2017-12-17

Du gröna nya värld


"Det är en historisk lag som ska ändra bevisbördan, att inte offret ska bevisa att hon sade nej utan att den som gjort det här ska bevisa att hon sade ja". Med dessa ord kommenterade idag vice statsminister Isabella Lövin (MP) den nya samtyckeslag som väntas börja gälla från och med 1 juli.

Lövin tycktes därmed, inte bara offentligt utan dessutom med stolthet, bekräfta vad kritikerna hela tiden har varnat för, och vad förespråkarna hela tiden förnekat. Vad vice statsministern sade rakt ut var att oskuldspresumtionen skall sättas ur spel, och att det i stället skall vara upp till den åtalade att bevisa sin oskuld.

Några timmar senare lät så Lövin meddela att omvänd bevisföring inte alls skulle införas, utan att det hela var ett missförstånd som bottnade i att hon hade uttryckt sig "olyckligt". Det senare uttalandet var naturligtvis aningen mindre hårresande än det första, men det framstår dessvärre inte heller som särskilt trovärdigt.

Att fela är mänskligt. Att klart och tydligt berätta att omvänd bevisbörda skall gälla, och därefter förklara både hur och varför, är ingenting en minister med slintande tunga råkar göra. Det allra mesta tyder tvärtom på att Lövin sade precis vad hon tänkte, och att det var först när kunniga jurister uppmärksammade henne på vilket totalt brott med västerländsk rättsskipning det vore att överge oskuldspreventionen, som hon blev på det klara med att hon hade gjort bort sig.

Det hela hade kanske varit förståeligt om Lövin hade varit någon annan, men nu är hon inte vem som helst utan såväl statsråd som någon som personligen arbetat för att lagen skall bli verklighet. Detta har hon emellertid till synes gjort helt utan kunskap om en av rättsstatens allra viktigaste principer. Resultatet har, föga förvånande, blivit därefter.

Vad som gör det hela ännu värre är att det inte är det kraftigt ökande antalet våldtäkter regeringen hänvisar till då den nya lagen skall införas. Vad man i stället gör en stor sak av #metoo, en hashtagskampanj som både bär masshysterins alla kännetecken och delvis orkestrerats av journalister som velat fabricera sina egna nyheter.

Det är med andra ord på den skamlösa sociala medier-populismens altare Lövin och hennes ministerkollegor väljer att offra rättssäkerheten. Detta samtidigt som våldtäktsanmälningar samlas på hög, och samtidigt som polisen uppmanar kvinnor att inte vara rädda för grovt kriminella som både våldtar och torterar kvinnor (enligt vissa uppgifter därtill genom metoder så inhumana att blodet isar sig).

Utspelet om samtyckeslag är ett välregisserat och populistiskt utspel i syfte att skapa illusionen av att man bekämpar kriminaliteten, samtidigt som de faktiska problemen bara förvärras, och utan att något egentligt ljus kan skönjas i slutet av tunneln. I syfte att åstadkomma detta, och därmed också öka sina chanser att bli omvalda, väger uppenbarligen såväl tilltagande rättslöshet som en utveckling som i stort sett varenda författare av dystopiska klassiker varnat för lätt.

2017-12-12

Myten om den utsatta gruppen

"Även om muslimer är en utsatt grupp är det inte mera legitimt för dem att vara antisemiter". Med dessa ord, insprängda i en utläggning om antisemitism som främst handlar om nazism, kommenterade härom månaden Stefan Löfven antisemitismen bland invandrare från bland annat Mellanöstern.

Att politiker som Löfven till slut och sent omsider börjar komma till insikt om ett problem som bland icke-makthavare varit uppenbart sedan länge utgör naturligtvis ett steg i rätt riktning (om än ett ganska litet sådant). Vad som gör det halvhjärtade och pliktskyldiga uttalandet såväl intressant som provocerande är dock någonting helt annat, nämligen den reservation det kommer behäftat med.

Att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" betraktas i breda kretsar som någonting så självklart att ingen förklaring, motivering eller hänvisning behövs. Påståendet betraktas som en truism, och används som om det vore en sådan, men det faktiska underlaget för detta är för att uttrycka det försiktigt minst sagt skralt.

Muslimer i Sverige åtnjuter i praktiken en väldigt hög grad av positiv särbehandling. Skämt om och kritik av kristendomen uppmuntras, men motsvarande behandling av islam tolereras inte, och är i många fall dessutom kriminaliserat. Könssegregerade moskéer stöds med skattepengar, trots att deras imamer ofta får någon som den hårt kritiserade och åtalade frikyrkopastorn Åke Green att framstå som ett under av lågmäldhet och politisk korrekthet.

Det faktiska patriarkat som är utbrett bland muslimer försvaras av feminister. Uppburna akademiker står i kö för relativisera och ursäkta grovt kriminella handlingar begångna av medlemmar i denna grupp. Muslimers trakasserier av judar tonas ned, samtidigt som den fara en ytterst liten grupp nazister påstås utgöra ständigt genererar krigsrubriker. Och så vidare.

Det finns åtskilliga muslimer som utsatts för synnerligen grova brott av rasister, men om människor nu skall reduceras till sin grupptillhörighet – vilket är vad den som talar om muslimer som en "utsatt grupp" faktiskt gör – är det inte främst bland muslimer de utsatta återfinns. Betydligt fler icke-muslimer är på goda grunder rädda för muslimer än vice versa. Invandrare med bakgrund i muslimska länder är kraftigt överrepresenterade när det kommer till grov brottslighet. Och så vidare.

Vad som däremot inte existerar är den påstådda "strukturella diskriminering" på arbetsmarknaden som lögnaktiga demagoger ständigt hävdar att muslimer är offer för. Sammanfattningsvis blir därför argumenten för att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" synnerligen skakiga. Om muslimers utsatthet faktiskt skall sättas i relation till andra gruppers, blir förhållandena snarare de precis omvända.

2017-12-11

Om att vinna val medelst antisemitism

Oengagerat, mekaniskt, ljummet och med en fullständig avsaknad av konkreta förslag hur för den accelererande och av politiska beslut orsakade antisemitismen i Sverige skall bekämpas, har ministrarna i regeringen Löfven pliktskyldigt tagit avstånd från helgens attacker mot judar.

Det hela är en patetisk uppvisning. I synnerhet i ljuset av regeringens beslut om ökat bistånd till terrorister. I synnerhet i ljuset av Margot Wallströms tal om "utomrättsliga avrättningar" och om Donald Trumps påstådda "krigsförklaring". I synnerhet i ljuset av en socialdemokratisk riksdagsledamots medverkan på antisemitiska demonstrationer och hennes poserande med en karta på vilken Israel är utraderat.

"Vi accepterar varken sionism eller antisemitism". Med dessa ord sammanfattade den socialdemokratiske tungviktaren Ilmar Reepalu i en intervju sin syn på hur antisemitismen i Malmö (vilken han för övrigt i samma intervju främst beskyllde nazister för) skulle bekämpas. Därmed utmålade han också Israels existens som någonting lika orättfärdigt och oönskvärt som antisemitismen som sådan.

Att antisemitismen väcker oändligt mycket större avsky när den kommer från nazister än när den kommer från hatiska muslimer har två anledningar. Den första är att den svenska vänsterns syn på judar och Israel, allt sedan man under 60- och 70-talen lät sig radikaliseras till hatiska rödgardistlajvare, till stora delar sammanfaller med den syn på judar och Israel som är utbredd i den muslimska världen. Den andra är att antisemitiska muslimer är en viktig väljargrupp.

Det är därför ett gäng slödder som av misstag blivit inbjudna till Bokmässan kunde tillåtas dominera såväl ettor som kultursidor vecka efter vecka, samtidigt som flera nyhetskällor tonade ned lördagens molotovcocktailattack mot Göteborgs synagoga. Det är därför ett gäng marscherande nazistiska lågpannors egon kunde gödas med en aldrig sinande ström av krigsrubriker, samtidigt som det offentliga utropandet av en intifada mot Malmös judar inte rönte i närheten av lika stor uppmärksamhet.

Ironiskt nog röjer vänstern därmed också sin egentliga syn på nazismen i Sverige. Dess företrädare må älska att alarmistiskt påstå att denna nazism utgör ett akut hot mot samhället, men där det kommer till kritan är de helt på det klara med att den är en så marginell företeelse att det inte kostar något att stöta sig med dess företrädare.

Judehatarna med rötterna i Mellanöstern, däremot, är många. Därför anser man sig inom den cyniska, skrupelfria, makttörstande och moraliskt depraverade vänstern ha råd med att stöta sig med de förra, men inte med de senare. För detta är dessa antisemiters roll när det kommer till att säkra makten alldeles för viktig.

2017-12-10

Kristallnatt i den humanitära stormakten

"Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle", kommenterar Stefan Löfven helgens antisemitiska illdåd. Hans partiledarkollega Annie Lööf kommenterar samma händelser med att hon känner sig "beklämd och förbannad".

Ord är som bekant dock billiga. Vad som är avsevärt mer intressant i sammanhanget är handlingar, och när det kommer till sådana talar både Löfvens och Lööfs prioriteringar sitt tydliga språk. Det ökade hatet mot svenska judar är en direkt konsekvens av den förda politiken. Löfven och Lööf må påstå sig vara motståndare till att ställa grupper mot varandra, men vad de i handling klart och tydligt visat är att de anser judars ständigt minskande frihet vara ett pris värt att betala för att uppnå andra mål.

Alla vet varför hatet mot svenska judar ökar, och alla med grundläggande förmåga till extrapolering förstår att problemet med allra största sannolikhet bara kommer förvärras. Stefan Löfven och Annie Lööf har helt enkelt bestämt sig för att en extrem migrationspolitik är någonting man prioriterar högre, inte bara än arbetarklassens intressen respektive skattetrycket, äganderätten och näringsfriheten, utan också än judars möjligheter att utöva sin religion och livsstil i Sverige. Deras uttalanden blir därför till en monumental uppvisning i hyckleri och läpparnas bekännelse. I synnerhet som de på löpande band delar ut uppehållstillstånd även till personer som saknar asylskäl.

Som om detta inte vore illa nog är relativiseringen igång för fullt. I artiklarna om molotovcocktailattacken mot synagogan i Göteborg hänvisar till nazister. En omhuldad mediepersonlighet skyller på Ungerns premiärminister. En medialt omhuldad aktivist passar på att likna Israel vid IS. Journalister liknar muslimers situation vid judars, trots att det inte finns några svenska städer som töms på muslimer till följd av pogromliknande förföljelser. Och så vidare.

"Islamofobin är en av de starkaste krafterna i samhället just nu", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson för en tid sedan bekymrat i en artikel i vilken han han på klassiskt DN-manér försökte inta en balanserad, urvattnad och tämligen meningslös mittenposition. I stort sett varenda yrvaket debattinlägg om att göra något åt den islamism som frodas i Sverige kommer behäftad med en ängslig reservation av denna typ.

Den extremism som vi under helgen fått bevittna är dock ingen ytterlighetsrörelse bland muslimer, den är tvärtom synnerligen utbredd. Det innebär inte att den delas av alla muslimer, och inte heller att det på något sätt är acceptabelt att hålla hyggliga muslimer ansvariga för vad andra muslimer gör. Det innebär dock att islam av idag i sin helhet är en mer destruktiv än konstruktiv kraft i Sverige.

Detta legitimerar inte kollektivt skuldbeläggande. Det innebär emellertid att extremt motbjudande händelser som dem vi fått se i helgen blir en ofrånkomlig, och därtill ökande, konsekvens av stor asylinvandring från muslimska länder. I detta läge är det direkt ohederligt att framställa skepsis mot islam som någonting irrationellt och helt igenom ondskefullt, eftersom vi vet att islam korrelerar med allvarliga problem.

Vad det i själva verket handlar om är en målkonflikt, där viljan att bistå med asyl leder till negativa följder, och att en grupp som särskilt känner av dessa följder är Sveriges judar. Huruvida en upplevd plikt att hjälpa asylsökande är värd de problem en ökande muslimsk befolkning leder till är en moralisk bedömningsfråga, men att det leder till problem kräver en hög grad av faktaresistens för att bortse från.

Detta förändras inte av propaganda. Detta förändras inte av socialliberal floskelstapling. Detta förändras inte av indoktrineringskampanjer, inskränkt yttrandefrihet eller tankepoliser. De enda som kan förändra detta är muslimer själva.

Läs även:
Fristad

2017-12-03

Svågeridentitetspolitik

Här är en lycklig och modern familj. Mamma har precis bytt däck på bilen och pappa lagar mat. Sonen leker med sina dockor, och dottern bygger ett Lego-rymdskepp. Köp en TV!

Ungefär så ser det allt oftare ut när det dyker upp sponsrade inlägg i ditt Facebookflöde. Naturligtvis finns det familjer som den i det sponsrade inlägget, och naturligtvis är det alla såväl föräldrars som barns rätt att ägna sig åt precis det som beskrivs i filmen. Scenariot är dock allt annat än representativt, och dess syfte är inte att sprida tolerans, utan att köra ned ett stycke postmodern propaganda rakt i käften på dig.

Det finns två primära anledningar till detta. Den första är att reklambyråerna är fullproppade av surdegsaktivister hemmahörande på Södermalm, som ser det som sin livsuppgift att uppfostra neandertalmänniskorna utanför tullarna. Den andra är att deras kunder tror sig kunna tjäna pengar på detta. Genom att fylla sina reklamfilmer med postmoderna budskap hoppas de erhålla (positiv) medial uppmärksamhet, vilket är bra för affärerna.

Resultatet blir således att företag gör sig till ambassadörer för en djupt motbjudande vänsterideologi de i grund och botten inte har någonting till övers för. På detta sätt stärker en liten, rabiat och sektliknande klick av vänsteraktivister sin ställning ytterligare, trots att varken näringslivet eller medborgarna har efterfrågat deras postmarxistiska budskap.

Det finns mycket att säga om detta, men en viktig lärdom i sammanhanget är att strategin bara fungerar så länge Du ger Ditt passiva godkännande. Så länge Du har överseende med de företag som agerar på detta sätt, kommer strategin förbli framgångsrik. För att Du och Dina barn skall slippa bli måltavla för regelrätta indoktrineringskampanjer av det här slaget, krävs det att Du förändrar Ditt beteende.

En lämplig första åtgärd är helt sonika blockera alla avsändare till reklam av det här slaget. Företagens syfte med reklamen är nämligen inte att frälsa världen, utan att tjäna pengar. Om de potentiella kunderna i detta läge svarar med att göra sig onåbara för företagens sponsrade inlägg, kommer avsändarna följaktligen tvingas omvärdera sin strategi.

Försöken att tjäna pengar på identitetspolitik är dock inte begränsad till de företag som annonserar på Facebook. Facebook försöker själva, tillsammans med bland andra Google och Twitter, tjäna pengar på precis samma sak. Dessa i allra högsta grad kommersiella företag, som gör allt för att minimera sina skatter, flörtar idag ogenerat med de rabiata vänsteraktivister som vill strypa sina motståndares möjligheter att uttrycka sina åsikter.

Det bästa vore därför naturligtvis att helt sluta använda sig av dessa företags tjänster, men detta är som bekant lättare sagt än gjort. Inte desto mindre finns det ganska mycket du kan göra, som till exempel att surfa i inkognitoläge, använda dig av Adblock, sluta bjuda Facebook på din livshistoria och undvika att klicka på Facebookreklam. På detta sätt bidrar du till att minska dessa företags intäkter.

Sist men inte minst bör du börja tänka dig för i största allmänhet. Under en given dag bidrar du med allra största sannolikhet, helt i onödan, flera gånger till att underlätta för den identitetspolitiska sektens medlemmar, och det krig de för mot Dig och Dina kära. Därmed blir även Du en medlöpare.

2017-11-25

Makthavarna, #metoo och moralen

Den låga frekvensen av #metoo-relaterade inlägg på denna blogg beror till stor del på ett stort mått av skepsis från blogginnehavarens sida. Denna skepsis bottnar dels i att vad som ursprungligen var ett amerikanskt fenomen idag närmast har tagits över av Sverige, dels i en stark misstanke om att de siffror som rapporteras om antalet och andelen offer för sexuella trakasserier varit kraftigt uppblåsta.

Bortom de många tecknen på häxprocesser och masshysteri framträder inte desto mindre någonting viktigt, nämligen den förkrossande vänstermajoriteten bland de personer och institutioner som nu skakas av anklagelser om sexuella övergrepp. De personer som nu pekas ut har i regel inte bara förkunnat sin egen förträffliga moral, utan har också utmärkt sig genom sin fäbless för att under bombastiska former fördöma såväl sina ideologiska motståndare som mannen på gatan som personer med förkastlig moral.

Nu faller de plötsligt en efter en från sina höga hästar. Kvar blir institutioner fyllda av ideologiskt likasinnade, vilka nu har den pedagogiska utmaningen att förklara hur de å ena sidan kunnat anse sig vara särskilt lämpade att förfasa sig över folkets påstått dåliga moral, samtidigt som de å den andra själva inte lyft ett finger när deras egna kollegor och döttrar(!) drabbats av de personer de hållit om ryggen.

I viss mån blir ironiskt nog de radikala åsikter som genomsyrat nämnda institutioner begripliga i ljuset av detta. Måhända har de anställda på Aftonbladet faktiskt varit så närsynta att de trott att en arbetsplatskultur där en man kunnat fråga sin kvinnliga kollega om hon blivit "slapp i fittan" efter hon fött barn varit det normala. Det skulle i så fall onekligen förklara många annars tämligen obegripliga reportage från såväl denna som andra redaktioner genom åren.

Inte desto mindre är det anmärkningsvärt hur man i just de kretsar där man hållit de anklagade om ryggen nu åberopar vad som framkommit som bevis på att man haft rätt hela tiden. På de allra flesta arbetsplatser har medarbetarna nämligen inte ställt plumpa och vulgära frågor om sina kvinnliga kollegors underliv. På de allra flesta arbetsplatser har de anställda inte tagit beslut om att den som trakasserat ens egna döttrar skall belönas med bidrag och generösa förmåner.

Kort sagt, vad som nu framträder är inte något den vanlige medborgaren känner igen sig i. Vad som framträder är en de progressiva maktklickarnas subkultur, där helt andra regler har gällt. Detta hade måhända inte varit så remarkabelt om det hade varit de vanliga människorna som kritiserat makthavarnas värderingar, men så har inte varit fallet. Tvärtom har det perverst nog varit personer som Fredrik Virtanen, Roger Mogert och Lars Ohly som ständigt, grötmyndigt och grandiost förmanat mannen på gatan att göra något åt sina påstått dåliga värderingar.

När nu Roger Mogert och Lars Ohly avpolletteras hänvisar båda till att de är offer för strukturer, och försöker därmed antyda att vad som har hänt i själva verket bevisar att de haft rätt hela tiden. Detta är inte bara patetiskt, det är en regelrätt förolämpning.

Vad som har hänt bevisar inte att de haft rätt hela tiden. Vad som har hänt ger däremot en kraftig fingervisning om att de hela tiden tycks ha varit moraliskt underlägsna den stora merparten av de vanliga människor vilka de ständigt försökt utmåla sig själva som förmer än. Detta är något alla bör ha i åtanke varje gång dessa politikers ännu inte avpolletterade kollegor framöver uttalar sig om vad som utgör god moral.

2017-11-18

Om integration och assimilation

Frågan om huruvida integration eller assimilation av invandrare är att föredra är ett återkommande tema i debatten om hur Sverige på bästa sätt skall hantera de utmaningar landet idag står inför. Inom borgerligheten återfinns i regel förespråkarna för integration bland människor som själva kallar sig liberala, medan förespråkarna för assimilation återfinns bland konservativa.

Det finns mycket att säga om detta, inte minst vad gäller den uppenbara dubbelmoral integrationsförespråkarna gör sig skyldiga till då de så gott som alltid tycks vara avsevärt mer benägna att med högtravande frihetsargument försvara till exempel den salafistiske mannens rätt att hålla sig med hemmafru, än vad de är att försvara en kristet par i motsvarande situation. Vad som utmärker debatten är dock någonting annat, nämligen det faktum att såväl förespråkarna för integration som assimilation i regel har fel.

Att de konservativa så ofta har fel beror på att aktivt påtvingad assimilation är oförenligt med den västerländska civilisationens grundvalar. Det går, enkelt uttryckt, inte att tvinga en laglydig men kulturellt avvikande person till assimilation med mindre än att man först gör stora ingrepp i såväl individens frihet som äganderätten.

Precis lika fel har dock den som på liberal grund förordar en integrationspolitik som dagens. Förespråkarna för denna linje har förvisso helt rätt i att det är en grundläggande liberal (och negativ) rättighet att, så länge man håller sig inom lagens ramar, leva på ett sätt som kraftigt avviker från det omgivande samhället. Vad de dock missar är att föreställningen om att asocialt beteende bör vara gratis fullständigt saknar stöd i liberalismen.

Att den som väljer att inte anpassa sig till det omgivande samhället får betala ett pris för detta är inte bara sunt, det är också helt i linje med klassiskt liberala och frihetliga principer. Att någon på klassiskt liberal grund är motståndare till fylleriförbud innebär inte att vederbörande anser fylleri på offentlig plats vara ett acceptabelt beteende. Att liberaler anser klädsel vara en fråga för den enskilde innebär inte att de anser det vara ett lämpligt beteende att komma till en jobbintervju i trasiga och illaluktande kläder. Och så vidare.

Vad liberalismen har att säga om ett lagligt men avvikande beteende är att detta är den enskildes val. Den klassiska liberalismen säger dock ingenting om att detta val skall vara befriat från negativa konsekvenser. Vad mer är, den i socialliberala kretsar utbredda föreställningen att asocialt beteende är någonting man skall kunna ägna sig åt på skattebetalarnas bekostnad saknar inte bara stöd i liberalismen, den utgör själva antitesen till en liberal grundsyn.

Rent praktiskt innebär detta att Sverige inte har någon rätt att påtvinga utländska medborgare någon assimilation, men däremot att vi (åtminstone i denna bemärkelse) är i vår fulla rätt att neka den som förkastar svenska värderingar uppehållstillstånd. Det innebär att Sverige å ena sidan inte har rätt att påtvinga någon som fått uppehållstillstånd svenska värderingar, men däremot att vi är i vår fulla rätt att neka denne skattefinansierad specialkost, religionsutövning och kulturellt eller religiöst anpassad utbildning.

Kort sagt, det står den enskilde fritt att förkasta det omgivande samhällets normer och kultur, så länge vederbörande själv bekostar konsekvenserna av detta. Det står den enskilde fritt att vägra ta kvinnor i hand, leva i polygyna förhållanden, klä sig i burqa, isolera sig i enklaver, sätta sina barn i religiösa skolor och bada i könsseparerade bassänger, så länge detta finansieras med egna pengar. Det omgivande samhället har dock ingen som helst skyldighet att bekosta detta.

Att leva i kulturell isolering eller på annat sätt ägna sig åt asocialt beteende är en lyx, varken mer eller mindre. Lyx är en mänsklig rättighet så till vida att ingen äger rätten att hindra den som har råd med lyx från att hänge sig åt sådan. Att få sina luxuösa vanor betalda av andra är emellertid så långt från en liberal rättighet man kan komma.

2017-11-06

Mer om Allmänna arvsfondens likplundring

I ett av denna bloggs mest lästa, och i mitt eget tycke också mest angelägna inlägg, anklagar jag Allmänna arvsfonden för att ägna sig åt likplundring. Anledningen till detta är att man satt i system att stämma anhöriga till bortgångna människor för att komma över arv. De pengar man på detta sätt fått tillgång till har man därefter låtit gå till bland annat charlataner, islamister och vänsterextremister.

Detta agerande är så oetiskt, så moraliskt korrupt och så genuint motbjudande att en skandal som ledde till såväl politikeravgångar som Allmänna arvsfondens upplösande för länge sedan borde ha briserat. Inte desto mindre skulle man med visst fog kunna hävda att den "likplundring" jag i ovan nämnda inlägg talar om är symbolisk, snarare än handgriplig, emedan den trots allt pågår på behörigt avstånd från de döda människornas kroppar.

Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.

Till skillnad från Allmänna arvsfondens övriga likplundring berör denna verksamhet inte endast den som går bort utan bröstarvingar, utan alla som kremeras. Antalet människor som efter sin död ofrivilligt tvingas finansiera bedragares, salafisters och vänsterhaveristers verksamhet har därmed ökat drastiskt.

Detta helt i enlighet med ett parlamentariskt fattat beslut, i vilket man särskilt betonat det miljövänliga i förfarandet. Det hela är en nyttig påminnelse om hur Sveriges makthavare egentligen betraktar sina undersåtar.

Tidigare i ämnet:
Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring

2017-10-24

Flugornas herre-socialismen

Det krävdes ingen större fantasi för att misstänka att tidskriften Kvartals tämligen spektakulära rekrytering av Sveriges Radio-ankaret Jörgen Huitfeldt häromveckan skulle mötas att en uppsjö av fula antydningar och anklagelser från vänsterhåll. Dessa misstankar visade sig också snabbt vara välgrundade.

Bland de första på banan var en skribent på Aftonbladets ledarredaktion, där man uppenbarligen står fast vid sin syn på vuxenmobbning som legitimt verktyg för opinionsbildning, den praktskandal som i dagarna skakat samma redaktion till trots. Ledarskribenten i frågas utspel bestod i ett försök att förminska såväl Kvartal som Huitfeldt, genom att beskriva det hela som att den senare hade lämnat Sveriges Radio "för att blogga jättelångt ihop med Tomas [sic!] Gür".

För en serie utfall av ännu hätskare sort stod en namnkunnig, och inom mediesvängen hyllad, aktivist. I nämnda hätska utfall lät aktivisten i fråga antyda – om än utan att säga detta direkt – att Huitfeldt var rasist, och att detta hade märkts i hans reportage i Sveriges Radio.

En relativt prominent ståuppkomiker kallade Kvartal för "ett slags Avpixlat light", och sade sig vara besviken över "de som borde stå längst fram sjunker lägst ner". När en tölp spred såväl felaktig som grovt missvisande information om Kvartal gillades detta av ordföranden för Miljöpartiet i Uppsala kommun. Och så vidare.

Kort sagt, som vanligt visade sig stora delar av den salongsfähiga vänstern sig fullständigt sakna spärrar. Det hela hade måhända inte varit särskilt anmärkningsvärt om påhoppen hade framförts av okunniga privatpersoner, men det handlade i många fall om påfallande prominenta debattörer. Debattörer som både åtnjuter respekt och sitter på tunga positioner, och vilkas ställning inte lär påverkas av deras plumpa påhopp.

Att det förhåller sig så bottnar i att svensk samhällsdebatt urartat till någonting som bäst kan liknas vid handlingen i William Goldings Flugornas herre. En grupp illasinnade "barn" (det vill säga den svenska vänsterns mest samvetslösa debattörer) har i frånvaron av "vuxna" passerat den ena gränsen efter den andra, ända tills skräckväldet blivit det nya normala.

Det finns mycket att orda om detta, inte minst kring vad det säger oss om vänsterns rättrådighet och dess grandiosa anspråk på moralisk överlägsenhet. En kanske viktigare poäng i sammanhanget är dock att den frånvarande vuxenvärlden utgörs av den svenska högern. Det är högern som inte sagt ifrån, det är högern som inte satt ned foten och det är högern som valt att anpassa sig till den fullständigt skrupelfria vänsterns moraliskt depraverade metoder.

Så länge den svenska högern fortsätter att be om ursäkt för varje knytnävsslag vänstern utdelar i dess ansikte, kommer knytnävsslagen fortsätta att komma. När det kommer till kritan är det är inte svårare än så.

Den som uppskattar Kvartal och vill stödja deras arbete för en mer anständig samhällsdebatt kan göra det här.

2017-10-19

Ledarskribenten som blev hållen om ryggen

Det finns, alldeles oavsett hur genuint illa man råkar tycka om den anklagade, och alldeles oavsett hur skadeglad man på ett personligt plan råkar vara, goda skäl att inte automatiskt utgå från att någon har begått ett grovt brott bara för att någon annan hävdar det. När det kommer till den praktskandal som i dagarna har briserat på Aftonbladets ledarredaktion är det intressanta dock i första hand inte föremålet för anklagelserna, utan sammanhanget.

Två omständigheter är särskilt frapperande. Den första av dessa är det faktum att anklagelserna mot ledarskribenten länge varit en offentlig hemlighet. Det har sannolikt inte funnits en enda Stockholmsjournalist som inte känt till våldtäktsanklagelserna, och åtskilliga av dem bör dessutom känt till att det funnits ett flertal relaterade anklagelser i omlopp.

Med andra ord har ingenting väsentligt förändrats de senaste dagarna vad kunskapsläget beträffar, men inte desto mindre har ledarskribenten nu de facto fått avsluta sin tjänst. Att så blivit fallet kan inte tolkas på så många andra sätt än att man inom kultur- och journalistvärlden höll honom om ryggen så länge man kom undan med detta. Det var först när man fick en bred folkopinion emot sig som man hastigt och lustigt gav honom silkessnöret.

Detta är högst anmärkningsvärt, givet de skyhöga hästar man i denna krets annars älskar att sätta sig på. Detsamma kan sägas om den andra remarkabla omständigheten i sammanhanget, nämligen det faktum att så många inom vänstern före de nu aktuella anklagelserna framfördes tycks ha sett ledarskribenten i fråga som något slags helgon.

I bjärt kontrast till detta står det faktum att den nu fallne ledarskribenten sedan åtskilliga år tillbaka har varit en av Sveriges mest infama opinionsbildare. Han har på ledarsideplats i en av Sveriges största tidningar gjort allt för att ta heder och ära av anständiga människor. Han har framfört grova anklagelser och ägnat sig åt nedriga personpåhopp. Vad mer är, hans beteende på sociala medier har varit den klassiske skolgårdsmobbarens. Kort sagt, ledarskribenten har sedan lång tid tillbaka satt en ära i att bete sig som en riktig skitstövel i det offentliga rummet.

Kritiken mot detta har lyst med sin närmast totala frånvaro. Samma skribenter som gapat i falsett över Hanif Balis retorik på sociala medier har varit fullständigt överseende med ledarskribentens långt mycket värre övertramp. Samma opinionsbildare som ägnat spaltkilometer åt att peststämpla de i allra högsta grad både legitima och relevanta resonemang som till exempel Ivar Arpi har framfört, har ryggdunkat den nu anklagade ledarskribenten då denne ljugit, förtalat, smutskastat och på andra sätt betett sig fullständigt oacceptabelt.

Nu spelar de plötsligt förvånade över att någon som betett sig som en fähund i offentligheten även tycks vara en mindre sympatisk person i privata sammanhang. Det hela är ett förträffligt exempel på hur moraliskt bankrutt den högljudda svenska kulturvänstern egentligen är – dess bombastiska anspråk på moralisk överlägsenhet till trots.

2017-10-08

Jakten på den försvunna inflationen

"Var är inflationen?"

Denna fråga har förbryllade nationalekonomer, politiker och ekonomijournalister gång på gång ställt sig de senaste åren. Den inflation som enligt vedertagen visdom borde ha infunnit sig, har år efter år envist vägrat att göra detta. Detta trots att man – förvissade i tron att inflation någonting bra och önskvärt – desperat försökt frammana den med den ena penningpolitiska voodooritualen efter den andra.

Kort sagt, ekonomin har helt enkelt inte betett sig som (de keynesianska) läroböckerna stipulerat att den skall bete sig. När man nu sent omsider faktiskt ändå har lyckats framkalla den inflation som äter upp människors besparingar igen, har detta kunnat ske först efter att världens centralbanker stängt av alla de säkerhetsmekanismer som under tidigare årtionden installerats för att förhindra finansiell härdsmälta.

Varför uteblev då inflationen så länge? Det finns sannolikt flera orsaker till detta. En sådan är att ekonomin allt sedan (den i grund och botten olösta) finanskrisen befunnit sig på outforskat territorium. En annan är att priset på vissa varor (läs fastigheter och aktier) faktiskt har ökat dramatiskt, men att priset på dessa varor som av en händelse inte räknas in då man enligt vedertagna metoder beräknar inflationen.

Konsulterar man den österrikiska ekonomin finner man dock en annan, och förmodligen betydligt viktigare, orsak. Som till exempel Ludwig von Mises konstaterat är det naturliga i sammanhanget inte stigande priser, utan tvärtom sjunkande. Med en stabil valuta (till exempel en sådan uppbackad av guld) kommer de ständiga tekniska landvinningarna, och de effektiviseringar som dessa resulterar i, i längden ständigt göra det billigare att producera en given vara. Priserna kommer därför på lång sikt uppvisa en tydligt nedåtgående trend.

Denna effektiviseringsaspekt finns naturligtvis även i dagens ekonomi, men har för det mesta varit osynlig då de prisökningar den förda penningpolitiken orsakat varit betydligt högre. Staten har hela tiden kunnat trycka en viss mängd pengar utan att detta har orsakat någon inflation (mätt i KPI), eftersom den bakomliggande effektiviseringstrenden hela tiden har verkat i den motsatta riktningen. Staten har dock tryckt betydligt mer pengar än så, varför inflationen så gott som alltid legat en bra bit över nollstrecket.

De senaste åren har emellertid spelreglerna förändrats. Automatisering och globalisering har lett till att kostnaden för att producera åtskilliga viktiga varugrupper sjunkit drastiskt. Den effektiviseringsaspekt von Mises beskrev har därmed också sannolikt börjat ge betydligt större utslag i statistiken. Detta tycks ha fått till följd att KPI-inflationen, trots att centralbankerna allt sedan finanskrisen tryckt enorma mängder pengar, neutraliserats, och periodvis till och med blivit negativ.

Ökningen av penningmängden på politisk väg har därmed gått från att vara den dominerande kraften, till att bli jämstark med, och ibland till och med överskuggas av, den effektiviseringstrend von Mises beskrev. Rent konkret innebär detta att de effekter de senaste årens radikala penningpolitik medfört varit betydligt större än vad man trott. De prisökningar centralbankerna orsakat har i själva verket varit högst betydande, men har inte märkts av då de neutraliserats av en annan kraft om vilken kunskapen varit väldigt låg.

Hade vi behållit guldmyntfoten skulle vi idag därför ha en situation där de sparsamma belönades med stigande förmögenheter, och där incitamenten för att undvika hög skuldsättning varit högst påtagliga. I stället har vi en situation där politiker som leder extremt skuldsatta stater, och vilkas maktinnehav står och faller med att extremt skuldsatta väljare röstar på dem, gör allt för undvika detta.

2017-09-26

Huligansocialism

Man kan anklaga vänstern för mycket, men näppeligen för blygsamhet. Vänsterns spinndoktorer har sedan lång tid tillbaka skickligt utmålat sin ideologi som en kraft för godhet, anständighet och högstående moral. Detta är onekligen ganska kaxiga påståenden, givet att de framförs av en ideologi som inte bara orsakat svält, förtryck, fattigdom och hundratals miljoner människors död, utan därtill är härledd ur premissen att stöld av de pengar andra människor arbetat ihop är någonting bra och önskvärt.

För ett dagsfärskt exempel på vad för sorts depraverad kloakmoral vänstern egentligen håller sig med står Helle Klein, tidigare ledarskribent på Aftonbladet. I en tweet hyllar hon nämligen Henrik Arnstad – en "debattör" som, vore inte vår samtid så urspårad, alla skulle ta för den labile haverist han är – då denne hävdar att en moderat riksdagsledamot samarbetar med nazister för att tysta sina meningsmotståndare.

Det är en fullständigt hårresande anklagelse. Den är därtill avsevärt grövre, mer oanständig och mer hatisk än till exempel ett anonymt meddelande där någon kallas för könsord, och den är minst lika motbjudande omoralisk som att till exempel yttra ett grovt rasistiskt tillmäle.

Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt är bortom all anständighet. Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt borde vara lika stigmatiserande som att ropa "visa pattarna!" till en främmande kvinna på offentlig plats. Så är av någon fullständigt outgrundlig anledning emellertid inte fallet. Vänstern kommer inte bara undan med att bete sig som svin, den avkräver därtill högljutt mer anständighet från högerns sida.

"Kristersson måste stoppa extremisterna i M", utbrister den skenheliga huliganen Helle Klein indignerat i sin tweet. Om Ulf Kristersson har någon som helst självrespekt borde han i stället förklara för Helle Klein att hennes anklagelse är grotesk, och att det faktum att hon så ogenerat kastar ur sig den vittnar om en total brist på den anständighet hon och hennes lika genomfalska åsiktsfränder påstår sig vurma om.

Ulf Kristersson borde, kort sagt, på ett anständigt vis säga åt den fullständigt skrupelfria pissoardemagogen Helle Klein att hålla käft.

Läs även:
Fristad

2017-09-19

Manifest för en anständig höger

Då det är allmänt känt att kollektivism, tvång, inskränkt äganderätt och en planerad ekonomi är vad som erhålls om man utgår från en högerposition, och därefter fortsätter i tangentens riktning, är det av högsta betydelse att den anständiga högern alltid är på sin vakt mot den avgrundsdjupa nazistiska ondska som i varje givet ögonblick kan flamma upp i vilken moderat eller kristdemokrat som helst.

I dessa dagar, då såväl den intersektionella vetenskapens giltighet som mäns förmåga att amma ifrågasätts, är kunskapen om vad som utgör en anständig högerposition emellertid skrämmande låg, varför det är på sin plats att en gång för alla vill slå fast vad en anständig höger egentligen står för:
  • Den anständiga högern försvarar vänsterextremisters rätt att attackera och hota liberaler.
  • Den anständiga högern står upp för kriminellas rätt att trakassera sjukvårdspersonal och brandmän utan att detta resulterar i rättsliga följder, journalistisk granskning eller andra sorters reaktionär kritik.
  • Den anständiga högern brinner för ungdomsgängs ovillkorade rätt att vara högljudda, hotfulla, ägna sig åt skadegörelse och på annat sätt bete sig illa på bibliotek.
  • Den anständiga högern finner starka sympatier för kommunistiska massmördare med tiotals miljoner människoliv på sina samveten helt i sin ordning.
  • Den anständiga högern tar tydligt ställning för att terrorism bör relativiseras, och att terrorister bör ges förtur i bostadskön
  • Den anständiga högern står upp för män bosatta i miljonprogramsområdens rätt att behandla kvinnor som andra klassens människor.
  • Den anständiga högern finner skottlossningar på offentlig plats ett relativt oförargligt inslag i gatubilden, och avstår därför från att problematisera dessa.
  • Den anständiga högern avstår från att kritisera utvecklingen mot en europeisk superstat, styrd av högavlönade makthavare utan folkligt mandat.
  • Den anständiga högern står bakom tvångsfinansieringen av en statstelevision med tydlig vänsterprofil.
  • Den anständiga högern avstår från att rösta för sin egen politik i riksdagen.
Den höger som inte förmår leva upp till dessa självklara förhållningsregler för civiliserad mänsklig samvaro uppfyller inte grundläggande krav på anständighet, och bör därför inte heller släppas in i värmen.

2017-09-17

Gästinlägg: Henrik Sundström om kyrkovalet

Denna text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Den tilltagande vänstervridningen inom svenska kyrkan har inte undgått någon. Det har till och med skrivits doktorsavhandlingar om saken.

När jag gick ur kyrkan i anledning av detta förra året, så skrev jag en liten insändare om det i lokaltidningen. Jag har aldrig skrivit något någonsin, ens i riksmedia, som har givit ett sådant gensvar. Folk ringde, e-postade, skrev små fina kort med rosor på, och tackade för att jag hade tagit bladet från munnen. Uppenbart har folk i gemen retat sig storligen på att en överhetskyrka nu har ersatts av en annan.

Sådant är läget när Svenska kyrkan går in i valrörelse. Huvudfrågan har med lätthet gjorts till kyrkans vänstervridning. I ena ringhörnan finns en vänster, som huvudsakligen låter sig representeras av Socialdemokraterna.

Vänsterdebattörer av olika tyngd har haft som officiell inriktning att de har bejakat att kyrkan numera har en vänsterprofil. De har stått upp för att de tycker att detta är riktigt. Greider, naturligtvis, har till och med gått så långt som att mena att det kristna budskapet i sig är vänster och att urkyrkan var kommunistisk.

Socialdemokraterna som parti har dock inte vågat ta det språnget fullt ut. I en valrörelse som i mångt och mycket handlar om kyrkans själ, har man valt att kommunicera en helt annan fråga - avgiftsfrihet för kyrkans barnaktiviteter. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är rädda för de djupa hugg in i SAP-leden som kyrkans vänstervidning kan leda till. De vill undvika en direkt konfliktlinje S-SD där S uppfattas företräda biskoparna.

I den andra ringhörnan finns en brokig skara. Till att börja med finns ett antal nomineringsgrupper, som är fristående från de politiska partierna. Gemensamt för dem är att de vill att de traditionella partierna ska lämna kyrkan i fred. Tyvärr förenas de också av en fullständig oförmåga till politisk kommunikation.

Den nomineringsgrupp som skulle ha kunnat tjäna mest på valrörelsens konfliktlinje är nog Frimodig kyrka, en milt reaktionär och mer bibeltrogen hop. Men för en vanlig Svensson är det omöjligt att veta vad som i praktiken skiljer Frimodig kyrka från någon av de andra grupperna utan koppling till partier, som Öppen kyrka eller POSK, eftersom grupperna inte företräds av några språkrör som folk känner till och att valmaterialet är skrivet på ett församlingsinternt kodspråk som ingen Svensson förstår.

De flesta borgerliga partier har valt att distansera sig från kyrkovalet, men har kvar partinära nomineringsgrupper. De kan säkert hämta röster från trogna partister, men distanseringen från moderpartierna innebär också här en förlust av möjlighet till effektiv politisk kommunikation. Någon kraft att räkna med kommer de inte att vara.

Kvar står SD. Jag själv hade för ett år sedan svårt att ens föreställa mig att de skulle dominera en valrörelse så totalt. De har inte bara haft tur, de har också haft en närmast brottslig brist på effektivt motstånd. Det mediala upplägget har varit ett marxistinfluerat biskopsetablissemang som har varit vant vid att kunna göra som de vill utan motstånd, mot en blond tjej som ser ut och uppträder som en konfirmandledare (Julia Kronlid i SVT Opinion).

Ingen debattör har heller på ett trovärdigt sätt kunnat ge biskopsmotståndarena fel i den grundläggande premissen. Kyrkan själv ägnar sig åt PR-arbete av den högsta klassen som pengar kan köpa. Till exempel köper man en opinionsundersökning som ska visa att mer än 98% av medlemstappet beror på vänstervridningen.

Vid midnatt inatt beräknas ett första resultat vara klart. Jag skulle inte äta upp min högra sko, men jag skulle bli synnerligen förvånad om SD kommer in under 30% av rösterna. Snälla, låt mig bli förvånad.

2017-09-14

Och värdegrunden skälvde

När Annie Lööf kallade Ayn Rand för "en av 1900-talets största tänkare" vållade detta ett smärre utbrott av panik i det socialistiska Sverige. Vad få vet är emellertid att Annie Lööfs bild av Ayn Rand inte är formad av de böcker vi vanligtvis förknippar med denna författare, utan av en samling verk som nådde vår värld via en portal till ett parallellt universum som kortvarigt öppnades av ett par kontroversiella Harvardforskare under 1970-talet.

Författaren till de verk Annie Lööf har tagit del av (i första hand Atlas Stood Absolutely Still, eller Och värdegrunden skälvde som boken kom att heta i svensk översättning) föddes 1905 som Alisa Zinovjevna Rosenbaum i den novgorodska huvudstaden Aleksandrograd. Hon var en hängiven kommunist och revolutionär, som gjorde spikrak karriär i den novgorodska rådsrepublikens underrättelsetjänst. 1925 skickades hon till Amerika för att sprida revolutionen, där hon under sitt nom de guerre Ayn Rand snabbt gjorde sig ett namn som författare och filosof.

Huvudpersonen i Och värdegrunden skälvde från 1957 är James Taggart, en respekterad politbyråmedlem som en dag av en slump får veta att hans syster Dagny gjort gemensam sak med reaktionärerna Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld. De tre kontrarevolutionärerna arbetar oförtrutet för att störta den socialistiska regeringen, och James Taggart gör det därför till sin livsuppgift att hindra dem från att åstadkomma det politiska kaos de hoppas uppnå.

Till en början synes uppgiften James Taggart övermänsklig. Den lömska trion har sina tentakler överallt, och alla James försök att stoppa dem går om intet. James slungas ned i avgrundsdjup förtvivlan. Precis när allt ser som mörkast ut finner han dock en allierad i John Galt.

I bokens första halva är Galt en mytologisk figur. I takt med att brödköerna, de inställda tågavgångar och den energibrist de tre antagonisternas härjningar åsamkar tilltar lavinartat, ökar också förekomsten av Galt-relaterad graffiti. Banderoller med budskap som "Ingen eldsvåda stoppar John Galt från att gå till arbetet!" pryder nedbrända propagandaministerier, arbetsregleringsinstitut och genusmyndigheter.

James Taggart tar för givet att denne John Galt är en fiktiv gestalt, en det socialistiska industrisamhällets Paul Bunyan. En natt då James, efter att han försökt dränka sina sorger, bokstavligt talat finner sig själv i rännstenen, kommer dock John Galt till hans räddning. I en legendarisk passage håller Galt ett passionerat tal, en händelse som återger James Taggart självförtroendet då han som mest behöver det.

Därefter är kontrarevolutionärernas öde beseglat. De trenne terroristernas subversiva verksamhet stoppas, och snart finner de sig också på flykt. James Taggart uppnår hjältestatus, och hans visioner vinner genklang i partiet. Samma dag som de tre terroristerna infångas blir det James som får äran att avisera ett omfattande reformprogram av skattehöjningar och nya regleringar.

Boken har, i det universum den skrevs, inspirerat oräkneliga progressiva politiker som brunnit för att ställa andras liv till rätta och att skydda de sittande maktetablissemangen. Att Annie Lööf låtit sig besjälas av dess budskap visar att framgången mycket väl kan komma att upprepas även här.
Exp1, Exp2, Exp3, SvD1, SvD2, DN1, DN2, SVT1

2017-08-30

Intervjuad i Radio Frihetligt

Någon gång i början av sommaren fick jag frågan av Simon Gustafsson om jag ville medverka i Radio Frihetligt. Eftersom Simon var listig nog att föreslå ett datum ganska långt fram i tiden tackade jag ja, och i helgen var det så dags för mig att hålla vad jag lovat. Det började med att teknikstrul så när satte stopp för det hela, men några improviserade kopplingar senare kunde till slut både jag och Simon höra varandra.

I det senaste avsnittet kan man höra mig ge min syn på allt från Moderaternas partiledarutmaningar och samhällsdebatten i största allmänhet, till betydligt mer intressanta spörsmål som skillnaden mellan empirism och rationalism, och varför negativa rättigheter alltid är att föredra framför positiva.

Om du gillar Frihetligt, och det faktum att eldsjälar på ideell basis tillhandahåller intressanta alternativ till samtidens vänsterradikaliserade medier, kan du alltid visa din uppskattning genom att swisha Simon en slant eller två på nummer 0723271989.

2017-08-27

Om libertarianer och libertiner

En utbredd uppfattning om libertarianismen, och som också återfinns bland många libertarianer själva, är att den som förespråkar frihetliga idéer också bör bejaka hedonismen och nihilismen. Denna uppfattning är, om inte fullständigt felaktig, så i bästa fall en väldigt grov förenkling.

Att libertarianismen kategoriskt motsätter sig alla former av förbud som inte syftar till att skydda utomståendes negativa rättigheter, innebär inte automatiskt att de handlingar som skulle omfattas av ett sådant förbud bör uppmuntras eller vara socialt accepterade. Den acceptans libertarianismen förespråkar är juridisk, snarare än social och kulturell.

Den som kanske bäst har utvecklat detta är Friedrich Hayek. I sin bok Frihetens grundvalar argumenterar han för att konservativa normer är någonting bra, och att det är helt i sin ordning att den som bryter mot dessa får betala ett socialt pris för detta. På så sätt undviker man att gamla och välbeprövade institutioner kastas över ända, samtidigt som möjligheten till förbättring ständigt står öppen för den som har funnit ett bättre sätt, och är beredd att bereda vägen.

På detta sätt, argumenterar Hayek, kommer gamla sätt att göra saker på konkurreras ut av nya och bättre sätt allt eftersom sådana uppstår. Detta kommer emellertid ske utan att man förkastar det gamla bara för att någonting nytt vid första anblick förefaller bättre. En sådan tröghet i systemet, menar Hayek, förhindrar att samhället blir föremål för storskaliga experiment, med de oförutsedda och förödande konsekvenser sådana kan medföra.

Den hedonistiska och nihilistiska syn på samhället och dess normer som många förknippar med libertarianismen är i själva verket motsatsen till detta. En sådan syn är libertinsk, snarare än libertariansk, och fokuserar i stället på kulturell och social frihet. Med denna syn på frihet blir det närmast ett självändamål att bryta mot normer, och enligt libertinen således också någonting som kulturellt och socialt bör uppmuntras.

Då både många libertarianer och libertiner faktiskt är omedvetna om denna avgörande skillnad mellan de bägge synsätten, blir missförstånden och konflikterna föga förvånande också legio. De båda grupperingarna, som i regel bägge anser sig vara renläriga libertarianer, förstår inte varandra, eller hur den andra sidan kan komma till slutsatser så främmande från deras egna.

Den libertinska synen är dock till sin natur progressiv, och det är inte heller någon slump att den i mångt och mycket ligger den postmoderna vänsterns syn på saken nära. Vilken av de bägge inriktningarna som utgör den sanna libertarianismen beror naturligtvis till syvende och sist på hur ordet definieras. Det är dock värt att notera att den libertinska falangens omfamnande av det normbrytande är svårförenlig med den spontana ordning som förespråkas av såväl den skotska upplysningens som den österrikiska skolans stora namn.

I grund och botten handlar det om två sinsemellan ganska oförenliga synsätt. Därför vore det kanske också bra för alla inblandade om man också en gång för alla gav upp försöken att rymmas under samma tak.

2017-08-26

Om Anna Kinberg Batra och det socialliberala hyckleriet

Det finns mycket att kritisera Anna Kinberg Batra för. Hon var Fredrik Reinfeldts lojala högra hand när denne helt lämnade jordytan mandatperioden 2010-2014. Hon var aldrig partiledarmaterial från första början. Hon har bytt fot i så många frågor att hon dragits med enorma trovärdighetsproblem. Och så vidare.

Som om inte detta var nog fick hon en mardrömsstart då hon utåt fick representera den djupt impopulära decemberöverenskommelse som den ännu inte avgångne Fredrik Reinfeldt först förhandlade fram, och därefter överlät åt Kinberg Batra att presentera och försvara. Hennes tid som partiledare kunde kanske därför bara sluta på ett sätt.

När hon igår tillkännagav sin avgång gjorde hon dock inte bara sorti med stil. Senare samma dag fick vi ett i allra högsta grad konkret bevis på att Kinberg Batras tid som partiledare inte var fullständigt bortkastad. När nyheten att två planerade skattehöjningar inte blir av släpptes, fick vi ett kvitto på att Kinberg Batras omläggning av Moderaternas politik faktiskt hade utmynnat i konkreta resultat.

När Anna Kinberg Batra tidigare i år meddelade att Moderaterna en gång för alla ville skrota Decemberöverenskommelsen fick hon enormt mycket kritik för detta. Hon brunsmetades, hon demoniserades på den ena socialliberala ledarsidan efter den andra, och till och med hennes allianskollegor kritiserade henne offentligt.

Efter Kinberg Batras besked tog det emellertid bara några veckor innan både Annie Lööf och Jan Björklund tvingades börja backa från sin tidigare kompromisslösa linje. Bägge partiledarna insåg snart att det inte längre var politiskt möjligt att låta en riksdagsminoritet genomdriva den ena skattehöjningen efter den andra mot majoritetens vilja.

Resultatet av detta blev det hot om misstroendeförklaring mot enskilda ministrar som till slut fick regeringen att ta tillbaka ovan nämnda skattehöjningar. Den socialistiska regeringen fann i slutändan situationen tillräckligt obehaglig för att kapitulera inför hotet. Alliansen hade därmed, tack vare att Anna Kinberg Batra stuckit ut hakan, vunnit en viktig seger.

Att det inte blev mer än så kan varken Kinberg Batra eller Moderaterna lastas för. Att det inte blev en renodlad alliansbudget i stället berodde på Jan Björklund och Annie Lööf. Hade dessa partiledare helt och fullt fått som de ville hade dock båda skattehöjningarna blivit av.

Av denna anledning är det ett monumentalt hyckleri som både Björklund och Lööf visar prov på när de nu skryter om vad Alliansen uppnått. Att de vunnit denna seger är en direkt följd av att Kinberg Batra gjorde precis det som Jan Björklund alltjämt kritiserar henne för, och denna seger hade definitivt inte blivit möjligt om det inte vore för Sverigedemokraternas stöd.

Anna Kinberg Batra vann, endast några timmar efter att hon meddelat sin avgång, en av sina största politiska segrar som partiledare. Den som både ogillar skatteökningar och överväger att rösta på något av allianspartierna, bör ha detta i åtanke när det är dags att gå och rösta 2018.
SvD1, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, SVT3

2017-07-29

Varför vi inte förstår varandra, del 3/3 – frihet och rättigheter

Så gott som alla ideologier påstår sig idag vara en kraft för frihet. Inte desto mindre skiljer sig de respektive ideologiernas syn på frihet så mycket åt, att den enas frihetsbegrepp inte sällan tjänar som ett paradexempel på ofrihet för den andra. Detta kan delvis förklaras med att "frihet" är ett positivt laddat ord, och att många därför vill åka snålskjuts på det.

En minst lika viktig orsak är emellertid att det finns två sinsemellan väldigt olika frihetsbegrepp, nämligen negativ frihet och positiv frihet. Då det sällan förklaras vilket av dessa frihetsbegrepp som avses när någon hänvisar till "frihet", och då de flesta inte ens är medvetna om skillnaden, är utrymmet för begreppsförvirring stort.

Med en negativ frihet avses frihet från någonting. Typiska exempel på detta är frihet från tvång och frihet från våld. Med en positiv frihet avses frihet att göra någonting, även då detta sker på någon annans bekostnad. Exempel på positiva friheter är att friheten att fördjupa sig i en hobby på skattebetalarnas bekostnad och friheten att röra sig och på någon annans mark utan markägarens tillstånd.

Många förespråkar på en och samma gång både positiva och negativa friheter. Problemet med detta är att de båda frihetsbegreppen är oförenliga med varandra. En del företeelser uppfyller naturligtvis samtidigt kriterierna för en negativ och en positiv frihet, men i det allmänna fallet måste negativa friheter offras för att möjliggöra de positiva. Friheten att röra sig på någon annans mark blir möjlig först då markägaren tvingas att gå med på detta. De friheter som möjliggörs av beskattning blir möjliga först då människor tvingas att betala skatt.

Exakt samma sak gäller för det närbesläktade rättighetsbegreppet. Med negativa rättigheter avses sådant du kan göra utan att detta drabbar någon annan. Med positiva rättigheter avses sådant du anser dig ha rätt att göra, även när detta går ut över någon annan. I förlängningen kan denna distinktion också utökas till företeelsen jämlikhet.

För den som förespråkar negativ frihet och negativa rättigheter innebär jämlikhet kort och gott likhet inför lagen och att ingen särbehandlas utifrån grupptillhörighet. För den som förespråkar positiv frihet och positiva rättigheter blir jämlikhetsbegreppet betydligt mer komplicerat. Stor vikt läggs då vanligen vid lika utfall, snarare än vid lika spelregler.

För att kunna börja närma sig ett sådant utfall måste man i praktiken tilldela olika grupper olika grader av frihet och rättigheter. De grupper man på ett eller annat sätt vill framhäva ges särskilda förmåner, och de grupper man vill hålla tillbaka får sina friheter och rättigheter kringskurna. Även i detta fall blir med andra ord de negativa och positiva perspektiven omöjliga att kombinera.

Denna begreppsförvirring leder både till missförstånd och att många håller sig med motsägelsefyllda ståndpunkter. Detta gäller idag företrädare för alla ideologier, men kanske särskilt liberalismen. Den klassiska liberalismen var den negativa frihetens och de negativa rättigheternas ideologi, och ända in i våra dagar har liberalismen varit starkt förknippad med just detta.

Sanningen är dock att liberalismen av idag domineras av en socialliberal strömning med fokus på positiv frihet och positiva rättigheter. Denna förvirring har inte sällan fått folk att gå med i ett parti som driver en linje diametralt motsatt till den de dessa unga liberaler själva hoppades kämpa för då de gick med.

Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar
Varför vi inte förstår varandra, del 2/3 – välstånd

2017-07-28

Stefan Löfven gömmer sig bakom Peter Hultqvist

Givet de många artiklar som de senaste dagarna skrivits om den misstroendeomröstning som hotar Peter Hultqvist och om statsministerns försvar av sin försvarsminister, är det högst anmärkningsvärt att resonemangen kring vad som i själva verket är det mest centrala i sammanhanget lyser med sin frånvaro.

Om de redogörelser för vad som har hänt som Stefan Löfven och Peter Hultqvist lämnat stämmer, underlät försvarsministern i närmare ett års tid att delge statsministern information rörande ett synnerligen påtagligt hot mot landets säkerhet. Frågan var av sådan magnitud att Hultqvist näppeligen kan ha förutsatt att statsministern redan hade blivit informerad av någon annan, sannolikheten för att han aldrig skulle funnit det aktuellt att diskutera saken med statsministern är nämligen så gott som obefintlig.

Att Stefan Löfven i detta läge, och efter att haveriet på Transportstyrelsen såväl kommit till allmänhetens kännedom som resulterat i både skandal och politisk kris, väljer att med näbbar och klor försvara Peter Hultqvist framstår därför som synnerligen märkligt. Den naturliga reaktionen från en regeringschef som värnar om landets bästa torde i stället ha varit att bli fly förbannad, och själv sparka den minister som hade undanhållit honom denna ytterst angelägna information.

Löfven gör i stället det diametralt motsatta, vilket är väldigt intressant då det i princip bara kan förklaras på tre olika sätt. Den första tänkbara förklaringen är att både Hultqvist och Löfven ljuger om vad som hänt. Den andra tänkbara förklaringen är att Löfven, trots att han säger något annat, anser att Transportstyrelsehaveriet är en bagatell. Den tredje tänkbara förklaringen är att Hultqvist avsiktligt valde att inte informera statsministern om vad som hade hänt i syfte att skydda denne, och att statsministern finner detta föredömligt då han sätter sin egen karriär och sitt eget partis intressen framför landets bästa.

Dessa tre förklaringar är samtliga ytterst graverande, inte i första hand för försvarsministern, utan för Stefan Löfven. Om någon av dem stämmer har han visat sig vara extremt olämplig som statsminister, och då det framstår som väldigt osannolikt att inte någon av dem skulle stämma, förefaller det också som högst osannolikt att Löfven inte har begått grova fel i samband med skandalen på Transportstyrelsen.

Just detta borde nu stå i fokus för den politiska debatten och nyhetsrapporteringen. Att så inte är fallet är ett fattigdomsbevis.

Läs även:
Sanna Rayman
DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, SVT1

2017-07-27

Varför vi inte förstår varandra, del 2/3 – välstånd

I den förra texten i denna serie inlägg skrev jag om den begreppsförvirring som råder kring det ofta så mystifierade begreppet pengar. En delvis snarlik, men delvis också väldigt annorlunda, begreppsförvirring råder kring begreppet välstånd.

När man i ideologiska debatter hänvisar till begrepp som just välstånd, sker detta i regel utifrån det outtalade antagandet att alla inblandade menar samma sak med begreppet. Precis som i fallet med pengar är detta antagande dock felaktigt, varför man också snabbt tenderar att börja tala över huvudet på varandra. Dels tenderar man att inom olika ideologiska strömningar ha en sinsemellan väsensskild bild av välstånd, dels tenderar många att använda begreppet utan att själva ha en entydig bild av vad som avses med begreppet.

Ur ett idealiserat högerperspektiv är "välstånd" ingenting annat än ett samlingsbegrepp för de enskilda ekonomiska aktörernas prestationer. Välstånd skapas, kort sagt, av arbetare, ingenjörer, innovatörer och entreprenörer när de är yrkesmässigt verksamma. Med denna syn blir välstånd ett mått på ett samhälles grad av utveckling, mätt som summan av individuella prestationer.

För vänstern, däremot, är välstånd en egenskap hos samhället som som existerar tämligen oberoende av individen. Välståndet uppfattas, likt luften vi andas, som en kollektiv resurs, varför man också anlägger en väldigt instrumentell syn på det. Välståndet blir därför ett sätt att uppnå politiska mål, eller på annat sätt förverkliga sådant man finner angeläget. Därtill uppfattas en del av detta tänka gemensamma välstånd som en allmän rättighet, även för den som väljer att själv inte bidra till det.

Det instrumentella synsättet på välstånd kan tyckas rimligt, även för den som inte ser företeelsen i fråga som en kollektiv resurs. Denna syn på välstånd är emellertid i grund och botten oförenlig med välståndsgenerering. Samhälleligt välstånd är, enkelt uttryckt, en biprodukt av individer som agerar med sitt eget bästa för ögonen. Om alla ges lika rätt till detta välstånd försvinner också så gott som alla drivkrafter att bidra till det.

Ju mer av "samhällets" välstånd som politiker tar i anspråk för att uppnå politiska mål, desto mer kommer uppbyggandet av samma välstånd skadas. Huruvida man anser den instrumentella synen på välstånd är sympatisk eller ej är i sammanhanget irrelevant, resultatet blir detsamma alldeles oavsett. Tillåter man politiken att genomsyras av synen på välstånd som en gemensam resurs som bör användas för att uppnå ideologiska mål, kommer detta i bästa fall leda till att skapandet av välstånd bromsas in, och i värsta fall leda till att välståndet sjunker.

Att den instrumentella synen på välstånd trots detta åtnjuter starkt stöd, beror med allra största sannolikhet på att synen på välstånd som en kollektiv resurs ytterst sällan ifrågasätts. En starkt bidragande orsak till detta torde vara att få ens är på det klara med att så många av deras medmänniskor håller sig med denna syn på välstånd.

Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

2017-07-21

Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

Vi förstår inte varandra. Detta alltför sällan uppmärksammade faktum är en kraftigt bidragande orsak till att vänstern och högern så ofta talar – eller rättare sagt, gapar – över huvudet på varandra.

Båda sidor tror sig visserligen vanligtvis förstå den andra, men sanningen är i regel en helt annan. Faktum är att man, när det kommer till kritan, påfallande ofta inte ens förstår den ideologiska grunden för den egna sidans ståndpunkt. Av denna anledning tänkte jag i en serie inlägg gå till botten med några begrepp, och först ut av dessa är pengar.

Pengar är något de allra flesta använder sig av dagligen, men detta i regel utan att närmare reflektera över vad det egentligen är man gör. När frågan om vad pengar är kommer på tal får många något plågat i blicken. Pengar är för de flesta, trots att just pengar är något man har stor egen erfarenhet av, i mångas ögon något esoteriskt och närmast metafysiskt.

Företeelsen pengar är dock inte det minsta metafysisk. Pengar är i grund och botten ingenting annat än en abstraktion av arbete. Vi tjänar pengar när vi själva arbetar, och vi köper andras arbete när vi förbrukar pengar. Pengar är således något vi använder för att byta en sorts arbete (det vi själva utför) mot en annan form av arbete (sådant vi vill få gjort, men ej själva kan eller vill utföra).

Detta för oss till det faktum att allt arbete inte värderas lika. En timme eller kilokalori av arbete X belönas sällan med precis samma lön som en timme eller kilokalori av arbete Y. Skillnaden kan ofta förefalla obefogad. Att ett väldigt slitsamt arbete kan värderas lägre än ett betydligt mindre slitsamt upplevs ofta som direkt orättvist, och är i vissa fall svårt att motivera.

Skillnaden i värdering av arbete X och Y är dock en funktion av hur omvärlden, det vill säga alla de människor som på något sätt interagerar ekonomiskt med de arbetare som utför X och Y, värderar deras tjänster. Om X värderas högre än Y beror detta till syvende och sist på att vi andra är villiga att betala mer (det vill säga arbeta mer) för att köpa en timme av arbete X än av arbete Y.

Så länge de inblandade aktörerna själva får bestämma är det med andra ord i exemplet ovan ett kollektivt beslut att X skall värderas högre än Y. Resultatet är ingenting annat än ett slags medelvärde av hur mycket av vårt eget arbete vi anser att arbetena X respektive Y egentligen är värda. Att X värderas högre än Y blir därför fullständigt naturligt, även om detta kanske inte är uppenbart då man endast jämför det slit eller den tankemöda som ligger bakom en timmes arbete på de båda arbetsplatserna med varandra.

Det är här höger-vänster-dimensionen kommer in i bilden. En idealiserad högerpolitik kan förenklat sägas utmärkas av ambitionen att inte ingripa i den värdering av X och Y som på detta sätt uppstår på naturlig väg. En progressiv vänsterpolitik, däremot, präglas av andra överväganden, som till exempel villkoren för de arbetare som utför X och Y, utbudet av X och Y och synpunkter på hur mycket av tjänsterna X och Y en genomsnittlig arbetare bör ha råd med.

Resultatet blir regleringar, skatter och subventioner som påverkar det relativa priset på såväl X och Y som på allt annat arbete. En del tjänster (t ex välfärd) blir helt kostnadsbefriade, och andra blir dyrare eller billigare än de annars blivit. En fullt möjlig följd av detta kan därför bli att X plötsligt blir billigare än Y, trots att de flesta arbetare själva fortfarande värderar X högre än Y.

Huruvida denna sorts störningar är ett pris värt att betala för de avvikelser som regleringar, skatter och subventioner orsakar från det naturliga jämviktsläget, är en ideologisk/filosofisk fråga som inte har något objektivt svar. Att dylika ingrepp kommer med ett sådant pris är emellertid inte en åsikt, utan ett objektivt faktum.

Ju mer man reglerar, ju mer man beskattar och ju mer man subventionerar, desto större kommer priserna på varor och tjänster avvika från vad de arbetare som producerar och konsumerar dem själva värderar dem till. Detta kommer ofrånkomligen leda till en sämre fungerande marknad.

Fler kommer tvingas avstå från sådant de vill köpa för att de inte längre har råd. Fler kommer tvingas lägga sina pengar på att delfinansiera andras köp av sådant de själva inte önskar. Fler kommer att få avstå från sådant som på politiskt väg gjorts billigt, då det låga priset gör att brister uppstår. Fler incitament att agera på ett sätt som är skadligt för andra kommer uppstå. Och så vidare.

I förlängningen innebär detta att delar av makten över varje arbetares liv förflyttas från arbetaren själv till samhällets makthavare. De enskilda arbetarna kommer inte längre kunna byta sina tjänster med varandra på det sätt de själva önskar, och politikernas möjligheter att styra över vilka produkter och tjänster som produceras och konsumeras ökar dramatiskt.

Kort sagt, människors möjligheter att samarbeta försämras, den kollektiva värderingen av olika sorters arbete rubbas och ett stort inslag av tvång och ofrihet införs. En starkt bidragande orsak till att inte fler finner detta problematiskt är med stor sannolikhet att många människor inte förstår vad pengar är.

2017-07-04

Höjdpunkter från årets Almedalsvecka

  • Förväntade framtida terrorattentat i Sverige
    Seminariet hålls i pittoresk miljö. Säpo bjuder på löjromssnittar och rosévin.
  • Så stoppar vi antisemitismen
    Debatt. Moderator är Ilmar Reepalu.
  • Hur motverkas segregation?
    Seminarium arrangerat av Feministiskt initiativ.
    OBS! Människor med vit hudfärg ej välkomna.
  • Kackerlacksmjöl och gräshoppsfiléer – nästa exportsuccé
    Seminarium arrangerat av Vinnova i samarbete med Grön Ungdom.
  • Så fixar vi integrationen
    Workshop om lönesubventioner och praktikplatser arrangerad av Arbetsförmedlingen.
  • Hur stoppar vi svältkatastrofen i Jemen?
    Lunchseminarium på Wisby hotell arrangerat av Stockholm International Famine Prevention and Relief Institute. Buffé med alla säsongens primörer serveras.
  • Fem procentenheter högre skatt nyckeln till att stoppa SD
    Seminarium med bland andra Anders Lindberg och Karl-Petter Thorwaldsson.
  • Allting blir bättre
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Brexit och Trump riskerar utlösa nytt världskrig
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Så får vi fler att välja bort flyget
    Miljöpartistisk workshop ledd av Gustav Fridolin.
    OBS! Framflyttat en timme till följd av problem med regeringsplanet.
  • Öppna gränser – en vinst för hela samhället
    Interaktiv workshop arrangerad av Almega asylboenden.
  • Hur min frisyr bidrar till att sänka koldioxidhalten i atmosfären
    Föredrag av Anders Wijkman från The Tällberg Foundation.
    OBS! Föredraget hålls på engelska.
  • Hur stoppar vi den politiska extremismen?
    Debatt. Moderator är Amelia Gudrunsdotter, författaren till boken Fidel Castro – frihetshjälten i våra hjärtan.
  • Hur förhindrar vi nepotism och kompistillsättningar?
    Debatt med bland andra Dan Eliasson och Mona Sahlin.
  • Dr. Strangemoney, eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska sedelpressen
    Föredrag av riksbankschefen Stefan Ingves.
  • Lafferkurvan, en rasistisk myt upprätthållen av alternativhögern
    Workshop arrangerad av tankesmedjan Arena.
  • Objektiviteten är public services viktigaste vapen
    Föredrag av Jan Helin, programdirektör på SVT.

2017-06-28

Om sverigedemokrater och välfärd

Alldeles oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna är det ett faktum att partiets linje i invandringsfrågan till stora delar har ett robust stöd i forskningen. Vad mer är, alldeles oavsett vad man tycker om partiets företrädare är det ett faktum att de flesta andra partier med tiden blivit så illa tvungna att närma sig deras linje.

Detta är viktigt av den enkla anledningen att Sverigedemokraterna, alldeles oavsett vad man råkar tycka om dem överlag, gång på gång faktiskt utmärkt sig genom seriösa utspel i migrationsdebatten. Detta samtidigt som övriga partier i denna fråga länge utmärkte sig genom lögner, vilseledande retorik, plattityder, känsloutbrott och regelrätta pajaskonster.

Det finns naturligtvis många utmärkta anledningar till att ändå vara skeptisk till Sverigedemokraterna. Inte desto mindre kommer man, så länge man inte förmår ta in detta uppenbara faktum, inte förstå varför partisympatierna fördelar sig som de gör idag. Övriga partiers både destruktiva och hysteriska agerande har helt enkelt gjort Sverigedemokraterna till ett i allra högsta grad rationellt val, trots partiets minst sagt tveksamma bakgrund.

Det är just i ljuset av detta det sverigedemokratiska vurmandet för välfärdsstaten blir så både djupt ironiskt och tragiskt. Det är nämligen just den välfärdsstat sverigedemokrater så ettrigt försvarar som orsakat den fullständigt ohållbara invandring partiet ser det som sin huvudfråga att stoppa.

Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror inte på klimatet, kulturen eller vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror på de generösa bidragsutbetalningar och den allmänna kravlöshet som är den socialdemokratiska välfärdsstatens signum.

Det är med andra ord just den välfärdsstat som sverigedemokrater vurmar för som utgör och utgjort den stora pull-faktorn i sammanhanget. Därmed löser den politik partiet förespråkar i förlängningen inte särskilt mycket. Med en bibehållen eller rentav utökad välfärdsstat kommer migrationstrycket på Sverige förbli högt.

Vad mer är, en stor välfärdsstat kommer alltid utgöra en oemotståndlig lockelse för allahanda progressiva aktivister som vill använda andras pengar till att påtvinga andra sin egen agenda. Att så är fallet visar oräkneliga exempel världen över. Inte bara Sverige, utan så gott som alla Europas länder, utgör idag tydliga exempel på detta. Inte ens den egensinniga och traditionellt så frihetliga anglosaxiska kulturen har visat sig immun.

Storbritannien stod i slutet av 70-talet efter årtionden av en expanderande välfärdsstat vid ruinens brant. De progressiva idealen vinner idag mark även i ett hårdhudat nybyggarland som Australien, och i ett av identitetspolitik och ökande offentliga utgifter allt mer präglat USA kom häromåret socialisten(!) Bernie Sanders nära att bli landets president.

En omfattande välfärdsstat kommer alltid innebära att just de krafter sverigedemokrater avskyr kan flytta fram sina positioner, understödda av skattebetalarnas pengar. Därför är den förkärlek för välfärdsstaten som frodas bland sverigedemokratiska väljare partiets akilleshäl. Så länge man klamrar sig fast vid välfärdsstaten är man i förlängningen dömda att förlora.

Men, undrar då kanske en och annan sverigedemokrat, vem skall då ta hand om de äldre? Att frågan över huvud taget ställs säger mycket om den socialdemokratiska propagandans effektivitet, för att svaret skulle vara "staten" är nämligen allt annat än självklart.

I Tyskland är äldrevården främst en angelägenhet för civilsamhället, vilket resulterar i ett avsevärt mer humant system än det svenska. Att bereda vägen för ett anständigt civilsamhälle av det slaget vore det perfekta skyltfönstret för den sunda nationalism sverigedemokrater påstår sig stå för.

2017-06-20

Om socialismens intåg i allmogens värld

"Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp."

Med dessa ord lät Vilhelm Moberg i sin roman Utvandrarna Nils i Korpamoen beskriva sin son Karl Oskar, och satte därmed fingret på något viktigt i den svenska allmogekulturen. Karl Oskar är självständig, vill under inga omständigheter ligga andra till last och ber inte andra om hjälp såvida det inte är absolut nödvändigt.

Hur kommer det sig då att den passiviserande socialismen, vars grundfilosofi så att säga är att det alltid är någon annan som skall knäppa upp Karl Oskars byxor, kunnat erövra en så stark ställning i dennes hemland? Hur kommer det sig att ättlingarna till samma dalkarlar som en gång gjorde uppror mot den ena kungen efter den andra, och som vägrade skifta sina gårdar när centralmakten krävde detta, idag så ivrigt röstar för samma socialdemokrater som utarmar deras hembygd och lär deras barn att de är värnlösa offer?

En starkt bidragande orsak till detta är att socialdemokratin tidigt lärde sig att bedrägligt men skickligt anamma allmogens språkbruk och symbolvärld. Den svenska socialismen sålde in sina kollektivistiska och passiviserande lösningar med individualistiska argument. Man utmålade sig själva och sin välsmorda maktapparat som en rebellisk upprorshär. Som en slutgiltig förolämpning tog man därefter åt sig äran för de framsteg det hårt arbetande folket hade åstadkommit.

Den centralisering och likriktning man påtvingade andra omnämndes i termer av frihetsreformer, och den starka tillit som utmärkte de mellanmänskliga förehavandena bland allmogen utnyttjades maximalt för att lura människor att lägga sina egna öden i staten händer. Kort sagt, när socialdemokratin gjorde sin entré i Allmogesverige var det under utstuderat falska förevändningar.

Den socialism som sålts in under namnet "den svenska modellen" är parasitär. Inte bara för att erbjuder såväl lata människor som svågerkapitalister enorma möjligheter att leva gott på andra människors bekostnad, utan därtill för att den lyckats bli en viktig maktfaktor genom att appellera till en allt annat än socialistisk folksjäl.

Att Socialdemokraterna lyckats sälja in sin omättliga hunger efter makt som en politik för Karl Oskar, när den i själva verket är en politik för alla som vill åka snålskjuts på honom, är en allmogens tragedi. Vad som gör det hela ännu mer tragiskt är det faktum att inte ens socialdemokraternas bittraste fiender i regel förstår detta. Ett parti som Sverigedemokraterna vänder sig förvisso mot den postmodernism som fått en stark ställning i den socialdemokratiska politiken av idag, men vad de önskar i stället är blott den socialdemokratiska politiken av igår.

Resultaten av detta har blivit förödande. De en gång så stolta dalkarlarna och de en gång så stolta hemmansägarna i Ljuders socken nedlåter sig idag allt oftare, trots att deras kultur i övrigt till stora delar har bevarats, att utan betänkligheter ropa på statens hjälp när det är dags att knäppa upp byxorna. Under sken av att kontinuitet har upprätthållits har de självständiga människor som inte ville ligga andra till lags omformats till stolta offer och rakryggade slavar.

Kan då den allmogekultur som av socialisterna till stora delar perverterats till någonting destruktivt, åter vändas till någonting gott? Allmogekulturen genomsyrar än idag Sverige, och manifesterar sig alltjämt i till exempel hög produktivitet, så svaret på frågan är ja – förutsatt att vi faktiskt vill. Detta kräver dock att vi slutar ropa på Någon Annan, och i stället visar prov på självrespekt nog att knäppa upp våra egna byxor.

Det kräver insikt om att välfärdssystem, alldeles oavsett vem som instiftar dem och varför, med tiden obönhörligen blir till verktyg för de många aktivister och paternalister vars agenda ej sammanfaller med vår egen. Det kräver också insikt om att tillit är en dyrbar gåva, och att den som visar sig oförtjänt av den då också förverkar sin rätt därtill.

Relaterat:
Projekt Allmogen, radio bubb.la 2017-06-18

2017-06-19

Anders Ygeman – anatomi av en socialdemokrat

Efter en trevande start blev den dessförinnan tämligen okände Anders Ygeman i mångas ögon regeringen Löfvens praktiskt taget enda klart lysande stjärna. Med trygg röst och förtroendeingivande uppsyn lät den nye inrikesministern förstå att han oförtrutet arbetade för att komma till rätta med de många graverande missförhållandet som utmärker den svenska statsapparaten. En taktik den tidigare så omstridde vänstersossen snart kunde omsätta i beröm, respekt och stigande förtroendesiffror.

Inrikesministerns många utspel har dock allt sedan starten haft väldigt lite med verkligheten att göra. Anders Ygeman har förvisso lovat ordning och reda i asylpolitiken, han har lovat en fungerande poliskår, han har lovat hårda tag mot brottsligheten och så vidare. Parallellt med detta har dock kravlösheten, godtycket, laglösheten och den allmänna oredan inom inrikesministerns ansvarsområden ökat, snarare än minskat.

När det nyligen uppmärksammades att Anders Ygeman, strax före sin tid som ordförande för SSU i Stockholm, vandaliserade ett hus han hyrde och därefter smet från hyran, med katastrofala konsekvenser för hyresvärdarna som följd, borde detta inte förvåna någon. Ej heller borde det förvåna någon att Ygeman vid samma tid förekom ett trettiotal gånger i Kronofogdens register.

Socialdemokraterna har förvisso skickligt utmålat sig själva som solidaritetens och anständighetens förkämpar i Sverige, men är i själva verket en hänsynslös maktapparat bestående av kallhamrade, narcissistiska och ytterst cyniska maktspelare. Man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välpolerade ygemanska ytan för att snabbt drabbas av misstanken att även inrikesministern och dennes politiska karriär är ett paradexempel på detta.

För att skapa en illusion av att man faktiskt gör något åt den både patetiska och katastrofala polissituationen och den laglöshet som följer av denna, ägnar sig Anders Ygeman och hans partikamrat Dan Eliasson nu åt pinnjakt, vilket förtjänar en särskild kommentar. Pinnjakt är nämligen inte bara ett sätt att försöka sminka grisen, utan något mycket mer utstuderat diaboliskt än så.

Vad som får polisen att över huvud taget ägna sig åt pinnjakt är det faktum att man å det grövsta misslyckats med sina arbetsuppgifter. Staten förmår helt enkelt inte, trots de gigantiska resurser som tack vare det drakoniska skattetrycket står till dess förfogande, att upprätthålla en kärnuppgift som lag och ordning. Detta är i sig ett svek av enorma proportioner, men när man genom att ägna sig åt pinnjakt försöker dölja detta blir en redan grotesk situation etter värre.

Att i detta läge ägna sig åt pinnjakt är nämligen den diametrala motsatsen till att börja ta det grundläggande ansvar varje person med självrespekt åtminstone skulle sträva efter i Ygemans och Eliassons kläder. Pinnjaktens själva idé är nämligen att, i stället för att göra något åt den grova kriminalitet man gett fritt spelrum, börja klämma åt företrädesvis hederliga personer.

Därmed gör man det enkelt för sig. Den skattebetalare som cyklar utan lyse, någon gång råkar köra mot rött ljus eller någon gång i månaden använder cannabis, är till skillnad från de förhärdade kriminella Ygeman och Eliasson gett fritt spelrum att utpressa, råna, stjäla och misshandla, väluppfostrade personer utan vare sig lust eller möjligheter att göra motstånd.

Metoden är med andra ord den typiske skolgårdsmobbarens. Vad som verkligen gör pinnjakten till den fullständigt skrupelfrie makthavarens verktyg är emellertid någonting annat, nämligen att de överlag laglydiga människorna drabbas dubbelt. Först drabbas de när makthavarna, de skyhöga skatterna till trots, inte förmår att upprätthålla något så grundläggande som lag och ordning, vilket gång på gång gör dem till brottsoffer.

Därefter drabbas de en gång till när makthavarna försöker skyla över sina egna misstag genom att, i stället för att ge sig på de förhärdade brottslingarna, fokuserar det statliga våldsmonopolets insatser på den företrädesvis hederliga allmänheten. Genom att släpa offren för gårdagens outredda brott inför skranket för bagateller, försöker man på statistisk väg dölja den monumentala inkompetens man själva visat prov på.

Att kalla detta för perverst kommer inte ens i närheten av att göra situationen rättvisa. Att Anders Ygeman däremot en gång i tiden fick överta Mona Sahlins riksdagsplats är i allra högsta grad talande.

Läs även:
Mats Skogkär

2017-06-17

Om progressivismen och den västerländska civilisationen

Parallellt med att den västerländska civilisationen demoniseras och attackeras, inte bara från postmodernistiskt och islamistiskt håll, utan därtill från stora delar av det politiska etablissemanget i största allmänhet, breder också uppfattningen att samma västerländska civilisation måste räddas ut sig.

Reaktionen är både sund och hoppingivande, men för att rädda den västerländska civilisationen behöver man också förstå vad för sorts civilisation västerlandet egentligen är. Ironiskt nog är kunskapen om detta idag skrämmande låg, även bland den västerländska civilisationens förkämpar.

Den västerländska civilisationen är inte, så som ofta påstås, Rousseaus och Voltaires civilisation, utan Adam Smiths. Den västerländska civilisationen är inte de vackra principernas eller de högstämda manifestens civilisation, utan den spontana ordningens.

Den västerländska civilisationens välstånd, innovationskraft och frihet blev möjlig först då västerlandets politiker och potentater tog ett antal steg tillbaka, och överlät åt medborgarna och civilsamhället att i betydligt större utsträckning själva forma sin framtid. Resultatet blev den industriella revolutionen, sensationella vetenskapliga landvinningar och en välståndsökning utan motstycke i historien.

En utbredd föreställning är att det varit en progressiv politik som möjliggjort den västerländska civilisationens framgångar. Varje form av progressiv politik utgör i själva verket dock, så gott som per definition, den direkta motsatsen till den frihetliga politik som gjorde västerlandet framgångsrikt.

Progressiv politik kokar så gott som alltid ned till att ge politiker och byråkrater mer makt, inte mindre. Förespråkarna av progressiva ideologier försöker i regel sälja in dessa som någonting som främjar både frihet, framsteg och rättvisa, men eftersom politiker och byråkrater endast kan öka sin makt på medborgarnas och civilsamhällets bekostnad, innebär en sådan politik att utrymmet för spontan ordning minskar.

Progressivismen är därför till sin själva natur antivästlig. De progressiva ideologiernas paroller är ofta slagkraftiga, och deras manifest ofta förrädiskt övertygande, men inte desto mindre är de progressiva idealens fundament vederlagda sedan länge. Progressivismen är i själva verket en ytterst reaktionär ideologi som, steg för steg, söker att vrida klockan tillbaka till tiden före den västerländska civilisationens uppgång.

Progressivismen innebär per definition en strävan efter att minska utrymmet för just den spontana ordning som under århundraden visat sig vara ett framgångsrecept utan motstycke. Progressivismen innebär per definition en strävan efter att ge samma centralplanering som, varje gång den tillämpats i stor skala visat sig resultera i katastrofala följder, betydligt större utrymme.

Vad de progressiva ideologierna kokar ned till är en strävan att belägga samhället och dess aktörer med tvångströja. För varje reglering, med varje centralisering, för varje lagändring som ger staten större makt på medborgarnas bekostnad, dras snaran åt ytterligare. För varje gång de progressiva idealen flyttar fram sina positioner blir samhället lite mer onaturligt och incitamentsstrukturerna lite mer skeva.

Resultatet av detta är blir ett successivt mindre mindre fritt samhälle. Resultatet av detta blir att utrymmet för innovation minskar. Resultatet av detta blir att samhället blir fattigare än vad det annars hade varit. Progressiva ideologier är kort sagt, namnet till trots, i bästa fall ett recept för minskat framåtskridande, och i värsta fall ett recept för regelrätt bakåtskridande.