2017-05-23

En progressiv kakistokratis besvärjelser

22 människor, varav flera barn, mördades igår kväll i Manchester av en terrorist, och mediebruset fylls nu av de vanliga flosklerna och logiska kullerbyttorna.

Vi skall värna det öppna samhället. Islam är en fredens religion. Det stora problemet i sammanhanget är i själva verket den oförblommerade rasismen, inte minst med tanke på att just muslimer är en grupp som drabbas särskilt hårt av dåd som gårdagens. Den som blir upprörd över gårdagens illdåd är en dålig människa, och det enda anständiga förhållningssättet är nu att vända andra kinden till. Sist men inte minst visar massakern i Manchester på något sätt (exakt hur förklaras inte, men emfasen går inte att ta miste på) hur fullständigt fel multikulturalismens kritiker haft hela tiden.

Dessa floskler är i själva verket en progressiv kakistokratis besvärjelser. Det hela är ett exempel på hur fashionabelt det blivit att ta sin tillflykt till en fantasivärld varje gång verkligheten inte visar sig överensstämma med de anemiska, myopiska och akademiskt inavlade föreställningar som människor hyser om världen utanför den egna naveln. Det hela hade varit skrattretande, vore det inte så förbannat kusligt.

De politiker som med anklagande blick tittar ned på folket och hävdar att "vi" nu måste värna om det öppna samhället, är i själva verket samma politiker som medelst, för att uttrycka det milt, ogenomtänkt politik gjort samhället mindre öppet. Man har bekymmerslöst tagit stora risker å andras vägnar, och när konsekvenserna nu blir alltmer tydliga vill man låta påskina att skulden ligger hos det folk vilkets mandat för att göra detta man aldrig hade.

Den progressiva migrationspolitik Europas ledare över sina medborgares huvuden bestämt skall råda kommer med kostnader. Dessa kostnader är inte bara ekonomiska och sociala, utan måste också krasst uttryck flera gånger om året betalas i blod. Huruvida det ändå finns goda moraliska skäl för en sådan politik är i grund och botten en filosofisk fråga, men när åsikten att priset är för högt klassas som icke rumsren framstår en torpargrund som ett utrymme med närmast katedralisk takhöjd i jämförelse.

Slutligen bör någonting kanske sägas om den riktigt stora elefanten i rummet, nämligen islam. Det finns naturligtvis alldeles ypperliga muslimer, och kollektivt skuldbeläggande är i sig alltid av ondo. Inte desto mindre är det ett välbelagt faktum att åsikter ytterst svårförenliga med den västerländska civlisationens principer är kraftigt överrepresenterade bland just muslimer.

Huruvida dessa åsikter faktiskt är islam eller inte kan diskuteras, men klart är att de personer som hyser dem i regel själva anser detta och att de har åtskilliga skriftlärda på sin sida. Därmed blir i sin helhet islam – eller åtminstone något som kallas för islam av personer som själva ser sig som muslimer – ofta till en påtagligt negativ kraft i det västerländska samhället.

Den som förespråkar ett mångkulturellt samhälle måste inte bara inse och erkänna detta, utan är därtill skyldig sina medmänniskor ett svar om och en strategi för hur denna målkonflikt skall hanteras. Uppgiften är måhända inte särskilt tacksam, och det var måhända inte vad man drömde om då man exalterat läste de filosofer som formade ens världsbild, men förmår man inte leva upp till detta är man när det kommer till kritan blott en demagog och charlatan.

2017-05-21

Media jublar när pressfriheten trängs tillbaka

Det råder ikväll, allt sedan det för någon timme sedan blev känt att Mats Qviberg säljer Metro för en krona, med allra största sannolikhet partystämning i journalistkåren. Den nyblivne tidningsägaren Qvibergs frispråkighet och uttalade förakt för postmoderna narrativ hade dessförinnan under några dagar sänt chockvågor genom det förljugna Sverige, och motoffensiven lät inte vänta på sig.

Först utmålades Qviberg som ondskan reinkarnerad i största allmänhet. När han därtill lät sig bli intervjuad i Nyheter Idag – en publikation som, trots att ingen någonsin har bemödat sig att ens försöka belägga detta, slentrianmässigt klassas som "högerextrem" av de intellektuella giganter som utgör den svenska intelligentsian – tog det hus i helvete på riktigt.

För det kusligaste utspelet stod, inte helt oväntat, Miljöpartiet. Politikerna i Stockholms läns landsting borde, menade MP-potentaten Tomas Eriksson, utnyttja SL:s monopolställning för att stoppa distributionen av Metro. Det hårresande utspelet fick därefter snabbt stöd av bland annat flera andra partier.

Därefter blev snabbt situationen ohållbar för Qviberg, och idag kom så beskedet att han säljer tidningen för 70 miljoner kronor mindre än vad han köpte den för. Budskapet kunde inte vara mer tydligt – tidningsägare som inte låter en nyhetsredaktion vara en fristad för postmarxistisk aktivism tolereras inte i Sverige, och om smutskastningskampanjer och konkurrenternas hot om bojkotter inte räcker är politiker mer än villiga att utdela nådastöten.

Vad journalistkåren idag jublar över är att stort nederlag för pressfriheten. Vad journalister idag jublar över är ett politiskt övergrepp på yttrandefriheten långt mycket allvarligare än såväl Donald Trumps utfall mot medierna som Sverigedemokraternas beslut att porta Expressen från sin valvaka. Det hela är både skrämmande och surrealistiskt, men just därför också en utmärkt indikation på hur urspårad vår patetiska samtid egentligen är.

2017-05-17

Kulturkrig för nybörjare

Blotta ordet "kulturkrig" gör med allra största sannolikhet inte bara mången socialliberal illa till mods. Ställda inför detta uttryck kommer gissningsvis en icke oansenlig andel av dem därtill att skärrat befara att en bock med dunkel agenda har letat sig in i deras annars så kalvinistiskt välordnade små örtagårdar.

Fenomenet kulturkrig är dock inte något av alternativhögerns hjärnspöken, utan tvärtom någonting i allra högsta grad reellt och påtagligt. Att bedriva kulturkrig är idag ett av vänsterns allra viktigaste verktyg i kampen om makten, och därtill ett sådant man inte för ett ögonblick drar sig för att utnyttja med maximal hänsynslöshet. Den som intalar sig själv att kulturkriget är en konspirationsteori är naiv.

Ett av de mer påtagliga exemplen på detta är den ständiga vänstervridningen i public service. Ett annat, och i allra högsta grad aktuellt exempel, är det idoga arbete kulturminister Alice Bah Kuhnke lägger på att omstöpa statens museer till postmoderna propagandainstitut. För ett tredje, om än dessbättre också spektakulärt misslyckat, exempel på hur vänsterkrafter för skattebetalarnas pengar bedriver kulturkrig mot medborgarna, stod i dagarna Svenska institutet med sitt nu infamösa åsiktsregister.

För ett fjärde exempel stod så sent som idag Stefan Löfven och hans sidekick Isabella "Robin" Löwin. I en intervju passar båda på att hämningslöst, men utan minsta spår av vare sig anständighet eller intellektuell hederlighet, utnyttja riksdagsmannen Patrick Reslows avhopp för att å det grövsta smutskasta det parti han nu lämnat.

Sett som isolerad företeelse hade det hela måhända kunnat tas för en bagatell, men det rörde sig dock inte om någon isolerad företeelse. För det första samarbetar man i regeringen själva mer än gärna med Sverigedemokraterna då detta passar ens egna syften. För det andra framstår demagogiska utspel av det här slaget alltmer som de krympande Socialdemokraternas främsta vapen i kampen om regeringsmakten.

För ett femte, och synnerligen skrämmande, exempel står Miljöpartiet i Stockholms län. Nämnda miljöpartister gjorde i dagarna en stor sak av att de anser att landstingets avtal med Metro bör sägas upp, och detta som en uttrycklig hämnd för att tidningens nye ägare Mats Qviberg dels har högeråsikter, dels haft fräckheten att besvara kulturkrigarnas attacker. Man propagerar därmed öppet för att politiker bör utnyttja sin kontroll över de offentliga monopolen för att kväsa oppositionella röster.

Den svenska högerns svar på detta är så gott som alltid att försöka bemöta skolgårdsmobbarna med artighet. Att påstå att detta inte har fungerat vore närmast en underdrift. Skolgårdsmobbarvänstern har gjort slarvsylta av dem, och då metoden visat sig fungera så väl har skolgårdsmobbarvänstern inga som helst planer på att sluta.

Så länge den svenska högern anser sig för fin för att bedriva kulturkrig kommer den kämpa med bakbundna händer. Så länge den svenska högern fortsätter att ängsligt anpassa sig till alla de agendajournalister som ogenerat bedriver kulturkamp på nyhetsplats kommer den att förlora. När spelets regler är konstruerade för att vänstern skall vinna, är den enda vägen framåt att sluta spela det spel vänstern vill att man skall spela.
DN1

2017-05-16

Hög tid att avskriva liberalismbegreppet

Jag har länge varit emot att använde ordet "liberal" som skällsord av två anledningar. För det första är libertarianismen en gren av den skotska upplysningens klassiska liberalism, varför detta har framstått som historielöst. För det andra är en påfallande stor andel av liberalismbegreppets belackare frihetshatande välfärds- och regleringsvurmare, och således inga människor man okritiskt bör göra gemensam sak med.

Någon gång måste man acceptera att en strid är förlorad, och förlorad är precis vad kampen om liberalismbegreppet också är. Sedan lång tid tillbaka står den stora majoriteten av de strömningar som gör anspråk på liberalismbegreppet inte bara för någonting destruktivt, utan därtill för någonting i klassisk bemärkelse synnerligen illiberalt.

Under det liberala baneret bedrivs kamp för förbud och paternalism. Under det liberala baneret ryms kvoteringsivrare som inte drar sig för att göra våld på äganderätten. Under det liberala baneret trängs progressiva som brinner för att staten skall ta en mycket större plats i människors privatliv. Under det liberala baneret ryms rationalister som drivs av en önskan om att omstöpa samhället och kulturen på politisk väg.

Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns personer besjälade av att stärka just de positiva så kallade rättigheter som utgör hela den klassiska liberalismens antites. Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns debattörer för vilka en stalinists intyg på att deras värderingar är goda utgör en källa till stolthet.

Bland de förmenta liberalerna återfinns politiker som med näbbar och klor kämpat för ett förstatligande av det privata näringslivet. Bland de förmenta liberalerna återfinns de stora tänkare som döpte om "Liberal Debatt" till "Frihetlig Socialistisk Tidsskrift". Bland de förmenta liberalerna återfinns debattörer som i den ena debattartikeln efter den andra sprider regelrätta lögner.

Liberalismen av idag har blivit liktydig med navelskådande viktigpettrars outhärdliga mästrande. Liberalismen av idag har blivit liktydig med att hugga sina vänner i ryggen. Liberalismen av idag har blivit liktydig med det frossande i konspirationsteorier och neurotiska föraningar om att ett nytt tusenårigt rike står för dörren personer som själva tror sig vara de mest sansade av sansade hänger sig åt.

Liberalismen låter sig inte avfärdas utan vidare. Den klassiska liberalismen har varit helt avgörande för den västerländska civilisationens enastående framgång, och den som låter sitt förakt för den samtida liberalismen slå över i regleringsiver och försvar av den stora staten skjuter sig själv i foten. Inte desto mindre är det hög tid att inse att liberalismbegreppet av idag stjälper mer än det hjälper.

Folkpartiet utgör ett utmärkt exempel på varför det samtida liberalismbegreppet är så förrädiskt. Folkpartiets förmenta liberalism får unga som drivs av liberal övertygelse i klassisk mening att söka sig till partiet. Väl där bryts de snabbt ned till paternalistiska statskramare som, efter att den av partiet fastslagna kvoten av grötmyndiga debattartiklar om cykelhjälmstvång och annat otyg väl har fyllts, ges reell politisk makt.

Förvirringen kring liberalismbegreppet lurar gång på gång i klassisk mening äkta liberaler att liera sig med precis de personer som gjort det till sin livsuppgift att bekämpa allting de tror på. Det är därför inte heller någon slump att det i första hand är bland debattörer som kallar sig för konservativa, och som därtill inte sällan själva använder ordet "liberal" som ett skällsord, man idag finner merparten av försvaret för den klassiska liberalismens principer i den breda samhällsdebatten.

Liberalismbegreppet har, kort sagt, blivit ett högst påtagligt problem, varför det är hög tid för alla som bottnar i den klassiska liberalismen att också en gång för alla avskriva det.

2017-05-15

Hatets och illviljans kollaboratörer

I Karlstad har sedan en tid tillbaka ett tilltänkt moskébygge vållat stor uppmärksamhet. Den som hoppas på ett tillrättalagt och tabloidvänligt narrativ om rasistiska huliganer som trakasserar fromma troende har dock inte särskilt mycket att hämta i historien. Tvärtom är det överraskande nog en tidning som står i centrum för dramat.

Till skillnad från vad som annars är brukligt i ängsliga lokaltidningssammahang har man på Nya Wermlands-Tidningen (NWT) nämligen inte sett det som sin primära uppgift att visa sig dygdig i Södermalmskollegornas ögon. I stället har man ägnat sig åt något för en svensk tidning så revolutionerande som en seriös och förutsättningslös satsning på granskande journalistik.

Vad NWT har funnit är minst sagt anmärkningsvärt. De krafter som ligger bakom den tilltänkta moskén är inte bara salafistister med usel kvinnosyn. De är antisemiter, homofober och öppet föraktfulla mot bland andra shiamuslimer. De står med andra ord för precis den sorts ideologi och människosyn som annars gör människor till paria i Sverige.

Karlstadspolitikerna ställer sig emellertid inte bakom "alla människors lika värde", utan anser tvärtom att människor bör dömas med helt olika måttstockar beroende på hudfärg, bakgrund och religion. Därför, menar den folkpartistiske lokalpolitikern Niklas Wikström, är en antisemitisk och homofob salafistisk församling någonting önskvärt som kommer att bidra positivt till integrationen.

Ännu mer anmärkningsvärt är socialdemokraten Christian Norlins utspel. Till skillnad från sin folkpartistiske kollega nöjer sig Norlin nämligen inte med att gödsla politikerföraktet genom att rapa hjärndöda floskler. I stället går Norlin likt en Donald Trump på speed till frontalangrepp mot den fria pressen.

NWT bedriver, menar Norlin, en "jävla kampanj som hetsar upp känslorna". Den salafistiska föreningens ställningstaganden för antisemitism och homofobi bör, utvecklar Norlin, inte granskas av NWT eftersom "vi har religionsfrihet i vårt land".

Som horder av åsiktskorridorsgrindvakter vid det här laget med grötmyndig stämma deklamerat innebär dock en grundlagsstadgad frihet som religionsfriheten inte någon rättighet att slippa kritik. Vad mer är, frågan har hela tiden handlat om betydligt mer än bara religionsfrihet av den enkla anledningen att moskébygget krävt kommunfullmäktiges godkännande.

Inte desto mindre har Norlin inte bara helhjärtat ställt sig bakom den islamistiska föreningen, utan därtill valt att med kraftord försöka misstänkliggöra kritiken av dess antisemitiska och homofoba verksamhet. Givet rådande grad av politisk idioti i Sverige är detta förvisso inte någonting ovanligt, men inte desto mindre högst intressant. Norlins moraliskt depraverade ställningstagande kan nämligen bara förklaras på något av tre sätt.

Den första förklaringsmöjligheten kokar ned till är att han faktiskt ser antisemitism, dålig kvinnosyn och homofobi som föredömliga ställningstaganden. Det andra tänkbara förklaringen är att han är såväl synnerligen naiv som fåvitsk. Den tredje möjliga förklaringen är att han mycket väl inser vad det är för krafter han har att göra med, men låtsas som om det regnar i förhoppningen att sälja in en genomfalsk berättelse om mångkultur och tolerans.

I slutändan är alla tre förklaringsmodeller ungefär lika skrämmande. Alldeles oavsett vilken av dem som råkar stämma bäst överens med sanningen bidrar nämligen Norlin aktivt till att legitimera och stärka synnerligen motbjudande krafter.

Uppdatering 2017-05-18:
Även P4 Värmland har varit drivande i granskningen, och tycks ha varit den redaktion som främst stått för avslöjandena i fråga. Detta förtjänar naturligtvis ett särskilt påpekande, inte minst med tanke på hur kritiskt jag vanligtvis skriver om public service.

Läs även:
Ivar Arpi

2017-05-08

Socialdemokraterna hör hemma på historiens sophög

I utspel efter utspel har Stefan Löfven med emfas förklarat att Sverige inte skall tillbaka till 2015 års migrationspolitik. Strax efter att han ogenerat inledde denna offensiv för att locka över sverigedemokratiska väljare till sitt parti valde han dock, och detta utan någon översyn av till exempel de kravlösa bidragsutbetalningarna, att avskaffa id-kontrollerna, vilket redan resulterat i att påfrestningarna på det historiskt ansträngda asylsystemet nu ökar kraftigt.

Det hela är ett mycket talande exempel på den totala brist på moral som mer än genom något annat utmärker det socialdemokratiska partiet. Man skattar inte bara skiten ur hårt arbetande människor för att köpa andra människors röster. Man bränner inte bara skattebetalarnas pengar på huvudlösa projekt som hämtade från surrealistiska farser. Man använder dessutom systematiskt de verktyg statsapparaten erbjuder för att dölja hur omfattande denna parasitism egentligen är.

Därtill berikar socialdemokrater sig själva på skattemedel. De använder sina kontaktnät för att tjäna pengarexakt samma sorts verksamhet de gjort karriärer på att fördöma. De hyllar öppet terrorister. De röstar igenom protektionistiska åtgärder efter att i praktiken ha förhandlat med samma sverigedemokrater som man ständigt upprepar att inga andra får samarbeta med. Och så vidare.

Att det råder en uppenbar brist på hederlighet och kompetens i den svenska politiken borde inte komma som en överraskning för någon, men inte desto mindre utmärker sig just socialdemokrater. Vänster-, miljö- och centerpartister har förvisso sedan lång tid tillbaka lämnat jordytan för stratosfärens berusande syrebrist, men de tror åtminstone på något. Socialdemokrater, däremot, tror över huvud taget inte på någonting, annat än på sig själva som en naturlig härskarklass.

Socialdemokrater stjäl, ljuger, vilseleder och mobbar, och försöker därefter marknadsföra detta som en överlägsen form av moral. Socialdemokrater besjälas av de möjligheter politiken erbjuder att lägga sig i hur andra människor lever sina liv och sköter sina privata förehavanden.

Socialdemokrater är ett fullständigt amoraliskt släkte, som med glädje skulle sälja sina egna mödrars själar till Djävulen om de trodde detta skulle hjälpa dem att vinna nästa val. Den som faktiskt tror på en socialdemokrats löften om lag och ordning eller hårda tag är, för att uttrycka det milt, en idiot. Ju förr detta parti förpassas till historiens sophög, precis som dess motsvarigheter i fler och fler länder nu blir, desto bättre.
GP1, Exp1, SVT1

2017-05-04

Om islamister och deras nyttiga idioter

Efter de senaste dagarnas skriverier om den påstådda diskrimineringen av Aye Alhassani, och efter att narrativet i fråga nådde sin kulmen då en viss Jasmin Nur, utrustad med megafon, störde Stefan Löfvens första maj-tal, står det alltmer klart att det hela var ett stycke väldigt omsorgsfullt regisserad aktivism.

Under tiden har i vanlig ordning åtskilliga svenskar med certifierad värdegrund hunnit göra sig till islamisters nyttiga idioter. Ett stort antal tidningar upplät villigt spaltutrymme åt en islamistisk påverkansoperation. Stefan Löfven valde att närmast lägga sig platt då han utsattes för sabotage när han, enligt den socialdemokratiska partilogiken, höll det viktigaste talet på årets viktigaste dag.

SVT lät publicera ett närmast panegyriskt reportage i vilket Alhassani inte bara oemotsagd fick berätta sin historia, utan där kritiken dessutom misstänkliggjordes. En tabloidkrönikör med ytterst begränsat sinne för relevanta jämförelser utnämnde Jasmin Nur till "hjälte". Och så vidare.

Gemensamt för alla dessa nyttiga idioter är att de därmed ännu en gång bidrog till att stärka islamismens ställning i Sverige. När flera vänsterpartister var snabba att helhjärtat ställa sig bakom Nurs aktion var detta också ett tydligt ställningstagande för ett patriarkat som, till skillnad från vad som är fallet med flera "ledande" så kallade genusforskares fantasifoster, är en högst reell företeelse.

Man behöver inte gräva särskilt djupt för att finna att det är hos just islamister Jasmin Nurs sympatier ligger. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att islamister är väldigt skickliga på att maskera sin kamp mot den västerländska civilisationen som vänsteraktivism, men faktum är de i sina försök att göra detta påminner betydligt mer om kommissarie Clouseau än om Kim Philby.

Att de trots detta lyckas så väl i sin kamp beror på att deras nyttiga idioter är just idioter. De vägrar, marinerade som de är i postkolonialism, intersektionalitet, strukturteori och annat pseudovetenskapligt postmodernt humbug, att se vad befinner sig framför näsan på dem. Det gör dem ytterst farliga.

2017-05-03

Om progressivismen och GAL-TAN-dimensionen

Det har de senaste åren sagt och skrivits mycket om politikens så kallade GAL-TAN-dimension. Det är i sammanhanget värt att notera att de senaste årens många politiska kapp- och kovändningar gjort begreppet betydligt mindre fashionabelt än det en gång var, men då det likväl fortsätter att figurera i politiska analyser är det värt att en gång för alla gå till botten med varför begreppet leder fel.

För det första bör det poängteras att politiken är flerdimensionell. Ett av de mer uppenbara exemplen på varför en höger-vänster-skala är otillräcklig för att kategorisera ideologier är motsättningen mellan empirism och rationalism. GAL-TAN-dimensionen fångar oavsiktligt in delar av av denna aspekt, men bidrar också till att röra ihop begreppen ytterligare. För det andra bör det poängteras att GAL-TAN-skalan, även om den har utländskt ursprung, är praktiskt taget okänd utanför Sverige.

GAL och TAN står för Green-Alternative-Libertarian respektive Traditional-Authoritarian-Nationalist. Det krävs ingen större fantasi varför en sådan uppdelning fått genomslag i den svenska debatten. GAL blir nämligen i denna kontext (med undantag för L, vilket jag lovar att återkomma till) en synonym för GOD, medan TAN lika väl hade kunnat skrivas OND.

GAL är emellertid ett allt annat än givet eller entydigt bokstavskluster. Gröna miljöpartister har ytterst lite gemensamt med libertarianer, och alternativ kan man utan svårighet vara även på TAN-halvan. Om man analyserar de politiska åsikter som vanligtvis anses representera GAL finner man dock snabbt att det inte är någon slump att det är G som kommer först i denna ansamling av bokstäver.

De åsikter som anses vara typiska för GAL utmärker sig nämligen för att vara progressiva. Man vill förändra, omstöpa och omstörta. Därtill bejakar man nihilismen och hedonismen, man förkastar de värden som visat sig bestå tidens tand och man använder mer än gärna statens institutioner för att utmåla de egna åsikterna som självklarheter och ovedersäglig sanning.

Vad den avslutande bokstaven L beträffar är det knappast någon slump att den kommer sist, och vad mer är, denna bör snarare utläsas som nyliberal än som libertarian. Skillnaden mellan dessa begrepp kan för merparten måhända förefalla akademisk, men faktum är att den finns där. Vad som kanske mer än något skiljer nyliberalismen från libertarianismen är att den tidigare tenderar att visa prov på just den progressivism och nihilism som också utmärker GAL i sin helhet.

Vad TAN beträffar är dessa bokstäver omsorgsfullt valda för att representera allt GAL-sidan avskyr. Inte desto mindre är dikotomin falsk Feministiskt initiativ anses till exempel ofta utgöra själva sinnebilden för GAL-begreppet, men är inte desto mindre ett i allra högsta grad auktoritärt parti med extrema och långtgående paternalistiska uppfostringsambitioner.

Vad GAL-sidans förmenta antitraditionalism beträffar är detta ingenting man låter sig hindras av då man gång på gång lierar sig med stockkonservativa islamistiska krafter. Inte heller är antinationalism någonting man står fast vid, tvärtom är man i regel varma förespråkare av palestinska och västsahariska nationalstater. Traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar tycks i mångt och mycket främst bli automatiskt förkastliga då de kan förknippas med västerlandet.

Den klassiska liberalismen utgör ett slående exempel på varför GAL-TAN-skalan är ett ytterst dåligt verktyg för att kategorisera ideologier. Den skotska upplysningens liberaler visade i regel prov på såväl T, A och N, men kämpade inte desto mindre med näbbar och klor för andras frihet. Det var inte deras ateism som fick dem att kämpa för sekularism, utan tvärtom det faktum att de var djupt religiösa. Sekularismen var för dem ett sätt att slippa bli påtvingade andra människors världsåskådning.

Vad GAL-sidan står för idag är det diametralt motsatta. För denna är den egna hållningens riktighet och allmängiltighet någonting så självklart att man ser det som ett kall att påtvinga alla den egna livsåskådningen. Med värdegrundsdokument, fostrande TV-program, tillrättalagd journalistik och omsorgsfullt utformade läroplaner skall varenda människa skolas i Den Rätta Läran. De enskilda "församlingens" möjligheter att gå en annan väg skall till varje pris minimeras, och de själar som ändå inte rättar in sig i ledet skall brännmärkas som kättare.

Sist men inte minst bör det påpekas att många av de ideologier som utmålas som typexempel på TAN också är i allra högsta grad progressiva. Skillnaden utgörs främst av det faktum att de senare inte är moderiktigt progressiva, utan tvärtom representerar någon av alla de riktningar framåt som progressivismen på sin irrfärd mot framtiden har intagit tidigare, men just nu förkastar.

2017-04-22

Gästinlägg av Henrik Sundström: Att offra barn på ideologins altare

Det svenska skolsystemet står inför en gigantisk utmaning i form av låga skolresultat. Allt färre når gymnasiebehörighet efter grundskolan. Västra Götalandsregionens avdelning för regional utveckling har tittat närmare på kommunerna i vårt område för att analysera orsakerna och peka på förbättringsområden. Av denna analys (Att motverka skolmisslyckanden, september 2016) följer att den huvudsakliga anledningen till dåliga siffror är att nyanlända invandrarbarn i mycket stor utsträckning inte klarar av grundskolan. Av alla dem som anländer i högstadieåldern är det bara runt 30 % som har lyckats få gymnasiebehörighet efter att skolplikten har upphört.

Dessa barngrupper är idag så stora att det får genomslag i den övergripande statistiken. I Trollhättan saknar nu en fjärdedel av samtliga avgångselever gymnasiebehörighet. I Färgelanda är det hälften.

Efter att skolplikten har upphört finns bara frivilliga alternativ i gymnasiets regi. Gymnasiets språkintroduktionsprogram har nu blivit så stort att det är landets största gymnasieprogram, större än såväl S- som N-programmet. 57 000 elever går ett introduktionsprogram (SR Studio Ett, 2017-03-01). Resultaten från introduktionsprogrammen är tyvärr också nedslående. Tanken är att de ska förbereda eleven för vanliga gymnasieprogram. Efter två år är det dock bara 30 % som har gått vidare till ett nationellt program, och nästan hälften har hoppat av gymnasiet helt. Vart de tar vägen är det få som vet, men det är svårt att tänka sig en bättre rekryteringsbas för kriminalitet.

Skolkommissionen lade i veckan fram sitt slutbetänkande. Trots att skolresultaten för nyanlända är det överlägset största problemet för svensk skola idag, nämns detta bara i förbigående. Över huvud taget läggs inga konkreta förslag för att komma till rätta med problematiken, utöver en lös skrivning om att staten noga bör följa utvecklingen vad gäller kommunernas ekonomi och anslag till skolan.

I stället används de låga skolresultaten som en hävstång för att sälja in de politiska lösningar som man redan bestämt sig för att driva, huvudsakligen då angrepp på det fria skolvalet. Få kan ha undgått att Skolkommissionens huvudförslag är att upphäva principerna om närhet och syskonförtur, och i stället fördela platserna på de mest populära kommunala skolorna genom lottning. Denna idé framförde kommissionens ordförande Anna Ekström redan 2015, med glatt instämmande från Gustav Fridolin. Allt tal om bred politisk förankring och att lyssna på forskningen har således varit rökridåer.

En huvudsaklig anledning till de låga skolresultaten för nyanlända, är att dagens riktlinjer från Skolverket inte har kunskaper som utgångspunkt. Skolverkets riktlinjer har i stället ”inkluderande integrering” som mål, det vill säga att nyanlända elever redan från början ska placeras i en vanlig klass svarande mot elevens ålder, helt oavsett elevens förkunskaper. Detta betyder att en 14-årig somalisk analfabet som utgångspunkt ska placeras i en vanlig högstadieklass. Vad det får för resultat för kunskapsinhämtningen kan vilket barn som helst räkna ut. Att skylla detta på det fria skolvalet är inget som har med verkligheten att göra.

Den inkluderande integreringen är ren ideologi, baserad på en föreställning om social rättvisa. Denna dogm får uppenbarligen inte ifrågasättas, trots att alla ändå innerst inne måste förstå att den nuvarande situationen inte är hållbar i praktiken. Kunskapsmålet måste återupprättas. Lösningar med undervisning i egen grupp och förlängd skolplikt måste till. Vi kan inte fortsätta att offra stora andelar av varje ungdomskull varje år på ett ideologiskt altare. Det är inget annat än en social katastrof.

Henrik Sundström (M)
ledamot av Regionutvecklingsnämnden, Västra Götalandsregionen
advokat
(fd kommunalråd Uddevalla och förbundsordförande M i Bohuslän)

2017-04-17

Vänsterns krig mot det fria ordet

Till nyvänsterns mer skamlösa metoder hör dess smutsiga krig om språket. Uttryck efter uttryck har har peststämplats, för att därefter antingen ersättas av någon krystad eufemism eller – som i fallet med det måhända taffliga, men likväl fullt legitima, "men det får man väl inte säga i det här landet" – helt enkelt förklarats vara uttryck för en förkastlig åskådning som inte bör uttryckas i någon form över huvud taget.

I Magasinet Paragraf publicerades igår en "ordlista" över vad artikelförfattarna kallar "högerpopulisternas och rasisternas ord". I texten, som är skriven med vad dess upphovsmän gissningsvis anser vara ett underfundigt anslag, presenteras ett antal uttryck med tillhörande "förklaringar". En del av dessa uttryck är synnerligen olämpliga tillmälen, samtidigt som andra i allra högsta grad är relevanta i samtidsdebatten.

Det är i mångt och mycket just denna blandning av uttryck med helt olika valörer som gör texten intressant. Att uttrycket "genustaliban" dyker upp bland ord som "fitta", "bög" och "judeälskare" är anmärkningsvärt av den enkla anledningen att de har sinsemellan väldigt olika laddning. Att de trots detta klumpas samman har en mycket enkel förklaring, nämligen att man vill göra det lika socialt oaccepterat att använda det förra som det är att använda de senare.

Att ordet "genustaliban" därtill förklaras vara högerpopulisternas och rasisternas sätt att benämna en "[p]erson som tycker jämställdhet är bra" gör det hela ännu mer intressant. De personer som normalt sett blir föremål för detta tillmäle är nämligen inte jämställdhetsförespråkare i största allmänhet, utan tvärtom personer med en i allra högsta grad vänsterpolitisk agenda.

Vad artikelförfattarna därmed gör är att tilldela den typiske genustalibanens postmoderna vänsteråsikter universalitet. Endast kvinnohatare kan, lyder det underförstådda budskapet, vara motståndare till kvotering, fler pappamånader, genuspedagogik och könsneutrala leksaker.

Så där håller det på. Samma "no go-zoner" som ambulanser och brandbilar kräver poliseskort för att åka in i är, får vi veta, områden dit "räddningstjänst åker precis som vanligt". "Tino" – det vill säga Tino Sanandaji – förlöjligas, samtidigt som vi får veta att "kultureliten" är rasisters kodord för personer som, till skillnad från Sanandaji, vet vad de talar om.

Att vänstern gjort själva språket till ett slagfält är ingen slump. Genom att inte bara peststämpla idéer, utan därtill de ord som krävs för att sätta dessa idéer på pränt, vill man därtill beröva sina motståndare möjligheten att över huvud taget uttrycka sin ståndpunkt.

Sist men inte minst är det värt att notera att sju av de rasistiskt och högerpopulistiskt kodade orden på listan innehåller ordleden vänster respektive marxist. Det finns en utbredd konspirationsteori, antyder därmed artikelförfattarna, att många journalister och kulturarbetare skulle hysa vänsteråsikter.

Man får i ljuset av detta anta att det är en ren tillfällighet att den ene artikelförfattaren varit med om att starta ett kommunistiskt parti, och att den andre på sin Facebooksida gillar Vänsterpartiet.

2017-04-14

Bojkotta Svensk Fastighetsförmedling

Att Malmöpolitikerna använder skattemedel till att bjuda över skattebetalarna vid försäljning av bostäder är inget nytt. Idag avslöjade emellertid Sydsvenskan att Malmöpolitikerna nu trappar upp kriget mot sina egna skattebetalare ytterligare.

Malmö stad har i dagarna gett Svensk Fastighetsförmedling – Sveriges största mäklarfirma – i uppdrag att varje månad hitta 15 bostadsrätter åt kommunen. Om en privatperson visar intresse för någon av de bostäder kommunen är spekulant på skall Svensk Fastighetsförmedling därtill enligt avtalet "omedelbart kontakta" kommunen.

Det är lätt att som privatperson känna vanmakt i detta läge. Dålig politik har skapat bostadsbristen, en besinningslös migrationspolitik har förvärrat den och nu dumpas såväl kostnaderna som konsekvenserna för detta på allmänheten. Som en slutgiltig förolämpning mot skattebetalarna visar sig nu detta politiska haveri vara big business för Svensk Fastighetsförmedling, ett företag för vilket de skenande priserna på den av politikerna sönderslagna bostadsmarknaden redan är en lysande affär.

Problemet för Svensk Fastighetsförmedling är bara att företagets möjligheter att skära guld med täljkniv står och faller med att köpare och säljare av bostäder faktiskt anlitar dem. Givet den kroniska bristen på bostäder är bostadsköparens möjligheter att vara kräsen dessvärre begränsade, men för den som vill sälja sin bostad står däremot alla dörrar öppna.

I längden fungerar det inte att bara skylla på politikerna. Om du finner vad som pågår i Malmö motbjudande, och om du äcklas av Svensk Fastighetsförmedlings svågerkapitalistiska beredvillighet att profitera på politikernas krig mot de egna skattebetalarna, då är det också upp till dig att ta lite grundläggande ansvar för ditt eget handlande.

Ett utmärkt sätt att ta detta ansvar på är att i möjligaste mån inte anlita Svensk Fastighetsförmedling, utan i stället vända dig till någon av företagets konkurrenter.

När nyliberalismen blev sin egen nidbild

Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.

Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.

Så där höll det på. Nyliberal var den som ville avskaffa de skadliga regleringar som ledde till arbetslöshet och försämrad ekonomi. Nyliberal var den som ville att krogarna skulle få vara öppna längre. Nyliberal var den som förespråkade samma frihandel man idag kan bli karaktärsmördad från vänsterhåll om man inte ställer sig bakom. Och så vidare.

Kort sagt, nyliberalismen torde vara ett av den svenska samtidshistoriens mest smutskastade, missbrukade och demoniserade begrepp. Vad som kom först, skräckpropagandan om nyliberalismen eller en rörelse vars medlemmar faktiskt kallade sig nyliberaler, förefaller stundom något oklart. Klart är dock att många med libertarianska eller klassiskt liberala åsikter med tiden stolt kom att, inte minst för den provokativa effektens skull, använda begreppet om sig själva.

Den svenska vänsterns missbruk av nyliberalismbegreppet är en skamfläck, om än bara en i raden av sådana, men dessvärre går det inte att sätta punkt för detta inlägg där. Med tiden har ironiskt nog nämligen den groteska halmdocka vänsterns trollfabriker målat upp och döpt till "nyliberalism" kommit att bitvis besannas. Ett av de mer slående exemplen på detta är hur vinster i välfärden blivit en central fråga för många av de svenskar som gärna kallar sig själva för nyliberaler.

Vinster i välfärden har ytterst lite med fri marknadsekonomi att göra. Tvärtom är den "marknad" aktörerna inom berörda branscher verkar på en artificiell skapelse, skapad av staten. Politikerna har bestämt efterfrågan, slagit fast priserna och därefter tvångsanslutit alla skattebetalare som betalande "kunder". Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde skattebetalaren faktiskt har efterfrågat de tjänster som erbjuds eller ej.

Det svenska högskattesamhället, med dess uttalade socialistiska omfördelningsambitioner, har på detta sätt blivit ett eldorado för företagare som mer än gärna berikar sig på de pengar som staten, uppbackad av sitt våldsmonopol, tvingat medborgarna att skiljas från. Detta är inte ett gott exempel på fri företagsamhet, utan tvärtom ett skolboksexempel på just den svågerkapitalism som vänstern alltid hävdat att nyliberalismen står för.

Ett Facebookinlägg av Fredrik Segerfeldt – och det bör här påpekas att detta är en person med flera högst förtjänstfulla bedrifter på sitt CV – satte nyligen fingret på detta. Inlägget är skrivet som ett brinnande försvar för den svenska modellen anno 2017, och som argument för detta åberopar Segerfeldt bland annat just nämnda möjligheter att berika sig på andras skattepengar.

I sitt inlägg nämner Segerfeldt inte med ett ord de skyhöga skatterna privatpersoner tvingas betala, men poängterar däremot att företagsskatten är förhållandevis låg i Sverige. Därför, menar Segerfeldt, är Sverige varken "terrible" eller "a socialist hellhole". Det är onekligen ett intressant budskap.

Ett system där politikerna skattar skiten ur medborgarna, men däremot tillhandahåller omfattande möjligheter till svågerkapitalism och ett någorlunda gott företagsklimat i övrigt är, lyder den outtalade implikationen, ett gott system. Segerfeldts utspel bör förstås i ljuset av sitt sammanhang. Inte desto mindre är detta ett budskap som till exempel libertarianer har all anledning att fråga sig huruvida de vill förknippas med eller ställa sig bakom.

2017-04-12

Fridolin den falske

Just som man trodde att de svenska politikernas monumentala uppvisning i skamlöshet inte kunde bli mer motbjudande, passade Gustav Fridolin på att medverka i Aktuellt.

Med sitt sedvanliga mästrande tonfall förklarade Fridolin varför regeringen just idag gjorde sitt utspel om kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer. Grötmyndigt, långsamt och med ett tonfall så överartikulerat att även idioter skulle förstå vad som sades, försökte språkröret sälja in den krisande flumklubben Miljöpartiet som ett parti som står för hårda tag.

Den Gustav Fridolin som medverkade i kvällens Aktuellt var dock identisk med den Gustav Fridolin som tidigare samarbetat med Charta 2008, en islamistisk organisation som tagit dömda terrorister i försvar. En annan miljöpartist som varit synnerligen aktiv inom denna organisation är Gustav Fridolins nära vän Mehmet Kaplan, en person Fridolin fortsatte försvara även efter att denne under famösa former tvingats avgå.

Som sitt välregisserade inhopps grande finale lät därefter samme Fridolin som med näbbar och klor motsatt sig utvisningen av personer som Rakhmat Akilov meddela att "det här är inte nåt vi plötsligt kommit på". Med detta skamlöst opportunistiska påstående försökte Fridolin låta påskina att regeringens kovändning i frågan inte hade någonting med fredagens terrordåd att göra. Det är svårt att föreställa sig hur kan skulle kunna ha sagt något som vore mer respektlöst mot offren.

Läs även:
Fristad

2017-04-11

Om att gå över lik

När Kristdemokraterna häromveckan – närmare bestämt en dag före fredagens terrordåd – gjorde ett utspel om att antalet poliser i Sverige borde öka till 30 000 år 2025, hånades detta av såväl Socialdemokraternas chefsdemagog Anders Lindberg som av den statsvetarmärkte socialdemokraten tillika islamistkramaren Ulf Bjereld. Idag, fyra dagar efter fredagens terrordåd, valde Socialdemokraterna att försöka bräcka det kristdemokratiska budet genom att kräva 30 000 polisanställda redan år 2024.

Om något annat parti på detta sätt cyniskt utnyttjat ett terrordåd för att säkra sin framtida makt, hade naturligtvis de indignerade anklagelserna om att gå över lik haglat från såväl regeringshåll som från den arkipelag av trollfabriker som står till den socialdemokratiska maktapparatens förfogande. Socialdemokrater är dock ett fullständigt samvetslöst släkte, varför de inte för ett ögonblick drar sig från att själva göra just detta.

Det kommer naturligtvis inte bli några 10 000 nya polisanställda till 2024 under socialdemokratiskt styre. När Löfven i förrgår skröt om vilka hårda tag hans regering står för, fortgick laglösheten och kravlösheten precis som vanligt i Sverige. Denna diskrepans mellan retorik och verklighet är idag vad som mer än något annat utmärker regeringen Löfven.

Å ena sidan vill man locka konservativa väljare med löften om hårda tag, å andra sidan vill man hålla identitetspolitikerna, curlingaktivisterna, målkonfliktsförnekarna och kryptokommunisterna i partiets vänsterfalang lugna. Resultatet blir att man talar om hårda tag, samtidigt för man för en fullständigt krav- och huvudlös politik där laglöshet belönas och laglydighet och strävsamhet återgäldas med en spottloska i ansiktet.

När Socialdemokraterna talar om 30 000 polisanställda 2024 är det i själva verket 2018, och då framför allt september månad detta år, som hägrar. Genom att fullständigt skamlöst utnyttja ett terrordåd man i stället för att försöka förhindra närmast krattade manegen för, hoppas man kunna säkra ytterligare fyra år vid maktens köttgrytor.

Trots att de 10 000 nya polisanställda lär fortsätta att lysa med sin frånvaro, är det emellertid fullt möjligt att regeringen redan före valet 2018 kommer höja skatterna med hänvisning till kostnaderna för just dessa. Dessa nya skatteintäkter kommer i så fall dock inte gå till några nya polisanställda, utan till att försöka täcka det svarta hål i statsbudgeten som åratal av migrationshaveri i allmänhet, och 2015 års fuck-up i synnerhet, har resulterat i.

I sammanhanget bör det för övrigt poängteras att i dessa kostnader ingår naturligtvis också de offentliga utgifterna för skattefinansierad välfärd till personer som, precis som den papperslöse Rakhmat Akilov, vistas i Sverige illegalt.
SvD

2017-04-10

Den papperslöse och hycklarna

"Det gör mig frustrerad". Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven igår det faktum att en person som fått avslag på sin asylansökan ändå hade kunnat vara i kvar i landet, och således haft möjlighet ett begå ett terrordåd. Han var inte ensam bland politiker om att göra ett sådant utspel. Under söndagen bedyrade Anders Ygeman, Anna Kinberg Batra och till och med Annie Lööf hur bekymrade, förvånade och upprörda de var över detta.

Dessa utspel var emellertid högst märkliga. I praktiskt taget alla andra sammanhang brukar nämligen personer som, i likhet med terroristsuggan Rakhmat Akilov illegalt kvarhåller sig i Sverige efter ett utvisningsbeslut, omnämnas som papperslösa. Dessa asylbedragare brukar inte bara anses utgöra en särskilt utsatt grupp, politikerna har därtill i bred enighet gett dem rätt till omfattande samhällsservice på skattebetalarnas bekostnad.

Huruvida det är rimligt och rätt att staten på detta sätt såväl underlättar för som uppmuntrar utländska medborgare att bryta mot statens egna lagar är naturligtvis något man kan ha olika åsikter om. Vad som dock borde stå klart för alla är att när höga politiker i detta läge låtsas vara frustrerade, bekymrade, förvånade och upprörda över konsekvenserna är detta ett utslag av frapperande hyckleri. Att politiker, i skarpt läge, plötsligt låtsas vara i opposition mot den politik de själva kommit överens om är en hårresande uppvisning i skamlöshet.

Liknande tongångar hörs nu från journalistkåren. I den ena analysen efter den andra konstateras torrt att om politikerna bara hade upprätthållit utlänningslagen hade de nu mördade människorna fortfarande varit i livet. Analyserna nämner dock inte med ett ord om hur journalistkåren sedan många år tillbaka vurmat för de personer man nu attackerar politikerna för att inte ha utvisat.

Analyserna problematiserar inte med ett ord hur journalistkåren uppfunnit, och sedan konsekvent använt sig av, den krystade eufemismen papperslösa för att vilseleda allmänheten om den juridiska statusen för personer som illegalt vistats i Sverige. Inte heller nämner analyserna med ett ord att tidningarna svämmade över av krigsrubriker och anklagelser om "rasprofilering" senast polisen gjorde ett seriöst försök att verkställa utvisningar av dessa personer.

Det är knappast någon slump att den så kallade man som i fredags mördade och lemlästade människor på Drottninggatan nu endast undantagsvis omnämns som "papperslös" i rapporteringen. Makthavarna har nu nämligen allting att vinna på att han omnämns som någon som i strid med svensk lag visats i Sverige, och att detta inte kopplas samman med begreppet papperslös.

För övrigt är påståendet att terror bäst bemöts med kärlek i själva verket en omskrivning för att valboskapet skall hålla sig på mattan och avhålla sig från att ställa makthavarna till svars.

Läs även:
Fristad, I otakt

2017-04-09

"Låt aldrig en kris gå till spillo"

Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.

I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrat sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.

Jag är inte rätt person att uttala mig om huruvida Säpo gjort sitt jobb eller inte. Uppenbart är dock att de, genom att fokusera på redan kända individer, i åtminstone det här fallet hade kunnat uppnå ett minst lika gott förebyggande resultat som genom massövervakning av allmänheten i stort. Vad som har hänt visar med andra ord inte på något utökat behov av massövervakning. Tvärtom är utspelen ett tecken på cynisk opportunism.

Ett annat exempel på detta är statsministerns agerande. När vidden av fredagens illdåd började stå klart sade statsministern att "S-kongressen är en underordnad fråga för mig. Jag värnar först och främst landet Sverige". Idag höll han på samma kongress ett tal i vilket han helt ogenerat fabulerade om regeringens stenhårda linje mot brottslingar och terrorister, och i vilket han ogenerat drog den ena valsen efter den andra om vilka kraftfulla åtgärder som har vidtagits under hans tid som statsminister.

Att detta var något Löfven gjorde med valet 2018 i åtanke behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att lista ut. Löfven såg en chans att framstå som landsfader – och passade då också tämligen skamlöst på att smida medan järnet var varmt. Att detta skedde samtidigt som uppmaningarna om att inte göra politik av det inträffade närmast stod som spön i backen var inget han behövde bekymra sig om, han visste nämligen mycket väl om att detta inte gällde hans egen sida.

Huruvida strategin kommer lyckas är än så länge en öppen fråga, men klart står redan att många idag tämligen ogenerat agerar efter den cyniska maximen om att aldrig låta en kris gå till spillo. Att vi i detta läge uppmanas att bemöta terrorismen med kärlek, snarare än med den högst befogade ilska och vrede de flesta torde känna, blir i ljuset av detta också ganska naturligt. Som av en händelse blir situationen nämligen så mycket mer hanterbar för makthavarna då.

Läs även:
Fristad

2017-04-08

Politiska poäng

Vänta med analyserna, lägg band på din vrede och uppvisa enighet. Ungefär så lyder uppmaningarna idag – och den fråga alla människor med en moralisk kompass värd namnet borde ställa sig är varför då?!

Hur mycket band bör man egentligen lägga på sig när politikerna mött terrorhotet med apologism, relativism, barnprogramledare och läskexperter? Hur lågt bör man en dag som denna egentligen ligga, när samme Mehmet Kaplan som 2007 beskrev arbetet mot terrorism som trakasserier och "att underblåsa islamofobin" mindre än två mandatperioder senare utsågs till minister?

Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom dem som raljant och slentrianmässigt smutskastat de debattörer som varnat för att vad som skedde igår skulle ske. Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom politiker som dragit sig in i det sista för att lagstifta mot terrorresor.

Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom politiker som med skattebetalarnas pengar stödjer en organisation som både avlönar och hyllar terrorister. Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom de politiker och offentliganställda aktivister som såväl låtit skattepengar regna över islamister som gett akademin i uppdrag att tillhandahålla en skyddad verkstad för postkolonial pseudovetenskap.

Kulturkriget har inte tagit paus, för den som till äventyrs trodde det. Tvärtom försöker just nu de debattörer som gjort det till en livsuppgift att förringa, relativisera och rentav ursäkta terrorism nu utmåla sig själva som de moraliska segrarna i sammanhanget. Parallellt med detta publiceras nu den ena texten efter den andra i vilka debattörer försöker ta politiska poäng på att beklaga sig över hur många som nu försöker ta politiska poäng på det inträffade.

Samma personer som fördömt Lars Vilks konst och visat stor sympati för de personer som velat tysta honom producerar nu högtravande drapor och tal om vikten av att stå upp för demokratin och det öppna samhället. På något sätt, försöker de antyda, bevisar inte bara gårdagens terrordåd hur rätt de haft hela tiden. Nej, framför allt visar vad som hände igår, antyder de indignerat, hur fullständigt fel deras kritiker har haft.

Vrede är inte en opassande reaktion en dag som denna. Tvärtom är vrede, givet de monumentala moraliska felinvesteringar vi sett prov på, en såväl sund som högst passande reaktion. Detta gäller, alla påståenden om motsatsen till trots, i synnerhet idag.

2017-04-05

Om vikten av att inte argumentera utifrån socialistiska premisser



Två nyheter väcker för närvarande stor vrede i breda folklager, inte minst bland svenskar med högeråsikter. Den ena av dessa är regeringens planer på att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren, den andra av dessa är avslöjandet att en muslimsk friskola låtit könsseparera sin skolbuss.

De starka reaktionerna dessa nyheter resulterat i kan vid första anblick framstå som självklara, men är i själva verket ganska problematiska. Vreden blir nämligen endast självklar för den som redan accepterat och internaliserat stora delar av det socialistiska tankegodset.

Att privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren idag inte förmånsbeskattas beror på att just denna löneförmån omfattas av undantag. Att så är fallet beror på att politikerna tidigare valt att gynna denna löneförmån framför andra löneförmåner. Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde löntagaren hade föredragit en annan löneförmån i stället.

Politikerna har med andra ord skapat ett onaturligt incitament för såväl arbetsgivare som löntagare att välja sjukvårdsförsäkringar framför andra löneförmåner. De har därmed också använt sin makt för att styra medborgarna att göra vissa val framför andra, trots att de inte har en aning om vad som är bäst för den enskilde och trots att detta är en fråga de över huvud taget inte har med att göra.

Det svenska skattesystemet är ett veritabelt lapptäcke av undantagsregler av det här slaget. Syftet med så gott som alla dessa undantag är att öka politikernas makt på medborgarnas bekostnad. Den som försvarar något av lapptäckets många undantag har därmed indirekt accepterat ett ruttet systems grundpremisser.

Den som avskyr rådande drakoniska skattetryck bör i stället (förutsatt att vederbörande är redo att acceptera skatt över huvud taget) kämpa för en låg, platt och fullständigt såväl konsumtions- som ändamålsneutral skatt. Vad en människa använder de pengar hon själv tjänat ihop till har nämligen ingen annan någonting med att göra.

Vad den segregerade skolbussen beträffar är inte problemet att elevernas föräldrar själva vill bestämma hur deras barn skall fostras, utan att könssegregationen finansieras med skattepengar. Rent generellt kan en stat inte bedöma vad som är bäst för ett givet barn bättre än dess föräldrar, och inte sällan blir det därför också ett väldigt stort ingrepp i privatlivets helgd när politiker från ett skrivbord ändå bestämmer att one size fits all.

Problemet uppstår i stället när salafister inkapabla att försörja sig själva får finansiell hjälp av staten att överföra sitt eget antisociala beteende på sina barn. Därmed skapar staten på artificiell väg starka incitament för nämnda salafister att inte anpassa sig till samhället och att inte bli självförsörjande.

Vad som kanske mer än något annat utmärker socialismen är hur den steg för steg slår sönder alla de incitament som är nödvändiga i ett civiliserat samhälle. Den naturliga återkopplingen mellan handlingar och konsekvenser försvinner. Utan att detta i regel var avsikten blir i stället resultatet inte sällan att dåliga beteenden får positiva konsekvenser, och att goda beteenden får negativa konsekvenser.

När socialisten upptäcker detta försöker han inte sällan lösa detta genom mer av samma, vilket leder till att problemen förvärras. Socialisten svarar då genom att göra ännu fler ingrepp, vilket gör att de oönskade konsekvenserna blir ännu fler, och så vidare. Resultatet blir ett artificiellt och väldigt osunt samhälle.

Det är därför viktigt att inte acceptera socialismens grundpremisser. Den som börjar försvara skatteundantag eller ropa på statlig reglering av skolbussar har inte bara irrat sig djupt in på socialismens domäner, utan dessutom gett upp försöken att hitta hem igen.

2017-04-02

Sverigedemokraterna är på väg in i värmen

Det krävs ingen särskilt raffinerad iakttagelseförmåga för att inse att det är det uråldriga spelet söndra och härska som den svenska vänstern allt sedan valet 2014 har spelat med allianspartierna.

Det går naturligtvis att påpeka hur ohederligt detta är, men faktum är att vänstern i grund och botten bara ser om sitt eget hus. Vad som är anmärkningsvärt är i stället hur allianspartierna ständigt går rakt i fällan. Efter den senaste tidens politiska slapstick från allianspartiernas sida har tre olika strategier för att bemöta regeringens skattehöjningar utkristalliserat sig.

Den första representeras av Kristdemokraterna och Moderaterna, och går ut på att försöka få riksdagen att anta en alliansbudget. Den andra representeras av Centerpartiet, och går ut på att sänka delar av regeringens budget. För den tredje strategin står Folkpartiet, som medelst hot om misstroendevotum mot bland annat finansministern hoppas göra regeringen mer foglig.

Det är lätt att känna förakt inför så velig, splittrad och tandlös opposition, men inte desto mindre är utvecklingen på många sätt revolutionerande, eftersom alla tre strategier faktiskt förutsätter Sverigedemokraternas stöd. Därmed förespråkar också samtliga allianspartier nu att med Sverigedemokraternas hjälp tvinga fram mer en mer högerinriktad politik.

Därmed har allianspartierna också fullständigt förkastat den strategi för att isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande man enades om vid mandatperiodens början. Att detta ännu inte resulterat i en annan politik är i sammanhanget på många sätt en bisak.

Den tidigare hållningen visavi Sverigedemokraterna är stendöd. Det är nu bara en tidsfråga innan den nya hållningen också resulterar i en annan politik. Att så ännu inte har skett är ett uttryck för att allianspolitikerna i allmänhet, och vissa allianspolitiker i synnerhet, nu anser sig behöva lite tid att hjälpligt försöka rädda ansiktet.

De rödgröna partierna lever således på lånad tid. De hankar sig fram, och försöker med allt mer desperata utspel bibehålla status quo, men faktum är att strategin krackelerar. Den skyddsvall man försökt bygga upp mot Sverigedemokraterna krackelerar i allt snabbare takt, och det är nu bara en tidsfråga innan den rasar.
GP1, Exp1, DN1, DN2

2017-04-01

Sveriges Television agerar spansk inkvisition



På SVT:s hemsida publicerades igår en väldigt kritisk artikel om Facebooksidan Rädda vården. I artikeln, som enligt SVT är en del av public service-jättens "granskning av anonyma Facebooksidor", blir läsaren upplyst om att Rädda vården är en "[s]krämselsida" som målar upp en "onyanserad och alarmistisk" bild av läget i den svenska sjukvården.

Artikelförfattarna noterar att de artiklar som delas på Rädda vården kommer från etablerade medier, men menar att "urvalet av nyheter är mycket hårt nischat". På detta sätt, menar man, målar Rädda vården upp en "apokalyptisk[...] stämning[...]" och "förmedlar [...] berättelsen om en landsomfattande vårdkollaps".

Som om detta inte vore nog, menar artikelförfattarna, görs detta därtill med "anonym avsändare". Att detta är problematiskt är tydligen så självklart att artikelförfattarna inte ens bryr sig om att förklara varför, men med en elevrådsordförandes grandiosa gravallvar och med en såpoperaregissörs känsla för lökig dramaturgi förklaras att man "lyckats spåra mannen som skapat och driver sidan".

Att det är undersköterskan och bloggaren Fredrik Antonsson som ligger bakom Rädda vården är dock näppeligen något revolutionerande avslöjande, särskilt inte som Antonsson redan för två månader gav en tydlig fingervisning om detta på sin egen blogg. Som tydligt framgår av SVT:s intervju med honom har han dock, av rädsla för att stöta sig med sin arbetsgivare, föredragit att inte framträda med namn på Facebooksidan.

Som många redan noterat att det högst anmärkningsvärt att SVT hänger ut Antonsson samtidigt som man värnar om efterlysta kvinnomisshandlares rätt till anonymitet, men detta är inte det mest perversa i sammanhanget. Vad som gör SVT:s agerande riktigt obehagligt är att man ser samhällskritik som någonting farligt som måste granskas.

Samma journalister som i andra sammanhang hyllar visselblåsare och med näbbar och klor försvarar meddelarfriheten, väljer här att se det som sinister och samhällsomstörtande verksamhet när en undersköterska ger sin bild av läget i vården. När journalisterna bakom artikeln enligt egen utsago ägnar sig åt granskning är det inte makten man granskar. I stället sätter man klorna i en privatperson tillika undersköterska som själv ägnat sig åt att kritisera makten.

I och med sitt agerande utmålar SVT samhällskritik som någonting subversivt. I stället för att ställa sig på visselblåsarnas sida, väljer man att hänga ut en undersköterska som kritiserat läget i vården. I stället för att granska makten väljer man att ägna sig åt att misstänkliggöra privatpersoner som, på egen hand, bildar opinion mot missförhållanden i samhället. Det hela är fullständigt perverst.

Den pissjournalistik SVT i och med sin så kallade granskning av Fredrik Antonsson gjort sig skyldiga till hör hemma i diktaturer. Vad SVT har gjort påminner ännu en gång om varför public service saknar existensberättigande och varför TV-licensen är en styggelse.

Klicka här för att avanmäla ditt TV-innehav

Läs även:
Fristad, Anybody's Place, Peter Santesson, Göran Fröjdh


Lyssna gärna också på radio bubb.las inslag om denna text

2017-03-25

Om rationalism, progressivism och sommartid

När det stora krig som inleddes 1914 till allas förvåning visade sig bli en utdragen affär, tvingades de krigförande ländernas politiker snart inledda omfattande experiment med partiell planekonomi för att kunna fortsätta det folkmord på unga män och pojkar de hade inlett.

För att kunna möjliggöra år efter år av masslakt räckte det inte med att plundra medborgarna på deras besparingar, utan politikerna ställde dessutom hela det privata näringslivet till krigsmaskineriets förfogande. Efter Versaillesfreden blev dessa planekonomiska krigsreformer till stora delar kvar, och när det första världskriget avlöstes av det andra kom marknadsekonomin att trängas tillbaka ytterligare.

Vi lever idag, mer än 100 år efter det första världskrigets utbrott, i mångt och mycket fortfarande med de "tillfälliga" avsteg från marknadsekonomin som infördes till följd av denna barbariska konflikt. Det är också värt att notera att den kommandoekonomi som då tillämpades i Tyskland var så långtgående att den utgjorde en stor inspirationskälla för en då landsflyktig rysk radikal vid namn Vladimir Iljitj Lenin.

En av den tyska generalstabens många krigsåtgärder var sommartid, någonting som infördes 1916 med syftet att spara kol. Flera andra länder, däribland såväl Sverige som kejsardömets Tysklands fiender, följde snart efter. Till skillnad från i fallet med många av de andra "tillfälliga" krigslagarna blev dock sommartiden kortvarig. Efter krigsslutet återgick man till normaltid, och i Sveriges fall blev åtgärden så impopulär att man inte ens upprepade experimentet 1917.

Efter detta dröjde det ändå till 1970-talet (i Sveriges fall, ända till 1980) innan klåfingriga politiker ännu en gång började se det som en statlig kärnuppgift att störa människors dygnsrytm. Även denna gång var det ambitionen att spara energi som åberopades, och ursprungligen var åtgärden även denna gång "tillfällig". Den här gången blev dock sommartiden permanent, trots att det råder stor osäkerhet kring huruvida åtgärden ens leder till några energibesparingar.

Fenomenet sommartid tjänar på många sätt som ett utmärkt exempel varför progressivismen och den närbesläktade rationalismen alltid leder fel. Man börjar med en idé som ser bra ut på pappret, i synnerhet som man redan från början utgår från att världen är mycket mindre komplex än den är. Man utnyttjar sedan en yttre omständighet för att genomdriva denna idé i praktiken, och man vägrar därefter att backa när de önskade resultaten uteblir.

De två årliga politiskt beslutade tidsomställningarna leder inte bara till stress och irritation. De två årliga politiskt beslutade tidsomställningarna leder inte bara till att människor försover sig eller missar viktiga tider. De två årliga politiskt beslutade tidsomställningarna leder till att människor dör. Det hela framstår dock för den rationalistiskt lagde som en bra idé på pappret, vilket för den rationalistiskt lagde också är gott nog.

Så länge vi fortsätter att ge sådana människor makt över oss, kommer sommartiden också bli kvar. Detsamma gäller naturligtvis även alla de åtskilliga betydligt mer skadliga ingrepp i vår frihet de också sett det som ett moraliskt imperativ att genomdriva.
DN1, Exp1, Ab1

2017-03-07

Om lundarektorn som missade tåget (en sedelärande berättelse om kappvänderi)

Häromdagen rörde en rektor i Lund upp en helig vrede i folkdjupet när han i en intervju med Sydsvenskan inte bara försvarade beslutet att låta två våldtäktsdömda elever gå kvar på skolan, samtidigt som deras offer undervisades på annat håll, utan dessutom gjorde detta med de mest häpnadsväckande av argument.

För det första kommenterade rektorn situationen med att "det är svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel i det här läget". För det andra hävdade han att förövarna, precis som den flicka vars tillvaro de slagit i spillror, var offer i sammanhanget. Som om inte detta var nog försvarade han därefter skolans beslut att undanhålla skolelevernas föräldrar information om vad som hade hänt.

Det hann inte gå ens ett dygn efter publicering innan beslutet var upprivet. En flodvåg av högst befogad folklig vrede fick skolförvaltningen i Lund att på rekordtid omvärdera ett beslut man tidigare funnit okontroversiellt. Anständigheten hade därmed vunnit en liten seger över den avgrundsdjupa ondskan, men inte desto mindre är vad som hände efter Sydsvenskans publicering på intet sätt oproblematiskt.

För det första kommer nu, såvida inte någon speciallösning tillämpas, andra skolpliktiga elever tvingas gå i skola tillsammans med dömda våldtäktsmän, vilket ger en fingervisning om att saken är allt annat än utagerad. För det andra är det djupt oroande att det är krävs tidningsskriverier och en folkstorm för att ett så hårresande beslut skall rivas upp.

Det hela vittnar inte bara om frånvaron av den mest grundläggande av empati och moral, utan därtill om ett skrämmande förvaltningsgodtycke. Om det ursprungliga beslutet mot all förmodan faktiskt var fattat på betydligt godare grunder än rapporteringen gav sken av, borde man också stått fast vid det. I annat fall borde det aldrig ha fattats över huvud taget.

Detta väl sagt borde ingen vara förvånad över att kommunala tjänstemän är kapabla att fatta ett så perverst beslut som detta. Under hela min skolgång genomsyrades utbildningen jag tog del av av synen på förövare som just offer. Detta har varit den officiella synen på brottslingar och andra som beter sig illa allt sedan 1968, och den marsch genom institutionerna som rabiata vänsterextremister då inledde.

Synen på förövare som offer för strukturer och kapitalet är en av postmarxismens grundpelare. Denna syn på brottslighet och våld har inte bara tolererats i Sverige, den har varit både sanktionerad och påbjuden av makten. När rektorn beskrev två våldtäktsmän som offer hade han inga skäl att misstänka att en folkstorm skulle följa på detta. Han sade bara vad professorer, generaldirektörer, politiker och andra potentater sagt före honom.

Den här gången blev det dock annorlunda. När rektorn yttrade sina famösa ord gjorde han detta strax efter att oräkneliga svenska kappor plötsligt och abrupt hade vänts efter vinden. Hade året varit 2014 hade rektorn sluppit bli korsförhörd av någon journalist. I den mån sociala medier hade fyllts av kritiska kommentar, hade dessa avfärdats som högerextremism av många av de kända och respekterade namn som, allt sedan i går, stått på kö för att fördöma honom.

2017-03-06

Om libertarianism och migration (3/3)

Den uppmärksamma läsaren har måhända noterat att någonting lyser med sin frånvaro i såväl mina två föregående inlägg som i den krönika av Johan Norberg som föranledde dem, nämligen invandringsfrågan.

Det kändes påfallande befriande att för en gångs skull kunna bemöta en text som Norbergs utan att behöva dra in denna sorgligt infekterade fråga i resonemanget, men faktum är att det vore ohederligt att inte nämna någonting om saken. Även om invandringsfrågan inte nämns i Norbergs text bottnar nämligen de åsikter som framförs i hans krönika med stor sannolikhet i debatten om denna.

Norbergs inställning behöver förmodligen ingen närmare presentation, han förespråkar helt sonika att invandringen skall släppas fullständigt fri. Denna position försvarar han med klassiskt liberala/nyliberala/libertarianska argument, och tycks därmed anse saken vara utagerad en gång för alla. För den frihetlige finns endast en godtagbar position i frågan, tycks Norberg mena, och det är den han själv förfäktar.

Denna uppfattning har de senaste åren fått så stort genomslag att mången frihetlig debattör med avvikande åsikt i frågan hållit tyst, hellre än att riskera stämplas som kättare, men faktum är att den är falsk. Den skotska upplysningens klassiska liberaler sade till exempel inte särskilt mycket om saken, men då de till skillnad från dagens debattörer inte var rationalister utan empirister skulle de knappast, hade de ombetts kommentera dagens situation, intagit några kompromisslösa dogmatiska positioner i frågan.

Vad den nyliberala skolan beträffar var dennas kanske mest kända företrädare, nämligen Milton Friedman, glasklar. Fri invandring går inte, slog Friedman fast, att kombinera med en välfärdsstat. Det bör dessutom i sammanhanget noteras att den välfärdsstat Friedman menade var oförenlig med fri invandring var den amerikanska. Vad han skulle sagt om den svenska välfärdsstaten, med dess avsevärt mer långtgående åtaganden, torde vara enkelt även för den med väldigt dålig fantasi att lista ut.

Detta är naturligtvis inte samma sak som att Friedman var kategorisk motståndare till omfattande invandring. Vad Friedman menade var att man behövde välja mellan fri invandring och en välfärdsstat. Den logiska konsekvensen av detta är att den som vill släppa invandringen fri först måste avskaffa välfärdsstaten. Försöker man göra det i motsatt ordning, menade Friedman, kommer detta leda till omfattande omfördelning och att levnadsstandarden i landet i fråga därmed sjunker.

Norberg finner heller inte stöd för sin linje i den österrikiska skolan. Friedrich Hayek kom med tiden att motsätta sig omfattande invandring, och motiverade sin vana trogen detta på empiristisk grund. När Ludwig von Mises i sitt magnum opus Human Action till synes argumenterar för öppna gränser, är det uttryckligen fri rörlighet för arbetskraft han talar om.

Vad von Mises talar om är med andra ord en situation väsensskild från dagens svenska bidragsdrivna migrationspolitik. Det är därtill värt att notera att den öppenhet han förespråkar på intet sätt gäller alla folk. I slutet av boken (som publicerades några få år efter andra världskrigets slut), nämner han närmast i föregående att:
"As conditions are today, the Americas and Australia in admitting German, Italian, and Japanese immigrants would merely open their doors to the vanguards of hostile armies."
Kort sagt, tesen att fri invandring skulle vara någonting självklart ur ett frihetligt eller nyliberalt perspektiv saknar helt enkelt grund. Den är tvärtom snarare att betrakta som både rationalistisk och progressiv, och därmed ganska svårförenlig med såväl libertarianismens som den klassiska liberalismens principer.

Uppdatering
Denna serie inlägg blev den 7 mars föremål för ett längre inslag i radio bubb.la, i vilket även en del andra aspekter av frågan diskuterades. Om du fann dessa inlägg läsvärda vill jag passa på att varmt rekommendera en genomlyssning.


Tidigare i ämnet:
Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)
Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)

2017-03-05

Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)

Vad som kanske mer än något annat utmärker libertarianismen är att den är de negativa friheternas och rättigheternas ideologi. Enligt libertarianismen är du fri att göra precis vad du vill så länge detta inte skadar någon annan, men har i gengäld inte heller rätt till någonting på någon annans bekostnad.

Detta gör libertarianismen till socialismens och de andra progressiva ideologiernas motpol. Enligt dessa ideologier är det helt i sin ordning att den enskilde förbjuds att utföra åtskilliga handlingar, även när dessa inte skadar någon annan. Däremot betonar förespråkarna för dessa ideologier mer än gärna den enskildes rätt till omfattande förmåner på andras bekostnad.

Skillnaden mellan dessa bägge synsätt kokar ned till två helt olika sätt att betrakta individen. Enligt de progressiva ideologierna är individen närmast att betrakta som en byggsten i den sociala ingenjörskonstens samhällsbygge, och behöver därför styras och formas för att passa in. Enligt libertarianismen är däremot det enda krav det omgivande samhället har rätt att ställa på den enskilde att vederbörande ej inkräktar på sina medmänniskors (negativa) fri- och rättigheter.

Därmed finns det inte någon särskild libertarianskt livsstil. Så länge en libertarian respekterar andras fria val kan vederbörande vara såväl hedonist som asket, såväl puritan som frigjord, såväl djupt religiös som ateist och såväl cannabisbrukare som absolutist. Libertarianismen kan sägas vara den ideologiska motsvarigheten till sekularismen, nämligen ett system för den enskilde att fritt få utöva sin livsstil (religion) utan diktat ovanifrån.

Inte desto mindre försöker många kombinera libertarianismen med livsstilsnormer och positiva rättigheter. De fyller libertarianismbegreppet med progressiva idéer som inte har någonting där att göra. De kräver högljutt av sina medmänniskor att dessa utan vidare och i libertarianismens namn skall ställa sig bakom ungefär samma progressiva åskådningar som just nu är på modet i offentligheten i stort.

Detta är dock helt oförenligt med libertarianismens premisser. En libertarian blir inte en sämre libertarian av att vara vegan eller nykterist. Ej heller blir en libertarian en sämre libertarian av att vara familjekonservativ, gammaltestamentlig, heteronormativ eller ens fördomsfull eller kreationist. Så länge detta är åsikter man inte försöka påtvinga andra människor är de också till 100 procent förenliga med libertarianismen.

När det offentliga Sverige för några år sedan bestämde sig för att reprisera 1970-talets vänsterradikaliseringsvansinne drogs många libertarianer med. Det gjorde mig grymt besviken, och fick mig under flera år att vända libertarianismen ryggen. Jag hittade så småningom tillbaka, men på vägen dit blev jag varse om att det är bland högerkonservativa merparten av den klassiska liberalismens försvarare återfinns idag.

Fredagens inlägg var i mångt och mycket en produkt av detta. Libertiner finner måhända sina allierade bland socialister och den progressiva och rationalistiska libertarianismen finner måhända allierade bland centerpartister. Det är emellertid inte där den som tror på utveckling underifrån och på empirismens spontana ordning bör leta.

Tidigare i ämnet:
Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)

Uppföljning i ämnet:
Om libertarianism och migration (3/3)

2017-03-03

Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)

Jag har redan i ett tidigare inlägg egentligen redan sagt det mesta jag har att säga om den alltmer förvirrade diskussion som börjat föras om konservatismen versus liberalismen. Inte desto mindre fortsätter debatten att präglas av såväl felaktigheter som okunskap, och efter att Johan Norberg i dagarna skrivit en krönika i ämnet finns det goda anledningar att återkomma till saken.

Det skall först och främst påpekas att Johan Norbergs text har flera poänger. Han redogör till exempel utmärkt för hur konservatismen, liberalismen och socialismen har förhållit sig till varandra historiskt och hur allianserna har skiftat genom åren, och hans slutkläm om den relativa konservatismens självmotsägelser är ett viktigt påpekande.

Inte desto mindre landar texten i sin helhet inte bara fel, den är dessutom ohederlig. Norberg utnyttjar det faktum att begreppet konservatism (precis som begreppet liberalism) är dåligt definierat. Han likställer den historiska konservatismen med adelns kamp för sina privilegier, och den samtida med den vänsterinriktade socialkonservatismen.

På grundval av detta låter Norberg därefter påskina att den högerinriktade liberalkonservatismen är en sunkig och frihandelsfientlig ideologi. Han utelämnar dessutom helt det faktum att konservatismens rötter återfinns i försvaret av den skotska upplysningens och den klassiska liberalismens ideal, närmare bestämt mot de idéer som utmynnade i den franska revolutionens terrorvälde.

Precis som liberalism kan beteckna allt från Adam Smith till en folkpartists korståg mot gårdsförsäljning av vin, kan konservatism beteckna allt från Edmund Burke till en sverigedemokrats välfärdsvurmande. Det råder med andra ord stor förvirring kring båda begreppen (vilket är en av anledningarna till att jag inte använder något av dem för att beskriva mig själv), men det låtsas inte Norberg om. Därefter blandar han in socialismen i ekvationen, och det hela blir snabbt ännu mer rörigt.

Socialismen är, menar Norberg, praktiskt taget besegrad. Han ignorerar därmed helt det drakoniska skattetrycket, han ignorerar förmynderiet, han ignorerar den trängda äganderätten, han ignorerar de ständigt ökande regleringarna och han ignorerar den tilltagande politiska styrningen av människors privatliv. Nej, enligt Norberg är socialismen ute ur bilden, och det är därför inte bara dags för liberaler och konservativa att gå skilda vägar. Dessutom, menar Norberg, bör liberaler och socialister nu göra gemensam sak!

Norbergs försök till analys vittnar om en grundläggande oförmåga att se varifrån hoten kommer. Den allians mellan socialister och förmenta liberaler han efterlyser är redan ett faktum, och den resulterar ständigt i nya välfärdsåtaganden, nya förbud och mer förmynderi. Inom den högerkonservatism Norberg så föraktar återfinns däremot ett starkt motstånd till detta. Vad mer är, detta beror främst inte på att denna ständigt motsätter sig alla förändringar som inte ännu inträffat (vilket Norberg antyder) utan på att dess företrädare vill se en organisk utveckling av samhället, snarare än en som påtvingas människor av politiker.

De en gång så föredömliga nyliberaler och libertarianer som utgör "Generation Norberg" har, tycks det, blivit bekväma med socialismen. De har fått högavlönade jobb, berömmelse och blivit insläppta i etablissemangsvärmen, och i ett Sverige som blivit lite mindre grått och där krogarna har öppet litet längre, tycks detta vara gott nog för dem. Socialisterna har blivit deras vänner, och de människor som inte vill hunsas av socialister deras fiender.

Mer om saken:
Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)
Om libertarianism och migration (3/3)

Relaterat:
Något om liberalismen, konservatismen och Hayek

2017-02-26

Den stora skattebluffen

När skatter och välfärd diskuteras i Sverige lyser märkligt nog så gott som alltid en ytterst central punkt med sin frånvaro. Såväl skolan, polisen som sjukvården diskuteras förvisso ofta, och inte sällan sätts dessutom kvaliteten på dessa i relation till skattetrycket, men vad så gott som aldrig påpekas är det uppenbara.

Då de svenska skatterna hör till de högsta i världen, står och faller också själva legitimitet för dessa skatter med att kvaliteten på den svenska offentliga servicen ligger i den absoluta världstoppen. Betalar man bland de högsta skatterna i världen skall den så kallade vardagsbrottsligheten bekämpas stenhårt, det skall finnas ett BB i Sollefteå, skolan skall hålla en väldigt hög kvalitet och det skall det finnas ett försvar värt namnet. Et cetera.

Så är emellertid som bekant inte fallet. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna nöja sig med en medioker välfärd. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna nöja sig med en skola som blivit ett stående skämt. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna finna sig i att varje inbrott i deras hem avskrivs direkt av polisen.

Att denna gigantiska diskrepans mellan retorik och verklighet inte leder till att politiker ständigt pressas av granskande reportrar, vittnar om en journalistisk servilitet som torde vara nästan oöverträffad i världshistorien. Att politiker, trots detta uppenbara fiasko, kan vinna val på löften om att ytterligare skattehöjningar skall leda till förbättrad välfärd, vittnar om en naivitet utan motstycke.

Att denna aspekt så sällan diskuteras är direkt ofriskt. Att detta sakförhållande inte har lett till uppror i väljarkåren vittnar om en foglighet på gränsen till både självutlåning och hjärntvätt. Att så många låter sig luras av ett gäng taffliga maktspelare, trots att det enda som krävs för att genomskåda deras lögner är att höja blicken en smula, borde göra varje tänkande människa mörkrädd.
Exp1, Exp2, DN1, GP1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.