2018-10-18

Mannen som slogs mot televisionen

Johannes Albertus Munnik ("Albert") Hertzog föddes 1899 i den då ännu självständiga Oranjefristaten, endast några månader före det andra boerkrigets utbrott. Detta krig kom helt att prägla Hertzogs första år i livet. Fadern anslöt sig till Oranjefristatens armé i vilken han avancerade till general, och i hans frånvaro flyttade familjen till Hertzogs moster i Jagersfontein. När byn intogs av britterna jämnades huset familjen hade bott i med i marken. Deras nästa destination blev ett brittisk koncentrationsläger, vilket Hertzog endast med nöd och näppe lämnade med livet i behåll.

Några år efter krigsslutet skulle fadern snabbt göra karriär i det nya land som föddes då britterna 1910 slog ihop sina Kap- och Natalkolonier med de erövrade boerrepublikerna. Under Hertzogs tolv år som student hann fadern avancera till premiärminister, en post denne skulle komma att hålla under totalt 15 år tills han i september 1939 efterträddes av Jan Smuts. Den senares beslut att gå ut i krig på britternas sida blott 37 år efter att var tionde boer i de forna boerrepublikerna hade dukat under i brittiska koncentrationsläger, skulle visa sig bli extremt impopulärt. Efter valet 1948 återkom ett nu radikaliserat Nationalistparti till makten, och behöll den därefter oavbrutet under 46 år.

Albert Hertzog hade efter sin studietid försörjt sig som advokat och universitetslärare, men blev efter valet 1948 en av de nya ledamöter som tog plats i Die Volksraad. Efter tio år som parlamentariker utsågs han 1958 till minister med ansvar för både hälsovård och telekommunikation. Denna något udda kombination av portföljer skulle visa sig passa den egensinnige Hertzog utmärkt.

Hertzogs uppsyn och framtoning hade med tiden kommit att bli den klassiskt skolade akademikerns. Han var en renlevnadsmänniska som varken drack kaffe eller te, motionerade disciplinerat och som av även sina politiska måtståndare (av vilka han för övrigt hade åtskilliga) beskrevs som en belevad gentleman. Vad som skulle göra Hertzog legendarisk var dock någonting helt annat, nämligen hans aversion mot televisionen.

Enligt Hertzog var televisionen djävulens påfund. Han ansåg att mediet spred både kommunism och omoraliska åsikter, och förklarade att det var över hans döda kropp som företeelsen skulle komma till landet. Sydafrika blev därför något så ovanligt som ett högt utvecklat land utan TV-sändningar. Norr om Limpopofloden hade rhodesierna kunnat se på TV-program ända sedan 1960, men i Sydafrika fortsatte mediet att år efter år lysa med sin totala frånvaro.

Åren efter mordet på Hendrik Verwoerd skulle dock de konflikter som länge hade pyrt bland Nationalistpartiets fraktioner komma att explodera. Hertzog fick avgå som minister, blev utesluten ur partiet och startade ett annat. Efter Hertzogs avgång kom regeringens linje att gradvis förändras, och när sydafrikanerna 1969 inte kunde följa månlandningen i direktsändning ställdes televisionsfrågan på sin spets.

Regeringen började så sakteliga planera för att låta Suid-Afrikaanse Uitsaaikorporasie och Springbok Radio få sällskap i etern av av TV-stationer. 1975 började en första kanal sända program på afrikaans och engelska. 1982 (för övrigt samma år som Hertzog gick ur tiden) tillkom sändningar på zulu, xhosa, sesotho och setswana, och därefter ökade kanalerna snabbt i antal. Sydafrika hade, åtminstone i TV-sammanhang, blivit ett land som andra.

Att landet så länge förblev televisionslöst hörde samman med en större politisk strategi att värja apartheid från den utländska populärkulturen, ambitionen att förhindra att afrikaans tappade mark på engelskans bekostnad och den starka ställning den kalvinistiska Nederländska reformerta kyrkan hade kommit att få efter det andra boerkriget. Inte desto mindre var den roll Hertzog personligen spelade central i sammanhanget.

Hertzog försök att värja sitt folk mot televisionen var i längden dömt att misslyckas. Som exempel på kulturkamp är hans hårdnackade hållning inte desto mindre intressant, eftersom han när det kommer till kritan i mångt och mycket ändå lyckades i sitt uppsåt. Även om han i slutändan fick se sig besegrad, lyckades han hålla televisionen borta från Sydafrika under närmare två årtionden.

Exemplet visar att en strid för en till synes förlorad sak inte behöver vara meningslös. Vad Hertzogs korståg mot televisionen visar är att den som kämpar mot de kulturella yttringar vederbörande anser vara skadliga, nedbrytande och fördummande, åtminstone har möjligheten att vinna den egna sidan en tidsfrist. Blir denna så lång som två decennier, har man också vunnit gott om tid att planera nästa drag.

Relaterat
Joakim Andersen: "Mot televisionen"

2018-10-16

Om vikten av att inte bära hatt inomhus och andra uppbyggliga normer

Enligt en gammal och anrik tradition bör en man inte bära hatt inomhus. Exakt varför denna norm har uppstått är oklart. I egenskap av ett klädesplagg som skyddar bäraren mot stark sol förlorar givetvis hatten sin funktion inomhus, men å andra sidan har hattens roll genom historien ofta gått långt bortom den som ett endast eller främst funktionellt plagg.

Hattnormen kan tänkas ha uppstått för att hattbrättet gör det svårare för människor att uppfatta varandras ansiktsuttryck i dunkla inomhusmiljöer. Den kan ha sina rötter i det faktum att den som bär mössa inomhus antyder att värden snålar med värmen. Den kan också tänkas vara godtycklig, eller för den delen vara baserad på dyrköpta mänskliga erfarenheter som sedan hattnormens tillkomst glömts bort. Till syvende och sist är det dock inte hattnormens orsaker som är det viktiga i sammanhanget. Vad som i stället är det centrala är att normen tillkom, institutionaliserades och därefter har fyllt en viktig social funktion under århundraden eller längre.

Det var först i mötet med vår progressiva samtid som människor fick för sig att på allvar ifrågasätta den. Hattnormen var ologisk, gnällde indignerat de respektlösa elever som satte sig ned i klassrummen med den bak och fram-vända baseballkepsen kvar på huvudet. Deras lärare ogillade detta, men fann också att den progressiva skolning de själva erhållit inte tillhandahöll dem några motargument. Lärarna kapitulerade, och resultatet blev en skola där omogna barn fick mer att säga till om, samtidigt som lärarkårens auktoritet eroderades ytterligare.

Exemplet visar att normen inte sällan utgör sitt eget självändamål. Det centrala är inte vad som (åtminstone ytligt sett) är rationellt, utan om vilka signaler man sänder till andra. Den som tar av sig hatten visar att han respekterar sin värd, sin församling eller lärarens auktoritet. Den som däremot inte tar av sig hatten signalerar det rakt motsatta.

Här kan man så klart invända att i samma ögonblick som hattnormen avskaffas, upphör också handlingen att bära hatt inomhus att vara oartig och respektlös. I sak är detta naturligtvis korrekt, men resonemanget missar flera viktiga aspekter. Normer avskaffas inte över en natt, och hattnormen är ännu långtifrån helt försvunnen. Detta innebär att den som idag bär hatt inomhus faktiskt kommer att uppfattas som respektlös i breda kretsar. Detta kommer dels skapa dålig stämning, dels i många fall vara till personlig nackdel för den som bär hatten. I många fall kommer detta dessutom ske utan att den historielöse bäraren ens är medveten om följderna.

Vad mer är, att ta av sig hatten är inte en passiv handling. Att ta av sig hatten går bortom att bara undvika att vara oartig, det är att aktivt signalera respekt för andra människor. Sådana handlingar utgör ett socialt smörjmedel, och är av stor betydelse när den ömtåliga civilisationen skall upprätthållas, vårdas och utvecklas. Progressiva och rationalister må vara experter på att bortse från dylika aspekter, men med tanke på hur snabbt historien visar att civilisationens tunna fernissa kan krackelera bör sådana värden inte underskattas.

Sist men inte minst innebär hattnormens upplösning också en förlorad möjlighet att med berått faktiskt mod bryta mot den. I ett samhälle där hattnormen upprätthålls, har den som vill förolämpa någon också möjligheten att göra detta genom att inte ta av sig hatten inomhus. I ett sådant samhälle är detta inte sällan en betydligt mer kraftfull signal än att i affekt häva ur sig okvädesord.

2018-10-15

Om den tillrättalagda bilden av upplysningen som ett vapen i samtidsdebatten

Det påstås dessa dagar ofta att upplysningens idéer och ideal är hotade. Ibland kommer denna observation från ett konservativt håll, men betydligt vanligare är att det är från det vänsterprogressiva lägret som påståendet hörs. Dylika påståenden är som vi snart skall se dock synnerligen förrädiska, varför den som tar del av dem alltid bör fråga sig vilken upplysning det är som påstås vara hotad, vari detta hot egentligen består och vem det är som står för det påstådda hotet.

Det till synes så okomplicerade upplysningsbegreppet står inte för en idétradition, utan för en rik flora av sådana. Dessa har delvis korsbefruktat varandra, men är inte sällan också sinsemellan direkt oförenliga. Att likt bland andra Hayek betona skillnaderna mellan å ena sidan den skotska empiristiska upplysningstraditionen, och å andra sidan den franska rationalistiska, bidrar i sammanhanget med många viktiga nycklar till förståelsen av upplysningstiden. Denna uppdelning missar dock andra men väldigt viktiga aspekter.

Den gängse bilden av upplysningstiden är idag den av en era då man slutade tro på Gud, vädrade ut vidskepelsen och började högakta det rationella. Den tilltänkta upplysningsmänniskan blir därmed spirituell anfader till dagens progressiva politiker, akademiker och journalister. Utifrån detta underförstådda antagande drar man därefter slutsatsen att den som till exempel hävdar att den förda migrationspolitiken är kostsam, misstror vad som står i Dagens Nyheter eller ifrågasätter vad som lärs ut på universitetens postmoderna utbildningar, också utgör ett hot mot upplysningsidealen.

Resonemanget är inte helt och hållet felaktigt, om man med upplysningen menar tänkare som Voltaire och Rousseau. Dessa var förvisso betydligt mer intressanta, vältaliga och koherenta än de förmågor som idag ser sig som deras naturliga arvtagare, men de senare har också mycket gemensamt med de förra. Dessa upplysningsfilosofer bidrog med många idéer som med tiden skulle visa sig vara användbara, och ibland också i allra högsta grad så, men detta är inte hela bilden. De bidrog dock också med ikonoklastiska attacker på såväl värdefulla som välfungerande institutioner, samt med storvulna ord som århundrade efter århundrade förvisso berört människor djupt, men som i bästa fall visat sig ha ytterst få uppbyggliga användningsområden, och i värsta fall visa sig leda till regelrätta terrorvälden.

I bjärt kontrast till detta står den upplysningstradition som ledde till de stora vetenskapliga framstegen. För upplysningstidens revolutionerande framsteg inom bland annat matematik, fysik och kemi stod framför allt mystiker, gnostiker och djupt religiösa filosofer. Det var astrologer som gav upphov till de stora landvinningarna inom astronomi och fysik. Det var alkemister som gav upphov till de revolutionerande landvinningarna inom kemi och matematik. Vad som drev dem till storverk var i många fall den uttalade viljan att bättre förstå Gud.

Den gängse bilden av upplysningen är med andra ord synnerligen förenklad, tillrättalagd och till stora delar också direkt missvisande. De upplysningsideal som idag så ofta påstås vara hotade utgörs inte sällan av idéer som tillhör upplysningens mest problematiska delar, och kan i andra fall inte kopplas till upplysningen över huvud taget. I det senare fallet är vad som påstås vara hotat i stället ofta idéer som inte bara är sprungna ur vår egen samtid, utan som dessutom är synnerligen tidstypiska för denna. Ironiskt nog utgörs dock dessa idéer påfallande ofta av tankegods som ytterst få upplysningstänkare av någon fraktion skulle ha velat ta i ens med tång.

2018-10-13

Om personligt ansvar, den självvalda offerrollen och ofria människor

Maktetablissemangets oförmåga att hantera allt från kriminalitet till islamism är ett svek av sällan skådat slag. Deras hantering av skattemedel utgör en strid ström av spottloskor i ansiktet på hederliga medborgare, och deras aktiva roll i att skapa de problem som idag plågar Sverige har varit en uppvisning i såväl kriminell inkompetens som megalomani. Det finns med andra ord gott om skäl att vara både förbannad och bitter, men en motreaktion som aldrig når bortom känslor som dessa är både okonstruktiv och ynklig. Som människa har du alltid ett eget ansvar för ditt handlande, även i de fall de problem som präglar din tillvaro har orsakats av andra.

Den som lyssnar på Sveriges Radio eller tittar på Sveriges Television får finna sig i att ständigt få vänsternarrativ nedkörda i halsen. Den som vänder sig till Aftonbladet för att få en nyhetssammanfattning får inte bara finna sig i samma sak, utan bidrar dessutom till att tidningen i fråga tjänar pengar. Den som bidrar till att ge tabloidernas återkommande kverulantartiklar i vilka Tindra eller Neo blivit kränkt av någon vara i sin närbutik viral spridning i sociala medier, skapar starka incitament för utgivarna att fortsätta pumpa ut dylika depraverade artiklar.

Den som besöker Alice Bah Kuhkes postmoderna propagandacentraler till museer ger dessa en legitimitet de inte förtjänar. Den som slafsar i sig glass från företag som använder den huvudlösa migrationspolitiken i sin marknadsföring, visar sig också vara fullt villig att offra sina principer och äventyra sina barns framtid för en kort stunds njutnings skull. Den som engagerar sig i Sverokföreningar, ger också de krafter som cyniskt använder förbundet som ett verktyg för att stärka vänsterextremismens ställning sin välsignelse. Den som förnedrar sig genom att gå och se en Bechdelmärkt svensk film på bio, främjar också Svenska Filminstitutets vd Anna Serners öppet identitetspolitiska agenda.

Resonemanget har bäring även på andra områden. Det finns inga säkra sätt att slippa bli drabbad av den kriminalitet politikerna har släppt lös i Sverige, men det finns sätt att minimera riskerna för att bli utsatt. Den som vill minska risken att utsättas för inbrott, gör också klokt i att investera i till exempel larm, fönsterlås, låsskydd och/eller säkerhetsdörr. Den som inte vill bli offer för bedragare eller ficktjuvar bör inte utan vidare blint lita på varje främmande människa som tränger sig på, eller okritiskt försöka vara sådana behjälpliga.

Vill man dessutom inte tas för ett lätt offer, kan man med fördel odla sin förmåga att projicera våldskapacitet. Den svenska statsfeminismen har skapat ett samhälle där påfallande många män utstrålar precis samma sorts monumentala menlöshet som det självhatande mähä som nyligen porträtterades i en av schymaniternas valfilmer. Sådana män föraktas dock inte bara av såväl kvinnor som andra män, utan ses dessutom som tacksamma mål av allehanda kriminellt slödder.

Skulle dessa män ta sig i kragen, skaffa sig lite grundläggande självrespekt och sluta utstråla den självutplånande slavmentalitet som idag utmärker dem, skulle de inte bara växa i både sina egna och andras ögon, utan därtill minska risken att bli utsatta för brott. Genom att återerövra sin självrespekt, och sluta underkasta sig de krav på självkastrering den postmoderna vänstern ställer på dem, skulle de dessutom göra en uppbygglig samhällsinsats genom att minska de rabiata vänsterextremisternas handlingsutrymme och makt över andra människor.

När det kommer till kritan är det bara du själv som kan stå upp för vad du tycker är rätt när andra försöker att trampa på dig. De som inte förmår att leva upp till sina egna principer så fort dessa möter minsta motstånd, utan i stället ständigt kapitulerar inför den vänster som oavbrutet bedriver kulturkrig mot dem, har bara sig själva att skylla för att de framlever sina dagar som ofria människor.

2018-10-12

Om statsradion, representationstanken och tankefelen

"24 procent av alla personer i Sverige har utländsk bakgrund, men i den nya riksdagen är andelen lägre, 11,5 procent." Med dessa ord inleds ett reportage som nyligen publicerades av statsradion.

Det finns mycket att säga om Sveriges Radios text. Det är till exempel påfallande anmärkningsvärt att samma mediehus som vid upprepade tillfällen valt att problematisera begreppet "massinvandring", så oreflekterat och närmast i förbigående kan påpeka att närmare var fjärde invånare har utländsk bakgrund. Att en femtedel av artikeln utgörs av en intervju med Vänsterpartiets partisekreterare torde också få en och annan läsare att höja på ögonbrynen (i synnerhet som inga andra politiker får uttala sig i reportaget), och att det postmarxistiska låtsas-pronomet "hen" används två gånger i artikeln är knappast heller att betrakta som ett utslag av slumpen.

Vad som framför allt gör reportaget intressant, är dock det faktum av att det genomsyras av den outtalade premissen att personer med utländsk bakgrunds förhållandevis låga representation i riksdagen utgör ett problem. Så hade det kanske kunnat vara om personer av utländsk bakgrund varit jämt fördelade bland de olika sociala skikten, men så är inte fallet.

Personer med utländsk bakgrund är inte engagerade i samhällsdebatten i samma utsträckning som etniska svenskar. Många talar över huvud taget inte svenska. Många är ointresserade av att vara en del av majoritetssamhället. Gruppen är kraftigt överrepresenterar bland såväl bidragstagare som lågutbildade. Den som har anlänt i vuxen ålder har sällan utvecklat de politiska nätverk som krävs för att nå politiska toppositioner. Och så vidare.

Detta gör det helt naturligt att personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade i riksdagen, i förhållande till sin andel av befolkningen. I själva verket är gruppen sannolikt snarare kraftigt överrepresenterad i förhållande till sin medverkan i samhällslivet. Att partierna i sin iver att öka invandrares representation i politiken inte bara rekryterat ett flertal regelrätta extremister, utan därtill länge valde att i vått och torrt försvara dem, kan knappast förstås på så många andra sätt.

Att personer med utländsk bakgrund i förhållande till sin andel av befolkningen är underrepresenterade i riksdagen, är med andra ord inte konstigare än att till exempel partiaktiva är överrepresenterade i samma församling. Vad mer är, detta är mycket enkelt att förstå för vem som helst med personlig erfarenhet av det samtida Sverige. För att likt journalisterna på Sveriges Radio helt missa detta, krävs en långt utvecklad institutionell dumhet.

Samma resonemang gäller naturligtvis alla former av "representation". När olika grupper deltar i olika aspekter av samhällslivet, kommer de också tämligen omgående bli "representerade" i den omfattning de faktiskt deltar. Det gäller inte bara i riksdagen, utan i bolagsstyrelser, i TV-kanalernas morgonsoffor, i kulturen och i samhällsdebatten. Att däremot låta olika grupper "representeras" i förhållande till sin andel av befolkningen sätter inte bara meritokratin ur spel, utan skapar därtill en fullständigt skev bild av samhället som inte har någonting med verkligheten att göra.

Om "representation" i förhållande till andel av befolkningen vore ett utslag av rättvisa, skulle man också kraftigt behöva öka antalet kvinnor som dömdes för brott. Man skulle därtill behöva underlåta att väcka åtal mot ett stort antal mördare och våldtäktsmän, för att på så sätt tillse att till exempel invandrare upphörde att vara kraftigt överrepresenterade bland dömda brottslingar. Få skulle komma på tanken att argumentera för en sådan ordning, men inte desto mindre vore detta helt i linje med det tankegods som Sveriges Radios reportage från början till slut är ett utslag av.

2018-10-10

Om det andra boerkriget och det förljugna afrikanska narrativet

De narrativ som makten odlar för att forma människors bild av världen utgörs inte sällan av regelrätta lögner, men lögnen är inte det enda verktyget som står till makthavarnas förfogande i sammanhanget. Minst lika viktigt är vad man väljer att betona, och vad man väljer att tona ned.

På senare år har de tyska övergreppen på herero- och namafolken i Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia) under 1900-talets början blivit föremål för ett stort antal artiklar med ordet "folkmord" i rubriken. Varför detta narrativ fått ett sådant uppsving just i våra dagar är inte särskilt svårt att förstå. Berättelsen ansluter inte bara på punkt efter punkt till den gängse diskursen om rasism, kolonialism och den vite mannens skuld, utan kan dessutom tack vare Tysklands centrala roll i sammanhanget kopplas till nazismen.

Vad betydligt färre är medvetna om, och vad som inte genererar i närheten av lika många artiklar, är att den namibiska konflikten utbröt blott fem år efter en annan och lika dödlig konflikt i samma område. Denna konflikt var ett brittiskt aggressionskrig som inleddes 1899, och har gått till historien som andra boerkriget.

Bakgrunden till kriget kan spåras till 1806, då britterna under Napoleonkrigen erövrade den nederländska Kapkolonin. Det nya styret var impopulärt bland kolonins invånare, vilket med tiden kom att resultera i att många boer emigrerade österut för att börja om från början i fria boerrepubliker. Ett flertal av dessa annekterades tämligen omgående av britterna, men två av republikerna lyckades vinna både internationellt erkännande och värja sig från brittiska erövringsförsök.

I slutet av 1800-talet bestod det territorium som idag utgör Sydafrika av de brittiska Kap- och Natalkolonierna i väster och söder, samt de två boerrepublikerna Oranjefristaten och Sydafrikanska republiken i nordost. Rika fyndigheter av guld och diamanter hade lett till en ekonomisk boom i de inledningsvis väldigt fattiga republikerna, och denna rikedom i kombination med republikernas strategiska läge ledde till att britterna ännu en gång fick upp ögonen för dem. Britterna bedömde att republikerna på kort tid skulle kunna erövras, och 1899 utbröt efter en tids tilltagande spänning krig.

Britternas förhoppningar om ett kort och ärorikt krig visade sig dock snabbt ha mycket lite med verkligheten att göra. Boerna var välmotiverade, välbeväpnade, hade erfarenhet av gerillakrig och kände terrängen. I stället för att invadera boerrepublikerna, tvingades britterna försvara sig mot en armé som invaderade drottningens territorium. Det var först under krigets andra år, och efter att förstärkningar om närmare 200 000 män hade skickats in, som britterna lyckades återta initiativet.

Vad som följde var ett gerillakrig, i vilket britterna hade att kämpa mot en befolkning som mangrant ställde sig på försvararnas sida. Civilbefolkningen höll soldaterna med kost, logi, utrustning och gömställen, vilket gjorde kriget svårhanterligt för angriparna. Britternas svar blev förstörda grödor, nedbrända gårdar och förgiftade brunnar. Tillfångatagna soldater skeppades utomlands, och civilbefolkningen sattes i koncentrationsläger.

Runt tio procent av republikernas boerbefolkning skulle komma att gå under i dessa läger. Innan krigsslutet 1902 hann närmare 30 000 civila boer (av vilka merparten var kvinnor och barn) och 20 000 svarta dö av sjukdomar och svält, till följd av de miserabla förhållandena i lägren. Den samtida världen reagerade med avsky på kriget, men idag känner få över huvud taget till det, och ännu färre är på det klara med vad som faktiskt hände. Det andra boerkrigets realiteter passar inte in i den tillrättalagda samtida berättelsen om Afrika, men det gör däremot den konflikt som fem år efter krigsslutet skulle bryta ut i Tyska Sydvästafrika.

Hur många som dog i den sistnämnda konflikten är oklart, men uppskattningarna varierar mellan färre dödsoffer än i det andra boerkriget, och ungefär dubbelt så många som i detta. Till skillnad från tyskarnas övergrepp på namibierna, skulle dock det andra boerkriget få långtgående återverkningar, och komma att prägla regionen under hela 1900-talet. Den bitterhet och den radikalisering kriget skapade bland boerna kom att ha en avgörande roll när Nationalistpartiet och Afrikaner Broederbond växte fram, vilket med tiden skulle komma att leda till bland annat apartheid.

Av de två konflikterna är det med andra ord den brittiska erövringen av de bägge boerrepublikerna som faktiskt bidrar med förståelse för regionens historia. Samtiden är dock inte intresserad av förståelse, utan av att få en grovt förenklad, tillrättalagd och förljugen världsbild bekräftad. Därför är idag också kunskapen om det andra boerkriget låg, samtidigt som de tyska övergreppen på namibier ständigt resulterar i nya artiklar.

2018-10-08

Hur Sverok blev spelarnas fiende

Den långa marschen genom institutionerna förknippas i regel med universitet, public service och tunga kulturinrättningar. Sådana institutioner har varit viktiga slagfält under det kulturkrig vänstern bedrivit mot allmänheten, men långtifrån de enda. Ett mycket belysande exempel på detta är Sverok.

Sverok startades av entusiaster som brann för bland annat roll- och brädspel. Förbundet hade inga politiska ambitioner, utan fungerade som en fristad för människor vilka omgivningen ofta mer eller mindre såg ned på. Politiken spelade inte desto mindre en viktig roll för det nystartade förbundet – medlemmarna var nämligen synnerligen medvetna om hur lätt det var att mjölka det socialdemokratiska Sverige på bidrag.

I början fungerade allting utmärkt. Ett flertal föreningar startades, inte sällan med egna och synnerligen välutrustade lokaler. Medlemmarna närmast skröt om hur enkelt det var att bli beviljade bidrag, och deras systematiska arbete för att komma över de pengar andra hade tvingats avstå från kom med tiden att bli närmast ökänt bland personer med insyn i detta.

Ett förbund med såväl medlemmar som god tillgång till skattepengar utgör dock kattmynta för den politiska klassen. För maktens unga påläggskalvar, ivriga att göra karriär som välavlönade politiker, icke-folkvalda makthavare, eller genom en kombination av dessa bägge alternativ, började det växande Sverok plötsligt att framstå som en möjlig språngbräda bland andra på vägen Upp.

Sverok började med tiden därför dra till sig personer vilkas intresse för spel var påfallande ljumt, men vilkas intresse för politik, makt och offentlig förvaltning var desto större. Detta sammanföll med en annan trend, nämligen statsförvaltningens framväxande neurotiska fixering vid handlingsplaner, floskulösa värdegrundsdokument och så kallad normkritik.

Plötsligt avkrävde de bidragsansökningar Sverokmedlemmarna hade att fylla i dem inte bara en motivering på hur deras Magic: The Gathering-spelande bidrog till att befästa alla människors lika värde och bekämpa funkofobin. De fick därtill redogöra för hur de skulle säkerställa att detta skedde i en miljö som inte fick till exempel transsexuella deltagare att känna sig ovälkomna. Detta passade de nya medlemmarna som hand i handske. Dessa var förvisso inte särskilt intresserade av spelet, men de var experter på floskler, de visste precis vilka knappar man skulle trycka på och de visste precis vilka journalister att kontakta.

Resten är historia. Sverok leds sedan flera år av socialdemokratiska karriärister och postmarxistiska radikalfeminister. Man tar tydligt ställning i partipolitiska frågor, och har långtgående åsikter om vad medlemmarna bör ägna sig åt när de möts, och om vilka dessa medlemmar bör vara. Förbundets agenda är med andra ord inte längre att främja medlemmarnas intressen, utan att omstöpa såväl samhället som individen.

Vad exemplet Sverok visar är att varje försök att bygga sig en fristad är dömt att misslyckas, så länge detta sker med skattepengar, och så länge organisationen styrs enligt demokratiska principer. Sverok är inte unikt, utan uppvisar tvärtom samma utveckling som praktiskt taget alla de skattefinansierade föreningar som påstås utgöra det svenska civilsamhället har genomgått. Dessa organisationer har idag så gott som alltid en tydlig vänsteragenda, och därtill en sådan som avviker synnerligen radikalt från grundarnas.

2018-10-07

Om imperiet som sammanhållande kitt och kulturbärare

Några timmar för över ett årtionde sedan i ett Macao hårt ansatt av monsunregn, gjorde sig märkligt påminda under ett besök i Portugal tidigare i år. Vandringarna genom Lissabons gator och torg förde gång på gång tankarna tankarna till den tättbefolkade halvön i Pärlflodens delta. Likheterna mellan dessa två städer var nämligen slående, trots att de ligger i två olika världsdelar, är omgivna av två helt olika kulturer skiljs åt av 11 000 kilometer.

Macao utgjorde ett specialfall bland de portugisiska ultramarina besittningarna. Efter nejlikerevolutionen 1974 avvecklades landets övriga "kolonier" i snabb takt, och delvis under direkt vårdslösa former. När revolutionärerna i Lissabon erbjöd Kina att överlämna Macao tackade Peking dock nej, då Macao sedan länge hade utgjort en viktig kanal för den kinesiska kommunistregimens utrikeshandel och valutatransaktioner. Området förblev därför under portugisiskt styre i ytterligare 25 år, under vilka Macaos portugisiska karaktär delvis också kom att förstärkas ytterligare.

Det Portugal som för många nordeuropéer närmast framstår som ett bihang till Spanien, eller som en iberisk eftertanke, var för mindre än 50 år sedan en del av ett världsomspännande imperium. Man såg sig inte som ett europeiskt land med kolonier, utan som ett land med sitt territorium fördelat på flera världsdelar. Vad vi idag kallar för Portugal utgjorde den europeiska delen, men Lissabon och Porto ansågs inte vara mer portugisiska än städer som Lourenço Marques (Maputo), Díli, Macao eller (fram till 1961) Goa.

Detta förändrades som tidigare påpekats drastiskt efter revolutionen 1974, men de kulturella spåren lät sig inte utraderas lika lätt. Estado novo-eran som fick sitt slut i och med revolutionen är fortfarande föremål för omfattande nostalgi, i synnerhet bland äldre portugiser. Detta skulle med samtidens sedvanliga förkärlek för förutsägbara och svartvita Disney-narrativ kunna tolkas som ett bevis på underliggande kolonial människosyn och rasism, men portugiserna låter sig inte reduceras till samtida stereotyper så lätt.

I Lissabon syns invandrarna från de forna ultramarina besittningarna överallt, men till skillnad från i Sverige är de inte föremål för socialtjänstens insatser. Portugisisktalande invandrare från Angola, Moçambique och Kap Verde arbetar i alla möjliga sektorer, och är inte märkbart utlämnade till yrken med låg social status. Blandade par är inte ovanligt, och landets sittande premiärminister är sonson till en indier från Goa. Portugals historia som såväl det första som det mest långlivade transkontinentala imperiet tycks, helt enkelt, gjort portugiserna mer färgblinda än de flesta.

Vad som gör detta intressant ur ett samtida europeiskt perspektiv, är att denna kosmopolitiska och mångkulturella inställning är resultatet av långsam, organisk och gradvis process, som utspelade sig över närmare 600 år. Denna process har inte på något sätt utraderat spänningarna mellan människor med olika bakgrund, men har däremot resulterat i ett betydligt mer harmoniskt utfall än på de flesta andra håll. Detta utgör emellertid någonting väldigt annorlunda än vad progressiva politiker i bland annat Sverige och Tyskland idag försöker sig på.

Dessa politiker intalar sig att de på politisk väg, och på bara några få års sikt, både kan uppnå och överträffa vad det tog portugiserna århundraden att åstadkomma genom en process starkt präglad av spontan ordning. Detta i ett läge då det varken finns något gemensamt språk eller några gemensamma historiska erfarenheter som underlättar processen. Vad det portugisiska fallet – som inte sällan brukar framhållas som ett positivt exempelegentligen visar, är i vilken iögonfallande omfattning politiker som de svenska förfallit till storhetsvansinne.

2018-10-06

Om lögnen att högern håller sig med en spegelbild av identitetspolitiken

Ett återkommande misstag från den svenska högerns sida är att anamma vänsterns språkbruk. Högerns politiker och debattörer försöker idag ofta sälja in förslag och reformer med att dessa skulle vara bra för till exempel välfärden, jämställdheten eller miljön, snarare än att nöja sig med att motivera dem utifrån det högerperspektiv som är den egentliga anledningen till att man driver dem.

Detta tyder inte bara på dåligt självförtroende, utan är också direkt destruktivt. Att motivera sina förslag med vänsterargument kan förvisso ge kortsiktiga fördelar, men detta sker till priset av att man på längre sikt underminerar sin egen position. Den som till exempel motiverar skattesänkningar med att sådana enligt Lafferkurvan kan öka skatteintäkterna till välfärdsstaten, ger också samma socialistiska välfärdsstat sin välsignelse. Resultatet blir att utrymmet för meningsfull högerpolitik ständigt krymper, någonting som inte minst de neurotiska svenska borgerliga partiernas anemiska reformförslag är ett pedagogiskt exempel på.

Ett i dessa dagar särskilt aktuellt exempel på detta är när högerdebattörer säger sig ta avstånd från såväl vänsterns som högerns identitetspolitik. Med detta menar man att den postmoderna vänster som utvecklats till en synnerligen osund radikaliserad sekt, och den höger som motsätter sig den mångkulturalistiska överideologin, är lika goda kålsupare.

De personer som påstår detta är inte sällan identiska med de krafter som inte bara länge var tysta under identitetspolitikens härjningar, utan som därtill släppt in samma identitetspolitik i statsapparaten och tillsett att den götts med skattebetalarnas pengar. Idag försöker man i dessa kretsar ofta distansera sig från identitetspolitiken, men kritiken är både ljummen och att betrakta som en läpparnas bekännelse. Denna kritik omsätts nämligen så gott som aldrig i handling, varför skattebetalarnas pengar fortsätter att göda det identitetspolitiska monstret.

Även bortsett från detta är dock jämförelsen fel i sak, då det inte existerar någon spegelbild av identitetspolitiken till höger. Den primära måltavlan för kritiken är i stället det försvar för nationalstaten som börjat höras, i takt med att samma nationalstats fortsatta existens blivit allvarligt hotad till följd av en ny och synnerligen radikal migrationspolitik som införts över huvudet på väljarna.

Nationalstaten kan ses som produkten av att man sträckt ut det för människor så naturliga klanbegreppet så långt det bara går. Detta har inte varit någon särskilt trevlig process, utan har tvärtom skett till priset av att regionala särarter aktivt och under våldsamma former bekämpats. De nationalstater som utkristalliserat sig ur denna process har i många fall varit produkten av militära segrar och förluster i minst lika stor omfattning som av ursprunglig kulturell närhet, men är inte desto mindre vad vi har att arbeta med idag.

Dessa nationalstater har, med alla sina fel och brister, visat sig fungera betydligt bättre än alternativen. Alternativen har dock visat att det utökade klanbegreppet sannolikt inte kan töjas längre än till just nationen. Denna synnerligen viktiga erfarenhet, som människan till priset av ohyggliga uppoffringar lyckas tillägna sig, väljer makthavare västvärlden över idag att fullständigt ignorera, då den ej ryms i deras fyrkantiga progressiva världsåskådning.

Resultatet har blivit ett otryggt samhälle i vilket människor inte bara vantrivs, utan ständigt också såväl utsätts för indoktrineringskampanjer som får höra vilka dåliga människor de är som inte uppskattar att makthavarna utför irreversibla experiment med de samhällen de fått ärva som laboratorier.

Att kalla en sådan folklig reaktion för "identitetspolitik" är inte en relevant jämförelse, utan maktens sätt att försöka rationalisera det faktum att man begått en serie ödesdigra misstag. Den ökande samhörighet mellan etniska svenskar som nu gör sig påmind, bottnar i människors försök att upprätthålla kontinuitet i en situation då man för varje dag känner sig mindre och mindre hemma i det omgivande samhället. Den är, annorlunda uttryckt, en organiskt framvuxen motreaktion, och har i egenskap av sådan ytterst få likheter med den identitetspolitik som lanserats av radikaliserade akademiker.

I den mån någon jämförelse mellan de två sidorna kan göras, är den växande samhörigheten mellan etniska svenskar i första hand att likna vid hur invandrare av en viss etnicitet umgås med varandra, väljer att bosätta sig i samma enklaver och fortsätter att konsumera hemlandets kultur. Om detta finns mycket att säga, men företeelsen är inte vad som åsyftas med identitetspolitik. Talande nog har därtill ytterst få progressiva debattörer någonting att invända mot den.

Det finns dock en avgörande skillnad, då invandrare respektive svenskar på detta sätt finner samhörighet tillsammans med andra ur den egna grupper. De invandrare som gör detta, gör det efter att de av egen fri vilja flyttat till Sverige från länder i vilka kulturen avviker starkt från den svenska. När svenskar uppvisar samma mönster, sker detta dock sedan makthavarna på politisk väg förvandlat deras land till ett samhälle de inte känner igen sig i. Att det då endast är när den senare gruppen uppvisar detta beteende som progressiva makthavare och debattörer finner detta klandervärt, visar också hur vilket hafsverk de föreställningar de baserar sina högljudda och tvärsäkra uttalanden på faktiskt är.

2018-10-05

Att vara liberal är att inte förmå skilja orsak från verkan

Torsdagens huvudledare i Dagens Nyheter hade Bosnien-Hercegovina som tema, och kan med fördel sammanfattas med följande citat, som utmärkt fångar essensen av textens budskap och analys:
"Bosnien borde ha lärt oss något om hur potent och dödligt det nationalistiska giftet är. Men vi tycks inget ha lärt. I stället injiceras nu detta gift i land efter land i Europa".
Denna av socialliberaler så omhuldade tes, illustrerar också väldigt väl med vilka glasögon socialliberalen faktiskt betraktar världen. I artikeln antyds att ett underskönt drömland i början av 1990-talet plötsligt och oväntat infekterades av nationalismen, med ett blodigt inbördeskrig som följd. Denna nationalism utgör alltjämt landets stora problem, och sprider sig nu till andra länder vilket medför en konkret risk för en snarlik utveckling där, menar Dagens Nyheter.

Vad man på Dagens Nyheter i och med detta avslöjar, är en slående oförmåga att skilja orsak från verkan. De etniska spänningar som exploderade i Bosnien var inte resultatet av ett utbrott av nationalism, utan konsekvensen av att landet (och då i första hand till följd av århundraden av turkisk ockupation) var multietniskt. Så länge landet löd under ottomanskt, habsburgskt och auktoritärt jugoslaviskt styre, kunde dessa spänningar hållas tillbaka. I samma ögonblick som folkviljan fick fritt spelrum, exploderade dock de spänningar som hade byggts upp under ett halvt årtusende.

Bosnien föll inte offer för en plötslig våg av nationalism. Det krig som bröt ut i landet var konsekvensen av att man över en natt avvecklade det auktoritära styret i ett etniskt väldigt splittrat samhälle. Detta var en brutal påminnelse både om att en fredlig demokrati inte infinner sig automatiskt bara för att enväldet störtas, och om att den ohejdade progressiva optimismen kan vara synnerligen farlig. En påminnelse de ständigt så oförblommerat rationalistiska socialliberalerna dessvärre gjort det till en specialitet att fullständigt bortse från.

Att nationalismens "gift" nu "injiceras" i "land efter land" beror inte, till skillnad från vad Dagens Nyheter antyder, på att nationalistiska demagoger fått en farsot att sprida sig över världen. Att nationalismen växer beror på att de flesta av västvärldens nationalstater nu, efter att den politiska klassen valt att fullständigt ignorera folkviljan, i snabb takt blir mångkulturella. Den framväxande nationalismen är en naturlig och synnerligen förutsägbar motreaktion på detta, inte en ny kraft som helt utan förvarning plötsligt äntrat arenan.

Ju mer mångkulturella västvärldens länder blir, desto mer lik kommer deras respektive inre dynamik också bli Bosniens. Dagens Nyheter har därmed helt rätt i att detta land utgör ett varnande exempel, men inte på det sätt den tafatte och Proust-läsande socialliberalen tror. Bosnien illustrerar inte faran med nationalismen, utan med ett etniskt heterogent samhälle. Den nationalism Dagens Nyheter varnar för är ett symptom på de spänningar som nu växer sig starka, inte deras orsak. Orsaken är i stället det stora genomslaget för exakt den politik som man på Dagens Nyheters ledarsida gång på gång hysteriskt förklarar vara den enda rätta.

2018-10-04

Om grupptänkande och fritänkare

Vänsterns kollektivism har alltid utgjort ett svårhanterligt problem för högern. Denna kollektivism har utgjort ett recept för usel samhällsutveckling, men ett gott verktyg i kampen om makten. Det är vänsterns kollektivism som möjliggjort dess framgångsrika marsch genom institutionerna, och det är vänsterns kollektivistiska grundsyn som ligger till grund för den socialistiska ekonomiska politiken. För högerns del har detta ofta inneburit både att makten glidit den ur händerna och att den negativa samhällsutvecklingen accelererat.

Ett uppenbart sätt för högern att bemöta detta vore att odla sin egen kollektivism. Ett sådant förhållningssätt skulle inte bara underlätta för högern att förbättra sin organisationsförmåga, utan också möjliggöra för denna att inleda sin egen marsch genom institutionerna. För stora delar av högern är kollektivismen dock anatema, och en sådan utveckling närmast synonym med att bli den fiende själva målet är att bekämpa. Detta är inte någon irrelevant invändning, men bottnar också delvis i en ryggmärgsreaktion på vad som närmast skulle kunna kallas för en halmdocka.

Den kollektivism som ligger till grund för vänsterns ekonomiska och sociala politik är förkastlig, och dess framgångar i opinionen bottnar i det faktum att de rationalistiska argument den säljs in med låter övertygande. Den kollektivism som brukar åberopas som förklaring till samma vänsters organisationsförmåga är dock i mångt och mycket av ett helt annat slag. Den senare utmärks av fyra viktiga komponenter, nämligen patos, en känsla av samhörighet, samarbetsvilja och grupptänkande. Av dessa komponenter är det egentligen bara den sista som är problematisk.

Patos är någonting människor behöver, och som det moderna teknokratiskt-progressiva samhället i mångt och mycket lider brist på (även om samma patos i vissa sammanhang också blivit föremål för frapperande missbruk). Den känsla av samhörighet auktoriteter ofta försöker påtvinga andra utgör visserligen sinnebilden av allt dåligt som kollektivismbegreppet fått representera, men en känsla av samhörighet mellan personer som frivilligt slutit sig samman är någonting både bra och önskvärt. Vad samarbetsvilja beträffar, utgör detta (även om managementkonsulter ofta våldfört sig på begreppet) en förutsättning för den arbetsdelning som är en av det frihetliga samhällets grundvalar.

Med grupptänkandet förhåller det sig dock annorlunda. Grupptänkandet kan visserligen göra gruppen stark, men leder också till intellektuell stagnation och institutionell fördumning. Grupptänkandet utgör med andra ord ett synnerligen tveeggat svärd, men också någonting som inte kan tänkas bort. Grupptänkandet förekommer i lika stor utsträckning bland vänstern som högern, då denna tendens är universell. Människor i allmänhet är helt enkelt skapta för grupptänkande, och detta är ingenting som kommer att förändras bara för att man råkar ogilla att det förhåller sig på det sättet.

Den höger som vill kopiera vänsterns "organisatoriska kollektivism" behöver därför en strategi för att hantera grupptänkandet. Denna höger kommer vara föremål för grupptänkande alldeles oavsett om man har en sådan strategi eller inte, men för att bli framgångsrik krävs att de uppbyggliga formerna av grupptänkande får genomslag på de dåligas bekostnad. Det är här fritänkarna kommer in i bilden.

Den som aspirerar på att producera de idéer som blir föremål för uppbyggligt grupptänkande, måste noga akta sig för att själv bli en del av detta. Fritänkaren bör visserligen ta del av andras idéer (därtill mer så än de flesta andra), men fritänkaren måste ständigt vara på sin vakt inför varje tendens att rätta in sig i ledet. Fritänkaren bör såväl hålla sig à jour med vad som sägs och skrivs, som låta sina egna tankar brytas mot andras, men när det kommer till kritan också alltid vara redo att gå sin egen väg. I samma ögonblick som fritänkaren börjar flyta med strömmen, har vederbörande också reducerats till ännu ett stycke dödvikt i massan.

2018-10-03

Kritiken mot menscertifieringen skjuter bredvid målet

Nyligen uppmärksammades att en organisation med det subtila och belevade namnet "MENSEN – forum för menstruation" hade beviljats 530 010 kr av den nystartade Jämställdhetsmyndigheten, för sitt projekt "Menscertifiering av arbetsplatser". Enligt projektbeskrivningen är syftet bland annat att "hitta metoder för att bryta menstabun i arbetsvärlden" och "ta fram metoder och strategier för att kunna ge arbetsplatser verktygen att skapa mensvänligt arbetsklimat".

Det här visar i sak bara vad vi redan visste, nämligen att den avantgardistiska vänstern utgörs av lallande dårar, att mekanismerna bakom denna rörelses framväxt bäst beskrivs i Flugornas herre och att dess främsta tänkare utgörs av djupt trasiga människor med ett kompani mordiska rödgardisters känsla för moral, finess, proportioner och humor. Det ensidiga fokuset på den postmoderna vänstern i sammanhang som detta är dock olyckligt.

Den postmoderna vänstern är i grund och botten en marginell randföreteelse. Att skattebetalarnas pengar gång på gång tillåts regna över den kamp mot icke-existerande orättvisor som människor i akut behov av hjälp ägnar sig åt, beror inte på att nyvänstern kan diktera villkoren. Att dessa hatiska förvuxna barn inte bara fått statens tillstånd, utan därtill dennas aktiva stöd, att terrorisera samhället med sina förryckta teorier och analyser, beror på att regeringar och riksdagsmajoriteter gett dem fritt spelrum att göra detta.

Det är fullständigt meningslöst att bemöta de ansvariga för "menscertifieringen" med såväl logiska argument som hån. Den postmoderna vänstern är en sekt fast i långt gången masspsykos, och i egenskap av sådan också fullständigt bortom räddning. Argumenten och föraktet bör i stället riktas mot de makthavare som valt att göra den till en maktfaktor.

Det är med andra ord varken genusvetenskapen eller Feministiskt initiativ som bör göras till måltavla för motreaktionen. Kritiken bör i stället riktas mot krafter som Moderaterna, Socialdemokraterna och LO. Det är tack vare att dessa aktörer valt att ge grönt ljus som vansinnet kunnat breda ut sig. Taktiskt placerade företrädare för dessa organisationer skickas visserligen regelbundet ut för att kritisera det vansinne som pågår, men dylika utspel är ett spel för gallerierna. Man har hela tiden haft makten att stoppa vad som pågår, men har i stället valt att aktivt hjälpa extremismen flytta fram sina positioner.

Kritiken mot den postmoderna vänsterns härjningar bör därför riktas dit den hör hemma, nämligen mot samhällets tunga makthavare. När nyheter som den om den nu aktuella "menscertifieringen" blir virala, bör drevens tyngdpunkt ligga på att ställa de makthavare som valt att släppa fram vansinnet till svars. Detta kommer i längden göra situationen synnerligen besvärande för dem, vilket också förbättrar möjligheterna att få en förändring till stånd.

Så länge kritiken riktas åt ett helt annat håll, och dessa aktörer därmed också slipper stå till svars för den perversa situation de varit med om att skapa, kommer de dock inte ha någon som helst anledning att börja agera annorlunda.

2018-10-02

Vad socialistisk weird fiction kan lära oss om masshysteri

När jag tidigare idag fick veta att China Miévilles bok The City & the City sedan en tid tillbaka finns tillgänglig som TV-serie, blev jag också i allra högsta grad påmind om en läsupplevelse som aldrig riktigt har lämnat mig.

The City & the City handlar om en mordutredning i de två östeuropeiska stadsstaterna Besźel och Ul Qoma, som båda antyds återfinnas någonstans i skuggan av Ungern. De bägge städerna har ett mycket speciellt förhållande till varandra, något som också utgör berättelsens centrala plot device. Detta speciella förhållande är inte bara en förutsättning för berättelsens handling, utan framför allt en förutsättning för berättelsens psykologi.

Vad den socialistiske Miéville vill ha sagt med sin bok är inte särskilt svårt att förstå. De ytterst märkliga omständigheter han låter sin berättelse utspela sig under, är för honom ett verktyg att undersöka mänskliga försvarsmekanismer och alienering i ett kapitalistiskt samhälle. Hans syfte är att sätta fokus på hur människor rutinmässigt avskärmar sig från sådant de inte vill se, som till exempel fattigdom och parallellsamhällen.

Vad Miéville dock betydligt bättre (om än sannolikt oavsiktligt) lyckas förmedla, är hur lätt det är för människor att internalisera en surrealistisk premiss, och sedan börja försvara denna som sin egen. I boken exemplifieras detta kanske som bäst i en skildring av hur mordoffrets föräldrar anländer till Besźel. Detta sker relativt tidigt i berättelsen, och läsaren har i detta läge precis själv blivit på det klara med vad bokens premiss egentligen går ut på.

De nyss anlända föräldrarna är dock precis lika aningslösa som läsaren var vid berättelsens början, varför de inte heller förstår vad de ser omkring sig. De begår det ena misstaget efter det andra, av den enkla anledningen att de ännu inte internaliserat bokens synnerligen skruvade förutsättning. Detta leder till att läsaren till slut närmast blir irriterad över deras uppenbara oförmåga att förstå situationen.

Föräldrarna gör dock ingenting konstigt. De agerar precis som alla människor vid sunda vätskor hade gjort i deras situation. Vad som är konstigt är i stället läsarens reaktion. Denna reaktion är ett resultat av att läsaren redan tidigt gjort berättelsens fullständigt overkliga premiss till sin egen, och nu börjar tappa tålamodet med de betydligt mer kritiskt tänkande karaktärer som ännu inte låtit sig indoktrineras.

Att man som läsare så lätt låter sig förledas utgör en viktig ledtråd till varför den breda massan alltjämt hyser så stor tilltro till den politiska eliten, varför de inte reagerar på de ständigt värre missförhållanden som omger dem, och varför regnet av skattepengar till islamister år efter år kan fortgå, utan att knappt någon faktiskt reagerar. Vad Miéville visar, är hur oerhört svårt att tänka kritiskt människor egentligen har, så länge de personer de är vana att se på som auktoriteter bara fortsätter att försäkra dem om att allt är väl.

2018-10-01

En berättelse om två vänstervågor

Det finns uppenbara likheter mellan den vänstervåg som de senaste åren förgiftat samhället, och den som inleddes – och blivit synonym med – 1968. Båda dessa vänstervågor präglas av hysteri, en fullständigt rabiat samtalston och en samhällsdebatt där en strid ström av fullständigt vansinniga påståenden framförts som om de vore väletablerade fakta.

De båda vågorna förenas dessutom av att båda i stort sett helt saknat folklig förankring, utan i stället varit utlopp för strömningar som, de universella anspråken till trots, i själva verket varit en angelägenhet för en ytterst liten krets akademiker och kulturprofiler. Den andra vågen har därtill i mångt och mycket varit resultatet av den marsch genom institutionerna, som påbörjades under den första.

En av de intressantare aspekterna av detta är vad det säger om människors förmåga att motstå utbrott av masshysteri. Den som idag blickar tillbaka till 1970-talets vansinne upplever i regel detta också som just vansinne, och undrar inte sällan därför hur så många människor så okritiskt kunde lalla med i det apspel som då pågick. Samma personer är dock betydligt mer sällan på det klara med att de idag befinner sig mitt uppe i en snarlik situation, och reflekterar inte heller över det faktum att de själva de senaste åren i regel visat sig vara precis lika oförmögna till att förhålla sig kritiska till detta, som de förundras över att människor inte förmådde då. (Detta är för övrigt också något alla som oroar sig för en återupprepning av 1930-talet borde reflektera särskilt mycket över.)

Minst lika intressant att begrunda är dock vad som faktiskt skiljer de två vänstervågorna från varandra. Kultur har spelat en avgörande betydelse under båda, men under den första var det i grund och botten ekonomi som det hela kokade ned till. Slutmålet var, krasst uttryckt, planekonomi, vilket av förklarliga skäl också resulterade i en (om än påfallande sen) motreaktion från näringslivets sida. Detta var en kraftigt bidragande orsak till att vänstervågen den gången inte fick ännu värre konsekvenser än vad den fick.

Innevarande vänstervåg saknar dock denna näringslivsfientliga komponent. Målet för denna vänstervåg är i stället att radikalt omforma samhället i progressiv riktning, men i den sköna nya värld man önskar skapa sitter näringslivet i orubbat bo. Några incitament för näringslivet att motsätta sig utvecklingen skapas därmed heller inte. I stället kan den långa marschen genom institutionerna sägas ha fortsatt rakt in i näringslivet, vilket det inte bara finns spektakulära exempel på, utan vilket extremt inflytelserika företag som Google och Facebook med sin ständiga vilja att vara vänsterextremister till lags med all önskvärd tydlighet visar.

Den rådande vänsterextrema vågen är nämligen, till skillnad från sin föregångare, inte dålig för affärerna, utan tvärtom därtill ibland synnerligen lukrativ. Av denna anledning har vi de senaste åren också fått se företrädare för näringslivet öppet försvara de lögner vänsterextremister spridit. Det enda som inte tolereras från deras sida är aktivt motstånd mot vänsteraktivisternas agenda, och i den mån någon ändå dristar sig till detta blir reaktionen också inte sällan obarmhärtig. Något som inte minst Mats Qviberg bittert fått erfara.

Kort sagt, denna strid måste utkämpas utan näringslivets hjälp. Av just denna anledning är det viktigt att du faktiskt engagerar dig i den, i stället för att ansluta dig till den lättförledda massa som inte ens förstår att deras omgivning nu uppvisar precis samma uppenbara sjukdomssymptom som den gjorde under 1970-talet.