2012-10-31

Politik eller forskning?

Jag tyckte att gårdagens kommentar på Demkers, Bjurelds och Hinnfors debattartikel höll en ganska civiliserad ton. Någon tyckte uppenbarligen annorlunda och inlägget försvann från blogglistan, och det börjar bli svårt att inte börja tänka i småkonspiratoriska termer av censurhysteri.

Nåväl, jag lägger upp det en gång till och så får vi se vad som händer:
Ulf Bjereld, Marie Demker och Jonas Hinnfors skriver idag i en debattartikel om varför Sverigedemokraterna ökar.

Deras slutsatser är inte särskilt oväntade. De förklarar det med att det blivit trångt i mitten och att invandringen på sistone - beklagligtvis? - debatterats i media. Liksom de flesta andra som uttalat sig i frågan tar de däremot inte upp faktiskt missnöje med den förda invandringspolitiken och den ökade invandringen som orsaker. Till skillnad från övriga expertkommentatorer nämner de däremot att man skulle kunna tro att det var så (även om det inte är det), de övriga kommentarerna jag läst har skickligt undgått att med ett ord spekulera kring detta.

Så vilka är då artikelförfattarna? Jonas Hinnfors har jag inte hittat så mycket om, men av listan över hans publikationer att döma verkar han i alla fall hysa ett stort intresse för socialdemokrati. Wikipedia erbjuder däremot rikligt med information om det äkta paret Demker och Bjereld. Demker har varit aktiv inom Vänsterpartiet, det vill säga det riksdagsparti som står längst ut på vänsterkanten. Bjereld tycks numera vara socialdemokrat, men har tidigare i sin karriär varit medlem av det vänsterextremistiska KPML(r).

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Kanske inga, vi har väl lite till mans våra lik i garderoben och vad vi tyckte för tio år sedan har ibland rätt liten relevans för vad vi faktiskt tycker idag. Men vad vi faktiskt kan säga är att åtminstone två av artikelförfattarna varit aktiva på vänsterkanten - stundom väldigt långt ute på vänsterkanten - och att det finns skäl att tro att åtminstone en av dem under delar av sitt liv har haft en väldigt tveksam demokratisyn.

När en tidning idag publicerar en debattartikel skriven av denna trio - med professorstitlar som skall ge vetenskaplig tyngd åt deras ord - är det lätt att tro att det är objektiv forskning som ligger bakom deras slutsatser. Men är det egentligen så enkelt? Är det egentligen vetenskap som ligger bakom, eller är det en politisk agenda, långt till vänster om den politiska mittfåran och den genomsnittliga läsarens? Det är tjusigt att underteckna en debattartikel med "professor", men vore det inte ibland också intellektuellt hederligt att underteckna den med "vänsterpartist" och "före detta KMPL(r):are"?

2012-10-30

Forskning eller politik?

Ulf Bjereld, Marie Demker och Jonas Hinnfors skriver idag i en debattartikel om varför Sverigedemokraterna ökar.

Deras slutsatser är inte särskilt oväntade. De förklarar det med att det blivit trångt i mitten och att invandringen på sistone - beklagligtvis? - debatterats i media. Liksom de flesta andra som uttalat sig i frågan tar de däremot inte upp faktiskt missnöje med den förda invandringspolitiken och den ökade invandringen som orsaker. Till skillnad från övriga expertkommentatorer nämner de däremot att man skulle kunna tro att det var så (även om det inte är det), de övriga kommentarerna jag läst har skickligt undgått att med ett ord spekulera kring detta.

Så vilka är då artikelförfattarna? Jonas Hinnfors har jag inte hittat så mycket om, men av listan över hans publikationer att döma verkar han i alla fall hysa ett stort intresse för socialdemokrati. Wikipedia erbjuder däremot rikligt med information om det äkta paret Demker och Bjereld. Demker har varit aktiv inom Vänsterpartiet, det vill säga det riksdagsparti som står längst ut på vänsterkanten. Bjereld tycks numera vara socialdemokrat, men har tidigare i sin karriär varit medlem av det vänsterextremistiska KPML(r).

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Kanske inga, vi har väl lite till mans våra lik i garderoben och vad vi tyckte för tio år sedan har ibland rätt liten relevans för vad vi faktiskt tycker idag. Men vad vi faktiskt kan säga är att åtminstone två av artikelförfattarna varit aktiva på vänsterkanten - stundom väldigt långt ute på vänsterkanten - och att det finns skäl att tro att åtminstone en av dem under delar av sitt liv har haft en väldigt tveksam demokratisyn.

När en tidning idag publicerar en debattartikel skriven av denna trio - med professorstitlar som skall ge vetenskaplig tyngd åt deras ord - är det lätt att tro att det är objektiv forskning som ligger bakom deras slutsatser. Men är det egentligen så enkelt? Är det egentligen vetenskap som ligger bakom, eller är det en politisk agenda, långt till vänster om den politiska mittfåran och den genomsnittliga läsarens? Det är tjusigt att underteckna en debattartikel med "professor", men vore det inte ibland också intellektuellt hederligt att underteckna den med "vänsterpartist" och "före detta KMPL(r):are"?

2012-10-25

Snus och andra droger

Den svenska politiska eliten gör gemensam sak i snusfrågan, efter skandalen som ledde till John Dallis avgång från EU-kommissionen. Snus bör tillåtas i EU, säger man, EU har mörkat, fifflat, moraliserat och gått tobaksbolagens ärenden. Dessutom, menar man, förvägrar EU i och med det hårdnackade motståndet sina medborgare de stora skadereducerande fördelarna som skulle erhållas om rökare gick över till att snusa.

Argumenten som sådana är goda, men framstår i sitt sammanhang som hämtade från en svart komedi. Det svenska etablissemanget har nämligen också mörkat, moraliserat, gått storbolagens ärenden och förvägrat medborgarna skadereduceringens fördelar i en besläktat fråga. Nämligen den om droger.

Det svenska etablissemanget kastar i regel alla rapporter - åtminstone den förkrossande majoriteten av de vetenskapligt välunderbyggda - som undersökt cannabisanvändandets påstådda skadeverkningar, direkt i papperskorgen. De ger nämligen inte något vetenskapligt stöd åt den moralistiska syn som politikerna och deras institut förmedlar till folket, den om att cannabis är väldigt farligt och beroendeframkallande.

Samtidigt har samma politiker en lång historik av att förvägra de tunga missbrukarna (de som använder de droger som verkligen är farliga) skadereduceringspolitikens fördelar. Sprutbytesprogram och metadon- och subutexbehandlingar har avfärdats, förhalats och röstats ned, ofta med ogenerat moralistiska argument ("folk skall inte knarka"). I kombination med kriminaliseringen av bruk och innehav - även för personligt bruk - och de ofta väldigt hårda straff som är förknippade med detta, har detta lett till att Sverige har bland den högsta missbrukardödligheten i EU. Vilket i sin tur leder till smittspridning, ökade kostnader för sjukvård och brottslighet såsom inbrott.

När det svenska etablissemanget - med till och med riksmoralisten Maria Larsson i sin skara - nu rycker ut till snusets försvar så gör de sig därmed skyldiga till ett flagrant hyckleri. Och detta utan att de förmodligen ens för ett enda ögonblick själva reflekterat över detta.
GP1, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SR

2012-10-18

Henemark objektifierar sig själv

Kristin Lundell ryter i en krönika till mot Skavlan, efter att denne har intervjuat Camilla Henemark. Camilla Henemark påstår sig i en nyligen släppt självbiografi ha varit kungens älskarinna. Ett ganska spektakulärt påstående, minst sagt, och Skavlan har haft fräckheten att ställa frågor kring detta.

Kristin Lundell går därför i taket över att inte Skavlan frågar om andra aspekter av Henemarks fascinerande liv. Istället reducerar han enligt Lundell, i sann manschauvinistisk anda, Henemark till ett kvinnligt objekt; kvinnan som var kungens älskarinna.

Henemark har skrivit en bok i vilken hon offentliggör sina högst personliga romantiska äventyr och, får man anta, sviker därmed också ett underförstått eller uttalat löfte om att vara diskret. Att Henemark därmed i sin hunger efter uppmärksamhet objektifierar sig själv tycks inte slå Lundell en sekund. När en man ägnar de sensationella påståendena intervjutid tolkar Lundell det däremot det direkt i termer av objektifiering och könsmaktsordning.

Därefter jämför hon Henemark med Australiens premiärminister Julia Gillard, och tycker att Henemark efter att ha släppt sin sensationalistiska bok precis som Gillard borde hållit ett brandtal mot sexismen, liksom för att sätta mansgrisen Skavlan på plats. Slutligen passar hon dessutom på att, liksom i förbigående, nämna Carl Bilds afrikanska folkmord, så att den dumma allmänheten inte skall glömma detta chockerande och välbelagda faktum.

"Intervjun med Camilla Henemark i fredagens Skavlan är skäl nog för SVT att lägga ner programmet" skriver Lundell. Någon annan tycker måhända att krönikan om Henemark och Skavlan är skäl nog att lägga ned Lundells kåserande istället. Jag är inte helt säker på att hon fick jobbet på rent journalistiska meriter från första början ändå.

Kristin Lundells uppföljningsartikel om "mörkermännen" som kritiserade henne återfinns här.

2012-10-17

Vad kommer priset kosta oss?

Det intrikata spörsmålet om exakt vem som skall ta emot årets fredspris har fått sitt svar. Det blir EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy och EU-parlamentets talman Martin Schulz som åker till Oslo.

Därmed infinner sig osökt frågan, hur många mantimmar behövde EU-eliten ägna för att enas om detta? Och, kanske ännu mer intressant, vad exakt krävde Frankrike i gengäld för att gå med på att avstå från fransk representation vid prisutdelningen? Jag har ingen aning om svaret på den frågan, men jag misstänker att den kommer att kosta Europas skattebetalare många sköna miljarder.
GP1, SR1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3

2012-10-16

Blåst på 500 spänn till

Myndighetsfloran har i praktiken ökat, inte minskat, under den borgerliga regeringen skriver Henrik R S Olsson i ett debattinlägg på SvD idag.

Myndigheternas personalkostnad har till exempel, justerat för inflation, ökat med mer än fem miljarder sedan 2006. Det motsvarar över en femhundralapp per svensk och år, mer än så om vi bara räknar in de personer som betalar skatt. Samtidigt har myndigheternas samlade lokalkostnader också ökat kraftigt.

Det inte speciellt långsökt att utgå från att många av dessa myndigheter skulle kunna läggas ned utan att medborgarna märkte någonting alls. När underlättades ditt liv till exempel av Statens medieråd senast? Det finns många personer som lever gott på dina skattepengar, särskilt om de är staligt anställda med alla de förmåner detta innebär. Frågan är bara varför du skall behöva betala för det.

Vinster i välfärden har blivit en het potatis, inte minst inom socialdemokratin och LO. Frågan är bara varför man samtidigt är så ovillig att se problemen med dödkött inom statsförvaltningen. Om samtliga myndigheter som de facto inte tillför skattebetalarna någonting skulle läggas ned är det säkerligen inte bara nämnda femhundralapp, utan många tusenlappar per skattebetalare och år, som finns att spara.

Dessa kan man låta världens högst beskattade skattebetalarna behålla, man kan använda dem till förbättrad sjukvård och man kan använda dem till höjda lärarlöner. Att istället bara slösa bort dem är inte försvarligt på något vis.



På temat missbruk av skattemedel kan vi idag också läsa om hur Försäkringskassan efter en granskning funnit att fusket med personliga assistenter är långt mycket mer omfattande än man hittills trott. För att citera Svante Borg, ansvarig för Försäkringskassans kontroll: "Inte ens i min vildaste fantasi hade jag trott att vi skulle se denna sörja som vi nu hittar under de stenar som vi vänder på".

Detta säger också en del om våra myndigheter. Att fusk förekommer i en bransch där liten kontroll av de påstådda behoven görs, där en enda brukare ofta tilldelas många heltidsanställda personliga assistenter, där miljonerna rullar utan att någon tycks reagera, och där inga problem finns för anhöriga att starta assistansbolag vilka utför de de aktuella tjänsterna, kommer såklart det massiva fusket som ett brev på posten. Att inte inse detta är värre än naivt, det är tjänstefel.

Bara det faktum att vissa brukares kostnader för personliga assistenter rörde sig om miljonbelopp per år, och att fyra personer eller fler var heltidssysselsatta i verksamheten, borde ha få någon att reagera långt innan några pengar började betalas ut. Att något assistentbehov i flera dylika fall överhuvudtaget inte förelåg gör det hela ännu mer obegripligt.
DN1, DN2, SvD1

2012-10-15

Småpartier - för vem?

Det jäser inom Centerpartiet. Trots val av en ny partiledare - partiers standardlösning då opinionen tryter - och trots att man sitter i regeringsställning, så får man inte ökat förtroende från folket. Det muttras i leden om att avbryta allianssamarbetet, på så sätt hoppas man nå komma ut ur Moderaternas skugga och därmed också nå ut till fler väljare.

Men vänta lite nu? Är det inte regeringsmakten som är Centerns mål? Har inte partiets politiker blivit just politiker för att få en chans att påverka? Eller har jag missuppfattat någonting?

Well. Tongångarna inom Centern sätter kanske fingret på någonting skrämmande. Politiker gillar sina förmåner. Politiker gillar sina ofta höga löner och generösa politikerpensioner. Politiker gillar sina riksdagsplatser. Möjligheterna att påverka och förändra är förvisso trevliga och bra, men en garanterad och generöst tilltagen livstidsförsörjning smäller, tycks det, när det kommer till kritan trots allt högre.

Eller med andra ord - de flesta politiker är inte politiker av idealism eller för att de brinner för att göra din tillvaro lite bättre. De är politiker för att de gillar de förmåner det innebär att vara just politiker. Det är därför som småpartierna kämpar med näbbar och klor för att hålla sig ovanför riksdagsspärren. Det är därför som de mest vältaliga atruister efter att ha predikat solidaritetens evangelium genom en hel karriär när det kommer till kritan utnyttjar varenda kryphål för att maximera transfereringarna av skattemedel till sina egna konton. Det är därför som småpartierna, när de tvingas välja, väljer många riksdagsplatser före politiskt inflytande.

Det finns idag i Sverige ett stort antal småpartier och många av dem är eller har varit helt beroende av sympatiröster för att behålla sina platser i Riksdagen. När de sitter i regeringsställning eller motsvarande erbjuds de ett oproportionerligt stort inflytande över den förda politiken. Då de sitter i vågmästarställning kan de, trots sin litenhet, genomdriva en politik som är djupt impopulär i befolkningslager långt mycket bredare än sina väljarunderlag. Detta är såklart långt ifrån tanken med demokratin, men det är så det är. Den politiska klass som lever lyxliv för skattebetalarnas pengar skrattar såklart hela vägen till banken.
SvD1, SvD2, SvD3, GP1, GP2

2012-10-14

Det räcker nu, MP!

"Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde att Sverige fick en mer human migrationspolitik", kommenterar Miljöpartiet dagens Sifoundersökning.

SD:s intåg kan säkert, precis som MP säger, ha lett till att en helt motsatt politik fördes. Miljöpartiet har slutit ett antal överenskommelser om ökad invandring tillsammans med regeringen, de har forcerat igenom att personer som olagligt vistas i Sverige skall få rätt till sjukvård och annan samhällsservice. I dagarna har de också lanserat kampanjen "Öppna dörrar" vilken är tänkt att leda till ännu större invandring.

Att göra precis tvärtom som den man ogillar vill göra, innebär dock inte att det blir rätt. Sverige har redan västvärldens högsta invandring, vi har förorter i vilka civilsamhället är på väg att bryta ihop, vi har en stad i vilken judar ej längre vågar bo och vi har exploderande sociala problem som visar sig i kriminalitet, sjunkande skolresultat, arbetslöshet och kraftigt ökande utgiftsposter i statsbudgeten.

Att framföra kritik mot detta är inte radikalt, det är tvärtom ganska rimligt. Att trots dessa problem vilja öka invandringen ännu mer är inte humant, det är bara dumt. Att rentav föreslå att invandringen kanske borde minska lite är någonting som vilken europé som helst skulle tillåtas att säga i vilket finrum som helst. Förutom, förstås, i de svenska.

Nånting har gått extremt fel med den svenska samhällsdebatten. Invandringen har blivit en fråga i vilken allmänheten med alla till buds stående medel - inte minst rasismanklagelser - skall tvingas rätta in sig i ledet - och det Miljöparti för vilken miljöpolitiken för en alltmer tynande tillvaro, är denna utvecklings fanbärare. Det räcker nu!

(Och ni arga människor som inte klarar av att läsa ett sånt här inlägg utan att abuseanmäla det, ni gillar inte olika! Ni vill att alla antingen skall tycka som ni, eller berövas rätten att uttrycka sig. Det kallas för avsaknad av yttrandefrihet och jag överlåter till er att svara på om det är vad ni önskar för Sverige.)
SvD1, SvD2, SvD3, GP, DN, SR, anybody's place

2012-10-13

Vem vill man hjälpa?

Ett 40-tal personer tvingades i dagarna av Skaraborgspolisen till provtagning, misstänkta för narkotikabrott. Några fall av amfetamin rapporteras, men i huvudsak verkar det ha handlat om cannabis och därmed inställer sig frågan om vad exakt samhället vill uppnå med aktioner som denna.

Droganvändning är ett så kallat offerlöst brott, brukaren har det trevligt och ingen utomstående drabbas. När det kommer till amfetamin finns såklart stora risker för kroppsliga skador och beroende, och mången potentiell missbrukare tjänar säkert på att det hela kvävs i sin linda. Men när det kommer till cannabis?

Huruvida cannabis överhuvudtaget är beroendeframkallande är allt annat än fastställt. Helt klart är att om det faktiskt är beroendeframkallande, så är det endast detta i låg utsträckning. När det brukas av vuxna människor är det enligt en tämligen enig forskarkår heller inte skadligt för kropp eller psyke, i annat än att man precis som vid cigarettrökning kan skada lungorna genom att inhalera rök.

Det finns med andra ord inga offer för cannabisanvändningen i Skaraborg, det finns i princip ingen beroendeproblematik, det finns ingen som om tio år kommer att tacka polisen för vad de blev utsatta för idag. Det finns bara människor vilkas festande fick ett abrupt slut då polisen stormade in, och som nu hotas av böter, fängelse och prickar i straffregistret.

Exakt vari ligger legitimiteten i detta? På vilket sätt har någon blivit hjälpt av polisen och rättsväsendets agerande? Finns det några andra än moralister och felinformerade människor som kan känna glädje över vad som skett?

Samtidigt används skattepengar till att bekosta Nobelfestliknande anslagstiggarkalas där bara heliumballongerna kostar hundratusentals kronor, och riksdagsledamöter med redan höga löner lyfter tiotusentals kronor i bostadsbidrag som de inte har rätt till - detta utan att någon behöver bekymra sig för att polisen skall komma och hämta dem. Vilka är det egentligen som är brottslingarna här?
SvD, DN1, DN2, GP, Sk, VK, LT, GD, LTZ

2012-10-10

Svensk kärnkraft är ett skämt

Alldeles oberoende av vad vi tycker om kärnkraft så är nog de flesta av oss av åsikten att en hög säkerhetsnivå på ett kärnkraftverk är av avgörande betydelse. De aktivister som trängde sig in på Ringhals har därför gjort oss alla en tjänst genom att tydligt visa vilket skämt säkerheten på detta kärnkraftverk är.

Stämmer dessutom uppgifterna om att det finns kvar aktivister på kärnkraftverket, mer än ett dygn efter att intrånget skedde, är detta ett bevis på att kärnkraftverket inte bryr sig om de inträffade och har noll beredskap. Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig vad som kunde ha skett om det istället varit beväpnade terrorister utrustade med sprängmedel som hade stormat kärnkraftverket. Några väl valda elkablar och rör förstörda - och Sverige hade kunnat få sitt eget Fukushima.

Den enda rimliga responsen på det inträffade vore att samtliga svenska kärnkraftverk stoppas tills säkerheten har utvärderats och förstärkt, men jag hyser inga illusioner om att så kommer att ske. Vattenfall själva väljer tvärtom att stoppa huvudet i sanden och låter meddela att "det har fungerat som det ska" och "säkerheten fungerar".

De politiker och Vattenfallchefer som bär det yttersta ansvaret kan räkna med att gå skadefria ur det hela, eller i värsta fall begåvas med ett generöst avgångsvederlag. Om vi vanliga människor däremot gör oss skyldiga till samma inkompetens och vårdslöshet är risken för böter och strafförelägganden en allt annan än osannolik påföljd. Det är som vanligt skillnad på folk och folk,
SvD1, SvD2, SvD3, SR1, SR2, GP, DN1, DN2

Prussiluskornas kamp fortsätter

Stockholms stad väljer att fördubbla anslagen till narkotikaprevention, i första hand för att "stävja missbruket"* av cannabis bland unga. "Det finns stadsdelar där över 40 procent använt narkotika, så det är klart att behovet finns" Fredrik Jurdell på socialtjänstförvaltningen.

Detta kanske låter bra i mångas öron, men faktum är att de narkotikaförebyggande åtgärder som används i Sverige får tung kritik från såväl drogforskare, utredare som revisorer för att de inte fungerar. Här har dock det svenska etablissemanget valt att slå dövörat till och fortsätta i precis samma hjulspår som tidigare, ja man höjer till och med anslagen som slösas bort på de metoder som bevisligen inte fungerar. Den som invänder mot detta förklaras vara "drogliberal" och så är, vad etablissemanget beträffar, den diskussionen över.

Så låt mig lite provokativt inflika att om 40 procent i vissa Stockholmsstadsdelar har rökt på, gratulerar! Ni hade säkert roligt och fick på köpet uppleva fantastiska aspekter av jordelivet som de sura moralister som vägrar att lyssna på vad den evidensbaserade forskningen har att säga helt har missat.

Om vi för en liten stund höjer blicken och ser efter vad som försiggår utanför den svenska ankdammen kan vi säkert hitta amerikanska stadsdelar där närmare 100 procent av ungdomarna har rökt cannabis. De går vidare till att bli de toppforskare som varje år håvar in merparten av de Nobelpris som utdelas.
*"Missbruk" betyder på svenska helt olika saker beroende på vilken drog som används. När det kommer till alhohol betecknas vanligt drickande som "bruk" och en alkoholists drickande som "missbruk". När det kommer till cannabis och andra illegala droger gäller att allt användande är "missbruk" - vanligt "bruk" existerar inte. Det är därför människor som blivit ertappade med att missbruka cannabis - om så än för första gången - skickas till rehab, alldeles oavsett om de är beroende eller ej.
SvD

2012-10-09

Flytta MP till en undanskymd plats

Två miljöpartister motionerar om att statyer av Karl XII och Gustav II Adolf bör "flyttas till en mer undanskymd plats".

Själv föreslår jag istället att MP bör flyttas till en mer undanskymd plats, till exempel en långt utanför Riksdagen. Jag - och gissningvis många andra med mig - börjar bli rätt trött på hur små mer eller mindre skogstokiga partier tillåts utöva oproportionerligt stor makt endast på grund av att de sitter i vågmästarställning.

Schibbye & Persson - ett logiskt val

Enligt spelbolagens odds är Martin Schibbye och Johan Persson heta kandidater för årets fredspris. Skulle detta bli verklighet vore det faktiskt inte heller ett helt överraskande val. Den norska Nobelkommittén har tidigare belönat Wangari Maathai som hävdade att AIDS skapades av vita för att utrota Afrikas svarta befolkning, terroristen Yassir Arafat för att han slutade med terror, Barack Obama för att han efterträdde George Bush och av någon outgrundlig anledning också Alva Myrdal.

Schibbye och Persson är därför ganska logiska val för detta pajaspris. De är vänsterextremister och tycker att kubanska oppositionella - inklusive journalister - förtjänar fängelse om de oppnonerar sig mot Castrodiktaturen. Utöver dessa i sammanhanget goda meriter är deras enda egentliga insats dessutom att de blivit satta i fängelse, vilket också resonerar väl med prisets långa tradition av godtycklighet.

Det är förvisso försent för dem att väljas till George Bushs efterträdare, men det är inte försent att koka ihop några smaskiga konspirationsteorier - måhända var Carl Bildt insyltad i skapandet av AIDS? - eller ställa sig helhjärtat bakom en terroristorganisation eller två. På så sätt kan våra två hjältemodiga svenska journalister maximera sina chanser att faktiskt ta hem priset.

Fnordspottings heta kandidattips för Nobels fredspris 2013: Göran Greider, Anton Abele och Vladimir Putin.

Foliehattsvetenskap

Sverige behöver fler religiösa folkhögskolor, utbrister sju företrädare för utbildningsväsendet och religiösa grupper på DN debatt. De har såklart fel.

Religion har ingenting inom utbildning och vetenskap att göra, möjligtvis med undantag för religionsvetenskap. Religionsvetenskap kan vara ett intressant och stimulerande ämne, lite som att sticka, snickra eller någon annan aktivitet som utförs på hobbybasis.

I vissa ytterst specialiserade tillämpningar kan religionsvetenskapen också ha en funktion inom samhällsvetenskap och omvärldsanalys. Men jobbtillfällena är redan avsevärt färre än det finns platser på religionsvetenskapliga utbildningar. Studenterna har säkert en intressant och givande tid under studietiden, men utbildningen gör ingenting för att förbereda dem för en krass och oförlåtande arbetsmarknad.

Religion är en vidskepelse som olyckligt nog fortsätter att spela en stor och destruktiv roll i människors liv även år 2012. Vi kan inte förbjuda någon från att tro, men vi borde på allvar borde börja diskutera den massiva indoktrinering av barn som sker i religionfrihetens namn. Framför allt så bör vi inte med en endaste skattekrona mata de religiösa trollen.

2012-10-08

Vem gillade Romson?!

Efter partiledardebatten igår skriver SvD om att flera statsvetare tycker att Åsa Romson gjorde bäst ifrån sig.

Jag erkänner utan omsvep att jag inte är något större fan av Miljöpartiet. Jag tycker förvisso att världen är i akut behov av mer miljötänkande, förmodligen mer än vad Miljöpartiet själva idag gör, men den politik MP har kommit att stå för är så att säga väldigt långt från min kopp te. Jag är således allt annat än en neutral bedömare i frågan, men det är likväl för mig en gåta hur någon kan tycka att Åsa Romson gjorde bäst ifrån sig i debatten.

Romson var arg. Romson log aldrig. Romson fräste och såg indignerad ut. Jag har väldigt svårt att tro att någon hade tyckt att till exempel Annie Lööf hade gjort bra ifrån sig med samma framtoning. Jag tror snarare att den samlade bedömningen i så fall hade varit att Lööf var bitter, förgrämd och patetisk.

Därmed infinner sig frågan, hur påverkar det faktum att så många journalister är miljöpartiser egentligen rapporteringen av Romsons insats? Det var förvisso statsvetare och inte journalister som stod bakom bedömningarna i fråga, men de slogs upp stort av nyhetsmedia. Samtidigt kan man i en annan arikel läsa att Reinfeldt enligt tittarna var debattens segrare. Tittarnas åsikter om de övriga partiledarnas insats har dock, såvitt jag kan se, inte rapporterats med ett enda ord.

Ibland är det svårt att inte hemfalla åt konspirationsteorier.
SvD, DN1, DN2, SR1, SR2

Polisen spelar Allan

Redan första veckan på polishögskolan tutar Rikspolisens Karl Wallin i aspiranterna att vad de än gör, så framför aldrig någon som helst poliskritik till media.

Polisen ser såklart inte på media med blida ögon. Media har fräckheten att granska den låga uppklarningsgrad som så länge har präglat polisens verksamhet. De granskar hur polisen stjäl, de upplyser allmänheten om hur polisen skjuter ihjäl hundar, de berättar om hur polisen överlåter åt brottsoffer att själva betala för att få brotten utredda, och de granskar hur poliser så gott som alltid frias för de brott de själva har begått.

Poliskåren har blivit bekväm med att busköra i trafiken, sätta på blåljuset då en störande rödljuskorsning kommer mellan dem och munkhaket, eller att med myndig stämma påminna allmänheten om sin makt genom att fråga oskyldiga helgfirare på stan "hur står det till här då?". När polisens låga effektivitet ifrågasätts i media friserar de sin statistik genom att registrera ett enda uppklarat brott som 10 990 stycken. Och när de inte förmår lösa våldtäkter och mord börjar de i allt högre utsträckning kalla in folk i mängder för DNA-testning enligt devisen "skyldig tills motsatsen bevisats".

Jag hoppas att media fortsätter att granska de dåliga attityder som präglar den svenska poliskåren. Med lite tur kommer poliskåren också - trots Karl Wallins förmaningar - att även framöver rymma tillräckligt många ärliga och rakryggade individer för att grova oegentligheter skall kunna läcka ut till media.
DN1, DN2, SR1, SR2, SR3, SR4, Ab

2012-10-07

'Allt är bra, du är dum!'

Såväl Expressen som SvD har i ett flertal ledare på senare tid ifrågasatt den svenska invandringen, och för kanske första gången på denna publicistiska nivå på allvar belyst de problem som västvärldens största invandring för med sig, särskilt i ljuset av att det är främst är människor med en väldigt låg utbildningsnivå som invandrar till Sverige.

När Jimmie Åkesson tar upp samma problem i SVT:s partiledardebatt vänder sig emellertid de övriga partiledarna mangrant sig mot honom och föklarar i kör: Du är rasist, allt du säger är fel, det finns inga problem och allting är bra.

På detta sätt, ovärdigt ett land som så ofta berömmer sig för sin demokrati och yttrandefrihet, tystas effektivt debatten om vad som är en högst avgörande framtidsfråga. Scenen för tankarna till Sovjetunionen.

För övrigt framstod Åsa Romson som väldigt arg och osympatisk genom hela debatten och log nog inte en enda gång.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, GP1, GP2, GP3,

Reepalu, antisemitismen & Kafka

Malmös politiske ledare, Ilmar Reepalu, har vid upprepade tillfällen skyllt antisemitismen i Malmö på judarna själva. De har, enligt Reepalu, till exempel inte tagit tillräckligt mycket avstånd från "sionism", eller med andra ord, de har inte tagit avstånd från Israels rätt att existera.

Varför judarna i Malmö skulle ha ett kollektivt ansvar för vad Israel gör har Reepalu inte gått in närmare på, därtill har vad jag vet inga journalister ifrågasätt den ganska extrema implikationen av hans uttalande - det vill säga att Reepalu ifrågasätter landets Israels rätt att finnas till.

Reepalus argumentation är skrämmande lik den som till exempel Hamas eller Irans politiker framför, för att inte tala om de historiska paralleller som finns längre bakåt i tiden. Likväl sitter Reepalu kvar på sin post. Han har förvisso blivit hårt kritiserad för sina idiotiska uttalanden men inga seriösa avgångskrav har framförts.

Om Reepalu hade fällt samma sorts fördömande och rasistiska uttalanden om stadens muslimer så hade hans politiska bana varit över för länge sedan. Ingen politiker som i dagens Sverige väljer att på allvar kritisera västvärldens största invandring - eller för den delen, det inflöde av värderingar den för med sig - kan i dagens Sverige räkna med att överleva politiskt.

Sanningen är dock att situationen i Malmö belyser varför den ofta upprepade "sanningen" att invandrarna är precis som vi inte riktigt håller. Det finns såklart såväl bra människor som rötägg i vilken grupp som helst, men i Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan är värderingarna ofta väldigt skilda från våra. Synen på kvinnors roll i samhället skiljer sig, synen på religionens roll i politiken skiljer sig, samhällslojaliteten är ofta underordnad klanlojaliteten - och så finns det förstås antisemitism och en ofta minst sagt överkänslig syn på religionskritik. Detta är ett övergående problem med en invandring som låter folk integreras - ja rentutav assimileras - i samhället.

Med västvärldens största invandring i kombination med en generös flora av bidragssystem som ställer väldigt låga krav på att ta eget ansvar, blir resultatet däremot vad vi ser i Malmö idag. En stor och växande grupp av människor som blivit ett samhälle i samhället, som inte kan språket, som inte har jobb och vilkas barn går direkt ut i socialt utanförskap. När detta leder till att stadens judar trakasseras väljer stadens ledare att skylla på judarna. Det hade kunnat vara taget direkt ur en roman av Franz Kafka.

Dagens lästips: Expressens Anna Dahlberg talar ännu en gång klarspråk om invandringen
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, GP2

2012-10-06

MP har spårat ur totalt

Sverige tar, räknat per capita, emot flest invandrare i hela västvärlden. Dessa invandrare utgörs främst inte av, som det ibland påståtts, civilingenjörer och läkare - de utgörs idag främst av personer med väldigt låg bildningsnivå, inte sällan analfabeter.

Priset för detta är exploderande socialbidragsutgifter, ökad segregering och kriminalitet, minskande samhällsgemenskap och en skola som blir allt mer stökig och där resultaten sjunker. Många av invandrarna kommer aldrig i sitt liv att få chansen att jobba, i ett land som Sverige där ingångslönerna är höga så finns det helt enkelt inga låglönejobb en somalier utan utbildning kan få.

Om utvecklingen fortsätter som idag så krävs det inga särskilt djupa matematikkunskaper för att inse att välfärdssamhället kommer krackelera. När allt färre i arbete skall försörja allt fler som inte arbetar kommer systemets legitimitet snabbt undergrävas. Välfärden kommer monteras ned bit för bit, lägstalönerna kommer sjunka, LAS och fackförbundens makt kommer att begränsas, så att även en somalier eller afghan utan utbildning kan få - och tvingas ta - ett jobb, om än till en väldigt låg lön. Låter som nyliberalernas dröm, eller hur?

Well, det skulle man kunna tro, men istället är det partier på vänsterkanten som är de mest högljudda förespråkarna för ökad invandring. Det senaste exemplet på detta är hur Miljöpartiet idag låtit meddela att nuvarande invandringsnivå inte är hög nog, och därför lanserar kampanjen "Öppna fler dörrar" för en generösare invandringspolitik.

Att alla som opponerar sig kan räkna med att bli kallade för "rasister" är bara ännu ett tecken på vilken snedvriden och vilseledande samhällsdebatt som råder i Sverige idag.
SvD1, SvD2, GP1, GP2, BT, UNT, VK, SR1, SR2

2012-10-05

Sanningen om Grekland?

Jag har skrivit mycket om Grekland på den här bloggen. Cervenka har skrivit på SvD om densamma och många, många fler har lämnat sina bidrag.

Jag insåg dock nyligen att alla våra bidrag var bortkastade. Ingen sammanfattar det hela lika bra som den danska serieduon Wolffmorgenthaler:


SvD1, SvD2, DN1

Om Alliansfritt Sverige

Det slog mig efter att jag skrev om författarna bakom en annan debattartikel nyligen, att jag kanske borde göra detta till en vana. Många författare till debattartiklar gömmer sig bakom fina titlar eller bakom till synes oskyldiga organisationer. På detta sätt försöker de ofta dölja sin egentliga agenda för läsaren.

Viktor Tullgren från Alliansfritt Sverige skriver idag i en debattartikel att Annie Lööf inte kan räkna. Alliansfritt Sverige hörs och syns rätt mycket på nätet, men vilka är de egentligen? Viktor Tullgren själv beskriver sig som socialdemokrat. Så långt, så väl.

En avsevärt mer tongivande personlighet bakom Alliansfritt Sverige är dock Kawa Zolfagary, en vänsterpartist långt ut på vänsterkanten som förklarat att han gärna vill se SvD:s Per Gudmundson mördad. Han ligger även bakom vuxenmobbarfenomenet "Vita kränkta män", med vilket han satt i system att försöka kväva all debatt i feminism- och invandringsfrågor. Metoderna han använder är plumpa personangrepp och att försöka framställa de mest extremistiska yttringarna från motståndarsidan som representativa för alla som inte råkar dela hans åsikt.

Alliansfritt Sverige bör därför inte ses som ett nätverk för oppositionella vilket som helst, utan snarare som ett vänsterextremistiskt dito. Det kan vara värt att minnas, nästa gång du snubblar över deras texter.

2012-10-03

Ligisten som kränktes

KDU:s Aron Modig skrev nyligen en debattartikel i vilken han kallar stenkastande ungdomar för ligister. Idag får han svar på tal av socialdemokraten Joel Ensjö från Tensta.

Ensjö tycker det är kränkande av Modig att kalla våldsverkarna för ligister, och anser detta tyder på förakt för de människor som bor i förorterna, ja rentutav ett populistiskt lågvattenmärke. Därefter skriver samma Ensjö att Modig, då han kallar stenkastande ungdomar för ligister, drar alla över en kam och stämplar ungdomar som ligister i största allmänhet.

Well, vad skall man säga? Om stenkastande ungdomar inte är ligister, vilka är det då? Är det kanske så att ligist är en kränkande benämning som inte borde användas om någon alls? Skall vi kanske utöka resonemanget till att sluta använda kränkande benämningar som "mördare", "rånare" och "våldtäktsmän" också?

Att sedan Ensjö använder Modigs resonemang om att stenkastare är ligister, till att påstå att Modig kallar förortsungdomarna för ligister i största allmänhet, är ännu mer bisarrt. Antingen är alla förortsungdomar i Ensjös erfarenhet stenkastare, eller så har Ensjö stora problem att förstå en enkel meningsbyggnad. En annan möjlighet är såklart att Ensjö har begåvats med såna politiska skygglappar att han medvetet missförstår allting som hans politiska motståndare säger.

Självklart kan och bör problem med ungdomskriminalitet bemötas med socialpolitik, i alla fall evidensbaserad sådan. Detta betyder emellertid inte att kriminella skall slippa stå till svars för sina brott. Framför allt innebär de inte att de skall slippa kallas för "ligister".
SvD

Söderindignationen och verkligheten

Tänk att du lämnar din bostad - låt oss säga en bostadsrätt på Söder - efter att ha avnjutit din frukost - låt oss säga grönt te och ekologiskt dinkelbröd - och går till ditt journalistjobb. Du har ett scoop på gång, du skall snart publicera en historia om hur elaka mackägare diskriminerar vissa människor, eller kanske hur hotellpersonal eller butiksanställda gör detsamma.

På kvällen berättar du för dina helvita höginkomsttagarvänner över en flaska rödvin om vad du jobbar med. De skakar förfärat på sina huvuden och suckar över hur rasismen återigen sticker upp sitt fula tryne.

Varför butiks- och mackägare, ofta med små marginaler, skall göra stora förluster för att vara pionjärer för de idéer du själv håller dig med, men inte vill betala för eller leva i, slår dig liksom aldrig. I rättvisans namn har du kanske inte ens varit ute i verkligheten tillräckligt mycket för att faktiskt veta särskilt mycket om vissa typer av butiksstölder heller - du kanske genuint handlar i god tro. Men om du inte har brytt dig om att gå ut i verkligheten för att se efter hur det faktiskt ser ut, bör du kanske även vänta lite med att plocka fram pekpinnarna.

Din Söderindignation är säkert klädsam bland dina vänner, men i samma ögonblick som du lämnar ditt klädsamt miljöpartistiska vita rikemansreservat kommer den krassa verkligheten att frontalkrocka med dina goda intentioner.
SvD1, SvD2, GP

2012-10-01

Akademikernas skyddade verkstad

I en debattarikel i SvD skriver idag forskarna Linn Sandberg, Tanja Joelsson, Jeff Hearn och Ulf Mellström om mansforskning. Genom en snabb Googlesökning kan vi finna följande information om de fyra forskarna i fråga

Tanja Joelsson har i avhandlingen "Den bioniske mannen på autoerotiska äventyr – mäns risktagande i trafikrummet" skrivit om mäns risktagande i trafiken. Om denna skriver hon att "jag är också intresserad av konsekvenserna av dessa praktiker i ett större sociokulturellt sammanhang, varför jag förstår dessa risktagande metoder som kränkningar eller ett slags våld".

Joelsson har även skrivit "Mansvåldet, (köns)makten och männen - den kommunala arenan" samt ”Masculinity”, Guts and Glory, en festskrift till Uppsalaprofessorn Eva Lundgren. Samma Lundgren som, om du minns, påstår att mansnätverk regelbundet tillämpar människooffer av invandrarbarn för att säkerställa männens makt över kvinnorna.

Linn Sandberg har skrivit om sex på äldre dagar, och beskriver själv sin avhandling med orden "en av avhandlingens utgångspunkter var de potentiellt motstridiga diskurser som existerar kring sexualitet, maskulinitet och att bli gammal och hur äldre män själva skapade mening och förhöll sig till dessa".

Sina forskningsintressen sammanfattar hon med orden "Nyckelord för min forskning är feministisk teori, intersektionalitet, genus, sexualitet, kroppslighet, funktionsförmåga, ålder/åldrande, sjukdom och hälsa samt vård. Jag intresserar mig också för frågor kring metodologi, i synnerhet i relation till känsliga ämnen såsom t.ex. sexualitet/sexuella praktiker eller våld."

Jeff Hearn har skrivit om "organisationssexualitetens kraft och paradox" och beskriver sig som neo-marxist.

Ulf Mellström, sist men inte minst, ligger å sin sida bakom publikationer som "Nytt forskningsprojekt: genus och räddningstjänst" och "Dominated and dominating: race, class and gender in the Chinese diaspora of Penang, Malaysia".

Jag påstår inte att mäns trafikbeteende är bra. Tvärtom beter sig påfallande män (och en hel del kvinnor) som riktiga grisar i trafiken. Exakt varför det är så - och framför allt, hur man kan förändra den sortens attityder - är absolut värt att utreda. Tyvärr leder navelskådande och överanalyserarande akademiska utsvävningar sällan till några bra svar. Ett tips till Tanja Joelssons vidare forskning skulle däremot kunna vara att utreda hur samspelet mellan parningssugna unga män och kvinnor spelar in i sammanhanget.

Vad jag vill ha sagt med denna korta genomgång är att många samhällsvetenskapliga utbildningar - inte minst sociologiska och genusvetenskapliga sådana - tycks vara en skyddad verkstad med väldigt lite markkontakt. Forskningsområdena, namngivningen och problemställningarna tyder inte direkt på någon särskilt verklighetsnära forskning.

Däremot kan man mellan raderna skönja förekomsten av en sluten akademisk krets, en liten skara människor väldigt förtjusta i de egna avhandlingarna och de vördade läromästarnas teorier. Man kan också skönja en värld i vilken man är ytterst ointresserade av empirisk forskning och motvillig att samköra sina resultat med verkligheten utanför universitetens trygga elfenbenstorn.
SvD