2019-08-29

Om kattmat och socialliberala opinionstexter

Mina polarforskande Miskatonicgeologer:

Är kattmat en delikatess? Enligt en studie beställd av den reaktionära publikationen Fnordspotting anser en överväldigande majoritet av våra läsare att så ej är fallet, men inte desto mindre har vi vid återkommande tillfällen kommit på er med att, åtminstone i överförd betydelse, frossa i just kattmat. Vad som avses med detta är inte er ovana att titta på Opinion live (även om vi säkert får tillfälle att återkomma till detta), utan det faktum att så många av er gång på gång närmast köar för att hylla menlösa och urvattnade opinionstexter publicerade i kända publikationer när dessa innehåller ett kryddmått ljummen systemkritik.

Någon som återkommande blir föremål för den anemiska och vilsna delen av högerns hyllningar är en ledarskribent på Dagens Nyheter som vi kan kalla för Stig-Helmer Erikson. Erikson kan stundom, efter en lång inledning om den överhängande risken för ett nazistiskt Machtübernahme, sticka ut hakan genom att påpeka att det också är dåligt när militanta vänsteraktivister misshandlar unga liberaler. Han kan, efter att ha ägnat merparten av textmassan åt att redogöra för Hanif Balis många brott mot mänskligheten, ibland nämna något om någon uppburen vänsterpolitiker som också betett sig illa. Erikson kan, efter att ingående förklarat varför kritikerna av mångkulturalismen gör sig skyldiga till samma sak, pliktskyldigt skriva några kritiska ord om identitetspolitiken. Emellanåt kan Erikson till och med uppvisa en gnutta humor. Allt detta återfinns dock insprängt i en produktion som till allra största del består av i bästa fall helt meningslösa och i värsta fall direkt destruktiva texter.

För detta får Erikson ofta beröm av den strykrädda minimjölkshöger han själv ser som ett långt mycket större hot än vänstern. Vad mer är, detta beröm inskränker sig inte till Erikson, utan fördelas över ett stort antal liberala skribenter som har det gemensamt att de då och då i försiktiga ordalag, och först efter en lång rad förbehåll, skriver någonting självklart om uppenbara missförhållanden. Sådant beröm kan visserligen vara förståeligt, eftersom det i grund och botten är ett symptom på en befolkning så svältfödd på relevanta och icke-depraverade debattinlägg att de ivrigt kastar sig över vad som ges, men är inte desto mindre skadligt då det skänker legitimitet åt opinionsbildare som gör betydligt större skada än nytta.

Hur destruktiva opinionsbildare av denna kaliber i själva verket är, får man en fingervisning om när man läser Eriksons senaste text. Denna ligger visserligen (och dessbättre) bakom Dagens Nyheters betalvägg, men den förhandsvisning även icke-betalande läsare bjuds på räcker mer än väl för att illustrera vidden av vansinnet. Ledartexten handlar om risken för att våra grannländer inför gränskontroller mot Sverige, men när textförfattaren redogör för de anledningar de har att göra detta väljer han inte att börja med de anledningar som faktiskt har åberopats. I stället anger Erikson redan i ingressen svensk högerextremism som den primära orsaken till att våra grannländer har goda skäl att se över formerna för den nordiska passunionen.

Påståendet är naturligtvis både löjeväckande och absurt, men ger inte desto mindre en mycket värdefull inblick i hur den liberala hjärnan fungerar. Ingen socialliberal ledarskribent med självaktning skulle ens för ett ögonblick tillåta sig att leka med tanken på att man i utlandet är betydligt mer oroliga för de kriminella empatistörda psykopater som fått en fristad i Sverige, än för ett fåtal svenska högerextremister. För en liberal som med såväl puritanens blinda övertygelse som varje cell i sin kropp vet att risken för ett nazistiskt maktövertagande är akut, är blotta tanken en omöjlighet. Av precis samma anledning försitter heller aldrig en liberal ett tillfälle att inleda varje uppräkning av våldsamma extrema rörelser med högerextremister, och först därefter och i mån av utrymme och tid nämna jihadister och vänsterextremister.

Eriksons strategi tjänar dock ytterligare ett syfte. Genom att låtsas som att högerextremismen är en större anledning för våra grannländer att införa gränskontroller än de problem som faktiskt fått dem att överväga detta, kan han utmåla sig som en del av lösningen i stället för en del av problemet. Om det är högerextremismen som får Danmark att stärka gränsen mot Sverige, blir detta också ett kvitto på att Erikson haft rätt hela tiden. Om vad som får dem att vidta denna åtgärd i stället är en kriminalitet orsakad av djupt oansvarig invandringspolitik, låga straff och en både underdimensionerad och bakbunden poliskår, blir däremot detta ännu en besvärande indikation på att landets alla socialliberaler haft fel om det mesta. Att man i detta läge väljer att presentera utvecklingen som ett bevis för att man haft rätt hela tiden är inte bara skamlöst, utan framför allt ett utmärkt exempel på den historieförfalskning liberaler alltid ägnat sig åt.

2019-08-26

Lecky om whighistoria

Mina intrigerande besättningsmedlemmar och kolonisatörer på Mount Lookitthat:

Historien skrivs som bekant av segrarna, och då den segrande ideologi som begåvat oss med sekulär arvsynd, bombdåd, grova våldsbrott, stöldligor, tiggare, ljugande journalister och smygtotalitarism är liberalismen, bör följaktligen också våra historieböcker vara liberala. Om någon med goda kunskaper om hur historien skrivs, men helt utan kunskaper om liberalismen annat än att den segrat, skulle våga sig på en kvalificerad gissning om hur den liberala historieskrivningen löd, skulle vederbörande därför på goda grunder kunna anta att en sådan utgjorde en berättelse om hur ett band av heroiska liberaler mot alla odds successivt lett mänskligheten mot ständigt större triumfer. Som av en händelse är det också precis så den officiella historieskrivningen lyder, och intressant nog finns också ett begrepp för precis detta, nämligen whighistoria.

För en av de mer intressanta inblickarna i exakt hur förljugen whighistorien egentligen är, står ironiskt nog en whig. I sin bok Democracy and Liberty från 1896 redogör William Edward Hartpole Lecky (1838 - 1903) för hur liberalismen utvecklats under 1800-talet, och hur man därmed successivt närmat sig allmän rösträtt. Enligt gängse whighistoria hör detta till det mest ädla av vad liberalismen åstadkommit, men för Lecky representerar samma utveckling en tydlig och mycket olycksbådande försämring. Argumenten är såväl sakliga som övertygande, och känns i mångt och mycket igen från Erik von Kuehnelt-Leddihn, Albert Jay Nock och i viss mån även Hans-Hermann Hoppe, men blir i Leckys fall tack vare det tidiga utgivningsåret också betydligt mer profetiska. Vad som gör Lecky minst lika intressant är dock den motbild han (sannolikt oavsiktligt) erbjuder till whighistoriens berättelse om liberalismen som en obruten kedja av framsteg.

Vad Lecky i själva verket vittnar om är en serie liberala misslyckanden. Vad han redogör för är hur en liberalism som ursprungligen inte bara förespråkade elitstyre och en stark ställning för aristokratin, utan också kategoriskt motsatte sig allmän rösträtt, steg för steg tappat kontrollen. Vad han skildrar är hur en elitistisk och allt annat än egalitär liberalism till följd av misstag, falskspel och konflikträdsla gradvis tvingas göra avkall på de egna principerna, ända tills den demokrati som för de tidiga liberalerna var ett mardrömsscenario blir verklighet. Vad som drivit utvecklingen har inte varit genomtänkta reformer, utan tvärtom i många fall felbedömningar, cynism, halsbrytande korruption och klientelism värdig en bananrepublik. Bakom det progressiva slagordet Framåt! har i regel rymts en helt annan verklighet, nämligen att man gång på gång tvingats kapitulera, och därefter, närmast i syfte att rädda ansiktet, rationaliserat ett oönskat utfall men tillika fullbordat faktum som framsteg.

Intressant nog hamnar Lecky i sin skildring av utvecklingen här påfallande nära vad James Burnham beskriver i Suicide of the West. Vad de redogör för är i grund och botten samma process, fast betraktad från olika håll. Där Burnham analyserar liberalismen utifrån vad som redan hänt, siar Lecky om framtiden utifrån ett betydligt mer begränsat faktaunderlag. Där liberalismen för Burnham är någonting patologisk, utgör den för Lecky civilisationens hotade grundpelare. Perspektiven kan måhända tyckas motsägelsefulla, men i den mån så är fallet beror detta på att Lecky ser liberalismen som en konstant storhet, medan Burnham ser den som en kraft intimt sammankopplad med den negativa utveckling Lecky beskriver. Inte desto mindre redogör Lecky mycket ingående (om än indirekt) för vad Burnham uttryckligen hävdar, nämligen att liberalismen och whighistorien i mångt och mycket fungerar som ett sätt att rationalisera en oönskad utveckling.

I ljuset av detta får också liberalismens ställning som kaosideologi en naturlig förklaring. När liberalismen blir ett ramverk för att rationalisera ordningen som uppstår när den som haft vakten under lång tid undvikit varje obehaglig konfrontation genom att retirera, blir av nödvändighet också liberalismen med tiden ett försvar för kaos. Vad mer är, vad Lecky beskriver förklarar också både liberalismens neurotiska natur och aggressiviteten den uppvisar när den ifrågasätts. Liberalismen kan liknas vid ett kustsamhälle hårt drabbat av erosion. Samhället skulle visserligen kunna räddas om man byggde några vågbrytare, men detta kräver att man såväl anstränger sig som avsätter resurser för ändamålet, och viljan att resa sig från TV-sofforna saknas. Hus efter hus går därför förlorat till havet, men för varje gång detta inträffar intalar sig de kvarvarande invånarna att de fått det bättre eftersom det nu blivit närmare till stranden.

Detta ger dock inte hela bilden. Liberaler kapitulerar långt ifrån alltid, utan är tvärtom både beväpnade till tänderna och fullt kapabla att erbjuda synnerligen våldsamt motstånd. Liberaler väljer dock sina strider med omsorg. Man lämnar inte sina TV-soffor ens om det är en mycket uppskattad granne som nu står på tur att få sitt hus bortspolat av havet, men i den mån samme granne på egen hand tar sig för att bygga en vågbrytare kommer samhället instinktivt samlas för att med förenade krafter riva vad han byggt, och därefter förvisa honom redan innan höststormen hunnit göra sitt. De rationaliseringar som blivit liberal kanon är heliga, och varje tendens till ifrågasättande av dem bestraffas därför hårt. Skulle däremot någonting som fram till nu ansetts som uppbyggligt plötsligt leda till obehag och friktion, kommer snabbt en övertygelse om att man därför bör göra precis tvärtom börja vinna mark, och med tiden också bli den enda socialt acceptabla hållningen.

Lecky avslöjar dock inte bara whighistorien som den diametrala motsatsen till vad den vanligen utmålas som. Liksom många andra tidsdokument påminner Democracy and Liberty oss om att liberalismens historia är allt annat än så ädel som dess anhängare gärna vill framställa den som, och om att den ordning som råder idag var någonting de tidiga liberaler som åtnjuter hjältestatus bland samtida liberaler till varje pris ville undvika. Att vi trots detta har hamnat där vi befinner oss idag är inte resultatet av gott liberalt ledarskap och principfasthet, utan av rådvillhet, misstag och principlöshet.

2019-08-24

Den kamouflerade liberalismen

Mina tröstshoppande skuldslavar:

På den reaktionära publikationen Fnordspotting upplever vi inte sällan att våra läsare mycket uppskattande tar del av vad vi skriver, bara för att därefter i ord och handling uppvisa alla kännetecken på att ingenting ha förstått. För den som inte vandrat silfenstigarna till Moderholmen eller blivit betrodda att ta del av Destaines direktiv kan den progressiva ordningen visserligen vara svår att förstå, men att gång på gång se även vana läsare återfalla i kamp mot väderkvarnar kan emellanåt vara en något prövande erfarenhet. Nåväl, att skylla ifrån sig är den feges utväg, och den utredning som nu har tillsatts kommer sannolikt visa att vi brustit i våra rutiner. Vi ämnar dock inte passivt invänta nämnda utredning, utan kommer tvärtom redan nu tålmodigt ännu en gång förklara för er varför det är liberalismen och inte socialismen som är er huvudfiende.

Den progressiva ordningen är som tidigare påpekats inte så mycket en konspiration som resultatet av en evolutionär kamp mellan olika parasitära falanger om vad vi på denna publikation kallar för Republikens resurser. En intressant aspekt av detta är att direkt diaboliska mekanismer i många fall inte bara saknar bakomliggande onda uppsåt, utan därtill har de mest välmenande av idealister som tillskyndare. Att det i många fall är personer med en genuin vilja att göra gott som möjliggör den mest perversa politiken beror på att dessa rättfärdigar sitt handlande med idéer och föreställningar som är resultatet av åtskilliga generationer av kamp mellan olika progressiva åskådningar, av vilka de som visat sig vara ineffektiva medel att erövra statens våldsmonopol och skatteintäkter sedan lång tid tillbaka slagits ut. Vad som blivit kvar är de föreställningar som såväl visat sig vara effektiva medel att nå detta mål som kapabla att konkurrera med andra framgångsrika idétraditioner.

Annorlunda uttryckt, ineffektiva och harmlösa parasiter har antingen slagits ut eller muterats till någonting mer livskraftigt, och de som idag utgör de mest framgångsrika är därför i allra högsta grad såväl effektiva som farliga. Frånvaron av onda uppsåt bör därför inte förväxlas med frånvaron av ondska. De idealister som lyckats tillskansa sig makt har inte lyckats med detta för att de engagerat sig i tandlösa rörelser, utan för att de engagerat sig för idéer som visat sig vara ett framgångsrikt sätt att nå makten. I detta påminner de i allra högsta grad om malariaparasiten, som trots att den helt saknar onda uppsåt åsamkar oräkneliga människor stort lidande. Republiken med dess institutioner och valsystem har visat sig vara för den progressiva parasitismen vad tropiska träsk är för malariamyggan. Denna verklighet är dock inte någonting det ligger i progressivismens intresse att göra människor medvetna om, varför det naturliga urvalet har begåvat den med två effektiva försvarsmekanismer.

Den första av dessa försvarsmekanismer är att distrahera. Hur effektiv denna metod har varit blir uppenbart då man betänker att det huvudsakliga politiska debattämnet i ett land plågat av bomber, mord, islamism, våldtäkter, stöldligor och väpnade rån mot barn de senaste dagarna ännu en gång har varit vad Hanif Bali skriver på Twitter. I själva verket är dock företeelsen långt mycket mer utbredd än vad detta exempel förmår åskådliggöra. Samhällsdebatten domineras av en påstådd strukturell rasism, ett påstått systematiskt förtryck av kvinnor, hysteriska föreställningar om ett nära förestående "fascistiskt" maktövertagande och vilda konspirationsteorier om ryska påverkansoperationer, ja, kort sagt av allt utom de faktiska problemen. Vad de påstådda problem som dag efter dag blir huvudnyheter har gemensamt är att den utpekade fienden återfinns utanför etablissemanget, och vad de problem man inte diskuterar har gemensamt är att dessa är konsekvenser av den progressiva politik etablissemanget står bakom. Den som intalar sig att detta är en slump är mer än lovligt naiv.

Den andra av dessa försvarsmekanismer är att förvilla. Detta sker bland annat genom att man vilseleder allmänheten om vad höger och vänster är, genom att man säljer in en progressivism fjärran från den klassiska liberalismen med klassiskt liberala argument och genom att man utmålar motståndet mot en progressivism som för varje dag blir alltmer radikaliserad och destruktiv som ett högerextremt hot mot en stabil och oföränderlig ordning. Det sker genom att man hävdar att "den liberala demokratin" syftar till att förhindra majoriteten från att förtrycka minoriteten, när det egentliga syftet är att möjliggöra för en minoritet att förtrycka majoriteten. Det sker också genom att man felaktigt framställer liberalismen som en högerideologi, genom att man utmålar en politik som gör arbetarklassen till förlorare som socialism och genom att man framställer den sedan flera årtionden punkterade socialismen som högerns huvudfiende.

Socialismen har visserligen utgjort ett stort problem, men som ideologisk kraft dukade den under under 1980-talets nyliberala reaktion. De destruktiva strömningar som därefter kommit att prägla västvärlden har till sin natur varit liberala, och talande nog också rättfärdigats med liberala argument. De öppna gränserna, normupplösningen, hedonismen, föraktet för traditioner samt den uttalade viljan att rasera beprövade institutioner går utan vidare att spåra till den liberala föreställningsvärlden, och det är också till denna föreställningsvärld politiken har anpassats oavsett vilka partier som suttit vid makten. Vad mer är, både den socialistiska retoriken om att "de rika" skall betala och de många reflexmässiga invändningarna mot denna har effektivt tjänat till att skymma en helt annan verklighet, nämligen att "kvantitativa lättnader" har inneburit en massiv omfördelning av resurser till de rikaste, att svågerkapitalismen exploderat i omfattning och att de höga skatterna främst varit en angelägenhet för arbetar- och medelklassen.

Socialdemokratiska partier utövar visserligen alltjämt stort inflytande, men den politik de för är i allt väsentligt samma skörbjuggsliberalism som torgförs under liberala partibeteckningar. Socialdemokrater skulle visserligen inte för ett ögonblick dra sig för att både stänga gränserna och ingripa hårt mot kriminaliteten om de bedömde att detta var det effektivaste sättet att erövra makten, men så länge det är lättare att göra upp med liberaler instämmer de också mer än gärna i de liberala feberdrömmarna om det akuta hotet från rasismen och högerextremismen. Till skillnad från liberaler tror dock få socialdemokratiska tungviktare på denna retorik, utan använder den enbart som ett politiskt vapen mot högern. För övertygade liberaler är dock det kaos man skapat någonting heligt, och att så många ändå motsätter sig vad som för liberaler framstår som en paradisisk tillvaro blir för dessa därför någonting så obegripligt att man inte förmår att analysera detta annat än i termer av ett plötsligt och obegripligt utbrott av högerextremism.

Socialdemokrater är dock inte de enda socialisterna att kratta manegen för liberalismen. Vänsterpartister må älska att utmåla sig som svurna fiender till Centerpartiets agenda, men i praktiken sluter man inte desto mindre varje gång man tvingas välja upp bakom Annie Lööf. Vad mer är, genom sin beredvillighet att ständigt bekräfta de liberala vanföreställningarna om ett nära förestående Machtübernahme bidrar man också till att cementera och legitimera dessa, vilket ytterligare stärker den liberala hegemonin. Parollerna må vara marxistiska, fanorna må vara röda och klasskampsretoriken må vara högljudd, men i praktiken har man reducerats till att utgöra liberalismens nyttiga idioter.

Mot denna bakgrund avslöjar sig högerns fixering vid socialismen för vad den är, nämligen ett ödesdigert misstag. Man intalar sig att grundproblemet är att socialister har lurat skjortan av liberaler, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Att det är nyliberaler och inte socialister som sätter dagordningen blir snabbt uppenbart när man jämför den tid en hårt beskattad industriarbetare som blivit svårt sjuk får stå i vårdkö med de QE- och skattepengar som strömmar in på en svågerkapitalistisk friskole- och asylboendemagnats bankkonto. Inte desto mindre förmår de flesta inte att se slagfältet för vad det är. Socialister fortsätter att villigt agera kanonmat åt nyliberaler, och högern fortsätter den meningslösa belägringen av socialismens övergivna positioner samtidigt som man intalar sig att man vilken sekund som helst kommer få eldunderstöd av de liberaler som i själva verket ständigt skjuter en i ryggen.

Man kan här lätt ledas att tro att liberaler skrattar hela vägen till banken, men det gör de inte. Bidragssnyltare, kriminella och svågerkapitalister skrattar visserligen hela vägen till banken, men själva är liberalerna övertygade om att de bekämpar Hitler på Normandies stränder. Ingenting är med andra ord vad det synes vara, och som av en händelse passar detta också ordningens alla vinnare utmärkt.

2019-08-21

Tre reaktionärer i en båt

Mina tappra Brunnen-G-krigare som kämpar mot insektscivilisationen:

Hur känner man egentligen igen en liberal? Vad som gör frågan angelägen är inte bara det faktum att liberaler marscherar under många olika fanor, utan också den anmärkningsvärda omständigheten att många liberaler själva är helt omedvetna om att de lider av liberalism. Detta gör den till synes så oskyldiga frågeställningen betydligt mer komplex än vad den vid första anblick kan framstå som, men ett bra lackmustest lyder som följer: Liberal är den som, efter att stillatigande bevittnat en vänsterdebattör förolämpa en högerdebattör vid upprepade tillfällen, får ett utbrott när högerdebattören till slut svarar med samma mynt. Några andra klassiska symptom på liberalism är ett tvångsmässigt behov att använda ordledet höger- som ett nedsättande prefix, en tendens att sova oroligt så länge landet inte leds av en socialdemokratisk regering samt en nedärvd instinkt att släta över allt från massakrer till ett tölpaktigt beteende när den som gör sig skyldig till detta står till vänster.

Upprörda läsare hör med jämna mellanrum av sig till den reaktionära publikationen Fnordspotting med protester mot hur vi beskriver liberalismen. Att de är upprörda beror i regel dock inte på att de har några större invändningar mot vår kritik av den progressiva ordning som liberaler tillhör de mest omedgörliga av tillskyndare av, utan på att de i egenskap av klassiska liberaler har starka uppfattningar om vad som utgör äkta liberalism, och därför också tycker liberalismbegreppet är värt att kämpa för. På denna plattform hyser vi både förståelse och ett visst mått av sympati för denna inställning av den enkla anledningen att vi en gång i tiden själva har delat den. Våra besök i det drömda Kadath och högst personliga upplevelser av R'lyehs icke-euklidiska geometri har dock övertygat oss om att denna inställning är både förrädisk och farlig.

För att förstå varför kan man föreställa sig civilisationen som en båt på en stilla sjö, och den klassiska liberalismen som en naturskön strandlinje utmed övre delen av det vattendrag som avvattnar sjön i fråga. När den klassiska liberalismen var en ny idé guppade båten fridfullt i sjön, men då starka krafter vid denna tid var missnöjda med denna ordning krävdes inte mycket för att locka några av båtens passagerare att börja ro mot den natursköna strandlinje utmed vattendraget man fram till nu bara hade kunnat betrakta på avstånd. Väl framme vid vattendraget började båten driva nedströms, men då den natursköna sträckan visade sig vara längre än vad man från början hade trott oroades man inte nämnvärt av detta. Den klassiska liberalismens era skulle i själva verket visa sig bli påfallande långvarig, men med tiden började inte desto mindre landskapet att långsamt förändras samtidigt som underliga typer allt oftare kunde observeras utmed strandlinjen. Till slut tvingades man konstatera att man nu hade lämnat den natursköna sträckan bakom sig.

Idag befinner sig båten vid en strandlinje som är allt annat än naturskön. Den skira vårgrönskan har ersatts av förkolnade träd, och det från början så kristallklara vattnet har blivit både grumligt och illaluktande. Vad mer är, för varje meter man driver nedströms tilltar ett underligt ljud man sedan en tid tillbaka har kunnat höra i styrka, och ljudet i fråga påminner oroväckande mycket om det av vatten som kastar sig nedför en lång, brant, ström och stenig fors. Det är i detta läge några av båtens passagerare nostalgiskt börjar minnas det natursköna landskap man tidigare har passerat, och därför föreslår att man gör helt om och återvänder dit. Problemet är bara att denna sträcka nu befinner sig uppströms om båten. Farkosten är visserligen utrustad med åror, men den sträcka man måste ro för att kunna återvända till den natursköna strandlinjen har med tiden hunnit bli påfallande lång. Vad mer är, strömmen är strid, passagerarnas armar är svaga efter att man så länge har nöjt sig med att driva fritt, och skulle man trots detta ändå lyckas återvända skulle båten därefter direkt börja driva nedströms ännu en gång.

Annorlunda uttryckt, den som i detta läge hoppas kunna återvända till den klassiske liberalismen ägnar sig åt självbedrägeri. Båtens passagerare betalar nu priset för att man begav sig nedför vattendraget, och de enkla lösningarna lyser med sin frånvaro. Vad värre är, trots att dånet från forsen nedström nu börjar bli öronbedövande insisterar båtens liberaler inte bara på att man till varje pris måste fortsätta färden framåt, utan hävdar därtill att den som är av avvikande åsikt är en kättare med dålig värdegrund. I detta läge krävs drastiska åtgärder för att förhindra en katastrof, men som tur är rymmer båten också några klarsynta reaktionärer. Det beska piller de har att erbjuda sina medpassagerare är att träna hårt tills alla får styrkan att ro uppströms, samt att utan dröjsmål tillse att alla liberaler fysiskt avlägsnas från båten.

(Det kan här vara på sin plats att påpeka att vi med detta givetvis inte menar att båtens liberaler skall slängas till pirayorna i vattnet. Nej, med detta avses att de individer som insisterar på att båten och dess passagerare skall fortsätta mot forsen får gå i land under ordnade former. De kan till och med få behålla sina proviantransoner om de ber snällt. Reaktionärer är, alldeles oavsett vad den liberala propagandan än påstår, högst civiliserade människor.)

Nu väntar en påfrestande rodd uppströms. Efter många vedermödor siktar man återigen den nedre delen av den natursköna strandlinjen och de underliga figurer som rör sig där, men efter att ha vinkat av Jeremy Bentham instruerar båtens reaktionäre kapten sina galärvolontärer att fortsätta. Man fortsätter ro utmed hela den så förrädiskt vackra sträckan, och gör inte paus förrän man är tillbaka på den stilla sjö på vilken resan tog sin början. Väl där finner man, så nära vattendragets källa som möjligt, en hydrologisk Lagrangepunkt där strömmarna tar ut varandra. Man befinner sig nu i säkerhet, men med en så magnifik utsikt över den natursköna strandlinjen att detta inspirerar till stordåd. I den optimala position man nu befinner sig återfinns det bästa av två världar, och för att säkerställa att så förblir fallet beordrar den reaktionäre kaptenen att båten omsorgsfullt skall förtöjas (det finns trots allt ingen anledning att göra saker och ting mer komplicerade än vad de är).

Efter en längre tids välförtjänt vila börjar våra tappra reaktionärer reflektera över de ideologiska implikationerna av vad de varit med om. Skratten börjar snart eka över den stillsamma sjön, då man finner att den gemensamma upplevelsen av de före detta medpassagerare man till slut fridsamt lämnade vid strandkanten är att dessa dels kallade sig liberaler, dels under hela färden med tindrande ögon hade tröttat ut sina medpassagerare med enerverande utläggningar om att allt blev bättre ju längre nedströms man färdades. För våra reaktionärer står det med andra ord uppenbart vad liberalism är, men begreppet klassisk liberalism fortsätter inledningsvis att vålla dem viss tankemöda.

Efter att ha jämfört sina upplevelser finner man till slut att de medpassagerare som under resan nedför vattendraget envisats med att kalla sig för klassiska liberaler under de kritiska minuterna strax ovanför forsen i själva verket hade visat sig bestå av två kategorier. I den ena hade man utan att tveka gjort gemensam sak med liberalerna, och fick därför också lämna båten (om än under helt och hållet ordnade och fridsamma former). I den andra hade man dock, om än efter viss tvekan, gjort gemensam sak med reaktionärerna, och var nu att betrakta som rehabiliterade. Av detta drar våra reaktionära hjältar slutsatsen att "klassisk liberalism" är ett tämligen meningslöst begrepp i praktiken.

2019-08-19

Nyliberalen som managementkonsult

Mina fyrbenta vänner i Ulthar:

Vad kan egentligen vara mer höger än finansmarknaden? I anslutning till denna finner vi pengar, glittrande skyskrapor, exklusiva schweiziska armbandsur, skräddarsydda kostymer, lyxbilar, flygresor i business class med mera; ja, kort sagt allt som definierar en höger värd namnet. Ja, detta är som den vane läsaren måhända redan anat inte denna subversiva publikations redaktionella ståndpunkt, men så lyder inte desto mindre en utbredd uppfattning. Inte bara som en nidbild bland dem som ser sig som vänster, utan minst lika mycket som ett ideal bland dem som ser sig som höger. Vad båda sidor missar är att denna vision av personlig framgång är sprungen ur liberala ideal, och därmed i själva verket ligger betydligt närmare vad som traditionellt betraktats som en vänsterståndpunkt.

Skrapar man lite på ytan finner man dock att den i egentlig mening inte är särskilt kapitalistisk heller. Där den kapitalistiska dygden framför kanske alla andra har varit den låga tidspreferensen, utmärker sig i stället finansmarknaden för en påfallande hög sådan. Den som är aktiv på finansmarknaden förvaltar inte frukterna av sitt eget arbete, utan strävar tvärtom efter att göra snabba vinster genom handel med värdepapper i verksamheter vars funktion och långsiktiga utveckling man förhåller sig tämligen likgiltig inför. Målet är inte att skapa värde eller bygga något för framtiden, utan att tjäna pengar genom vad som ofta rör sig om helt och hållet oproduktiv symbolmanipulation.

Intimt sammankopplat med detta finner vi det faktum att näringsverksamheter allt oftare saknar tydliga ägare. Forna tiders magnater hade ofta både förmågan och viljan att anlägga långsiktiga perspektiv på verksamheten, men i takt med att dessa trängts ut av spar- och pensionsfonder har perspektiven förändrats. Aktiemajoriteten i större företag är idag ofta uppdelad mellan ett flertal större fonder som i sin tur saknar enskilda majoritetsägare, och för vilka aktieinnehavet i det aktuella företaget är en investering i mängden. Ägandet blir därför opersonligt och uppdelat på ett stort antal aktörer, av vilka inga har några känslomässiga band till verksamheten, av vilka många planerar att sälja sitt innehav inom kort och bland vilka ingen konsensus om hur verksamheten skall utvecklas framöver råder. Företagets funktion blir i detta läge att tillhandahålla kortsiktiga vinster, och för att åstadkomma detta tillsätts en ledning bestående av personer som visserligen bedöms vara kvalificerade för uppgiften, men som själva i regel också saknar djupare koppling till företaget.

Detta får två anmärkningsvärda konsekvenser. För det första kommer företaget i betydligt högre grad än på magnaternas tid drivas med främst kortsiktiga intressen för ögonen, och då detta i tilltagande utsträckning också blivit det normala sättet att driva företag på dämpar denna utveckling det risktagande och den innovationslusta som legat till grund för kapitalismens stora framgångshistorier. För det andra leds nu företaget av personer utan djupare vare sig känslomässiga eller finansiella band till det, samtidigt som de många delägarna varken har möjligheter, tid eller samordningsförmåga att kontrollera att ledningen gör ett bra jobb. Då samma sak också gäller de flesta andra större företag, får den klick ur vilken styrelseledamöter och verkställande direktörer rekryteras nu väldigt stor makt över hela samhället, samtidigt som insynen och möjligheterna att hålla dem ansvariga för sina beslut i praktiken är påfallande små.

Vad som gör detta intressant är att den samhällsklass vi precis har beskrivit har uppenbara likheter med den James Burnham i en bok publicerad 1941 kallade för the managers, och vilka han menade snart skulle bli den nya härskarklassen. Burnham förutspådde att detta skulle ske genom att produktionsmedlen antingen förstatligades eller reglerades så till den grad att den faktiska kontrollen över dem inte längre låg hos ägarna (någonting han såg tecken på inte bara i Sovjetunionen och Tyskland, utan också i Franklin D. Roosevelts USA). Alla försök att realisera den socialistiska visionen om fabriker drivna av arbetarna själva var dock enligt honom dömda att misslyckas, varför staten skulle behöva utse särskilda teknokrater att leda de företag man nu direkt eller indirekt hade övertagit kontrollen över. Då dessa teknokrater därmed också skulle kontrollera produktionsmedlen, var det därför enligt Burnham också ofrånkomligt att de skulle bli den nya härskarklassen.

Under årtiondena som följde skulle hans förutsägelser komma att infrias med nästan kuslig precision. Staten växte sig större än någonsin, hela sektorer av näringslivet förstatligades och regleringsbördan ökade lavinartat, samtidigt som the managers ständigt blev mäktigare. På en avgörande punkt skulle dock förutsägelserna visa sig vara baserade på ett felaktigt antagande. Burnham var (sannolikt som en följd av de många tyska framgångarna, och eventuellt också den egna bakgrunden som trotskist) övertygad om att det planekomiska manager-samhället skulle visa sig vara en mer effektiv och framgångsrik ordning än kapitalismen, men verkligheten talade ett annat språk. Planekonomin och centralstyrningen hade visserligen visat sig kunna erbjuda stora fördelar på kort sikt, men i längden blev konsekvensen stagnation och en oförmåga att hålla folket på gott humör. När 1970-talet närmade sig sitt slut hade detta också blivit synnerligen märkbart.

När vad vi på den reaktionära plattformen Fnordspotting insisterar på att benämna och analysera i termer av den nyliberala reaktionen inträffade under 1980-talet kom därför också Burnhams alla förutsägelser till synes på skam. Skatter sänktes, statliga företag privatiserades och avregleringarna stod som spön i backen. När yuppien gjorde entré fick han inte bara den statligt anställde managern att framstå som en relik från det förflutna, utan också som någonting pinsamt, patetiskt och tragikomiskt. Annorlunda uttryckt, Burnhams förutsägelser tycktes inte längre hålla måttet, och i den mån han tidigare haft rätt stod nu en ny era för dörren.

Allt var dock inte vad det syntes vara. Yuppien var sällan en kapitalist i traditionell mening, utan en värdepappershandlare, ett "styrelseproffs" eller en medlem av den snabbt växande skara som kunde stoltsera med den i sammanhanget så talande titeln "managementkonsult". Finansdistriktens yuppies må ha framstått som någonting nytt och fräscht, men var i själva verket ofta bara managers som, efter att ha återuppfunnit sig själva, nu var tillbaka i ny skepnad. Man hade nya uppdragsgivare, man hade en ny framtoning, man hade ett nytt självförtroende och man hade nya lösningar som fungerade bättre än de gamla, men man var fortfarande the managers och man arbetade fortfarande med att administrera det man inte själv ägde eller hade några djupare band till.

Med åren har näringslivets managers kommit att överge sin valpiga yuppieframtoning, men den roll man spelar har inte förändrats nämnvärt. Inom ramen för den den nygamla progressiva ordning som utkristalliserat sig efter den nyliberala reaktionen finns också många offentliganställda managers, men även om friktion mellan de båda falanger av managers som avlönas av staten respektive näringslivet ibland uppstår, kommer man i praktiken oftast bra överens. Nya regleringar tenderar trots allt att skydda näringslivets tungviktare från ovälkommen konkurrens, och vad skattehöjningar beträffar är man som "styrelseproffs" i regel ändå beviljad undantag från dem. Vad mer är, när det är dags för statligt anställda managers att festa upp skattebetalarnas pengar står kusinerna inom näringslivet mer än gärna till tjänst.

James Burnhams förutsägelse har med andra ord visat sig vara klarsynt nog att överleva även hans till synes så fundamentala felaktiga antagande. När spelplanen under 1980-talet förändrades drastiskt fick the managers visserligen anpassa sig, men trots att denna process i många fall innebar att en äldre generation managers slogs ut, stod en ny och mer innovativ generation redo att axla företrädarnas mantlar. Nyliberaler må ha förväxlat utvecklingen med en renässans för den klassiska liberalismen, men den managerordning Burnham 1941 såg växa fram har visat sig vara här för att stanna.

2019-08-17

Den kursiverade rasismen

Mina iscitadellskamrater, gyllene plutokrater och ränksmidande stjärnflygare:

På den reaktionära plattformen Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att begreppet "rasism" är mycket förrädiskt, och följaktligen i möjligaste mån bör undvikas. Rasism kan visserligen vara någonting i allra högsta grad verkligt, men den rasism du hör talas om till vardags är som vi snart skall se ofta någonting helt annat än vad den utges för att vara. I den text du just nu läser kommer vi inte desto mindre att vid upprepade tillfällen flagrant bryta mot vår princip att undvika detta ord och avledningar därav, och trots att våra syften är vällovliga väljer vi att markera där så har skett medelst kursivering.

I förra veckan fick en icke-dödlig skottlossning i Norge en långt mycket mer framskjuten position i det svenska nyhetsflödet än vad ett avvärjt terrordåd i Östersund skulle komma att få några dagar senare. Här invänder måhända någon att detta var motiverat, eftersom den norske gärningsmannen samma dag som skottlossningen inträffade även gjort sig skyldig till mord på sin styvsyster. Detta mord skulle dock, om det hade varit en isolerad företeelse, av svenska journalister bedömts ha så lågt nyhetsvärde att det som mest resulterat i en kort TT-notis. Att många hade kunnat bli dödade i skottlossningen senare samma tag ger naturligtvis händelserna ytterligare nyhetsvärde, men samma sak kan sägas om vad som hände i Östersund. Att det inhemska dramat trots detta inte kom i närheten av att ge upphov till så många krigsrubriker eller fördömanden som det utländska har dock en enkel förklaring, nämligen att någon som likt den man som greps i Östersund bedöms ha ett islamistiskt uppsåt anses vara betydligt mindre klandervärd än den som likt den norske gärningsmannen bedöms ha ett rasistiskt sådant.

Vad som gör detta intressant är vad det säger oss den progressiva synen på rasism. För den progressive är rasism någonting både oönskvärt och förkastligt, men för den progressive är rasism också någonting mycket mer metafysiskt. Rasism är vad som gör den norske gärningsmannens mord på sin styvsyster till en bisak. Rasism är vad som ger en tilltänkt massaker på muslimer i Norge större nyhetsvärde än en tilltänkt massaker på jämtlänningar. Rasism är vad som gör en nedbränd moské till en huvudnyhet och en nedbränd kyrka till en lokalnyhet. Rasism är också vad som skiljer en en vulgär provokation i form av en Muhammedkarikatyr från angelägen konst i form av utställningen Ecce Homo. Protester på temat att en avog eller fientlig inställning till en religion inte kan betraktas som rasism är i sammanhanget fullständigt irrelevanta, då synen på rasism som redan påpekats till sin natur är metafysisk, och därför också okänslig för invändningar av detta slag.

I det aktuella sammanhanget betyder detta att ett rasistiskt motiv anses utgöra en försvårande omständighet. Inte en försvårande omständighet som i, säg, någonting som gör dådet 20 procent värre, utan en försvårade omständighet som gör dådet flera gånger så diaboliskt. Att många människor utan vidare accepterar detta som någonting självklart gör det dock inte till en självklarhet. Tvärtom, denna syn på saken har inte ens ett sekel på nacken, och att den trots detta tas för självklar av så många idag är ett mycket belysande exempel på hur snabbt och effektivt även stater som berömmer sig för att vara demokratiska kan indoktrinera sina medborgare, och hur man på detta sätt lyckats åstadkomma ett klimat där ett radikalt och i allra högsta grad ideologiskt perspektiv kan framställas som helt och hållet neutralt och allmängiltigt.

I själva verket är dock det rasistiska motivets ställning som en synnerligen försvårande omständighet i brottsmål högst underlig av flera skäl. Fokuset på just detta motiv är ytterst godtyckligt, och hade precis lika väl kunnat bestå i ett motsvarande fokus på brottslighet motiverad av till exempel religiös extremism. Den vikt man lägger vid huruvida motivet är rasistiskt eller ej är inte bara stor, utan därtill så exceptionellt stor att förekomsten av detta motiv i många fall blir vad som skiljer ett brott från en helt och hållet laglig handling. Vad mer är, när allt fler traumatiska brott drabbar bland annat barn och pensionärer samtidigt som andra grupper är kraftigt överrepresenterade i brottslighet, tillfogas ytterligare dimensioner till frågan om vilka omständigheter som bör ses som försvårande respektive förmildrande. Minst lika intressant är också det faktum att många brott med hatiska och etniska förtecken begås utan att vare sig rättsväsendet eller media uppmärksammar detta, då rasism är någonting som inte kan drabba alla.

För den högst exceptionella ställning rasismen idag åtnjuter jämfört med andra motiv och föreställningar kan man varken finna stöd i logiken, upplysningen, vetenskapen, rättvisetänkandet, färgblindheten eller det sunda förnuftet. En sådan ordning är tvärtom nyckfull, ängslig och ett flagrant avsteg från den på pappret så centrala principen om likhet inför lagen. För en sådan ordning kan man däremot finna stöd i den hårdföra protestantism som progressiva intalar sig att de sedan länge övergivit, men i själva verket är de mest radikaliserade av arvtagare till. I samma ögonblick som man börjar analysera den progressiva synen på rasism i termer av västerländsk arvsynd lättar som genom ett trollslag också dimmorna, och den kompromisslöse puritanens föreställningsvärld avslöjas för precis vad den är.

Det finns dock en annan aspekt av saken som är minst lika viktig. Ju mer man kan utmåla rasismen som ett allvarligt problem, desto mer framgångsrikt kan man i praktiken också framställa kritik mot samhällets makthavare som någonting suspekt. Den progressiva ordningen är inte så mycket en konspiration som resultatet av en långvarig kraftmätning mellan olika falanger om makten över statens skatteintäkter och våldsmonopol. I denna kamp har med tiden mången falang slagits ut, och de som överlevt har gjort detta genom att ständigt utveckla nya vapen för att kunna bekämpa sina rivaler. Resultatet har blivit en hierarki dominerad av en fräsande best med röda ögon, pansar, huggtänder, vassa klor och rikligt med hullingar. Att en sådan best också vet att framgångsrikt försvara sig bör inte förvåna någon.

2019-08-12

New York Times äntrar arenan

Mina skuggor och vorloner:

Sveriges progressiva intelligentsia befinner sig i extas. På de hårt ansatta glorifierade elevråd som i dagligt tal kallas för socialliberala ledarredaktioner har man sedan länge tvingats framhärda sina dagar under ständig belägring från Hanif Balis svans, men i dagarna ankom förstärkningar i form av eldunderstöd från den allra ädlaste av progressiva riddarordnar. Sprickfärdiga av stolthet kunde gräddan av svenska progressiva konstatera att de, i den uråldriga kamp mot ondskan som är deras lott i livet, nu åtnjöt stöd från ingen mindre än den Den grå damen. Med detta avses inte det spöke som varje slott med självaktning rymmer bland sina inventarier, nej, med detta avses den publikation det är varje chefredaktör på Dagens Nyheters huvudsakliga arbetsuppgift att ständigt apa efter – kort sagt, med detta avses The New York Times.

I en artikel med den ödesmättade rubriken "The Global Machine Behind the Rise of Far-Right Nationalism" ger en grävande journalist vid namn Jo Becker sin syn på läget i Sverige. Artikelförfattarens ambition är att erbjuda den kosmopolitiske dollarmångmiljonär på Manhattan som älskar TED Talks till döds ett alternativ till den mindre positiva Sverigebild som blivit resultatet av de enträgna humanitära stormaktsambitionerna, men i sin iver att göra detta lyckas Becker ironiskt nog i stället framställa Sverige som en nazistisk dystopi. Genom olycksbådande implikationer, genom att helt utelämna vad som motsäger hennes tes, genom att ge öst- och västkustläsarna precis de rätta associationerna till Trump och genom att återge alltifrån lösa rykten och grova överdrifter till halvsanningar och rena lögner, skapar Becker en bild av Sverige som ett land helt i den ryskorkestrerade Högerextrema™ propagandans våld.

Vad som gör den svenska progressiva intelligentsians reaktion på artikeln intressant är det faktum att den inte innehåller någonting nytt. Texten är (med några undantag) en lång och tendentiös sammanställning av det mest sensationalistiska, alarmistiska, hårdvinklade och hysteriska som publicerats i svenska medier på temat. Denna information presenteras dock utan den kontext som för en svensk läsare är en omistlig del av helhetsbilden. Ej heller framgår att många av de tolkningar som presenteras som fakta fått utstå hård kritik, inte hållit måttet eller i vissa fall också visat sig vara direkt osanna. Med andra ord tillför artikeln inte den svenske läsaren någonting, annat än möjligtvis en inblick i New York Times metoder.

Inte desto mindre är stämningen bland svenska progressiva nu euforisk. Att vad som står i artikeln blott är ett kollage, sammanställt av någon som alldeles uppenbart saknar djupare kunskaper om Sverige, förhindrar inte att texten nu framställs som både mästerlig, grävande och revolutionär. Anledningarna till att man dels reagerar på detta sätt, dels nu arbetar på högtravande opinionstexter med arbetstitlar som Jo Becker – en skarpsynt betraktare med utifrånperspektiv som hjälper oss förstå den svenska Högerextremismen™, är två till antalet.

För det första bekräftar Becker vad man själv alltid vetat, nämligen att invandringen till Sverige egentligen är en succé, men att Högerextremister™ lurat i människor något annat, och att de många misslyckade försöken att förmedla detta till allmänheten måste vara resultatet av en konspiration. För det andra fyller New York Times i progressiva kretsar rollen som den server som distribuerar ut nya firmwareuppdateringar till köttrymdens enheter. Denna så omhuldade tidnings så tydliga ställningstagande för den grovt retuscherade Sverigebild man själv så idogt arbetat för att sprida över världen, får nu därför mången progressiv opinionsbildare och journalist att känna sig som hunden som precis fått en jätteklapp på huvudet.

Det är mot denna bakgrund man inom det svenska etablissemanget nu med tindrande ögon hyllar New York Times inhopp i debatten som ett utslag av stor journalistik, och det är mot denna bakgrund man samtidigt fullständigt ignorerar de betydligt mer insatta analyser som samtidigt produceras i våra grannländer. Att det i artikeln talas om "ekokammare" fås i sammanhanget ses som ett utslag av stor humor.

2019-08-10

Morgan Johansson versus Polen

Vänner, fiender, hamnskiftare och tralfamadorianer:

Redaktionen för den subversiva publikationen Fnordspotting har nyligen nåtts av oroväckande uppgifter om en attack mot Polen. Tvärtemot vad den som regelbundet läser socialliberala ledarsidor här kan ledas att tro är dock inte detta resultatet av att Adolf Hitler återvänt till jordelivet. Ej heller bör det faktum att härföraren är en man vars läppar aldrig har sett ett leende tolkas som att Ian Douglas Smith beordrat Selous Scouts att iscensätta Polens femte delning. Nej, den senaste i raden att attackera de redan hårt prövade polackerna är i stället den såväl belevade som karismatiske vivören, levnadskonstnären, humoristen och framför allt store tänkaren Morgan Johansson.

Den johanssonska attacken kom i form av en replik till en polsk ledamot av EU-parlamentet. I denna finner man, efter ett längre passionerat försvar av Sverigebilden, en uppmaning till EU-parlamentarikern i fråga att ligga lågt med kritiken tills hon gjort något åt de många polska stöldligor som härjar i Sverige. Häri finner vi ett mycket belysande exempel på den flexibilitet progressivismen uppvisar i mötet med de oönskade konsekvenserna av progressiv politik. Hade samma svepande uttalande om polacker och deras kriminalitet yttrats av till exempel Jimmie Åkesson, hade detta naturligtvis direkt fördömts som kollektivt skuldbeläggande av en underordnad grupp. Nu var det dock den charmante, vältalige och framför allt så uppenbart genuint välmenande politikern Morgan Johansson som sade detta, varför uttalandet i stället har hyllats från progressivt håll.

(Här kan det vara värt att pausa för ett ögonblick och fråga sig vad Morgan Johansson egentligen gör en vacker sommardag. Sitter han i ett rum med neddragna persienner och läser en förbittrad socialdemokratisk ledartext, samtidigt som han snörper på munnen? Ältar han månne alla de oförrätter han fick utstå under 90-talets kattslagsmål inom SSU? Nöjer han sig måhända med att trumpet sitta i ett hörn och muttra om de åtta långa åren i opposition? Sparar han kanske el åt hushållet genom att fungera som luftkonditioneringsaggregat? Eller hoppas han bara att semestern snart skall vara över, så att han får återvända till sitt grå kontor och förlusta sig genom att vända papper samt långsamt suga livslusten ur sina underordnade? Detta är, dessvärre, frågor vi sannolikt aldrig kommer få något svar på.)

Hur som helst, de många ryggdunkningar Morgan Johansson nu inkasserar kan bara lura den som faktiskt vill bli lurad. Att gräddan av progressiva kulturkrigare hyllar Johanssons utspel som "elegant" förändrar nämligen inte det faktum att det är genom svenska politikers beslut som Sverige blivit till ett smörgåsbord för kriminella, och att det är mycket lite polska folkvalda (oavsett i vilken församling de sitter) kan göra åt detta. Omständigheter som dessa spelar emellertid i praktiken ingen större roll, då man inom den progressiva eliten i sammanhang som dessa mer än gärna vill bli lurade av dålig retorik som bekräftar den egna världsbilden. Eller...?

Sanningen är i själva verket att situationen är betydligt mer komplicerad än så, vilket man snabbt blir varse när man leker med tanken på hur enkelt de polska politikerna skulle kunna gå den store retorikern Johansson till mötes. Ett första steg skulle kunna vara att låta den polska tullen nitiskt genomsöka de inkommande lastbilar fullastade med stöldgods som kollegorna i Sverige totalt saknar befogenheter att ingripa mot. Utöver detta skulle den polska polisen naturligtvis behöva bedriva omfattande spaningsarbete riktat mot de stöldligor vilkas brott kollegorna i Sverige varken har resurser att förhindra eller utreda, i syfte att samla de bevis som krävs för att binda de skyldiga vid brott begångna utanför den egna jurisdiktionen. Är polackerna riktigt effektiva kan de också återinföra gränskontroller för personer som vill resa ut ur landet, för att på så sätt förhindra att återfallsförbrytare ges möjlighet att ta sig till Sverige.

En sådan ordning kan måhända förefalla orimlig för en simpel lekman, men inom det progressiva etablissemanget har man de expertkunskaper som krävs för att se den för vad den egentligen är. Vad Morgan Johansson förordar är som vi sett i själva verket en "elegant" lösning på problemet, och den som inte förmår se detta bör heller inte störa makthavarna genom att uttala sig i frågan.

2019-08-07

Om fackföreningar och skivat bröd

Är fackföreningar som vissa hävdar någonting dåligt, eller som andra hävdar det bästa som hänt sedan skivat bröd? Frågan är mer intrikat än vad man kan tro, och då inte bara för att färdigskivat bröd i allmänhet och färdigskivad formfranska i synnerhet är en styggelse som inte har någonting i ett civiliserat samhället att göra, utan framför allt för att den (som det brukar heta i ljumt systemkritiska texter) polariserade debatten om fackföreningar som så mycket annat dessa dagar förs utifrån felaktiga uppfattningar om sakernas tillstånd.

Vi på den reaktionära plattformen Fnordspotting finner inte bara felaktiga uppfattningar av detta slag otillfredsställande, utan önskar framför allt tillhandahålla våra läsare de nycklar som gör en djupare förståelse möjlig. Detta kan göras på många sätt, men då vi på denna plattform har en förkärlek för såväl det bombastiska som det historiskt belastade väljer vi, likt någon med en tendens att skriva väldigt långa meningar kryddade med alltför många bisatser, att ta dialektiken till hjälp. Annorlunda uttryckt, vi söker en tes och en antites ur vilka vi kan forma en syntes, som erbjuder en djupare förståelse av begreppet fackförening än vad den sedvanliga pajkastningen mellan Annie Lööf-adepter som förläst sig på Atlas Shrugged och förgrämda r-misshandlande Malmösossar med mustasch gör. Nämnda pajkastning kommer inte desto mindre visa sig användbar i sammanhanget, då den ironiskt nog erbjuder oss precis de byggstenar vi behöver för att lyckas med detta.

Tesen hämtar vi från den mustaschprydde förgrämde Malmösossen som, utöver att aggressivt harkla fram sina r, hävdar att facket skyddar arbetaren från att sugas ut av elaka kapitalister. Antitesen hämtar vi från den Ayn Rand-läsande Annie Lööf-adepten, som i stället hävdar att fackets verksamhet utgör en grov inskränkning av företagarens äganderätt. Även om det finns korn av sanning i såväl tes som antites, röjer de båda utsagorna som vi snart skall se framför allt våra högt ärade debattörers oförmåga till djupare analys. Vår syntes grundar sig nämligen i det faktum att arbete ur kapitalistiskt hänseende inte bara är en begränsad resurs, utan kanske också den främsta av begränsade resurser. Att organisationer bildas för att tillvarata säljarna av denna begränsade resurs intressen, blir därmed också fullt förenligt med kapitalismens principer. Kort sagt, i en marknadsekonomi blir fackförbundet en stor och mäktig kapitalistisk intresseorganisation bland andra. Att företagare trots detta sällan uppskattar dem är i grund och botten inte konstigare än att man på ett företags inköpsavdelning hoppas kunna förhandla fram ett så lågt pris som möjligt, samtidigt som man på motpartens försäljningsavdelning hoppas kunna sälja till ett så högt pris som möjligt.

Är då dagens fackföreningar att betrakta som en god kraft i samhället? Vi som tillhandahåller dessa subversiva texter finner det närmast deprimerande att en del av våra läsare uppenbarligen är så svaga i tron att vi behöver besvara denna fråga. Svaret är givetvis nej, men inte av de orsaker CUF:aren med Atlas Shrugged under ena armen och The Fountainhead under den andra robotiskt rabblar upp. (Nämnde jag förresten att vår vän CUF:aren har någonting påfallande frireligiöst i blicken? Och har ni förresten ens läst The Fountainhead?! Även om man bortser från det sedvanliga persongalleriet av rigida kylskåpspersonligheter och masochister är den en enda lång stridsskrift för modernistisk arkitektur, för Guds skull!) Att lagstiftningen starkt snedvrider kampen mellan företag och fackförbund till fackförbundets fördel är förvisso djupt problematiskt ur kapitalistisk synvinkel, men även i den mån detta länge var det stora problemet är idag så inte längre fallet. Den egentliga orsaken till att både de CUF:are och förgrämda Malmösossar vi alla givetvis högaktar har fel har vi ännu inte berört i denna text, då orsaken i fråga inte står att finna i vare sig nidbilden av eller den idealiserade berättelsen om fackföreningen. För att förstå varför dagens fackföreningar utgör en destruktiv kraft, måste vi i stället bege oss ut på en resa genom både tid och rum.

Under det tidiga 1980-talet fick en varvsarbetare vid namn Lech Wałęsa marken att gunga under det polska kommunistpartiet. Till hans viktigare metoder hörde vilda strejker, och intressant nog sammanföll syftet med dessa strejker med anledningen till att de var just vilda och inte sanktionerade av facket, nämligen att man hoppades erövra rätten att bilda fria fackföreningar. De östeuropeiska fackföreningarna var vid denna tid statliga, och då vad som låg i statens intresse tenderade att stå i motsatsförhållande till vad som låg i arbetarnas, sammanföll sällan ej heller vad som låg i fackföreningens intresse med vad som låg i arbetarens. I stället tenderade fackföreningarnas agenda att sammanfalla med maktens och etablissemangets, och i den mån du tycker detta låter välbekant är det inte någon slump.

Invandringen medför, ljög en facklig tankesmedja för några år sedan, en samhällsekonomisk vinst motsvarande 65 miljarder kronor årligen. Den ansvarslösa, kostsamma och framför allt destruktiva invandringspolitiken kan ge Sverige "en superekonomi", ljög LO-ordföranden samma år. De krafter som motsätter sig den förda invandringspolitiken utgör arbetarklassens svurna fiender, ljög samme LO-ordförande några år senare. Listan över liknande utspel kan göras närmast oändlig, men vad exemplen visar är att fackförbunden tydligt tar ställning för en politik som aktivt missgynnar de egna medlemmarna, men som däremot gynnar makten, etablissemanget, svågerkapitalister samt den snabbt växande grupp invånare som utan att själv bidra lever gott på de skattepengar de fackanslutna är med och betalar in.

Kort sagt, LO med flera fyller idag precis samma funktion i Sverige som de statliga fackföreningarna gjorde i Polen 1980. Den som finner rådande ordning osmaklig bör fokusera på detta, i stället för att alienera potentiella allierade genom att torgföra samma trötta pseudokapitalistiska retorik som allvetande tonåriga CUF:are brukar agera valarbetare åt Socialdemokraterna genom att skrika ur sig i fora à la SVT Opinion.

2019-08-03

Den modernistiska arkitekturens anatomi

En av den svenska arkitektkårens överstepräster väckte i dagarna viss uppmärksamhet i samband med att han liknade den obildade pöbel som inte förmår uppskatta de lådor i glas, stål och betong hans skrå smyckar landet med vid rasister. Här på den reaktionära plattformen Fnordspotting både uppskattar och delar vi som bekant den folkbildande ambitionen, men som den vane läsaren sannolikt redan förutspått sammanfaller vår analys inte fullt ut med den som arkitekten Sandell erbjuder. Vår uppfattning är att Sandells perspektiv är otillräckligt, och därför tarvar en komplettering i form av en evolansk-moldbugiansk-žižeksk analys av den arkitektoniska utvecklingen genom historien.

Att välja startpunkt för en sådan är förknippat med viss vånda, men efter moget övervägande har vi valt att låta vår analys ta sin början i gotiken. Anledningarna till detta är flera, men av dessa är den i särklass viktigaste att stilen i fråga på många sätt utgör en manifestation av den renläriga högerhållningen. I gotiken finner vi den seriositet, den spiritualitet och den transcendens som förkroppsligar det lyckade mötet mellan präst- och krigarkasternas ideal. Stilen inbjuder till hjältedåd, vördnad och eftertanke, och det tidlösa anslaget upphör aldrig att påminna oss om att en mer civiliserad ordning, där kaos till skillnad från idag inte är föremål för elitens aktning, är möjlig.

Redan i barocken finner vi dock tydliga spår av dekadens. För det tränade ögat avslöjar stilens formspråk direkt att krigarkasten nu börjar bli oroväckande inavlad till följd av upprepade kusingiften, och när barocken övergår i rokoko blir det uppenbart att situationen har förvärrats ytterligare. Den tid som läggs på att välja peruker och att anlägga mullbärsodlingar börjar nu utgöra ett regelrätt hot mot rikets säkerhet, och vad hovintrigerna beträffar har dessa urartat till någonting som får även såpoperan att framstå som en socialrealistisk verklighetsskildring i jämförelse. Dekadensen är i detta skede omöjlig att förneka, och tangentens riktning är plågsamt tydlig.

Nyklassicismen och nationalromantiken uppvisar en dubbelnatur, där man på samma gång söker sig både bakåt och framåt, men i och med genomslaget för art nouveau finner vi att de sista spåren av krigarkasten har försvunnit. De hus som nu byggs är mycket attraktiva, men inte desto mindre finner man i de mjuka linjerna och det lekfulla formspråket krämardekadensens alla kännetecken. Att byggnaderna är vackra förmår inte dölja att anslaget är oroväckande juvenilt, att banden till det förflutna är kapade och att man inte längre förmår kontrollera utvecklingen.

Vad detta rent konkret innebär får vi den första föraningen om när art nouveau övergår i art déco. Även nu är vad som byggs mycket vackert, inte sällan till och med estetiskt fulländat, men det bildspråk som gör sig gällande avslöjar att någonting håller på att förändras radikalt. Vad vi kan skönja är de första spåren av vad James Burnham kallade The Managerial Revolution, en utveckling där makten över samhället förflyttas från bourgeoisien till en grupp ansiktslösa teknokrater med den sinistra benämningen the managers. De många eleganta byggnader och andra anläggningar som uppförs kan lätt ge intrycket av att utvecklingen är av godo, men i de alltmer totalitära formerna är det också någonting som både skaver och förebådar vad som komma skall.

Vad som väntar runt hörnet är brutalismen. I de själsdödande vederstyggelser av betong och asbest som nu anläggs tror sig universitetsutbildade rationalister bygga himmelriket på jorden, en övertygelse som inte låter sig ruckas av den i sammanhanget något besvärande omständigheten att vad som tar form är så omänskligt att ingen av litteraturens dystopier kan mäta sig med det. De arkitektoniska uttrycken utgör dock bara toppen av ett isberg. Samma utveckling genomsyrar alla aspekter av samhället; Burnhams förutsägelser infrias på punkt efter punkt och utvecklingen synes vara omöjlig att stoppa. Det är emellertid nu historien tar en oväntad vändning.

När Margaret Thatcher och Ronald Reagan äntrar scenen kommer Burnhams förutsägelser plötsligt alltmer på skam. Likt när en förinspelad Hari Seldon till publikens fasa börjar svamla osammanhängande om självständiga köpmän samtidigt som Terminus är på väg att falla till The Mule, uppstår här (åtminstone till synes) en abrupt diskrepans mellan förutsägelse och verklighet, i form av vad vi på denna plattform kallar för den nyliberala reaktionen. Arkitekturens svårartade degenerering har visat sig vara ett symptom på någonting mycket mer grundläggande, nämligen att den manageriella socialismen blivit systemhotande. I ett försök att rädda vad som räddas kan, kastas därför nu brutalismen tillsammans med en olönsam brittisk kolindustri, de solpaneler Jimmy Carter installerade på Vita husets tak samt Rudolf Meidners löntagarfonder på historiens sophög.

Till skillnad från vad de flesta tror innebar detta dock inte att dekadensen besegrades, utan att den gick under jorden. Rent arkitektoniskt fick detta till följd att brutalismen fick stryka på foten för den samtida modernismen, i ett försök att fortsätta avhumaniseringen av det offentliga rummet i lönndom. Metoden har varit mycket framgångsrik, och att kritiken av den idag bemöts med samma aggressivitet och högtravande indignation som kritik av den progressiva politiken i stort ger upphov till är ingen slump. Arkitekt Sandells utspel är bara det senaste i en lång rad av exempel på detta.

2019-08-02

Om Republiken och dess härskarkast

Du vet hur det är. Plötsligt avbryts flödet av bilder på allt från förment gulliga barn med chokladglass i hela ansiktet till krampaktigt leende familjer samlade kring fredagsmyset med tacos gjorda på klumpig köttfärs, färdigköpt kryddblandning, färdigsmaksatt tomatsås och färdigrivet matfett med ostsmak av en hysterisk artikel från medströmsmedia, som någon av dina korkade Facebookvänner delar med kommentaren "Våran demokrati är hotad". Det är en intressant formulering, eftersom dess faktiska betydelse utgör motsatsen till dess semantiska innehåll. Vad som avses med de fyra orden är att folkviljan utmanar en elit som i regel inte omfattar dina korkade Facebookvänner.

I en tid då vi dagligen kan läsa i tidningarna om hur mycket krig faktiskt är fred, kan ett sådant påstående lätt framstå som bara ett i mängden. I det aktuella fallet speglar det dock någonting mer grundläggande, nämligen att begreppet "demokrati" idag ofta används som synonym till en ordning som av statsvetare kallas för "liberal demokrati", men vars korrekta benämning är "republik". Detta begrepp används idag i sin tur ofta som motsatsen till "monarki", men såväl republiken Venedigs regentlängd som den i sammanhanget besvärande omständigheten att titeln "kejsare" ursprungligen utgjorde namnet på ledaren för en republik illustrerar hur detta i mångt och mycket utgör en sentida konstruktion.

Innebörden av begreppet "republik" har förvisso varierat genom historien, men en pedagogisk illustration av dess moderna betydelse återfinns i den amerikanska revolutionens efterbörd. Enligt en ofta upprepad (om än eventuellt apokryfisk) berättelse skall Benjamin Franklin i samband med konstitutionskonventet i Philadelphia 1787 på frågan om vad det nya statsskicket skulle bli ha svarat "A republic, if you can keep it". Med detta avsågs inte främst att att den nya konstitutionen en gång för alla skulle avsluta kungaväldet i Amerika, utan framför allt att grundlagsfäderna till varje pris ville förhindra att landet utvecklades till en demokrati (därav det cyniska tillägget "if you can keep it"). Poängen illustreras inte bara av att John Adams blott två år senare föreslog att presidenten skulle tituleras His Majesty the President snarare än Mr. President, utan också av att flera monarkier med tiden kom att anta de facto-republikanska konstitutioner snarlika den amerikanska.

Vad innebar det då att man ville bli en republik, snarare än en demokrati? Den som är uppvuxen med dagens begreppsförvirring tolkar eventuellt saken som att grundlagsfäderna hoppades på ett USA där presidenten inte tillsattes genom val, men vad Franklin avsåg var någonting annat, nämligen att man ville åstadkomma en ordning där den folkvalde presidenten inte gavs oinskränkt makt. Man instiftade därför ett system där makten delades mellan en folkvald president, ett folkvalt representanthus, en icke-folkvald senat samt en högsta domstol, och där konstitutionen omsorgsfullt både reglerade formerna för denna maktdelning och kringskar de inblandade aktörernas makt. Ordet "demokrati" skulle därefter länge komma att ha en mycket dålig klang i Amerika, och fick närmast beteckna motsatsen till den konstitutionella ordning man slutligen antog 1789.

Republikens grundtanke var dels att staten skulle vara liten, dels att politikerna skulle vara förhindrade att agera utanför de snäva ramar som definierades av grundlagen. Den amerikanska konstitutionen förmådde dock inte leva upp till grundlagsfädernas förhoppningar. Den villkorade rösträtten skulle med tiden inte bara bli allmän, utan därtill också att omfatta tillsättningen av senatens ledamöter. Vad mer är, staten växte sig stor, politikerna kom snabbt att utöva makt i en omfattning konstitutionen var tänkt att förhindra, och varje amerikan får idag lära sig att stolt kalla sitt land för "demokratiskt". Franklins cynism visade sig med andra ord vara i allra högsta grad berättigad, men på en i sammanhanget avgörande punkt visade den sig också vara obefogad. Trots att Republikens makthavare lyckades erövra en makt de aldrig var tänkta att ha, infann sig nämligen aldrig demokratin. Den ohejdade makten blev visserligen verklighet, men den hamnade aldrig hos folket.

Den grupp som i stället erövrade makten över Republiken går under många namn, av vilka teknokrater, den djupa staten, myndighetsaktivister, den nya klassen, managers och brahminer tillhör de vanligare och/eller mer intressanta. Denna klass återfinns inte bara i statsapparaten, utan i media, i utbildningsväsendet, bland NGO:er, i det så kallade civilsamhället och i tilltagande grad också i näringslivet. Vad som förenar dess företrädare är att deras karriärer och status är beroende av att rådande ordning upprätthålls, att de har det gott ställt, att deras försörjning i regel direkt eller indirekt betalas med skattemedel och att den ordning de företräder inte sammanfaller med vad som är gynnsamt för skattebetalarna.

Vad som också utmärker denna grupp är att den väldigt aggressivt försvarar sina intressen. Den som framgångsrikt motsätter sig dess agenda blir karaktärsmördad offentligt, och inte sällan också av med sin försörjning. Den grupp som erövrat makten över Republiken vill inte förlora den ställning den tillskansat sig, varför den också investerat mycket kraft, tid och pengar i att framställa sig själv som god. Denna marknadsföring syftar inte bara till att framställa den egna gruppen som en uppbygglig kraft, utan också till att göra det lätt att framställa ordningens motståndare som onda. Det är häri dagens stora inomvästliga konflikt består, och att denna konflikt idag är mycket infekterad kan direkt kopplas till det faktum att klyftan mellan vad som ligger i Republikens makthavares respektive allmänhetens intresse börjat vidgas i väldigt snabb takt.

Det är här dina korkade Facebookvänner kommer in i bilden. En och annan av dem kan förvisso tänkas tillhöra Republikens härskarkast, men merparten av dem gör det sannolikt inte. Att de trots detta delar den där infantila artikeln med den på en och samma gång både grötmyndiga och pekoralistiska kommentaren "Våran demokrati är hotad" beror på att de svalt härskarkastens förljugna världsbild med hull och hår, och nu försöker visa sin dygdighet genom att offentligt intyga hur totalt de sluter upp bakom den. Att de därmed gör sig till nyttiga idioter för en liten grupp giriga insiders de själva inte tillhör är en omständighet de inte för ett ögonblick reflekterat över.