2019-07-31

Folkhemmets adel

I sin programförklaring för folkhemmet förklarade 1928 Per Albin Hansson att detta varken känner några privilegierade eller kelgrisar. Retoriken var skickligt utformad och bidrog sannolikt till att ge socialdemokratin dess starka ställning i Sverige, men allt var inte vad det syntes vara. Socialdemokraterna förstod nämligen tidigt att man, för att förverkliga de egna vallöftena, var beroende av ett framgångsrikt, växande och samarbetsvilligt näringsliv. Tvärtemot den egna retoriken undantogs därför "de rika" (det vill säga de etablerade kapitalisterna) från omfördelningspolitiken, som i stället kom att bli en angelägenhet främst för löntagare.

I och med detta skapades inte bara en ordning där de kapitalister som gjort sig en förmögenhet före det socialdemokratiska maktövertagandet fick en väldigt stark ställning, utan där dessa också kom att skyddas från såväl inhemsk som utländsk konkurrens. Lagstiftningen utformades för att gynna de stora etablerade företagen, som därtill ofta belönades med (för företagen) mycket lönsamma statliga kontrakt. Vad mer är, ju större och mer nationalekonomiskt viktiga dessa företag var, desto mer långtgående blev i regel också privilegierna deras ägare kom att åtnjuta. Ägandet av det svenska näringslivet kom därför att koncentreras till ett fåtal men mycket inflytelserika och gynnade kapitalister, av vilka familjen Wallenberg (som med maktens goda minne tilläts organisera sitt finansimperium på ett mycket oortodoxt sätt) tillhörde de allra mest prominenta.

Annorlunda uttryckt, vad som skapades var i praktiken en adel. Inte en symbolisk adel med vapensköldar, imponerande familjenamn och en plats i riddarhuset som sitt primära kännetecken, utan en adel med alla de privilegier en sådan åtnjöt under medeltiden. Bakom Per Albin Hanssons ord om folkhemmet som ett samhälle utan plats för kelgrisar gömde sig en helt annan verklighet, nämligen att hans eget parti ur många aspekter gjorde Sverige mer feodalt än kanske någonsin tidigare i historien. Var då detta nödvändigtvis någonting dåligt?

Låt oss först konstatera att en sådan ordning utgör ett grovt brott mot de principer en överväldigande majoritet av såväl befolkningen som etablissemangets aktörer säger sig hålla för heliga, varför det också är tämligen anmärkningsvärt att saken så sällan uppmärksammats. Gräver vi lite djupare finner vi dock att svaret på frågan inte har något entydigt svar. Om kapitalisterna i stället hade behandlats som om de vore höginkomsttagare hade detta lett till en ekonomi i fritt fall, vilket utgör ett tungt argument för att agerandet var korrekt, även ur ett vänsterperspektiv. Intressant nog är därtill en ordning där en betrodd aristokrati får sköta för riket synnerligen viktiga angelägenheter i sak inte på något sätt oförenlig med en traditionell högerposition, utan tvärtom precis den varje god kejsare hade ställt sig bakom.

Till skillnad från vad som skulle vara fallet under en god kejsare baserades dock den socialdemokratiska politiken på en flagrant lögn, som i egenskap av sådan bidrog till att skänka legitimitet åt en politik som på de flesta andra områden utgjorde den diametrala motsatsen till den gode kejsarens styre. Vad mer är, i förlängningen har denna ordning kommit att möjliggöra en systematisk utsugning av den produktiva klassen, samtidigt som näringslivets verksamhet successivt förskjutits i en mer svågerkapitalistisk riktning. Näringslivet tilltagande symbios med den progressiva staten har medfört att samvetslösa "entreprenörer" idag kan bli rika på att driva till exempel asylboenden, det vill säga verksamhet som på en och samma gång är både kapitalförstörande och destruktiv för samhället.

Folkhemmets adel tjänade många gånger Sverige väl, men det faktum att Wallenbergsfären idag anslutit sig till de aktörer som mjölkar skattebetalarna på pengar genom att driva asylboenden till ockerpris gör det uppenbart att så automatiskt inte längre är fallet. Adelns och allmogens intressen har sällan sammanfallit, men i den progressiva staten har klyftan mellan folkhemmets adel och den allmänhet vars intressen staten påstår sig företräda alltmer kommit att anta en radikalt annorlunda karaktär än vad som historiskt varit fallet. Det hela utgör en viktig illustration av varför den utbredda föreställningen att högern och näringslivet utgör naturliga allierade inte sällan är direkt felaktig.

2019-07-29

Liberalismens blodiga århundrade

Det som i dagligt tal omnämns "fascism" har väldigt lite gemensamt med vad som under några årtionden under första halvan av förra århundradet utgjorde Italiens statsideologi. Ordet "fascism" som det används idag är en omskrivning av sovjetiskt ursprung för allting som hotar den rådande vänsterhegemonin, och som i egenskap av sådan entusiastiskt anammats av såväl socialister som liberaler i resten av världen. I den ytterst vagt definierade "fascismen" har man funnit en perfekt bogeyman som man, genom ständiga hänvisningar till, i decennier framgångsrikt använt för att steg för steg minska högerns handlingsutrymme.

När socialistiska maktspelare hänvisat till fascistspöket har man i regel gjort detta väl medvetna om att metoden varit såväl smutsig som djupt ohederlig. När liberaler gjort samma sak har dock detta vanligtvis grundats i en genuin övertygelse om att man utkämpat en strid på liv och död mot en ondska av direkt bibliska proportioner. För liberalen har den huvudsakliga motståndaren alltid återfunnits till höger, och de samarbeten som ändå förekommit mellan liberaler och högern har varit helt beroende av att man inom högern låtit liberaler diktera villkoren. Liberalismens avsky för högern låter sig utan större svårigheter spåras till den kamp mot högern ur vilken liberalismen är sprungen, men ironiskt nog utgör de argument liberalismens idag åberopar för denna hållning till stora delar ett skolboksexempel på psykologisk projektion.

Liberalismens inneboende förmåga att sätta världen i brand hade tidigt visat sig under den franska revolutionen och de många krig som följde på denna. Efter detta utbrott av våld och blodtörst följde hundratalet tämligen fredliga år, men under dessa krattade liberalismen manegen för vad som komma skulle. Under 1800-talet fick inte bara liberala och progressiva idéer som ateismen, nihilismen, materialismen, den ohejdade framstegsoptimismen och ekonomismen fäste. I Europas imperier i allmänhet, och Österrike-Ungern i synnerhet, spred därtill företrädare för samma liberalism som idag sätter en ära i att vara antinationalistisk nationalismens budskap, i syfte att undergräva kejsarmakten. Parallellt med detta omsattes den liberala franska revolutionens idé om det totala kriget i stora värnpliktsarméer, samtidigt som de vetenskapliga framstegen omsattes i vapen mer dödliga än någonting som tidigare existerat.

När de liberala krafternas enträgna arbete för att förbättra världen 1914 till slut så utmynnade i krig sågs detta från ententens sida inte som ett oönskat utfall, utan tvärtom som ett gyllene tillfälle att utkämpa det befrielsekrig som en gång för alla skulle modernisera Europa. Utfallet skulle dock visa sig bli någonting helt annat än vad man från liberalt håll stjärnögt hade förutspått. De omedelbara resultaten blev en fyra år lång industriell massaker på unga män och pojkar, ekonomisk kollaps, Europas marginalisering och starten på sju årtionden av brutalt förtryck i vad som skulle få namnet Sovjetunionen. På lite längre sikt omöjliggjorde Versaillesfreden effektivt alla möjligheter till en varaktig fred, vilket fick till följd att det första världskriget efter en kortare tid av kaotisk vapenvila snart övergick i det andra.

1900-talet skulle bli en triumf för liberalismen, men blev i stället århundradet då helvetets portar öppnades. Alltifrån de båda världskrigens oräkneliga dödsoffer, lidande och förstörelse till Sovjetunionens uppkomst och åtskilliga andra utbrott av barbari var samtliga direkta resultat av den liberala viljan att bygga en bättre värld genom att med ikonoklastens frenesi slå sönder vad som tjänat mänskligheten väl för att kunna ersätta det med någonting nytt och oprövat. Den höger som enligt gängse historieskrivning hålls ansvarig för det oerhörda lidande som följde utgjorde i själva verket en motkraft som sökte förhindra vad som komma skulle. Vad mer är, från liberalt håll ignorerar inte bara det faktum att den nationalism som ledde till katastrofen 1914 ironiskt nog fungerar påfallande väl i det Europa som blev resultatet av första världskriget, utan man beskyller därtill ogenerat högern för sin egen skapelse.

Att 1939 i dagens historieskrivning fungerar som vår tideräknings början och att andra världskriget idag fyller funktionen som modernitetens skapelseberättelse har en enkel förklaring, nämligen att man inte vill skylta med alla de liberala misstag som ledde Europa dit. "Fascismen" (här en felaktig benämning på nazismen, en ideologi som till sin natur ironiskt nog är i allra högsta grad progressiv) får i sammanhanget inte bara utgöra en metafysisk ondska som måste tillintetgöras innan världen kan födas, utan också sinnebilden av en renodlad högerposition. Det är i ljuset av detta liberalismens besatthet av att i varje ögonblick utmåla sig som motbild till en 70 år gammal ideologi i stort sett helt utan anhängare, samtidigt som anhängare av andra minst lika dödliga ideologier öppet kan skylta med detta utan att drabbas av några som helst negativa konsekvenser, måste förstås.

Resultatet har inte bara blivit en besinningslös migrationspolitik, en förlamande fixering vid "rasism", en oförmåga att ingripa mot brottslighet, långtgående förljugenhet och utbredd infantilisering. Resultatet har också blivit ett samhälle som för varje dag mer och mer liknar en sekt, och där acceptansen för att kritisera sektens ledare och konsekvenserna av deras beslut ständigt krymper.

2019-07-19

Albert Jay Nock om litteratur och läskunnighet

Amerikanen Albert Jay Nock (1870 - 1945) var en tidig libertarian, och uppvisade i egenskap av sådan också flera av de problematiska reflexer som är en omistlig del av det libertarianska tankegodset. Inte desto mindre var hans åsikter i allmänhet allt annat än av det stjärnögda slaget, utan utmärkte sig tvärtom som elitistiska, reaktionära och antiegalitära. Hans syn på den mänskliga naturen var inte bara påfallande osentimental, utan framför allt fjärran från upplysningstraditionens föreställning om det nyfödda barnet som ett oskrivet blad. Nock kom därför inte bara att bli en inspirationskälla för mer namnkunniga libertarianer, utan också för den gryende paleokonservativa traditionen.

Till Nocks mer intressanta idéer hör synen på läskunnighet. Under hans egen livstid gick analfabetismen i hemlandet från att vara förhållandevis hög till att närma sig noll, något som enligt gängse whighistoriska synsätt utgör ett paradexempel på framsteg, men som enligt traditionalisten Nock medförde dramatiska negativa konsekvenser för samhället i allmänhet och kulturen i synnerhet. I Memoirs of a Superfluous Man argumenterar han för att det stora uppsvinget i läskunnighet i grund och botten var en chimär, då detta inte följdes av en motsvarande uppgång i förmågan till läsförståelse. De människor som tidigare hade förblivit analfabeter var i allmänhet, menar Nock, personer som dels var ointresserade av att läsa, dels saknade förmågan att förstå och tillägna sig den information som nu till synes blev tillgänglig för dem.

Resultatet av den från politiskt håll organiserade alfabetiseringskampanjen blev därför att den intellektuella förmågan bland de läskunniga sjönk kraftigt, och att efterfrågan på det skrivna ordet förändrades därefter. Boken, som tidigare varit en elitprodukt, blev nu en massproducerad vara bland andra, vilket i sin tur ledde till att den litterära nivån störtdök. Detta yttrade sig, menar Nock, inte genom att marknaden för böcker växte och att en nisch för skräplitteratur växte fram jämsides med den befintliga nischen för kvalitativ litteratur. Vad som hände var i stället att Greshams lag (en ekonomisk observation att goda pengar tenderar att konkurreras ut av dåliga) började göra sig gällande även i böckernas värld, det vill säga att god litteratur alltmer började trängas undan av dålig (någonting Nock även delvis styrker med statistik).

En välkommen kontrast till den amerikanska utvecklingen finner Nock under det sena 1930-talet i samband med ett besök i estado novo-erans Portugal. Landet präglades vid denna tid av en för ett västland påfallande låg läskunnighet, vilket ofta anförts som argument för att landet var vanstyrt och underutvecklat, men för Nock blir detta en helt igenom positiv upplevelse. Han noterar inte bara gillande frånvaron av de vulgära och förfulande reklamskyltar som vore meningslösa i ett land där få skulle förstå dem, utan slås också av alltifrån de många såväl välfyllda som påkostade boklådorna i Lissabon till att tidningarnas rapportering håller en för mediet osedvanlig hög kvalitet. För Nock råder det ingen tvekan om vilken ordning som skapar ett mer civiliserat samhälle, och han finner sorgset att han inte har hjärta att argumentera emot när de vänliga portugiser han möter förespråkar storskalig alfabetisering.

Huruvida det idag är önskvärt eller ens möjligt att omsätta Nocks ideal i frågan om läskunnighet i praktiken är en öppen fråga. Inte desto mindre utgör hans syn på saken inte bara ett tankeväckande komplement till den gängse synen på frågan, utan också ett värdefullt perspektiv på alltifrån litteratur till framsteg. Vad mer är, i en tid då litteraturen fullständigt domineras av ljudböcker, lättsamma kriminalromaner i sommarnöjesmiljö och lättläst ersättningsspiritualistism à la Dan Brown, och där bruset från det innehållslösa skrivna ordet nått öronbedövande nivåer, har den som föresatt sig att en gång för alla bevisa att Nock har fel en minst sagt mödosam uppgift framför sig.

2019-07-18

Moderniteten och tidspreferensen

Till de mer intressanta ekonomiska företeelserna hör (det för den breda massan påfallande okända) begreppet tidspreferens. Vad som rymmer sig bakom denna benämning är i grund och botten ingenting annat än observationen att en människa tenderar att föredra en krona i handen idag framför en krona i handen imorgon. Företeelsen kan härledas dels till människans kontinuerliga behov av föda (den som får vänta i ett år på sin lön riskerar att hinna svälta ihjäl under tiden), dels till människans dödlighet (för varje dag en utbetalning senareläggs minskar mottagarens möjligheter att ha nytta av pengarna under återstoden av sitt liv). Av denna anledning förklarar inte bara tidspreferens företeelsen ränta, utan också det faktum att även egendomar som under oöverskådlig tid framåt kan förväntas ge en årlig avkastning trots detta inte värderas till oändliga eller astronomiska belopp.

Tidspreferens är dock inte en konstant storhet, utan har genom historien varierat med både tid och rum. Kulturer präglade av låg tidspreferens har tenderat att vara betydligt mer ekonomiskt framgångsrika än kulturer präglade av hög tidspreferens, då låg tidspreferens varit en förutsättning för det sparande som gjort långsiktiga investeringar (till exempel de som krävts för att överleva en lång och kall vinter) möjliga. Utöver detta har tidspreferensen över tid uppvisat en sjunkande trend, vilket direkt kan kopplas till ökande välstånd. Under epoker då målet med mänskligt arbete i första hand varit att tjäna ihop till mat för dagen, har möjligheterna att lägga undan pengar för framtiden också varit begränsade. I en tid då endast en väldigt liten del av människans arbetstid läggs på att tjäna ihop till brödfödan, och då utrymmet för lyxkonsumtion är stort, är möjligheterna till långsiktigt sparande däremot långtgående.

Låg tidspreferens är med andra ord inte bara någonting som utmärker civilisationer, utan kan också sägas vara såväl en produkt av som en förutsättning för dem. Utan de förhållandevis långsiktiga investeringar i en framtida spannmålsproduktion som utgör en förutsättning för jordbruk, hade de tidiga högkulturerna aldrig kunnat uppstå. Vad mer är, hade inte dessa högkulturer i sin tur investerat en del av sitt jordbruksöverskott i nya innovationer, hade de därefter stagnerat och därmed aldrig heller kunnat utvecklas till någonting mer avancerat. De bekväma liv vi lever idag är produkten av att hundratals generationer före oss uppvisat en för den mänskliga naturen närmast onaturligt låg tidspreferens genom att avstå ögonblicklig materiell tillfredsställelse för investeringar i en högst osäker framtid.

Tillåter man sig att vidga begreppet tidspreferens något finner man i ljuset av detta någonting intressant. Om samma resonemang tillämpas på frågor även utanför det strikt ekonomiska planet, finner man nämligen att ett utmärkande drag för den kaos- och svaghetsdyrkan som gömmer sig bakom den progressiva överideologi som präglar vår tid, är dennas ofta anmärkningsvärt höga tidspreferens. På område efter område finner man att modernitetens svar på problem är att göra det som känns bra för stunden, inte bara i stället för vad som ger goda långsiktiga resultat, utan även då detta på sikt förvärrar de problem man säger sig vilja bekämpa.

Ett av de mer spektakulära exemplen på detta är att försöken att förhindra att migranter drunknar på Medelhavet genom att skicka ut en armada av räddningsfartyg. Detta leder i sin tur till ökad människosmuggling och att smugglarna använder sig av mer och mer sjöodugliga farkoster, med resultatet att fler drunknar. I bjärt kontrast till detta står den australiska linjen i samma fråga, som har fått till följd att praktiskt taget inga migranter längre drunknar då de försöker ta sig till landet. Denna metod avfärdas dock kategoriskt från det europeiska etablissemangets sida, då den ögonblickliga tillfredsställelsen i att kunna hjälpa någon i akut sjönöd därmed också uteblir.

Samma resonemang leder till att skolan sänker kunskaps- och betygskraven i tron att man på detta sätt gör eleverna en tjänst. Samma resonemang leder till att man drar sig för det ögonblickliga obehag det innebär att straffa unga brottslingar, oavsett vilka framtida konsekvenser denna låt gå-mentalitet kan resultera i. Samma resonemang leder till att man fokuserar mer på den olust det innebär för en grov återfallsbrytare att bli utvisad, än på det lidande vederbörandes framtida offer sannolikt kommer få utstå. Samma resonemang leder till att människor intalar sig att de är snälla när de förespråkar en politik som inte bara leder till att hederliga människor blir föremål för bedrägerier, övergrepp, våld och mord, utan också till att de människor man tror sig vara snälla mot fastnar i kriminalitet och missbruk.

I förlängningen visar sig därmed hela modernitetens förhållningssätt vara en form av "slacktivism". Man vill på ett så Instagramvänligt sätt som möjligt göra skillnad i stunden, men är både likgiltig inför de långsiktiga konsekvenserna och i grunden ointresserad av vad som i realiteten ger goda resultat. Man vill ha omedelbar tillfredsställelse när man "förändrar världen", på samma sätt som det också är omedelbar tillfredsställelse man söker när man beställer snabbmat. Ironiskt nog finner vi därmed att de fåvitska debattörer som gång på gång förnedrar sig själva genom att grötmyndigt hävda att pizza skulle utgöra ett slagkraftigt argument i samhällsdebatten, i och med detta, om än oavsiktligt, också tangerar en djupare sanning.

2019-07-15

Om den progressives oförmåga till självkritik

Ett av de mer utmärkande dragen hos den till synes brokiga skara av liberaler och socialdemokrater som idag utgör den progressiva rörelsens huvudfåra är kombinationen av långtgående historielöshet och en närmast total brist på samtidsförståelse. Detta yttrar sig såväl i en politisk analys så grund och materialistisk att man tror att endast ekonomiska frågor låter sig placeras in på höger-vänster-skalan som i en apokalyptisk och i många fall fullt genuin övertygelse om att en gammal Weimarrepubliksideologi som i över 70 år varit stendöd utgör ett akut hot.

Vad som kanske bättre än någonting annat åskådliggör företeelsen är dock den bland progressiva så utbredda övertygelsen om att det växande motståndet mot den rådande ordningen har uppstått ur tomma intet. Man finner detta motstånd så oförklarligt att man inte sällan hemfaller åt regelrätta konspirationsteorier, där förklaringen till att folket i tilltagande grad vänder ryggen åt partier man tidigare ställt sig bakom återfinns i Kreml eller bland kallhamrade demagogers systematiska desinformationskampanjer på internet. När det till synes oförklarliga skall förklaras känner fantasin inga gränser, varför den enda gemensamma nämnaren bland de många synnerligen fantasifulla förklaringsmodeller som på daglig basis lanseras är den totala frånvaron av självkritik.

Den grundmurade tilltron till att förklaringen inte kan återfinnas i det egna agerandet bottnar i det outtalade antagandet att den progressiva politiken inte har förändrats, utan att den egna hållningen till sin natur tvärtom är så konsekvent och oföränderlig att även progressiva 1700-talsfilosofer skulle ställa sig bakom den. Med detta synsätt framstår inte bara revolten som oförklarlig, utan också som ett plötsligt, smittsamt och synnerligen farligt utbrott av fullständigt obefogat missnöje. Denna inställning är inte bara ett symptom på hybris, utan också på närsynthet, minnesförlust och en kategorisk ovilja att se ens de mest uppenbara av samband.

På blott några årtionden har nämligen den progressiva ståndpunkten förändrats till oigenkännlighet. Det tidigare fokuset på klassanalys har övergått i öppet klassförakt, samtidigt som den vänster som tidigare dominerades av en strävsam arbetarklass idag domineras av en obildad och skatteförsörjd medelklass. En kamp för att ge människor möjligheter att utvecklas har övergått i en kamp för kravlösa bidragsutbetalningar, gränslös naivitet och ett regn av permanenta uppehållstillstånd. Vad som en gång var en osentimental syn på kriminalitet har förbytts i en föreställning om att brottslingar är offer som förtjänar allmänhetens sympati. Mediekritik har gått från att vara ett honnörsord till bli någonting suspekt och smutsigt. Tage Erlanders ord om att svenska folket lever i "en så oändligt mycket lyckligare lottad situation" än människor i etniskt heterogena länder har förbytts i en blind övertygelse om att nationalstaten till varje pris måste krossas. Och så vidare.

Såväl föreställningen om vad som utgör en progressiv linje som uppfattningen om i vilken riktning man bör färdas har med andra ord på relativt kort tid förändrats radikalt. Vad mer är, parallellt med detta har en tidigare föreställning om att riktningen skall avgöras i allmänna val fått stryka på foten till förmån för uppfattningen att en liten och synnerligen orepresentativ klick rekryterad från ett påfallande litet nätverk av professionella aktivister skall leda folket "framåt". De ständigt mer radikala nya riktningar som nu stakas ut avviker radikalt både från vad folket önskar och från vad som ligger i gemene mans intresse. I viss mån kan detta kompenseras genom den kontroll progressiva utövar över informationsflödet, men bara delvis. Klyftan mellan de egna vardagsupplevelserna och den rosenskimrande bild som utmålas av makthavarna vidgas för varje dag, varför missnöjet breder ut sig och en revolt mot den nya ordningen ser dagens ljus.

En sådan revolt är lika oundviklig som mekanismerna bakom den är uppenbara, men då de progressiva drivs av en nit som inte bara bär den religiösa iverns alla kännetecken, utan därtill är sprungen ur just religionen, är de fullständigt oförmögna att ta in detta. Fast förvissade om att orsakerna inte kan spåras till den egna hållningen, finner man dem därför med en uppblåst och kväkande paddas självgodhet annorstädes. Man finner omväxlande problemets orsaker i väljarnas okunnighet, i epidemisk rasism, i fientliga makters destabiliseringsförsök, i extremisters konspirationer och i plötsliga utbrott av vanföreställningar, men aldrig i kombinationen av det egna ogenerade folkföraktet och det faktum att man påtvingar allmänheten en politik denna inte önskar.

Denna oförmåga att se det uppenbara är inte bara ett symptom på hur oförmögna till kritiskt tänkande de krafter som ligger bakom en ordning som ständigt berömmer sig själv för att vara modern, vetenskaplig och ett värn mot ondskan egentligen är. Samma kategoriska ovilja att se det uppenbara utgör framför allt en ledtråd till varför man i likhet med så många andra ideologiskt förblindade rörelser genom historien ständigt uppvisar alltmer totalitära ambitioner.

2019-07-06

Flugornas herre i Grums

I en artikel som man på redaktionen för Hyresgästsföreningens tidning Hem & Hyra inte bara säkerligen redan bittert ångrar, utan också inom kort sannolikt kommer utöka med en ängslig och floskulös kommentar om att tidningen tar avstånd från rasism och står upp för alla människors lika värde, kan man sedan igår läsa om hur ett "barngäng" som visar sig utgöras av "barn till nyanlända" terroriserar ett bostadsområde i värmländska Grums. Barn misshandlas, kvinnor såväl trakasseras som blir spottade i ansiktet och den som protesterar får sopor intryckta i brevinkastet. Som svar på detta planerar polisen "ett informationsmöte med tolkar" till hösten – och tillägger att "det kan inte vänta".

Vad som beskrivs i artikeln är en verklighet som för varje dag blir fler och fler svenskars vardag. Grumsborna får inte bara betala en extrem invandringspolitik via skattsedeln, utan också genom en kringskuren vardag och att deras barns trygghet går förlorad. Det är mot denna bakgrund den strida strömmen av påståenden att mångkultur berikar och att "rasism" och "främlingsfientlighet" såväl utgör en oacceptabel inställning som ett akut problem som måste stävjas genom polisinsatser och fällande domar måste ses.

I bostadsområdet i Grums ligger bevisbördan för svepande påståenden av detta slag naturligtvis inte på de människor som får sin trygghet sönderslagen, utan på de makthavare som har förespråkat och genomdrivit den politik som gett upphov till detta. Talande nog är dock narrativet om den strukturella rasismen och den galopperande främlingsfientligheten så institutionaliserat att inte ens offren för slöddret i Grums vågar tala klarspråk. I stället bedyrar de att de "vill kunna bo här tillsammans" och påstår sig vara oroade av att folk börjar tänka i termer av "vi och dem". På Hyresgästföreningen, där man säger sig företräda hyresgästernas intressen, och där man med näbbar och klor skulle kämpa för deras rättigheter om de i stället vandaliserade sina lägenheter eller underlät att betala hyran, oroas man för att vad som pågår skall resultera i "vi mot dem-tänkande" och att grannar börjar "dra kopplingar mellan problemen och främlingsfientliga åsikter".

Hade de trakasserade hyresgästerna sagt någonting annat hade det naturligtvis inte blivit något reportage, och hade man från den lokala avdelningen av Hyresgästföreningen sagt någonting annat hade man naturligtvis från centralt håll blivit kastade till vargarna, samtidigt som deras påstådda rasism skulle blivit föremål för krigsrubriker i Dagens Nyheter. Ironiskt nog fångar dock, om än oavsiktligt, hänvisningarna till "vi mot dem-tänkande" och "främlingsfientliga åsikter" grundproblemet väldigt väl. Vad som får "barngänget" att ge sig på de boende, och vad som får deras patetiska ursäkter till föräldrar att titta åt ett annat håll, är nämligen just "vi mot dem-tänkande". Att situationen kunnat urarta till vad som närmast framstår som en uppsättning av Flugornas herre är en akut medvetenhet om att man själva tillhör en grupp, och offren en annan.

I den charlatananalys som ligger till grund för det rasismbegrepp som idag utgör en del av den västerländska statsideologin, finns dock inget utrymme för att förhålla sig till besvärande omständigheter av detta slag. Enligt denna så kallade analys, som sin uppenbara infantilitet till trots idag är universellt vedertagen inom etablissemanget, är främlingsfientlighet och strukturellt förtryck någonting som endast ljushyade kan utöva mot mörkhyade. Därför blir vita människors förmenta rasism en central faktor även när människor från andra världsdelar invandrar till Sverige, lever på de skattepengar som svenskar betalar in och därefter återgäldar tjänsten med våld och trakasserier.

Inom etablissemanget är man idag fullständigt oförmögna att på ett nyktert sätt förhålla sig till en verklighet som den som händelserna i Grums bara är det senaste spektakulära exemplet på. När frågor som denna lyfts har i stället samhällets auktoriteter under många år kontrat med att på fullt allvar påpeka att många människor uppskattar att äta pizza. Skulle någon av de trakasserade Grumsborna välja att ta det ansvar som såväl polis som förövarnas föräldrar vägrar ta, skulle däremot staten ingripa med full kraft (och då med synnerligen handfasta metoder och direkt, inte genom något informationsmöte till hösten), och det hela skulle ge upphov till artiklar i betydligt mer välkända publikationer än Hem & Hyra. Vad mer är, dessa artiklar skulle till skillnad från den nu aktuella inte gå som katten kring het gröt, utan samtliga vara variationer på temat de rasistiska bondtölparna i Grums måste straffas hårt!

Att detta är en pervers ordning är uppenbart. Att den trots detta år efter år kan fortgå är dock en nyttig påminnelse om vilket patetiskt och depraverat etablissemang som gömmer sig bakom alla de högtidliga och grötmyndiga floskler om samma etablissemangs förträfflighet vi dagligen matas med, och om hur lite det förtjänar någons respekt.

2019-07-05

Är anhöriginvandring bra för integrationen?

Begreppet "integration" avser i migrationspolitiska sammanhang i regel en process där en person som invandrat till Sverige kommer i arbete. Detta är en både väldigt tunn och missvisande definition av ordet integration, vilken blir uppenbart då man betänker att någon som inte talar svenska men såväl utövar hederskultur som förespråkar sharialagstiftning enligt detta synsätt kan vara fullt integrerad. Att ett så meningslöst integrationsbegrepp trots detta blivit allmänt vedertaget är i sig en mycket talande indikation på med vilken materialistisk, teknokratisk och rationalistisk utgångspunkt ett själlöst etablissemang förhåller sig till en process som i snabb takt radikalt omstöper hela länder och kulturer. Intressant nog finner man dock att integrationsbegreppet är i allra högsta grad missbrukat, även om man godtar denna definition av det.

Enligt ett ofta upprepat påstående är ett så kallat generöst regelverk för anhöriginvandring "bra för integrationen". Detta påstående blir, då det yttras, aldrig föremål för några följdfrågor eller någon journalistisk granskning. Ej heller förklaras för vems integration denna anhöriginvandring skulle vara bra vilket, givet att detta som vi skall se till syvende och sist är det centrala, är extra anmärkningsvärt. Även i de fall någons integration kan tänkas underlättas av att vederbörandes anhöriga tillåts anhöriginvandra, innebär nämligen detta inte att integrationsproblemen minskar. I själva verket förhåller det sig med allra största sannolikhet precis tvärtom.

Enligt statistik som Statistiska centralbyrån inte gjort tillgänglig för allmänheten, men som Staffan Danielsson fick tillgång till då han i egenskap av riksdagsledamot vände sig till Riksdagens utredningstjänst, utgör andelen av vad som i rapporten benämns "flyktingar inkl. flyktinganhöriga" som efter 15 år i Sverige lyckas erhålla ett jobb motsvarande en heltidstjänst 34 procent. Det är här värt att notera att av dessa återfinns många i skattesubventionerade anställningar. Det är också värt att notera dels att dessa siffror primärt avser människor som invandrat under perioder av tämligen kravlös anhöriginvandring, dels att motsvarande siffra uppdelad på män och kvinnor landar på 40 respektive 28 procent. Det senare är intressant då man på goda grunder kan anta att gruppen "flyktingar" främst består av män, och att gruppen "flyktinganhöriga" främst består av kvinnor.

Låt oss dock för enkelhets skull, och för att göra en så generös tolkning som möjligt, förutsätta att siffrorna endast avser personer som har invandrat när dörren till anhöriginvandring varit stängd, och att 40 procent har kommit i heltidssysselsättning ("blivit integrerade") efter 15 år. Låt oss därefter anta att denna siffra ökar kraftigt till 50 procent när dörren till anhöriginvandring öppnas och en "flykting" får sällskap av en "flyktinganhörig". Detta innebär att det genomsnittliga antalet utan heltidsarbete som tillkommit till följd av att en "flykting" 15 år tidigare invandrat, ökar från 0,6 till 1,0 personer om dörren till anhöriginvandring öppnas. Såväl antalet som andelen icke-integrerade har därmed ökat, trots att möjligheterna till integration för den enskilde förbättrats.

Detta kan rent teoretiskt rent nationalekonomiskt vägas upp av att fler personer kommer i arbete och blir nettobetalare till skattesystemet. Då många av de sysselsättningstillfällen som skapats varit skattesubventionerade, då den tid även den genomsnittlige invandraren som till slut erhåller ett arbete gått arbetslös varit lång, och då även löntagare utgör en nettokostnad för staten om deras lön är låg, är ett sådant utfall dock högst osannolikt. Vad mer är, det faktum att anhöriginvandrare tenderar att vara kvinnor, och därmed ha en lägre sysselsättningsgrad, gör att verkligheten med allra största sannolikhet är betydligt mer ogynnsamt än i räkneexemplet ovan. Om kvinnliga anhöriginvandrare efter 15 år i Sverige har en sysselsättningsgrad på 28 procent blir i stället, allt annat lika, resultatet av att en manlig "flykting" och en kvinnlig "flyktinganhörig" invandrar så som i exemplet ovan att i genomsnitt 1,22 av dem 15 år senare fortfarande saknar ett heltidsarbete.

Att anhöriginvandring skulle vara bra för integrationen är med andra ord ett synnerligen tveksamt påstående. Att det ofta upprepade påståendet att så ändå är fallet trots detta inte resulterar i några följdfrågor ens i ett läge då integrationsproblemen är skriande, ger en ganska stark fingervisning om hur ihåligt de återkommande påståendena om att journalistkåren skulle vara professionell, objektiv och brinna för faktagranskning klingar.

2019-07-02

Den idealistiske medlöparen

Samma dag som en solbadande kvinna blev svårt misshandlad av en okänd gärningsmän då denne slog henne i bakhuvudet med en sten, resulterade två skottlossningar i att antalet ihjälskjutna i Stockholm 2019 efter bara ett halvår hade uppnått samma siffra som under helåret 2018. Parallellt med detta har artiklar om hur medelklassen drabbas av gängkriminaliteten och om hur medelklassens barn blivit lovligt byte för förhärdade kriminella inte bara fått stor spridning, utan också gett upphov till oräkneliga kommentarer om hur fruktansvärt detta är.

Merparten av de nyhetskonsumenter som reagerat med vrede och förstämning på både dessa nyheter och oräkneliga andra på samma tema, kommer dock när det kommer till kritan ge utvecklingen sin välsignelse. En anmärkningsvärt stor minoritet kommer rösta på partier som Miljöpartiet, trots att dessa med näbbar och klor kämpar för en politik som såväl leder till att problemen förvärras som att polisens möjligheter att bekämpa dem minskar. Närmare hälften kommer rösta på partier som yrvaket utlovar i bästa fall halvhjärtade åtgärder, men som trots detta kommer föra en politik som leder till problemen växer sig större. En stor majoritet kommer rösta på partier för vilka isoleringen av Sverigedemokraterna är någonting som prioriteras långt mycket högre än att göra någonting åt de problem som dessa väljare och Sverigedemokraterna är rörande eniga om är vederstyggliga.

Att en så stor majoritet röstar för en politik som på ett så slående sätt går rakt emot deras intressen är högst anmärkningsvärt, men också något som i ständigt tilltagande grad blivit en utmärkande egenskap för västerländska samhällen. En bidragande orsak har länge varit att den som varit missnöjd med utvecklingen saknat alternativ att rösta på, men detta är i de flesta länder inte längre sant. Inte desto möter man idag påfallande ofta personer som å ena sidan vältrar sig i fördomar och med glädje yttrar sådant som med lätthet skulle kunna få dem fällda i domstol, men som å den andra djupt föraktar Sverigedemokraternas väljare. Inom den breda massan lider man, tycks det, av en blockering som yttrar sig i en kategorisk vägran att se sambandet mellan utvecklingen och de val man själv gör.

Det hela härrör sannolikt ur omständigheten att precis de krafter som högst målmedvetet, och väl medvetna om alla de oräkneliga varningsklockor som under hela tiden har ringt, genomdrivit den politik som orsakat den destruktiva utvecklingen, trots detta ses som moraliska auktoriteter. Detta säger naturligtvis något allt annat än smickrande om gemene mans förmåga att ta ansvar för sitt eget handlande, men är måhända också någonting som är oundvikligt i en demokrati av flockdjur. Vad som har hänt är att en liten men hårdför progressiv minoritet konsekvent knuffat samhället i en riktning majoriteten har motsatt sig. Att detta inte resulterat i uppror förklaras av att förändringen skett såpass smygande att de flesta inte förstått vad som pågår, samt omständigheten att den pådrivande minoriteten haft närmast total makt över vilken information som nått allmänheten.

Ett belysande exempel på detta är nationalstaten. Allmänheten har i närtid inte haft någon som helst önskan om att denna skall avskaffas, men det har däremot den progressiva minoriteten haft. Ett arbete för att avskaffa nationalstaten har därför inletts, samtidigt som den progressiva minoriteten i händelse av att någon frågat högtidligt förklarat att ingen har för avsikt att avskaffa nationalstaten. När nationalstaten därefter har undergrävts så till den grad att det blivit lönlöst att förneka vad som pågår, förklarar den progressiva minoriteten i stället att Sverige alltid har varit ett invandrarland, och att de problem nationalstatens undergrävande har resulterat i alltid har funnits där.

Dessa rationaliseringar har idag upprepats så många gånger att man i den progressiva minoriteten själva har börjat tro på dem. Därför kan man i dagar som dessa, då konsekvenserna blivit synnerligen motbjudande, allt oftare se uppburna företrädare för den progressiva minoriteten beklaga sig över följderna av den utveckling politiken de själva insisterat på har utmynnat i. Då deras förmåga till dubbeltänk är outsinlig sätter de dock aldrig detta i samband med det egna handlandet, utan ser tvärtom detta som ett bevis på att de har rätt, och drar slutsatsen att lösningen på problemen är mer av den politik som orsakat dem. Någonting den auktoritetstroende majoriteten, trots att början på ett uppror idag kan skönjas, överlag tenderar att svälja.

Det kanske mest perversa av allt är dock det faktum att många som själva inte tillhör den progressiva minoriteten är så blint auktoritetstroende att de känner sig manade att med aggressiva metoder försvara denna, till exempel genom att "ta debatten vid fikabordet". När de gör detta är de i de allra flesta fall genuint övertygade om att de gör någonting gott, men vad de i själva verket gör är att villigt agera medlöpare åt en liten men synnerligen intolerant och fanatisk förtryckande minoritet.

2019-07-01

Progressivismen och minoritetsregeln

I augusti 2016 rönte den libanesisk-amerikanske mångsysslaren Nassim Nicholas Taleb stor uppmärksamhet då han gjorde ett kapitel ur sin kommande bok Skin in the Game tillgängligt för allmänheten. Under rubriken "The Most Intolerant Wins: The Dictatorship of the Small Minority" redogjorde Taleb för vad han kallade minoritetsregeln, med vilket avses att även en liten minoritet kan få stort genomslag för sina krav i de fall majoriteten kan tänka sig att anpassa sig till minoriteten samtidigt som motsatsen inte gäller. Resonemanget tar avstamp i att försäljningen av koscher- och halal-certifierad mat ofta vida överstiger andelen judar respektive muslimer i befolkningen, vilket förklaras med att det i regel är billigare att ta fram och framställa en produkt som accepteras av alla, än en produkt för majoriteten och en annan för minoriteten.

Med utgångspunkt i detta börjar Taleb kartlägga vad som, om vi tar honom på orden, är en fundamental sociologisk mekanism som under historien omformat hela samhällen och civilisationer. I texten argumenteras väldigt övertygande för hur minoritetsregeln varit avgörande när språk, religioner och kulturer kommit att uppnå en dominerande ställning, inklusive det förlopp som ledde till att Europa kristnandes. Enligt detta synsätt kan historien i mångt och mycket förstås som en evolutionär kamp mellan olika kulturella sedvänjor, i vilken de mest intoleranta inte bara alltid kommer att ha en stor fördel över konkurrenterna, utan där även en liten skillnad i intolerans över tid kommer att visa sig vara av avgörande betydelse.

Att vad som beskrivs har långtgående implikationer för ett samhälle med ambitionen att vara mångkulturellt är uppenbart, någonting som Taleb också själv påpekar i tämligen oinlindade ordalag. Vad Taleb däremot endast tangerar är de konsekvenser minoritetsregeln får för den politiska dynamiken även i ett i övrigt homogent samhälle. Dessa konsekvenser är dock i allra högsta grad av intresse av den enkla anledningen att det västerländska samhället rymmer en i allra högsta grad inhemsk minoritet som inte desto mindre är synnerligen intolerant, som fullständigt dominerar samhällsutvecklingen och vars rötter som av en händelse utan svårigheter också direkt kan spåras till en mycket kärv gren av kristendomen – nämligen progressivismen.

Den ständiga vänstervridning av Västerlandet i form av en utveckling mot ett ständigt mer förryckt samhälle som enligt progressivismens förkämpar menar utgör en obruten kedja av framsteg, kan med andra ord förstås i termer av att en intolerant minoritet steg för steg påtvingat majoriteten en samhällsutveckling denna inte har efterfrågat. Vad mer är, att progressivismen enligt egen utsago utgör en ideologi som utmärker sig för just tolerans blir särskilt ironiskt, inte bara för att alla som haft nöjet att bli föremål för de progressiva översterprästernas vrede av egen erfarenhet vet hur ihåligt detta klingar, utan framför allt för att progressivismen i ljuset av detta bäst förstås som den ideologi som för närvarande leder en uråldrig kamp om vem som är mest intolerant.

Progressivismens intolerans begränsar sig emellertid till vad den uppfattar som dess inre fiender. När det kommer till dess faktiska rivaler om vad som utgör den mest intoleranta ståndpunkten visar den däremot inte bara prov på omfattande tolerans, utan riktar också primärt sin intolerans gentemot de krafter som påtalar det destruktiva i detta. Om inte detta förändras är, åtminstone om man får tro Taleb, progressivismen dömd att gå under tillsammans med den kultur den idag dominerar.