i själva verket en högerreaktion i syfte att upprätta en ordning något mer lik den kungliga. Samma år utbröt också den franska revolutionen, som ursprungligen var ett försök att införa den anglosaxiska liberalismen i Frankrike. När snöbollen väl var i rullning kom landet snart att utvecklas i en betydligt mer radikal riktning, men inte desto mindre skulle de nu tre liberala traditionerna komma att korsbefrukta och influera varandra, varför även mycket av den franska liberalismens idégods med tiden blivit till liberal kanon.

Det är ur denna tradition som libertarianismen, på gott och ont, är sprungen. Mycket av vad den fört med sig är idag närmast omöjligt att föreställa sig en tillvaro utan, men annat har med tiden också visat sig högst problematiskt. I den mån en saudisk oligark vill finansiera wahhabistiska moskéer i Sverige med sina egna pengar, saknar till exempel libertarianismen medel att försvara sig. Utifrån libertarianismens fokus på äganderätt, religionsfrihet och negativa rättigheter går det inte att förbjuda någonting sådant, även om man på förväg vet att konsekvenserna kommer bli destruktiva och destabiliserande. En del libertarianer drar därför slutsatsen att saudiskfinansierade wahhabistiska moskéer inte är något problem, andra argumenterar för att finansieringen bör strypas på grunder som till sin natur dels inte är libertarianska, dels står i konflikt med libertarianismens grundprinciper.

Det är i sammanhanget tämligen uppenbart att det är den förstnämnda gruppen som företräder den renläriga libertarianismen, och i den sistnämnda man finner en avvikelse från denna. Slutsatsen man bör dra av detta är dock inte att man till varje pris måste stå upp för den renläriga libertarianismen, utan tvärtom att libertarianismen ibland leder väldigt fel. Libertarianismen kan till exempel utifrån sina egna premisser stoppa en oönskad och destruktiv folkvandring om denna primärt är driven av bidrag, men inte annars. I ett nordeuropeiskt, homogent och förhållandevis isolerat samhälle kan den renläriga libertarianismen sannolikt fungera väl som rättesnöre även in absurdum, men i globaliseringens tidevarv visar sig ideologin allt oftare sakna konstruktiva svar på vad som nu blivit till ödesfrågor.

Det är här libertarianismens vänsterursprung gör sig påmint, emedan den kompromisslösa och renläriga libertarianismen i detta läge blir till ett rent självskadebeteende. Huruvida man väljer att hantera detta genom att förkasta, omtolka eller göra avsteg från libertarianismen är sekundärt, så länge man inte insisterar på renlärighet till varje pris. Renlärighet är i detta läge inte en dygd, utan en destruktiv och fyrkantig hållning à la talesättets operationen gick bra men patienten dog. Att den renläriga hållningen är just renlärig, är dock omöjligt att förneka. Denna omständighet säger måhända någonting mindre smickrande om libertarianismen som sådan, men det gör definitivt inte renlärighet till ett självändamål.

2019-05-17

Surf grimoire med Per Svensson

Den 16 maj 2019 skulle komma att gå till historien som ett epokgörande datum i den svenska opinionsjournalistiken. Stärkt inte bara av sina tidigare succéer med experimentella ledarkrönikor, utan också av det faktum att han själv var chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, och därmed också ytterst ansvarig för att bedöma vilka alster som uppfyllde de högt ställda kvalitetskraven, beslöt sig Per Svensson för att ännu en gång låta populasen ta del av hans klokskap.

Som den vanemänniska han var, valde Svensson att ännu en gång begagna sig av en litterär form han själv ansåg sig bemästra till fulländning – nämligen vad som i den anglosaxiska världen kallades för stream of consciousness. Med vad han själv trodde var en självsäker, solbränd, blond och muskulös kalifornisk surfares grace kastade han sig ut på de subtila språknyansernas bränningar, och att elaka tungor därefter skulle komma att påstå att han i full fart med detta mest hade liknat en panikslagen och akut självmedveten älg som försökt dansa wienervals, kan utan vidare avfärdas som ljusskygga krafters försök till förtal av en stor konstnär.

Det är en förfärad Per Svensson som inleder sin text. Under de rigorösa studier han med både koncentrerad ansiktsmuskulatur och allvarlig blick, men också med ett lekfullt intellektuellt leende på läpparna, har ägnat sig åt i sitt eget bibliotek, har han funnit att Carl von Linné gjort sig skyldig till brott mot 2010-talets värdegrund, och vad värre är, att brottet har begåtts på latin! Svensson finner dock tröst i den förmildrande omständigheten att von Linné trots detta förmådde uppskatta månaden maj. En månad då hästkastanjer enligt Svensson utmärker sig som mer färggranna än självaste prunus-släktet, och då syrenerna doftar inte likt parfym, utan likt psilocybin och lysergsyradietylamid.

'Den brittiska romantiske poeten John Keats är för tillfället kanske mest känd för att Ben Whishaw har spelat honom i "Bright star", en kärleksfilm regisserad av Jane Campion', fortsätter därefter Svensson i vad som inte bara är en mycket elegant övergång, utan också en påminnelse om att han, förutom att vara en stor litteraturkännare, också hade en osviklig känsla för det folkliga. Kanske är det dock inte främst Keats ande som svävar över Svenssons produktion, utan Yeats dito. Vad som mer än någonting annat kännetecknade den legendariske ledarskribentens gärning var nämligen att den med åren kom att förkroppsliga devisen the centre cannot fold.

"Naturen är en bok vi människor gemensamt författar", konstaterade Svensson både poetiskt och djupsinnigt, och drog därefter utifrån detta slutsatsen att hans samtid mer påminde om upplevelsen av att drabbas av grå starr, än den av visionen av blixtar som (tillsammans med ljudet av tordön) återges av en avancerad högtalare. Via en graciös metafor där det onödigt långa liknas vid ett snabeldjurs utsträckta proboscis-parti också får fungera som ännu en brygga mellan de olika strömningarna i författarens medvetande, landar texten därefter i Cornwall. Utflykten syftar inte bara till att påminna läsaren om att det finns alternativ till de mer plebejiska turistdestinationerna, utan möjliggör därtill för Svensson att mot en bakgrund av surfromantik lägga ut texten om corvidæ-släktet. En utläggning som därtill mycket elegant anknyter till hans tidigare konstaterande att "[k]ulturen slår naturen", men att det samtidigt är "svårt att säga vad som är vad".

Huruvida Svenssons resa till Cornwall hade företagits med flyg, eller på annat sätt resulterat i koldioxidutsläpp, framgår inte av texten, men det är oavsett vilket med Cornwall i åminne han till sist drabbas av sin stora insikt – nämligen att en liter bensin inte kostar mer än en halv kopp latte. Implikationerna av detta överlåts som en övning till läsaren, men en rimlig tolkning är att de glesbygdskverulanter som i sin arbetspendling vid denna tid inte sällan gjorde av med 200 liter bensin per månad borde ha reflekterat över att kostnaden för detta inte överskred utgifterna för de 100 koppar sugrörslatte de varje månad köpte i hembyns espressobar. Genom att på detta eleganta vis väva in in den lilla människans vardag i de stora skeendena, bevisade Svensson ännu en gång att han tillhörde gräddan av svenska stilister.

2019-05-16

Två timmar framåt och trettio år tillbaka

Ställ fram klockan två timmar och vrid tillbaka den trettio år. Så löd mellan 1965 och 1980 det stående skämtet till brittiska Rhodesiaresenärer, och även om skämtet var tämligen nedsättande menat rymde det också en djupare sanning. Rhodesias brott bestod i omvärldens ögon i att landet vidhöll en ståndpunkt som visserligen inte längre ansågs acceptabel, men som inte desto mindre hade varit just detta i en dåtid så nära att merparten av landets kritiker själva hade minnen av den. Påståendet att Rhodesia skulle ha stått emot tidsandan under trettio år var dock under hela landets upprorstid en överdrift. När Rhodesia den 11 november 1965 utropade sin självständighet rörde det sig inte ens om tio.

1945 hade Sydrhodesia tillhört andra världskrigets segrarmakter. 1953 hade landet setts som en liberal motvikt till det Sydafrika där Nationalistpartiet fem år tidigare kommit till makten till följd av ökande folkligt missnöje med den i utlandet så beundrade Jan Smuts. Det var först efter att Ghana 1957 som första brittiska koloni i Afrika beviljats självständighet som Rhodesias ställning började ifrågasättas på allvar, men därefter kom också utvecklingen att gå väldigt fort. Fler och fler brittiska kolonier i Afrika blev självständiga, och ett alltmer misstänksamt USA införde i tysthet ett vapenembargo mot Centralafrikanska federationen i vilken Sydrhodesia då ingick. När samma federation 1963 slutligen upplöstes, drogs Sydrhodesia redan med en tilltagande pariastämpel.

Det var mot denna bakgrund premiärminister Edgar Whitehead 1959 inledde förhandlingar med London om full formell självständighet för den allt sedan 1923 självstyrande kolonin. När kaos bröt ut i det nyss självständiga Kongo kunde rhodesierna med egna ögon åse den strida ström av belgare som tog sig över gränsen till Centralafrikanska federationen, på sin flykt från våldet i vad som nyss hade varit en blomstrande koloni. Sydrhodesia började i snabb takt alltmer framstå som en ö av stabilitet i ett hav av kaos, men väljarna insåg att risken för att våldet skulle sprida sig söderut var högst påtaglig, varför kraven på ett nytt politiskt ledarskap med åren skulle komma att växa sig allt starkare.

Edgar Whitehead hade 1958 utsetts till premiärminister efter att hans företrädare Garfield Todd avsatts under en uppslitande intern strid i United Federal Party (UFP). Whiteheads framgångar i förhandlingarna med London blev dock blygsamma, varför UFP förlorade valet 1962 mot det nybildade Rhodesian Front. Den nya regeringen under Winston Field hade en utmärkt förhandlingsposition gentemot Storbritannien, då både de brittiska och sydrhodesiska regeringarnas godkännande krävdes för att federationen skulle kunna upplösas, och Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) skulle kunna få den självständighet London hade lovat dem. I slutändan valde dock den av britterna hårt ansatte Field att inte spela ut sitt trumfkort. Några månader efter federationens upplösande avsattes han därför av sitt eget parti, varpå Ian Smith kom till makten.

När regeringen Smith halvannat år senare ensidigt utropade Rhodesia självständigt blev resultatet inte bara fördömanden och sanktioner, utan också att Ian Smith i omvärldens ögon blev sinnebilden för den reaktionäre rasisten. Humphrey Gibbs, den av den rhodesiska regeringen nu avskedade guvernören, blev däremot utanför Rhodesia till en hjältefigur då han vägrade lämna sin post. Högt i kurs stod också den tidigare premiärministern Garfield Todd, som kategoriskt fördömde den nya regeringen. Även de tidigare (sydrhodesiska och/eller federala) premiärministrarna Edgar Whitehead, Godfrey Huggins och Roy Welensky kom i omvärlden att bli väldigt uppskattade för sin kritik av Ian Smith.

Bortsett från Todd förespråkade dock ingen av dessa någonting som ens liknade en snabb övergång till majoritetsstyre. Inte ens Ian Smiths nemesis, den brittiske premiärministern Harold Wilson, ansåg detta vara realistiskt. Vad mer är, trots att Garfield Todd hörde till den nya regeringens mest högljudda kritiker, och trots att han med tiden skulle komma att omsätta denna kritik i att göra sin egen gård till en fristad för terrorister, hade hans egen regering varit mindre progressiv än Smiths. Då han tidigare även varit en hätsk kritiker av sin reforminriktade efterträdare och partivän Whitehead, är det inte osannolikt att hans inställning åtminstone delvis bottnade i en bitterhet över att ha blivit avsatt som premiärminister.

I slutändan fick varken Smith eller hans kritiker som de ville. Till och med Todd, som länge gav Zimbabwes regering sitt helhjärtade stöd, fick kort före sitt frånfälle se sig förnedrad av Robert Mugabe sedan den nya regeringens övergrepp och vanstyre gjort även honom till en uttalad kritiker. Den snabba övergång till majoritetsstyre som förkastats av den starkt vänsterinriktade Labourpolitikern Harold Wilson, blev däremot verklighet under den konservativa ikonen Margaret Thatcher. Under de 23 år som gått sedan Ghanas självständighet, hade tidsandan förändrats så radikalt att även järnladyns legendariska högerhållning i sammanhanget utgjorde en position till vänster om alla de övriga aktörernas respektive utgångspunkter.

En sådan förflyttning hade varit anmärkningsvärd, även om den hade tagit skämtets trettio år på sig. Vad mer är, Ian Smith och hans idag så ökända regering representerade inte en rörelse åt höger. Han stod inte ens still, utan bara bromsade en rörelse som även i Rhodesia fortsatte åt vänster. Detta är en omständighet som högern, oavsett vad man råkar tycka om Smith och hans regering, behöver reflektera över de vidare implikationerna av. Inte minst som Brexitförhandlingarna mellan London och Bryssel alltmer framstår som ett förvridet eko av 1960-talets förhandlingar mellan London och Salisbury, fast denna gång med London i rollen som den svagare parten.

2019-05-13

Den progressiva lynchmobben

I ett både läsvärt och med den svenska offentlighetens mått mätt befriande uppriktigt utspel redogjorde Ivar Arpi igår för realiteterna bakom frågan om en politiskt reglerad fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer. Huruvida en sådan fördelning är någonting önskvärt eller ej är i sak någonting kan man ha olika åsikter om, men Arpis utspel utgjordes trots att det var kryddat med ett flertal värdeomdömen inte i första hand av åsikter, utan av kalla fakta.

När hela helvetet strax därefter med deprimerande förutsägbarhet bröt loss, lyste de sakliga invändningarna med lika deprimerande förutsägbarhet därför med sin frånvaro. Vad de fradgatuggande kritikerna i stället snabbt riktade in sig på var att Arpi hade använt sig av begreppet "globalister". Detta var, som Arpi med en närmast omänsklig tålmodighet gång på gång sakligt själv påpekade, en i sammanhanget både etablerad och relevant term. Lika ointresserade som de var av att sakligt bemöta vad Arpi faktiskt hade skrivit, var dock den progressiva lynchmobben av att förhålla sig till denna omständighet. När DN:s evigt grötmyndige chefredaktör i detta läge passade på att ge sig in "debatten" genom att insinuera att Arpi skulle vara antisemit, resulterade därför också hans allt annat än belevade inhopp i en strid ström av ryggdunkningar från bland annat riksdagsledamöter och liberala ledarskribenter.

Att åtminstone en liberal ledarskribent därefter följde upp sin delning av chefredaktörens lågvattenmärke med att dela en tämligen apart rapport om "Hoten och hatkampanjerna mot oberoende opinionsbildare" utgjorde inte bara en ironi av kosmiska mått, utan också en synnerligen nyttig påminnelse om varför Arpis formulering om "dagens mjuka totalitärer" var en i allra högsta grad pregnant sådan. Att en etablerad debattör får löpa gatlopp över ett välformulerat debattinlägg utan att någonting som ens vagt påminner om en saklig invändning mot hans resonemang framförs, eller varför personer som själva kallar sig för "socialister" mangrant ställer sig bakom en ordning som gör stora delar av arbetarklassen till förlorare, vore nämligen annars omöjligt att förstå.

Vad Arpi påpekade har många påpekat före honom. Vad som gör reaktionerna särskilt intressanta i just det här fallet är att Arpi är en etablerad debattör, med en både etablerad och tung opinionsredaktion som plattform. Händelseförloppet utgör i ljuset av detta en synnerligen pedagogisk inblick i hur intoleranta och rabiata den progressiva ordningens förkämpar är. Att de kritiseras av någon som undertecknad är illa nog, men att bli kritiserade av någon som Arpi är för dem någonting fullständigt oacceptabelt. De tål inte kritik, de tål inte motstånd, de tolererar inte att en etablerad debattör som inte delar deras agenda uttrycker detta öppet, och de är beredda att gå över lik för att kväsa oppositionen.

När detta mål skall uppnås finns inga regler, inga krav på saklighet eller anständighet och inga otillåtna metoder. För dem utgör ett debattinlägg som Arpis en pesthärd som måste försättas i karantän. För dem utgör blotta möjligheten till att samhälle som, om så bara i begränsad omfattning, vänder globalismen, mångkulturalismen och målet om en europeisk superstat ryggen en vederstyggelse. För dem utgör varje hinder på vägen mot vad de kallar för "framsteg" en avvikelse från den Gudomliga Planen. För dem utgör ett samhälle där Arpis utspel omsätts i praktisk politik en kosmisk anomali där tiden går bakåt, och som därigenom hotar hela universums fortsatta existens.

Det är denna världsbild, och denna upplevelse av att utkämpa ett heligt krig mot "bakåtsträvarna", som utgör själva definitionen av en vänsterståndpunkt. Det är denna sorts blinda fanatism som högern har att bekämpa. Den "höger" som intalar sig att det är möjligt att kompromissa med fanatiker av detta slag, och att det bästa är att sitta still i båten under tiden som det stormar kring Arpi, lurar inte bara sig själv. En sådan "höger" går dessutom fanatikernas ärenden.

2019-05-10

Det kamouflerade tyranniet

Ett av de mer utmärkande dragen för den progressiva politiken är att den, samtidigt som den utgör ett ymnighetshorn för insiders, är dålig för småfolket. Den driver upp skatterna samtidigt som samhällsservicen försämras. Den gör det offentliga rum i vilket gemene man behöver vistas i under sin vardag till en farlig och våldsam plats. Den tillhandahåller en skola där studieovana samt elever i behov av lugn, ro och disciplin slås ut på löpande band. Den berövar barn och unga på en trygghet som borde vara deras mest grundläggande rättighet. Och så vidare.

När småfolket protesterar mot detta möts de dock inte av förståelse, utan av hån, demonisering, klassförakt och stundom också rättsliga åtgärder. Att de som uttrycker sig hårdast inte sällan också är människor med både bittra och högst personliga erfarenheter av progressivismens konsekvenser, framgår sällan när de fördöms offentligt. Vad mer är, samtidigt som rätt offer som attackeras av rätt förövare kan räkna med att bli föremål för oräkneliga nyhetsinslag, ministerutspel och ledartexter, bemöts de betydligt vanligare fallenfel offer attackeras av fel förövare med både största möjliga tystnad och en total frånvaro av de i andra sammanhang så fashionabla hudfärgsanalyserna.

Vi förväntas tycka pensionärer som skriver av sig sin frustration efter att de blivit misshandlade är dåliga människor. Vi förväntas hånskratta åt arbetarklassens barns dialekt och språkbruk då de berättar om sina dåliga erfarenheter av det mångkulturella samhället. Vi förväntas se ned på de ungdomar som, samtidigt som deras vänner blir knivrånade, vägrar ta överhetens förkunnelser om postkolonialism och strukturell rasism på allvar. Vi förväntas tycka det är moraliskt högstående när makthavare bosatta på adresser där boendepriserna skyddar dem från politikens konsekvenser spyr galla över de människor som måste bo i den verklighet de skapat.

Vi förväntas, kort sagt, ta överhetens parti mot småfolket. Vi förväntas avfärda den som säger sanningen som förkastlig, samtidigt som vi förväntas sluta upp bakom ett etablissemang som driver en politik som är dålig för mannen på gatan. Vi förväntas tycka det faktum att allt fler på alltmer lösa grunder ställs inför skranket för att ha ventilerat sina åsikter offentligt är ett tecken på framsteg. Vi förväntas ta parti för välavlönade makthavare som skönmålar, och mot vanliga människor som berättar om sina personliga erfarenheter. Vi förväntas tycka det är sunt när journalister hellre granskar de vanliga medborgare som kritiserar de makthavare som både skönmålar och för en politik som är dålig för dem, än föremålet för kritiken i fråga.

Detta säger någonting väldigt intressant om det progressiva samhället, nämligen hur påfallande likt det är just de samhällen som progressiva själva mest frenetiskt brukar framhålla som avskräckande exempel. Det finns naturligtvis i många fall en gradskillnad, men i grund och botten är de mekanismer det progressiva samhället använder sig av för att skydda makten från folket i stort sett identiska med de mekanismer som varje tyranni i världshistorien använt sig av för att uppnå samma syfte. Att detta inte bara gäller politikerna, utan även etablissemanget i stort, bara understryker hur uppenbar parallellen är. För den som börjar betrakta det progressiva samhället genom denna lins, blir också mycket som tidigare framstått som ofattbart plötsligt fullt begripligt.

2019-05-05

Om vänster- och högerliberaler

Det åsiktsspektrum som gömmer sig bakom begreppet "liberalism" är både brett och illa definierat. Här återfinns inte bara företrädare för de två liberala riksdagspartier som gjort gemensam sak med Stefan Löfven, utan även personer som bekänner sig till den klassiska liberalismen, och som i dagens politiska landskap stundom därför närmast framstår som reaktionärer. Om varför liberalismbegreppet trots detta inte är värt att kämpa för, och varför även den klassiska liberalismen är att betrakta som problematisk, är ämnen som redan har behandlats i ett flertal texter av undertecknad. Inte desto mindre är det värt att notera att även om den förstnämnda kategorin av liberaler ur högerns perspektiv utgörs av givna motståndare, återfinns i den senare många naturliga allierade.

Liberaler kan, annorlunda uttryckt, delas upp i vänster- och högerliberaler. Begreppen är förvisso relativa, då liberalismen alltid har utgjort en vänsterideologi, men uppdelningen är inte desto mindre relevant. Huruvida den rörelse vänsterut liberalismen genom historien har utgjort även inledningsvis representerade någonting negativt eller inte kan diskuteras, men då den bland annat utmynnade i den industriella revolutionen står det tämligen klart i att den resulterat i mycket som inte ens den mest förhärdade reaktionär (möjligtvis med undantag för Evola) dagligen både uppskattar och använder sig av. Den som kategoriskt avfärdar liberalismen som någonting helt och hållet dåligt, lever med andra ord sannolikt inte som vederbörande lär.

Att identifiera vem som är vänster- och högerliberal är dock svårare än vad det vid första anblick kan framstå som. Många som själva ser sig som socialliberaler besitter starka högerreflexer, samtidigt som många som utger sig för att vara klassiska liberaler utmärker sig för sina starka vänsterreflexer. Detta yttrar sig inte sällan i att samtidigt som man bekänner sig till en uppsättning principer, så tenderar man i skarpt läge att agera utifrån en helt annan. Detta gör att gruppen liberaler i sin helhet lätt framstår som både oberäknelig och opålitlig. Ett problem som dock försvinner när man tar sig an mysteriet från en behavioristisk angreppsvinkel genom att se till vad liberaler faktiskt gör, snarare än att lyssna på vad de påstår sig lägga i begreppet "liberalism".

Vänsterliberaler utmärker sig för att de ser världen genom vänsterglasögon. De ser ett högerextremt terrordåd med få döda som mycket allvarligare än ett jihadistdåd med många döda, eftersom vad de fruktar mer än någonting annat är högern. Vänsterliberaler går från att se åsiktskorridoren som ett hjärnspöke till att själva sig sig som offer för den, när en liten minoritet inom etablissemanget börjar ifrågasätta dem från höger. Vänsterliberaler ignorerar AFA även när föremålet för den våldsamma vänstern är liberaler, men hetsar varandra till att tro att ett Machtübernahme är nära förestående när en liten grupp universellt föraktade nazister arrangerar en demonstration utan att ens bryta mot lagen.

Vänsterliberaler anser att vad som är oskyldigt när vänstern gör det, är ett grovt övertramp när högern gör samma sak. Vänsterliberaler är lika besatta av att högern skall hålla rent på sin flank, som de i praktiken är ointresserade av att vänstern håller rent på sin egen. Vänsterliberaler blir övertygade om att de befinner sig under belägring även när samhället i snabb takt stöps om i den riktning de själva önskar, om processen till deras fasa bromsas in något till följd av motstånd från höger. Vänsterliberaler som genomdriver en radikal och impopulär politik, tenderar att vara oförmögna att uppfatta motståndet mot denna som någonting annat än ett tecken på att högern har radikaliserats och frångått status quo. Vänsterliberaler tycker alltid att ett offer för en Hitler väger minst en magnitud tyngre än ett offer för en Stalin. Et cetera.

Högerliberal är däremot den som visserligen ser sig som liberal, men som inte delar dessa reflexer. En högerliberal är någon som förmår vara liberal utan att hemfalla till självskadebeteende. En högerliberal förmår se det högre värdet i en gånggrift, runsten eller medeltida katedral, även när denna inte fyller någon praktisk funktion. En högerliberal förmår uppskatta det kulturhistoriska värdet i en stad som Baarle, en institution som monarkin eller en gata med ett mytologiskt namn, trots att en gränsrevision, en republik eller ett numeriskt gatunamn till synes vore mycket mer rationellt eller praktiskt.

Bakom den sippa, balanserade och rationella vänsterliberala ytan återfinns i själva verket en ytlig, andefattig och fantasilös nihilism. En högerliberal, däremot, är en människa av kött och blod, och därmed också någon det till syvende och sist går att göra affärer med.

2019-05-01

En zombie går runt Europa

Första maj har idag traditionsenligt firats med att högern påpekat det ironiska i att vänstern går ut och demonstrerar mot sig själva. I sak är detta inte bara rätt, utan rymmer dessutom en djupare sanning som står sig även under årets 364 övriga dagar. Den gängse bilden av en rebell är idag nämligen någon vars agenda överensstämmer med maktens, och som går längst fram när samhället steg för steg stöps om i en riktning som råkar sammanfalla med precis den etablissemanget önskar.

Första maj är dock inte en charad endast av detta skäl. Vad som mer än någonting annat gör första maj till en Potemkinföreställning är att en zombie går runt Europa – närmare bestämt socialismens zombie. När förmenta socialister till klassiska socialistiska slagord marscherar under röda flaggor, syftar detta till att flytta allmänhetens uppmärksamhet från det faktum att socialismen är död, och att de politiker som påstår sig representera den sedan länge har upphört att försvara arbetarklassens intressen. Av forna tiders klassanalys återstår endast slagord och klichéer tömda på innehåll, samtidigt som politiken tagit en riktning som inte särskilt lätt låter sig beskrivas enligt gårdagens förklaringsmodeller.

Av denna anledning blir även merparten av den kritik som framförs mot första maj från högerhåll en del av charaden. När högern högljutt kritiserar de socialistiska parollerna, bidrar man själva till att flytta fokus från det faktum att samma paroller är ett spel för gallerierna. Kritiken resulterar ironiskt nog i att socialismens sminkande lik förefaller vara vid liv, vilket skänker de förment socialistiska politikerna legitimitet och trovärdighet i arbetarklassens ögon. Såväl vänsterns som högerns retorik bidrar därför till att upprätthålla illusionen av att det pågår en strid vid ett slagfält där kanonerna i själva verket tystnade för längesedan.

Den rådande politiska ordningen är ett insidervälde, och den lilla klick av välbärgade insiders som idag har gått i bräschen för de välregisserade manifestationer där man under röda fanor sjungit sånger om arbetarklassen, har inga planer på att ändra detta. Kritiken av "de rika" syftar bara till att flytta fokus från det faktum att det säkraste sättet att bli riktigt rik i Sverige idag, är att bli en av den gigantiska statsapparatens underleverantörer. Talet om "solidaritet" syftar till att flytta fokus från det faktum att politikerna medelst skyhöga skatter på lönearbete pungslår arbetarklassen, dels för att kunna köpa sig den snabbväxande parasitära klassens röster, dels för att hålla svågerkapitalisterna inom välfärdssektorn på gott humör.

Januariöverenskommelsen har inte bara formaliserat vad som redan var ett fait accompli, utan är också på god väg att göra rådande ordning ännu mer motbjudande. I de fyra kryptojakobinska partiernas överenskommelse slås fast att skatterna för höginkomsttagare skall sänkas och att den skattefinansierade svågerkapitalismens ställning skall stärkas ytterligare. Parallellt med detta kan man på goda grunder misstänka att landsbygdsbor, arbetare och medelklassen kommer få se sin skattebörda öka i takt med att de 73 punkterna blir verklighet.

Vad som växt fram efter socialismens död och den nyliberala reaktionen är en ordning som kombinerar en nidbild av kapitalismen med en nidbild av socialismen. Då detta är ett upplägg som varken gynnar arbetarklassen, medelklassen eller de innovativa och värdeskapande näringsidkarna, är det av avgörande betydelse för samma ordnings fortlevnad att dess sanna natur inte uppmärksammas. I ljuset av detta blir dagens charader plötsligt också fullt begripliga. Genom att iscensätta en 1970-talsmotsvarighet till Medeltidsveckan, kan man också upprätthålla illusionen av att allt är som vanligt.

På detta vis förflyttar man inte bara fokus från vad som faktiskt pågår. Genom att hetsa allmänheten till att utkämpa gårdagens strider sår man dessutom split mellan systemets förlorare. Under tiden kan såväl den bananrepubliksinspirerade klientelismen som den lika bananrepubliksinspirerade svågerkapitalismen ostört fortgå.