2019-10-29

Om sekularism och teokrati

Mina neohalikaarnier:

Ett utmärkande drag för den progressiva överideologi som vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting ser det som vårt kall att avslöja och bekämpa är dess tendens att begå våld på språket i allmänhet, och att vända ut och in på begrepp i synnerhet. Då progessivismen med fördel kan förstås som ett snabbt muterande virus med målet att erövra kontrollen över staten, ekonomin och kulturen, och då dessa mutationer leder till att progressivismen ständigt tvingas överge positioner den nyss har varit en synnerligen nitisk förkämpe för, bör detta inte förvåna någon. För en ideologi som är stadd i ständig förändring, och som ständigt tvingas föra krig mot de åsikter den själv nyss var beredd att bokstavligt talat gå över lik för att påtvinga andra, blir det också omöjligt att upprätthålla en konsekvent terminologi.

Ett slående exempel på detta är de föreställningar som med tiden kom att få samlingsbegreppet sekularism. Begreppet används idag vanligtvis i betydelsen avkristnande, men detta utgör på många sätt den diametrala motsatsen till ordets egentliga betydelse. Sekularismens grundtanke var visserligen redan från början att separera kyrka och stat, men syftet var inte att främja ateismen utan tvärtom ofta att anpassa samhället till de som var mest nitiska i sin tro. Behovet av sådana anpassningar hade länge lyst med sin frånvaro, men blev plötsligt en brinnande fråga i spåren av av reformationen. För det första var det i och med reformationen som statskyrkorna uppstod. För det andra följde reformationen inte alltid nationsgränserna, vilket fick till följd att protestanter och katoliker nu i många fall behövde samsas i samma land. För det tredje ledde reformationen till att den tidigare så monolitiska kyrkan decentraliserades, vilket i kombination med protestantismens betoning på personliga bibeltolkningar fick till följd att de olika protestantiska inriktningarna snabbt exploderade i antal.

I inte minst Nederländerna och Storbritannien skulle reformationen snart visa sig få drastiska politiska, filosofiska och ekonomiska konsekvenser, utan vilka samhället som vi känner det idag inte hade varit möjligt. I just dessa länder gav dock reformationen också upphov till stora spänningar. I södra Nederländerna fanns en stor katolsk minoritet som, även om den delade språk med den kalvinistiska majoriteten, inte längre delade världsbild med denna. I Storbritannien skulle spänningarna mellan anglikaner, puritaner, nonkonformister, skotska kalvinister och irländska katoliker med tiden utmynna i uppror, massakrer och inbördeskrig, samt i förlängningen också bidra till en revolt i de amerikanska kolonierna. Sekularismen blev i detta läge ett sätt att desarmera spänningarna, och att just Nederländerna och Storbritannien ofta beskrivits som väldigt toleranta länder är en direkt konsekvens av detta.

När progressiva framhåller sekularism som en modell för fredlig samvaro och integration missar de dock någonting centralt, nämligen att den fredliga samvaro sekularismen möjliggjorde baserades på segregation. Sekularismen möjliggjorde för de olika religiösa samfunden att bygga separata institutioner, och dessa begränsade sig inte till endast kyrkor. I det nederländska fallet gick tvärtom separationen så långt att landets katoliker startade egna skolor, sjukhus, medier, partier och fackföreningar. Sekularismen var i själva verket en de gemensamma institutionernas kapitulation inför verkligheten att grupper med olika världsåskådningar inte ville leva tillsammans. Att samma sekularism idag framhålls som ett sätt för människor från radikalt olika kulturer och med radikalt skilda såväl världsåskådningar som syn på samhället att leva tillsammans är inte bara historielöst, utan framför allt att i ett utslag av storhetsvansinne blunda för värdefulla och synnerligen dyrköpta erfarenheter.

Precis som protestantismen snabbt kom att utvecklas i en helt annan riktning än reformatorerna Jan Hus, Martin Luther, Jean Calvin och Huldrych Zwingli hade tänkt sig, kom dock även sekularismen med tiden att få oväntade men högst radikala konsekvenser. Kombinationen av kyrkans decentralisering, religionens reträtt från det offentliga rummet och en stat som i och med demokratins införande började ta sig friheter att invadera de personliga sfärer det kungliga enväldet hade lämnat i fred, kom snart att försvaga och underminera religionen som sådan. Vad mer är, tack vare den hegemoniska ställning den industriella revolutionen gav protestantismen började denna utveckling också göra sig gällande i resten av kristenheten. Under det nya sekularismbegreppet började till sist de tidigare så vattentäta skotten mellan Nederländernas protestantiska och katolska institutioner att luckras upp. Detta blev dock först möjligt sedan den mänskliga tillvaron blivit betydligt fattigare, och de nya spänningar som nu på artificiell väg växer fram i skuggan av det nya sekularismbegreppet riskerar att bli betydligt värre än de som klingat av.

Parallellt med detta har det nya sekularismbegreppet ironiskt nog fått till konsekvens att de protestantiska föreställningarna kunnat stärka sin makt över den sekulära världen. Att progressivismen omsorgsfullt rensat sina dogmer från varje referens till Gud hindrar nämligen inte att ideologin är genomsyrad av protestantiskt tankegods, men då den inte längre gör anspråk på att tala för Gud är den plötsligt fri att omsätta protestantismens idéer i politik och lagstiftning. Kravlösa utbetalningar av bidrag och bistånd är bara den protestantiska föreställningen om hur de överskott den protestantiska arbetsmoralen resulterar i bäst bör förvaltas i ny skepnad. Ältandet av en påstått kolonial skuld och självspäkelse i form av ritualiserad klimatångest är arvsynden i lätt förklädnad. Den stolthet med vilken man bedriver en destruktiv invandringspolitik och den ära man sätter i att inte straffa grova brottslingar bottnar i samma självutplånande grundinställning om att vända andra kinden till, som protestantismen en gång fördömde katolicismen för att ha övergivit.

På punkt efter punkt inte bara återfaller man i protestantismens föreställningsvärld, utan intalar sig också att denna är en rationell, universell och vetenskapligt grundad hållning. Man upphöjer vad som i grund och botten inte kan förstås annat än i termer av en fundamentalistisk och självutplånande gren av kristendomen till någonting påbjudet, som varje uppväxande medborgare till varje pris skall skolas in i. Bakom det nya sekularismbegreppet döljer sig med andra ord i många fall frånvaron av religionsfrihet. Att progressivismen koketterar med sin ateism, förmår inte dölja att den i all praktisk bemärkelse är ett ramverk för teokrati.

2019-10-23

Dekonstruktion av Annie Lööf

Mina glädjelösa lutheraner:

Annie Lööf hävdade nyligen under en riksdagsdebatt att Sverige de närmaste åren behöver tillsätta 80 000 tjänster inom vården, och att detta utgör ett slående bevis för att den sverigedemokratiska politiken är orimlig. Med Sverigedemokraternas restriktiva invandringspolitik, menade Annie Lööf, skulle dessa tjänster inte gå att tillsätta, vilket i sin tur skulle gå ut över välfärden. Då vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting respekterar våra läsares intelligens, förutsätter vi också att ingen av dem för en sekund övervägt tanken att Annie Lööf skulle kunna ha rätt. Vad mer är, då Annie Lööfs argument till sin natur är synnerligen ekonomistiskt spelar det egentligen ingen större roll huruvida hon har rätt i sak eller ej. Att Irak och Saudiarabien utövar föga lockelse på svenskar som funderar på att flytta utomlands har mycket lite med ländernas skattetryck eller bruttonationalprodukt att göra, utan förklaringen återfinns i stället i kulturella faktorer. Då Annie Lööf själv var så nöjd med sitt utspel att hon inte bara underströk sina egna ord genom att dunka handen i podiet då hon uttalade dem, utan dessutom lade upp sitt utspel på Twitter, förtjänar de dock att granskas närmare. Annie Lööf har nämligen inte bara fel, utan så fel det över huvud taget är möjligt att ha.

Givet det strikt ekonomistiska perspektiv nyliberaler och andra progressiva som är döda inombords tenderar att inta, finns det tre sätt på vilka invandring kan stärka vården. För det första stärker invandring vården om det bland invandrarna återfinns en större andel vårdutbildade än i befolkningen i stort, vilket i så fall ökar tillgången på vårdpersonal. För det andra stärker invandring vården om den genomsnittliga invandraren är mer produktiv än den genomsnittliga invånaren, vilket i så fall leder till att skatteintäkterna att bedriva vård för ökar. För det tredje stärker invandring vården om invandrarnas vårdbehov ligger under genomsnittet, vilket i så fall leder till att vårdbehovet per invånare minskar. I den mån samtliga dessa villkor är uppfyllda kommer invandring leda till att vården ges bättre ekonomiska förutsättningar. I den mån den diametrala motsatsen gäller, kommer däremot invandring leda till att den offentliga vården försämras och/eller fördyras.

Statistiken är, ett flertal journalistiska desinformationskampanjer till trots, tämligen entydig. För det första är utbildningsgraden hos invandrare lägre än bland svenskar, vilket gör att invandring får den generella utbildningsnivån att minska snarare än att öka. För det andra är invandrare så mycket mindre produktiva än svenskar att invandringen blir en nettokostnad, vilket i sin tur gör att även skatteintäkterna att bedriva vård för minskar. För det tredje är invandrarnas vårdbehov större än svenskarnas, vilket gör att invandring får till konsekvens att vårdbehovet per invånare ökar. Kort sagt, invandringen till Sverige leder ofrånkomligen till att den offentliga vården försämras och/eller blir dyrare, även om en del av invandrarna råkar vara utbildade läkare eller sjuksköterskor när de anländer till Sverige.

Vad som gör detta intressant är dock inte det faktum att en omedgörlig plattitydliberal som Annie Lööf häver ur sig dravel, eller ens det faktum att hon tycks vara övertygad om att det trams som kommer ur hennes mun vittnar om att hon är en mycket intelligent person. Vad som gör detta intressant är det faktum att en plattitydliberal partiledare ogenerat kan ljuga utan att för en sekund behöva oroa sig för att bli föremål för journalistisk granskning. Frånvaron av reaktioner på den smörja Centerpartiet torgför i riksdagen avslöjar inte bara hur genuint ointresserade man inom etablissemanget är av fakta och sanning, utan säger också mycket om vilka som egentligen har makten och vilken deras agenda egentligen är.

2019-10-15

Rasistjakt som distraktion

Mina kokta grodor:

Ett "rångäng" som plågar och förnedrar sina offer. En man som får käken söndersparkad av ett "ungdomsgäng", sedan han sagt ifrån när de kastat ägg på hans bil. En tolvåring på sjukhus sedan en förövare "klädd i svart jacka, svart mössa och svarta mjukisbyxor" rånat honom genom att pressa en kniv mot hans strupe. Nyheter som dessa är idag vardagsmat i Sverige, och även om det inte framgår av artiklarna vet läsarna mycket väl vad den gemensamma nämnaren med allra största sannolikhet är. Läsarna vet också att de djur som begått brotten sannolikt inte riskerar några kännbara straff, och läsarna vet därtill att partier med avgörande inflytande över politiken gör allt för att så skall förbli fallet samt att andra makthavare hellre väljer att gå dem till mötes än att äventyra sina politiska karriärer.

Det är i detta Sverige invandrare beskrivs som en "utsatt grupp". Det är i detta Sverige skolbarn indoktrineras att tycka främlingsfientlighet är någonting fruktansvärt. Det är i detta Sverige en anklagelse om rasism kan vara förödande för karriären. Det är i detta Sverige islamistiska föreningar och moskéer som hyllar IS stöds med skattepengar. Vad mer är, det är i detta Sverige förakt för de politiker som först orsakat problemen, och därefter kategoriskt motsatt sig alla åtgärder som skulle kunna lindra dem, utmålas som ett stort och oacceptabelt problem. Att detta ofta beskrivs som ett utslag av missriktad välvilja bör inte hindra någon från att se det för vad det faktiskt är, nämligen en ordning som för en betraktare från i stort sett vilken annan epok som helst hade framstått som självdestruktiv, dekadent, neurotisk och masochistisk.

Att rasismen utmålas som ett problem av epidemiska proportioner förklaras delvis av att den progressiva överideologi i vilken denna föreställning är en central trosuppfattning till sin natur är självutplånande, men detta ger långtifrån hela bilden. Rasistanklagelsen är också ett politiskt vapen med vilket man kan demonisera och demoralisera sina fiender, och att påstå sig bekämpa rasismen är såväl ett säkert sätt att erhålla föreningsbidrag och anslag som ett vinnande koncept för den som vill göra karriär. Ännu mer intressant är dock det faktum att berättelsen om rasismen är ett sätt för makthavare att slippa ta ansvar. Så länge man kan övertyga tillräckligt många att rasismen är ett stort och mycket allvarligt problem, kan man också misstänkliggöra alla som kritiserar den så uppenbart misslyckade invandringspolitikens konsekvenser. Ju mer effektivt man lyckas utmåla sina kritiker som rasister, desto mindre behöver man också stå till svars för att man har skapat ett samhälle där tolvåringar med en kniv pressad mot strupen är det nya normala.

I själva verket är det faktum att rasism utmålas som någonting av det värsta man kan göra sig skyldig till direkt patologisk, givet omständigheterna. För att 2019 kunna ta del av det svenska nyhetsflödet utan att tänka i termer av vi och dem, och utan att lägga väldigt annorlunda värderingar i vi respektive dem, behöver man antingen vara empatistörd eller lobotomerad. Huruvida detta är någonting önskvärt eller ej kan man visserligen ha olika åsikter om, men att det inte skulle förhålla sig så är en lögn som visserligen neurotiskt ständigt upprepas i offentligheten, men som inte desto mindre är just en lögn, och som därtill alla också vet är en lögn. Brottsjournalistikens uteblivna signalementen i kombination med det ensidiga fokuset på förövarnas klädsel har utvecklats till en nervös social konvention, i form av en tyst överenskommelse om att inte låtsas om elefanten i rummet eftersom existensen av en sådan best skulle få det samlade sällskapet att kollektivt tappa ansiktet.

Föreställningen att rasismen skulle utgöra ett stort problem är under omständigheterna ingenting annat än dravel. Detta betyder inte automatiskt att man bör vara vulgär, såra människor i onödan eller hålla bra människor ansvariga för vad slödder gör. Det bör heller inte tolkas som att det är en vinnande strategi att uttrycka sig på ett sätt som stöter bort fler än det övertygar. Det innebär dock att det är ett misstag att spela upprörd när man inte är det. Det innebär att det är ett misstag att utgå från att politikern som kämpar för att den som pressar en kniv mot en tolvårings strupe skall slippa straff är en bättre människa än den som i affekt använder kriminaliserade ord. Det innebär att den som hellre tar avstånd från hårda ord än bestialiska våldsdåd ägnar sig åt självskadebeteende. Det innebär också att föreställningen att man bör "hålla rent åt höger" är en usel strategi, eftersom den primära konsekvensen blir att den skenheliga politiker som står med armarna i kors när en tolvåring får sin ungdom förstörd av en straffimmun sociopat ges ännu större inflytande.

Den politiker som (i handling, om än inte i ord) tar ställning för rånaren som pressar en kniv mot en tolvårings strupe är tvärtemot vad varje skolbarn får lära sig inte en god människa. Den politiker som tar ställning för rånaren som pressar en kniv mot en tolvårings strupe menar måhända väl, men effekten blir att fler tolvåringar tvingas uppleva det omänskliga trauma det innebär att få ett empatistört odjurs kniv pressad mot strupen. Den politiker som tar ställning för rånaren som pressar en kniv mot en tolvårings strupe är det kärl genom vilket ondskan verkar, och den patologiska fixeringen vid rasism är distraktionen som hindrar allmänheten från att se detta.

2019-10-12

Den lönsamma naiviteten

Mina bokvurmande munkar i Utah:

I en artikel i Sidas publikation med det krystade namnet OmVärlden kunde man nyligen ta del av sex högt uppsatta biståndsbyråkraters syn på ett politiskt utspel om att minska biståndsmyndighetens budget. Av de sex biståndsbyråkraterna (av vilka fyra titulerar sig generalsekreterare), får läsaren veta, är samtliga inte bara mycket kritiska till utspelet, utan menar också att detta, om det omsattes i politisk verklighet, både skulle underminera demokratin och gå ut över jämställdheten, klimatet samt svaga människor, med mera. Kort sagt, argumenten är inte bara helt och hållet synkroniserade med den progressiva dagordningen, utan till sin natur också altruistiska. Den som undersöker saken närmare finner dock att av de fyra generalsekreterarna som värnar om fattiga människor uppbär de tre bäst betalda en månadslön på 88 000, 72 420 och 62 500 kr. De två organisationerna som i intervjun inte företräds av sina generalsekreterare avlönar sina ledare med 82 000 respektive 65 400 kr i månaden. Blott en av organisationerna avlönar sin generalsekreterare med en lön under brytpunkten för värnskatt.

Kort sagt, som altruistisk biståndsbyråkrat tjänar man betydligt bättre än den förkrossande majoriteten av de skattebetalare som betalar ens lön. I ljuset av detta infinner sig ofrånkomligen också frågan om huruvida det faktiskt är av altruism man förordar att samma skattebetalare skall fortsätta avstå över 40 miljarder kronor årligen till bistånd. Även i den mån dessa byråkrater är väldigt starkt känslomässigt engagerade i de biståndsprojekt de egna organisationerna driver, är det också svårt att föreställa sig att det egna välståndet, de egna karriärmöjligheterna och den prestige man själv åtnjuter tillsammans inte utgör en minst lika stark drivkraft. Att den högljudda kritiken mot utspelet om sänkt bistånd åtminstone delvis förklaras av att det är sina högst personliga intressen man värnar, framstår därmed som en så trolig hypotes att det i själva verket är det motsatta som förefaller osannolikt. Det är också i ljuset av detta man bör förstå varför det för höginkomsttagande biståndsbyråkrater är en självklarhet att samtliga sysselsatta i ett Sverige med långa vårdköer och ett dåligt fungerande rättsväsende varje år skall tvingas avstå i genomsnitt 8 000 kr till bistånd.

I detta är det politiska utspelets kritiker långtifrån ensamma. När Rädda Barnens och Röda Korsets generalsekreterare försvarat en oansvarig invandringspolitik, har de också gjort detta i egenskap av personer som varje månad avlönas med över 90 000 kr för att leda organisationer vilkas själva raison d'être i tilltagande omfattning blivit att anordna verksamhet riktad mot just invandrare. När advokater specialiserade på asylrätt förespråkar öppna gränser, gör de också detta i egenskap av personer för vilka invandringens kostnader är den primära inkomstkällan. När lanthandlare välkomnar ett asylboende, gör de också detta i egenskap av affärsidkare som plötsligt får ett mycket större kundunderlag. När SVT-anställda uttalar sig om fördelarna med public service, gör de också detta i egenskap av personer som försvarar sina egna inkomster, sina egna goda arbetsvillkor och den höga status den egna yrkesrollen är förenad med. När politiker förespråkar strängare straff för "näthat", gör de också detta i egenskap av representanter för ett skrå som har allt att vinna på att de egna kritikerna i så stor utsträckning som möjligt görs till brottslingar eller utmålas som subversiva krafter med en dunkel agenda.

Vinnarna på incitamentsstrukturer som dessa är ingen homogen grupp. Vissa är sociopater som funnit att de på detta sätt kan göra anspråk på att vara goda människor när de i själva verket beter sig som svin, medan andra är genuina idealister. Många är inte exempel på någon av dessa ytterligheter, utan finner det bara praktiskt att upplägget ger dem goda möjligheter att utmåla vad som råkar ligga i deras eget intresse som en ädel hållning. Vad de inte desto mindre har gemensamt är att upplägget gör dem till vinnare. Incitamentsstrukturerna erbjuder dem status, materiella fördelar och goda karriärmöjligheter, alldeles oavsett om de är sociopater, idealister eller bara likgiltiga. De har allt att vinna på status quo, och allt att förlora på att upplägget ifrågasätts. Att motståndarna demoniseras ligger i såväl idealistens som sociopatens intresse. På område efter område finner man att de ståndpunkter som anses vara goda, solidariska och anständiga som av en händelse också personligen råkar gynna de mest högljudda förespråkarna av samma ståndpunkter. Att rationalisera en ordning som gynnar egenintresset blir därmed inte bara naturligt, utan bör framför allt förstås i termer av att följa minsta motståndets lag.

Att de själva ser sig som eller gör anspråk på att vara goda bör därför inte misstas för att de faktiskt är det. De agerar tvärtom synnerligen själviskt, och rationaliserar därefter detta inför sig själva och/eller andra. Detta gör de dock så skickligt att även lejonparten av deras kritiker till syvende och sist går på det. När en generalsekreterare med sexsiffrig månadslön förklarar i Aktuellt att en politik som gynnar henne personligen också är den enda anständiga hållningen, tenderar även den överväldigande majoriteten av hennes mest hätska kritiker att intala sig att hållningen främst bottnar i en omsorg om andra. Hennes högstämda ton tenderar visserligen inte övertyga meningsmotståndarna om att hon rätt i sak, men den lyckas i allmänhet däremot övertyga dem om att det är generositet som driver henne, trots att de själva lever under betydligt mer knappa omständigheter än generalsekreteraren. Vad mer är, när de journalister som är satta att granska henne inte ställer några kritiska frågor reagerar visserligen hennes kritiker på detta, men bortförklarar också det hela med att journalisterna håller med henne i sak. De förmår inte se att SVT:s journalister och generalsekreteraren sitter i samma båt; att de samtliga ogenerat parasiterar på de skattepengar man själva tvingas att betala dem, och därmed också representerar en elit vars intressen står i direkt motsättning till skattebetalarnas.

De kritiska tittarna avfärdar måhända generalsekreteraren som infantil, men när det kommer till kritan förmår de inte se henne för vad hon faktiskt är, nämligen någon som lever det goda livet på deras bekostnad. De förmår inte frigöra sig från vad de hela livet fått höra, nämligen att personer som generalsekreteraren i grund och botten är människor mer moraliskt högstående än vad de själva är. De finner generalsekreteraren naiv, men förmår inte se sambandet mellan denna "naivitet" och att generalsekreterarens lön är flera gånger så hög som den egna. Generalsekreteraren är dock inte naiv, utan följer bara minsta motståndets lag. Generalsekreterarens påstådda naivitet är i själva verket mycket lönsam, och det är i oförmågan att se detta grundläggande faktum vi ironiskt nog finner den egentliga naiviteten.

2019-10-05

Om förnedring som politiskt vapen

Mina barskrapade och Morris Minor-lösa ambulerande musikanter:

Sölvesborg har det senaste året beskrivits som ett sverigedemokratiskt skyltfönster så många gånger att detta närmast blivit en kliché. Påståendet är i sak långtifrån osant, men då Sölvesborg bara är en av flera sydsvenska kommuner som leds av partiet, bör rapporteringen snarare förstås i termer av att kommunen utsetts till symbol för det upplevda hotet från Sverigedemokraterna. Det Sölvesborg som blivit föremål för en ständig ström av artiklar har i grund och botten inte särskilt mycket gemensamt med kommunen i Blekinge med samma namn, utan utgör i första hand en projektionsyta för ett skakat etablissemangs skräckvisioner av en framtid där man förlorat sin privilegierade ställning. Detta förklarar inte bara den synnerligen vilseledande rapporteringen eller att kommunens nuvarande ledning hålls ansvariga för ett arrangemang från 1940, utan också varför samma aktivist gång på gång intervjuas i egenskap av kritisk "konstnär".

Av minst lika stort intresse är dock de aktioner som Sölvesborg nu blir måltavla för. På pappret är krafterna bakom dessa aktioner privatpersoner eller civilsamhället, och den underförstådda vinkeln i de många reportagen om dem (nyhetsvärdet bedöms som av en händelse vara väldigt högt) är att de slår uppåt. Vid närmare granskning framträder dock en annan verklighet. I ett fall finner vi hur en entreprenör verksam i reklambranschen genom en framgångsrik PR-kupp fått journalister att ge hans företag ovärderlig gratisreklam. I ett annat fall är föremålet för rapporteringen ett anonymt konstverk komplett med kroppsvätskor och regnsbågsflaggor, som man på goda grunder kan misstänka är en skapelse av samma och redan nämnda bekymrade konstnär som man inom journalistkåren stått på kö för att intervjua. Vad mer är, aktionerna slår till skillnad från vad som allmänt anses vara fallet inte uppåt, utan nedåt. När det meddelas att en Prideparad skall hållas i Sölvesborg är inte detta ett sätt att värna sexuella minoriteter, utan tvärtom ett försök från etablissemangets sida att bestraffa Sölvesborgsborna.

Detta är inte en isolerad företeelse, utan tvärtom någonting mycket vanligt. Bakom den förmenta omtanke och solidaritet man inom etablissemanget sällan försitter en chans att berömma sig själva för gömmer sig i själva verket ofta någonting mycket mindre ädelt, nämligen ambitionen att förnedra sina motståndare genom regelrätta maktdemonstrationer. Så kallad "menskonst" syftar inte till att främja jämställdheten, utan till att visa allmänheten vilka som bestämmer. Syftet med statyer över kvinnliga fotbollsspelare är inte att hylla sportsliga prestationer, utan att visa fotbollsintresserade män med vilket förakt man från maktens sida ser på dem och deras intressen. Att skattefinansierat informationsmaterial fylls med bilder på kvinnor i hijab och att SVT anställer vänsteraktivisten Seher Yilmaz som ansvarig för företagets "Sverigespegling" syftar inte till att skapa en mer välkomnande offentlighet, utan tvärtom till att alienera och förödmjuka den majoritet som motsätter sig den förda invandringspolitiken. Och så vidare.

I själva verket är företeelsen den diametrala motsatsen till vad den utmålas som. Perspektivet är inte rebellens, utan maktens. Drivkraften är inte kärlek, utan hat. Målet är inte att inkludera, utan att exkludera. Man slår inte uppåt, utan nedåt. Syftet är inte altruistiskt, utan tvärtom att värna de egna privilegierna. Att man klär sina argument i socialistisk retorik förändrar inte det faktum att man själva representerar en skattefinansierad övre medelklass, och att den hätska retorikens främsta måltavla är en arbetarklass den politik man själv förordar har gjort till förlorare. Att man säger sig vilja befria kvinnor motsägs av att man mörklägger våldtäkter och allierar sig med företrädare för Muslimska brödraskapet. Kort sagt, strategin är som hämtad från den dystopiska romanens värld. Det är i ljuset av detta man måste förstå varför statyer över kvinnliga fotbollsspelare vandaliseras, och varför informationstavlor på vilka en hijabklädd kvinna med nära kopplingar till en IS-anstruken moské välkomnar Gävleborna till deras egen stad går ett liknande öde till mötes. Att förstöra offentlig egendom eller göra avbildningar av enskilda idrottare till föremål för sin vrede är en strategi med uppenbara nackdelar, men att vi förväntas bli upprörda över dylika handlingar har ingenting med dessa nackdelar att göra, utan bottnar i en föreställning om att varje god medborgare lojalt förväntas ta etablissemangets parti mot folket.

Att strategin visat sig vara lyckad är dock inte samma sak som att den är riskfri. Som inte minst John Vervaeke påminner oss om har provokationen genom historien visat sig vara ett utmärkt sätt att få människor att stiga utanför sina invanda referensramar, och den oförtäckta ambitionen att förnedra erbjuder oss i själva verket en ofiltrerad inblick in i maktens innersta väsen. Vad vi ser titta tillbaka är en sorglig klick av illvilliga, uppblåsta, egoistiska, småsinta och ängsliga makthavare med fingrarna i syltburken. Den som väl sett förnedringen för vad den är, kommer inte längre känna sig bunden av dessa sorgliga makthavares regler, berättelser eller världsbild.

2019-10-02

Om liberal och islamisk historieskrivning

Mina visselblåsare:

Vana läsare har måhända noterat att vi i denna publikation vid något tillfälle liknat andra världskriget vid modernitetens skapelseberättelse. Inte ens de så historielösa liberalerna själva förnekar dock att världen faktiskt existerade redan så tidigt som till exempel 1923, varför denna metafor också har sina begränsningar. Då vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting inte bara är av den bestämda åsikten att såväl liberalismen som dess historieskrivning behöver dekonstrueras, utan också av den fasta överygelsen att metaforer kan vara till stor hjälp i jakten på den rena och oförvanskade sanningen, söker vi också alltid förfina dessa. Vårt mål blir därför att finna en metafor för andra världskriget som förklarar dettas ställning som vår tids centrala myt, utan att radera tidigare epoker och skeenden som till exempel antiken och den franska revolutionens liberala blodbad från historien. Något oväntat finner vi en sådan i religionen.

I den muslimska världen går tiden före islams uppkomst under benämningen jahiliya, vilket ofta översätts med "okunnighetens tid". På ett djupare plan representerar begreppet också ett tillstånd, nämligen hur den okunniga och ofullbordade förislamiska människan famlar i mörkret. Parallellen till hur liberalen ser på tiden före kriget är uppenbar. För liberalen är förkrigstiden en dimma. Det finns inte någon högre sanning att underkasta sig, och ingen förmår uppfylla människors behov av vägledning. Man tillber falska gudar i form av icke-progressiva ideologier och delar sin värld med djinner i form av icke-progressiva föreställningar. Precis som under den förislamiska tiden finns visserligen enstaka ljuspunkter i form av den anglosaxiska världens liberaler, men världen har ännu inte sett ljuset och ingen frälsning är därför heller möjlig ens för de mest renhjärtade av människor. När kriget väl bryter ut blir detta den jihad den oförlösta mänskligheten har väntat på, och målet för detta heliga krig är inte så mycket att krossa axelmakterna som att omkullkasta den gamla världsordningen som sådan, så att mänskligheten en gång för alla kan lämna mörkret.

Efterkrigstidens institutioner, historieskrivning, kultur, dogmer, tabun, materialism och accelererande ateism bör samtliga förstås i ljuset av detta. En ny ordning byggs upp från grunden, och det är inte främst de kortlivade axelmakterna som nu reduceras till produkter av jahiliya, utan allt från monarkin och medeltiden till antiken. Klemens von Metternich, Thomas av Aquino och Aristoteles avfärdas samtliga som hedningar från en tid då ingen ännu hade sett ljuset, och bedöms därför inte heller ha någonting av värde att lära den moderna människan. Efterkrigstiden är rationell, logisk och vetenskaplig, och kräver därför helt nya präster, filosofer, helgon och profeter. Traditioner avskaffas eller förlöjligas, i syfte att bygga upp en artificiell mental barriär mellan den moderna människan och hennes förfäder. Förkrigshistoriens aktörer framställs som primitiva människor med primitiva värderingar, i syfte att framhålla den nya ordningens överlägsenhet.

I modernt språkbruk får jahiliya inte sällan beteckna vad islamister betraktar som en återgång till ett förislamiskt tillstånd bland avfällingar till förmenta trosfränder. Ur islamistens synvinkel återvänder allt fler muslimer till det mörker man en gång befriades från, vilket för islamisten också är likvärdigt med att återfalla i barbari. Att liberalismen är en i grund och botten väldigt protestantisk ideologi, och att flera intressanta tänkare noterat likheterna mellan den hårdföra protestantismen och just islam, blir i ljuset av detta särskilt intressant, då vi även här finner uppenbara paralleller mellan det liberala och det islamistiska perspektivet. Ett av de mer utmärkande dragen för liberalismen är nämligen den frenesi med vilken man neurotiskt ständigt letar högerextrema kättare, och den panik och de överreaktioner detta ger upphov till. För liberalen är risken för en återgång till jahiliya lika överhängande som för islamisten.

Det är i ljuset av detta de ständiga maktdemonstrationerna gentemot grupper och samhällen som gör motstånd mot modernitetens påbud bör förstås. Det är i ljuset av detta den återkommande jämförelsen mellan böneutrop och kyrkklockor avslöjas för den grunda och torftiga argumentation den är. För tidiga liberaler var det ofta en självklarhet att en religiös minoritet inte kunde ställa samma krav på att få verka i det offentliga rummet som en etablerad majoritetsreligion, men när alla religioner kan avfärdas som reliker från jahiliya upphör också det historiska perspektivet att vara relevant. Värt att notera är också att andra världskrigets ställning som det progressiva samhällets grundmyt passar vår tids mäktigaste institutioner och stormakter som hand i handske, varför dessa också har all anledning att verka för att denna grundmyt upprätthålls. I detta har de stor hjälp av aktörer som visserligen inte delar deras intressen, men däremot är så enkelspåriga och historielösa att de inte ens kan föreställa sig att ett annat perspektiv är möjligt.