2019-09-29

Kapitalismen som feodal-liberal hybridekonomi

Mina huvudlösa hessiska legosoldater:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting låtsas vi ibland att vi är Pontius Pilatus, greppar våra tankeskägg och ställer oss själva frågan: Vad är kapitalism? En liberal skulle visserligen utan att darra på manschetten besvara frågan med att kapitalismen en stabil, evig och självreglerade ordning, men då liberaler är såväl historielösa som notoriskt benägna att slira på sanningen är detta ingenting man bör fästa alltför stor vikt vid. Vad man i stället bör betänka innan någon ansats att besvara frågan görs, är det faktum att kapitalismen genom åren förändrats nästan lika mycket som den liberalism som utgör dess ideologiska ramverk. Kapitalismen kommer i själva verket, precis som liberalismen, i en klassisk och en modern form, och liksom i fallet med liberalismen råder i sammanhanget därför omfattande begreppsförvirring. Den gängse bilden av en kapitalist utgörs alltjämt av en välklädd man med monokel och cylinderhatt, men denna karikatyr speglar i själva verket en representant för den klassiska kapitalismen, och inte en representant för den moderna. Förklaringen till detta återfinns inte i det skiftande klädmodet, utan i det faktum att mannen i cylinderhatt var en ägare, medan den solbrände och lismande mannen i bakåtslickat hår är en förvaltare eller, för att vara exakt, en manager.

Att mannen i cylinderhatt trots detta även i våra dagar utgör en i allra högsta grad levande arketyp har en enkel förklaring, nämligen att den klassiska kapitalismen alltjämt sammanfaller med bilden av kapitalismen. Denna bild är dock osann, då vår tids "kapitalism" utmärks av sin slående brist på kapitalister. De starka ägare mannen i cylinderhatt är en symbol för är ett utdöende släkte, som i stort sett helt ersatts av olika sorters institutionella ägare. Få stora företag kontrolleras längre av en enskild ägare eller familj, utan aktiemajoriteten är i stället utspridd på ett flertal företrädesvis opersonliga ägare i form av sparfonder, pensionsinstitut och spekulanter. Rent konkret innebär detta att den ordning som vanligen avses med begreppet kapitalism i själva verket är i stort sett avskaffad, och har ersatts av någonting annat. Ironiskt nog erbjuder oss just denna omständighet en viktig ledtråd till svaret på frågan om vad kapitalismen egentligen är.

De tidiga kapitalisterna kan grovt indelas i två kategorier. Den första av dessa utgjordes av redan förmögna adelsmän vilkas familjer sedan länge hade en stark ställning i samhället, och som i egenskap av sådana därför fick ett stort försprång gentemot andra när kapitalismen först började göra sig gällande. Den andra av dessa kategorier utgjordes av förslagna entreprenörer som lyckades göra sig en förmögenhet när kapitalismen var ung, och det fortfarande rådde Klondikestämning. Regleringarna var få, och de oexploaterade naturtillgångarna (inte minst i regioner som till exempel Norrland och den amerikanska västern) var både undervärderade och omfattande, varför de möjligheter som erbjöds en driftig affärsman när marknaden för dessa tillgångar plötsligt uppvisade en tillväxttakt olik någonting man tidigare sett också utgjorde ett historiskt undantag.

Vi finner därmed att den gängse beskrivningen av kapitalismen som det ekonomiska system som ersatte feodalismens delvis leder tankarna fel. Den klassiska kapitalismen bör snarare ses som en produkt av den brytningstid övergången från feodalism till liberalism utgjorde. De möjligheter denna brytningstid erbjöd var tillfälliga, och försvann i mångt och mycket när omdaningen var ett fullbordat faktum. När liberalismen slutligen avgick med segern var de flesta naturtillgångar redan inmutade, och i takt med att de nya härskarna började reglera marknaderna kom Klondikestämningen också av sig. Med tiden skulle också många av de enorma förmögenheter som skapats under de tidiga åren att reduceras kraftigt till följd av dåliga investeringar, ekonomiska krascher och arvskiften. De starka ägarnas dominans började försvagas, och det institutionella ägandet gjorde entré. Sakta men säkert växte sig managerekonomin starkare på kapitalismens bekostnad.

Vad vi vanligtvis tänker på som kapitalismen är med andra ord inte en renodlad liberal ekonomisk ordning, utan någonting till synes så motsägelsefullt som en feodal-liberal hybridekonomi. Detta får ett flertal mycket intressanta konsekvenser. För det första finner vi att den som framhåller den klassiska kapitalismen som ett ideal, därmed i praktiken också frånsäger sig alla anspråk på att vara en renlärig liberal. För det andra finner vi att managerekonomin är en obönhörlig konsekvens av liberalismen, varför liberalismens anspråk på att utgöra garanten för fortsatt kapitalism liksom så många andra av liberalismens anspråk bottnar i en lögn. För det tredje finner vi att även den som håller den klassiska kapitalismens plutokrater för en ovärdig elit, inte desto mindre måste första dessa i termer av ett alternativ till managerekonomins kvartalskapitalism, parasitism och oförblommerade vänskapskorruption.

Perspektivet bidrar såväl till förståelsen av managersamhällets ekonomiska sida som den politiska mittens tendens att ständigt röra sig vänsterut. Det antyder också att lösningarna till skillnad från vad många hävdar inte återfinns i en tidigare form av liberalismen, utan att dessa måste vara mer radikala och sökas på annat håll.

2019-09-27

Det progressiva rättsmedvetandet

Mina huvudlösa norska legosoldater:

Ett av de områden där det blir som allra mest uppenbart att rådande samhällsordning med fördel förstås i termer av ett ramverk som möjliggör för en minoritet att påtvinga majoriteten en politik denna inte vill ha, finner man i det ytterst begränsade praktiska genomslaget för vad som ofta kallas det allmänna rättsmedvetandet. En anmärkningsvärt stor andel av de samlade domsluten framstår inte bara som högst tveksamma i allmänhetens ögon, utan därtill ofta också som direkt perversa. Detta rör inte bara bötesbeloppens storlek och fängelsestraffens längd, utan också det faktum att den som försöker värja sig mot brott inte sällan straffas hårdare än brottslingen, och att brott för vilka den sociala acceptansen är hög kan straffas betydligt hårdare än brott för vilka den sociala acceptansen är mycket låg. Inte desto mindre är uppslutningen bakom denna ordning närmast total från det progressiva etablissemangets sida, och den som dristar sig till att ventilera en avvikande åsikt blir inte sällan föraktfullt avfärdad som en obildad grottmänniska.

Detta förhållningssätt – som vi med fördel kan kalla för det progressiva rättsmedvetandet – är dock någonting i allra högsta grad abnormt, och saknar praktiskt taget helt historiska paralleller. Det fyller vanligtvis utomstående betraktare med förundran, då det så radikalt går emot människans nedärvda känsla för rättvisa. Intressant nog finner man samma reaktion hos barn, när dessa under sin uppväxt börjar bli medvetna om statens syn på rättskipning. För barn (som i regel har en okonstlad och anmärkningsvärt intuitiv syn på på rättvisa) blir detta inte sällan en närmast chockartad upplevelse, då rådande ordning för dem framstår som så uppenbart orättvis. I själva verket är det progressiva rättsmedvetandet ingenting någon föds in i, utan den indoktrinering som krävs för att internalisera det är så omfattande att makten sedan länge gett upp försöken att göra detta förhållningssätt till allmänhetens.

Det progressiva rättsmedvetandet fungerar dock samtidigt som en statusmarkör inom det progressiva samhällets ledande skikt, varför de personer som aspirerar på makt, prestige och högavlönade managerjobb i regel inte desto mindre mer än gärna vill göra detta förhållningssätt till sitt. Det progressiva rättsmedvetandet uppvisar under dessa omständigheter uppenbara likheter med en tillägnad smak. Detta mycket speciella rättspatos utgör från början någonting som går emot alla streberns instinkter, men som han inte desto mindre gör allt för att lägga sig till med i syfte att framstå som vuxen och kultiverad. När detta mål väl är uppnått fungerar hans inverterade rättsmedvetande – där brottslingar förvandlats till offer, och brottsoffer till förtryckare – som en schibbolet som identifierar honom som medlem av ingruppen.

Det progressiva rättsmedvetandet blir därmed en källa till stolthet. Vad mer är, ju mer man avlägsnar sig från det allmänna rättsmedvetandet, desto mer dygdig framstår man också som bland sina vänner. Progressivt rättspatos förvandlas därför närmast till en tävling i vem som kan inta den mest perversa hållningen, och därmed också visa sig mest värdig. Att detta leder till högre och högre protester från allmänheten tolkar man som ett kvitto på sin egen moraliska överlägsenhet, och som ett bevis på att de grottmänniskor som utgör arbetarklassen och landsbygdsbefolkningen måste hållas på behörigt avstånd från alla former av inflytande. Bland viljesvaga människor utanför ingruppen får detta därtill en demoraliserande verkan, då man inte förstår varför man själv är oförmögen att se de samband som tycks vara så uppenbara för personer inom etablissemanget.

I förlängningen gäller detta inte bara det progressiva rättsmedvetandet, utan i mångt och mycket också det progressiva tankegodset i stort. De flesta progressiva hjärtefrågor är idag (om än i varierande grad) variationer på just denna form av moralisk inversion, och utmärks även dessa av att man sätter en ära i att inta en position så främmande som möjligt för allmänheten. Invandringspolitiken är ett uppenbart exempel på detta, men även det raljanta försvaret för Skolverkets förslag att stryka antiken från läroplanen, och den frenesi med vilken man kastar pengar på bistånd även när man vet att effekten är liten eller rentav kontraproduktiv, och gigantiska summor försvinner i korruption. Agerandet blir begripligt först när man förstår det i termer av ett avsiktligt offer, där det är beloppen som undandras såväl skattebetalarna som den offentliga sektorn och i stället flödar ut ur landet som är det centrala, och inte vad mottagaren faktiskt använder pengarna till.

Rent retoriskt tar det hela sig formen av ett bombastiskt pathos, ett logos i form av floskelkavalkader samt ett inverterat ethos, omsorgsfullt utformat för att på en och samma gång imponera på den egna ingruppen och ha en demoraliserande och förnedrande verkan på allmänheten.

2019-09-25

Om logrolling och intoleranta minoriteter

Mina väderbitna sjömän ombord SS Edmund Fitzgerald:

En av de mer slående aspekterna av demokratin är dess osvikliga förmåga att driva igenom politik som få har röstat på, och som en överväldigande majoritet av väljarna är motståndare till. Som vana läsare av den reaktionära publikationen Fnordspotting redan vet bör detta i mångt och mycket förstås som naturliga konsekvenser av liberalismens grundläggande natur och starka klassintressen. En annan viktig förklaring finner man dock i det faktum att en regering, då denna utformar sin politik, har att jämka samman flera olika parlamentariska falangers hållning till en sammanhållen linje. I den mån skillnaderna är små, är detta heller inget större problem. I praktiken är dock spänningarna mellan dessa falanger (varav vissa kan vara väldigt små, men inte desto mindre nödvändiga att ha på sin sida för att samla en parlamentarisk majoritet) ofta anmärkningsvärt stora, varför den politik man kan enas kring också ofta är en politik ingen egentligen vill ha.

Problemet förvärras av att en typisk regering bara stöds av ungefär hälften av parlamentet, vilket i praktiken ger småpartier i regeringsställning dubbelt så stort parlamentariskt inflytande som deras väljarandel motiverar. Ett regeringsparti som stöds av fyra procent av väljarna, utgör i normalfallet knappt åtta procent av den parlamentariska majoriteten. Sådana partier är därtill högst medvetna om att regeringen faller utan deras stöd, varför de i praktiken får ett inflytande långt mycket större än så. I de kompromisser som blir regeringspolitik kan ett litet parti på detta sätt få ett avgörande inflytande över centrala politikområden, och i den mån en regering innehåller flera sådana partier, antar regeringspolitiken i sin helhet inte sällan former majoriteten finner direkt motbjudande.

Intressant nog finns ett namn för detta, nämligen logrolling. Detta översätts ibland med "kohandel", vilket dock lätt leder tankarna fel då man med kohandel vanligtvis avser resultatet av enskilda förhandlingar, snarare än företeelsen som sådan. Begreppets etymologi finner man ironiskt nog i något så uppbyggligt som hur man bland forna tiders allmoge hjälptes åt när tunga sysslor (som att förflytta timmer) behövde utföras. I överförd betydelse åsyftas dock någonting betydligt mindre ädelt, nämligen hur politiker i syfte att säkra sin makt låter en minoritet påtvinga majoriteten en politik denna inte vill ha. Det blir de stora partiernas ansvar att hålla ihop regeringen, medan de små och mer ideologiskt drivna kan kräva långtgående inflytande i utbyte mot sitt stöd. Mekanismen uppvisar i själva verket tydliga paralleller med såväl Conquests andra lag som vad Nassim Nicholas Taleb kallat för minoritetsregeln, det vill säga observationen att samhällen tenderar att omformas i grunden för att tillmötesgå sina mest intoleranta minoriteter.

I Sveriges fall återfinns uppenbara exempel på sådana partier inom båda de traditionella blocken, varför majoriteten blir den intoleranta minoritetens gisslan oavsett regering. Logrolling utgör en viktig delförklaring till bland annat den destruktiva invandringspolitiken, oförmågan att bekämpa brottslighet och de postmoderna föreställningarnas starka officiella ställning, om än långtifrån den enda. Vad mer är, den monumentala oförmågan att förhålla sig på ett konstruktivt sätt till Sverigedemokraterna har gjort det betydligt svårare än tidigare att forma parlamentariska majoriteter. Detta har gett de hårdföra småpartierna ännu större makt, och därmed också ännu större möjligheter att påtvinga majoriteten en politik endast en minoritet står bakom. Vidare bör det heller inte undgå någon att starka incitament därmed skapas för att upprätthålla den politiska blockeringen kring Sverigedemokraterna, vilket som av en händelse också är precis vad de partier som gynnas av denna blockering gör.

En ofta föreslagen lösning på problemet som inte minst framförs av anglofiler är majoritetsval i enmansvalkretsar. Ett sådant valsystem gör det svårt för småpartier att vinna parlamentariskt inflytande, och tenderar därför att skapa till synes stabila politiska majoriteter. I praktiken återuppstår dock småpartierna ofta i form av fraktioner inom de etablerade partierna. Vad mer är, eftersom enmansvalkretsar dels ger starka personliga mandat som gör det möjligt för parlamentariker att frångå partilinjen, dels tvingar parlamentariker som hoppas bli omvalda att särskilt gynna den egna valkretsen, ökar i stället drastiskt behovet av att tillmötesgå falanger och särintressen inom partierna. Att begreppet logrolling är hämtat från engelskan vittnar i själva verket om att ett anglosaxisk valsystem inte är botemedlet, utan att problemets orsaker står att finna i demokratin som sådan.

2019-09-24

Om arbetskraftsinvandringen och dess externaliteter

Mina brittiska agenter på uppdrag i 1940-talets Amazonas:

Även i den mån du råkar vara helt ointresserad av ekonomi, är ekonomin i allra högsta grad intresserad av dig. Många sätter en ära i att inte befatta sig med ekonomiska spörsmål, men missar därmed inte sällan att det är just ekonomistiska drivkrafter som ligger bakom de problem de själva tycker är vår tids mest angelägna. Sådana problem uppstår inte sällan i form av externaliteter, det vill säga konsekvenser av en ekonomisk uppgörelse som drabbar (eller gynnar) tredje part. Ett exempel på detta finner vi en hypotetisk affärsuppgörelse, där en köpare skriver kontrakt med en fabrikör om att 10 000 enheter skall tillverkas, och därefter byta ägare i utbyte mot en på förhand uppgjord summa pengar. Om enheterna levereras såväl i tid som enligt specifikation, och betalningen överförs enligt kontraktet, är allt till synes i sin ordning. Om tillverkningsprocessen resulterar i att en flod som rinner förbi fabriken förorenas, och människor bosatta utmed den därför blir sjuka, har dock en kostnad som drabbar personer som inte skrivit under något kontrakt i samband med affärsuppgörelsen tillkommit. Denna kostnad utgör en externalitet som i princip kan överstiga köpeskillingen, utan att detta gör transaktionen olönsam för vare sig säljaren eller köparen.

En sådan externalitet kan i teorin undvikas med en strikt äganderätt som i detalj reglerar formerna för utsläpp i floden, men att åstadkomma detta på basen av äganderätt är i praktiken väldigt svårt. Vad mer är, vad som är en externalitet i ett ekonomiskt system behöver inte vara det i ett annat. I ett samhälle där den enskilde själv får stå för sina sjukvårdskostnader, kan vederbörande också röka utan att detta drabbar andra. I ett välfärdssamhälle innebär däremot rökare en utgift för skattebetalarna, vilket därmed i praktiken möjliggör för ett tobaksföretag att göra stora vinster även när den egna verksamheten bidrar till kostnader för skattebetalarna som mycket väl kan vara större än de egna intäkterna. Huruvida tobaksföretaget gör fel som säljer cigaretter i ett sådant samhälle, eller om det i själva verket är staten som gör fel då den tvingar icke-rökare att subventionera rökares sjukvårdskostnader, är till syvende och sist en ideologisk fråga utan objektivt svar. Situationen kompliceras därtill av att icke-rökarna i sin tur kan ägna sig åt andra riskbeteenden, och att rökarna i teorin kan vara personer som i genomsnitt är mer produktiva än icke-rökare, och därmed betalar mer i skatt. De moraliska aspekterna blir i själva verket inte sällan lika snåriga som externaliteterna kan vara svåra att kvantifiera. Klart är dock att man på tobaksföretaget, när man gör sin vinst, också gör detta väl medvetna om konsekvenserna för tredje part.

Detta är i sig, om inte en anledning att förbjuda rökning, så åtminstone en anledning att inte utmåla tobaksföretagets affärsmodell som uppbygglig. I den mån man kan visa på ett samband mellan skattefinansierad sjukvård och ökad cigarettförsäljning, blir tobaksföretagets affärsmodell ännu mer tveksam. Börjar därtill tobaksföretaget hävda att verksamheten inte är förknippad med några externaliteter, utan tvärtom är bra för skattebetalarna, är det dags att dra öronen åt sig på allvar. Skulle tobaksföretaget i detta läge dessutom börja ta ställning för skattefinansierad sjukvård, och i påkostade PR-kampanjer ifrågasätta kritikerna av den skattefinansierade sjukvårdens moral, har det blivit uppenbart att externaliserade kostnader är en del av tobaksföretagets affärsidé. Under sådana omständigheter går det inte längre att försvara företagets agerande ens på frihetlig grund genom hänvisningar till avtalsfrihet och kroppslig autonomi, av den enkla anledningen att en central komponent i företagets affärsmodell är att indirekt berika sig på skattepengar.

Exakt denna situation råder i själva verket i frågan om arbetskraftsinvandring. När någon arbetskraftsinvandrar till Sverige för att jobba till en lön långt under genomsnittet, bär vederbörande till skillnad från vad som ofta påstås inte sina egna kostnader. Utgifterna för de välfärdstjänster arbetskraftsinvandraren konsumerar överstiger i det genomsnittliga fallet skatteinbetalningarna, varför det hela blir till en förlustaffär. Vad mer är, i den mån familjemedlemmar anhöriginvandrar (vilket de ofta gör) växer denna förlust dramatiskt. Kostnaden överlämnas dock till skattebetalarna, varför upplägget trots detta i allra högsta grad kan vara lönsamt för såväl arbetskraftsinvandraren som arbetsgivaren. För arbetsgivaren skapas därmed starka incitament att arbeta för systemets bevarande, vilket som av en händelse också är exakt vad arbetsgivarnas branschorganisationer gör. I den mån de ekonomiska argumenten inte biter, kan de dessutom alltid förstärkas med anklagelser om rasism. Metoden har varit så framgångsrik att arbetskraftsinvandringen och den anhöriginvandring som följer på denna idag ligger på samma nivå som den totala invandringen gjorde under 1990-talet.

Det är mot denna bakgrund man bör se de återkommande och i allra högsta grad organiserade kampanjerna i samband med vad PR-konsulter gett namnet "kompetensutvisningar". De fall som lyfts fram visar i regel på hur i allra högsta grad produktiva människor utvisas till följd av teknikaliteter, men dessa fall är ytterst sällan representativa för hur arbetskraftsinvandringen faktiskt ser ut. Sådana kampanjer handlar minst lika mycket om att skänka legitimitet åt den omfattande arbetskraftsinvandringen i stort, som de handlar om att belysa de enskilda fall som blir föremål för dem. Att så många trots detta så okritiskt ansluter sig till dessa kampanjer, är ett slående exempel på hur lättvindigt många gör sig till andras nyttiga idioter.

2019-09-22

Larry Niven om klass

Mina bröderGammaplatån:

När man nämner ordet "klass" får inte sällan de personer som gör anspråk på att utgöra högern någonting panikartat i blicken. Anledningen till detta är att vänstern i deras ögon utgörs av socialismen, och att högern för dem är synonym med liberalismen. Denna världsbild är sprungen ur den historiska parentes som tidsmässigt sammanfaller ungefär med Sovjetunionens existens, och under vilken socialismen tillfälligt trängde undan liberalismen från rollen som vänsterns ledare i den uråldriga konflikten mellan höger och vänster, samtidigt som högern alltmer kom att förväxlas med liberalismen. Denna epok var förvisso relativt lång, men inte desto mindre en just tillfällig avvikelse från en ordning som visat sig i allra högsta grad kapabel att bestå tidens tand. Vad mer är, den avvikelse från denna ordning som kom att prägla stora delar av förra århundradet började rämna redan under 1980-talet. Exakt när denna abnorma epok gick i graven kan diskuteras, men de konflikter som idag idag präglar västvärlden bär mycket tydligt vittnesbörd om att den definitivt är över. Av gammal vana tenderar de flesta dock att fortsätta i gamla hjulspår, vilket också förklarar såväl den samtida "högerns" som den samtida "vänsterns" magnifika oförmåga till relevant samhällsanalys.

Under det kalla krig de flesta alltjämt mentalt lever kvar i, var klass någonting de socialister som tillfälligt hade kommit att dominera vänstern mer än gärna talade om. Detta gav ordet en dålig klang i såväl liberalers som den egentliga högerns öron, varför klass också blev någonting man undvek att tala om. Detta har gjort stora delar av den borgerlighet vars själva benämning ironiskt nog utgör just en klassbeteckning närmast oförmögen till klassanalys, vilket i allra högsta grad även gäller många som anser sig tillhöra högern. Aversionen mot klassanalys bidrar i själva verket inte sällan till att göra personer som själva anser sig tillhöra högern oförmögna att befria sig från den liberala världsbild de fostrats in i, varför de inte sällan också kommer att fungera som den nya klassens och managerelitens nyttiga idioter.

Kort sagt, klass är någonting i allra högsta grad relevant. Dagens klasskonflikter liknar dock inte klasskonflikterna vi är vana vid att höra om, och har därför också mycket ringa koppling till vad vänsterpartister försöker intala oss är är en relevant klassanalys, varför den som söker upplysning bör vända sig annorstädes. Ett tidlöst perspektiv på frågan finner man hos Evola, medan den som söker någonting som specifikt beskriver vår egen tid med fördel vänder sig till Moldbug. Intressant nog använder sig båda av ordet kast, snarare än klass. Deras bevekelsegrunder till detta är väldigt olika, men båda undviker därmed de distraherande och vilseledande associationer ordet klass är förknippat med, vilket också gör det enklare att ta till sig budskapet.

Ett annat sätt att närma sig frågan finner man dock i det fiktiva kastsystem där varken indelningen eller maktförhållandena påminner om någonting vi är vana vid. Ett sådant återfinner vi i science fiction-författaren Larry Nivens novell A Gift From Earth från 1968. Berättelsen utspelar sig liksom så mycket annat Niven har skrivit i Known Space, ett rikt universum i vilket läsaren från följa mänskligheten över flera hundra år och genom många landvinningar. Ett återkommande tema i de tidiga berättelserna är organtransplantationer och organbrist, vilket Niven själv trodde skulle bli en infekterad politisk fråga framöver, och i A Gift utforskar Niven detta tema på djupet. Berättelsen utspelar sig på Plateau, en Venusliknande värld där den enda beboeliga marken återfinns på ett högt berg vars övre regioner reser sig ovanför atmosfärens giftiga lager. I samband med att världen koloniseras, installerar besättningen på skeppet Planck sig själv som härskarkast, medan passagerarna (kolonisterna) får nöja sig med en underordnad ställning. Den främsta anledningen till detta är att säkerställa besättningskasten en säker källa till organ.

Mot denna bakgrund låter Niven en av sina mer intressanta berättelser utspela sig. Här finner vi de tappra kämparna, och den hänsynslöshet som möter dem när deras aktiviteter blir ett hot mot den rådande ordningen. Här finner vi karaktärer fångade mellan kasterna, beredda att göra allt för att accepteras av den högre. Här finner vi en kast som rationaliserat egenintresset så till den grad att den uppfattar varje ifrågasättande som ett utslag av ondska. Här finner vi den machiavelliske ledaren som vet att spela sina kort väl, men också när egenintresset tarvar ett byte av linje. Kort sagt, här finner vi en spegelbild av precis de maktförhållanden och incitamentsstrukturer som präglar vår egen tid. Tack vare den distans en exotisk miljö och en fiktiv kastindelning erbjuder, blir dock den klassaspekt och den oförblommerade parasitism de flesta inte förmår se i vårt eget samhälle direkt uppenbara för läsaren.

Vad Niven själv ville ha sagt (om något) med detta är inte helt uppenbart. Själv föddes han (för att tala med Moldbug) som optimat, men det faktum att han fick sin huvudsakliga utbildning i Kansasmetropolen Topeka antyder också en ovilja att leva upp till den egna klassens konventioner. Huruvida det är en klassmedvetenhet sprungen ur detta, en nyfikenhet att utforska de politiska konsekvenserna av medicinska framsteg, eller bara ambitionen att berätta en historia som främst ligger till grund för A Gift From Earth är till syvende och sist dock irrelevant. Berättelsen utforskar temat klass, och lär oss i samband med detta också någonting om vårt eget samhälle.

Läs även: Joakim Andersen

2019-09-20

Om liberalism och konservatism genom historien

Mina perkolatorentusiaster i Washingtons hemsökta skogshuggarsamhällen:

För liberalen utgör den klassiska liberalismens era sedan länge ett skyltfönster han gärna vill visa upp för världen. När liberalen lägger ut texten om varför liberalismen behövs, eller om den konstruktiva roll liberalismen spelat i historien, tar berättelsen så gott som alltid sin början i John Locke, David Hume och den industriella revolutionen. Hade liberalen faktiskt varit den nyanserade, pålästa och hederliga person han aldrig försitter ett tillfälle att berömma sig själv för att vara, hade han ägnat lika mycket tid åt den betydligt mindre ärorika roll liberalismen spelade under franska revolutionen och upptakten till det stora kriget. Han hade också påpekat att liberalismen sedan länge övergivit merparten av den klassiska liberalismens principer, och att den klassiska liberalismen gång på gång varnade för just de strömningar som idag utgör liberalismens mittfåra. Även om man bortser från allt detta, förblir dock den nutida liberalens berättelse om liberalismens ärorika historia synnerligen vilseledande.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att man bör känna sin fiende, varför detta är värt att studera närmare. Berättelsen om den klassiska liberalismen är nämligen först och främst en berättelse om Storbritannien, och berättelsen om Storbritannien är i sin tur i mångt och mycket en berättelse om två partier, kallade Tories och Whigs. Dessa partiers ursprung kan spåras till en schism om religionens och kungamaktens roll, även om denna schism efter mindre än tio år fick ett abrupt slut när Whigs 1688 med hjälp av Storbritanniens bittra rivaler i Nederländerna iscensatte en statskupp. En ny ordning kom därefter snart att utkristallisera sig, där Whigs fick rollen av vad vi idag skulle kalla en liberal parlamentarisk vänster, och Tories den av en konservativ parlamentarisk höger. Denna ordning skulle med tiden inte bara att bli stilbildande för parlamentarismen och (långt senare) demokratin, utan sammanfaller framför allt, grovt uttryckt, med vad vi idag tänker på som den klassiska liberalismens era.

Under denna ordning återfanns förespråkarna för de reformer vi idag tänker på som liberala av naturliga skäl främst inom det liberala Whigpartiet. Den klassiska liberalismen bör trots detta inte förstås som någonting Whigs införde, och Tories gjorde allt för att förhindra eller bromsa. Tories roll blev i stället på många sätt att värna ordningens kontinuitet och stabilitet, vilket framgångsrikt förhindrade en utveckling likt den franska. Många whigintellektuella såg själva de stora fördelarna med detta, och uttryckte sig därför ofta påfallande uppskattande om Torypartiets insatser. Vad mer är, när makten skiftade mellan de båda partierna, var detta inte någonting som skedde slumpmässigt. Whigs blev ett parti för goda tider, medan Tories blev det parti väljarna satte sitt förtroende till i krig och ofredsår. I samband med att Whigpartiet under den franska revolutionen och Napoleonkrigen uppvisade frankofila tendenser, bestraffade väljarna detta genom att hålla dem nästan helt borta från makten under närmare ett halvsekel.

Den klassiska liberalismen bör med andra ord inte förstås som en skapelse av liberaler, utan tvärtom som en ordning som växte fram i samspelet mellan Tories och Whigs. I den mån man påpekar detta för mer historiskt bevandrade liberaler, blir deras svar ofta att detta endast blev möjligt tack vare att Tories själva stod för en påfallande liberal linje. I sak är detta helt korrekt, men lika sant är också att Whigs med vår tids mått mätt var högst konservativa, för att inte säga reaktionära. Hur man än vrider på saken finner man att konservatismen var en i allra högsta grad avgörande faktor bakom ett resultat som av så många (och då inte minst liberaler själva) uppfattas som väldigt lyckat. Den klassiska liberalismen hade, kort sagt, inte varit möjlig utan Tories. Utan deras balanserande inverkan hade tvärtom Storbritannien kunnat visa sig bli ett lika avskräckande exempel som Frankrike. Vad det brittiska exemplet kanske mer än någonting annat visar, är att Torypartiets konservatism utgjorde själva förutsättningen för att Whigpartiets idealism kunde ges så stort svängrum.

Det finns dock ingen anledning för högern att oreflekterat lyfta fram detta som ett gott exempel. Ordningen fungerade under en längre tid anmärkningsvärt väl, men i slutänden fick vänstern ett kraftigt övertag, och den klassiska liberalismen försvagades steg för steg. När Storbritannien i slutet av 1970-talet gick in i Missnöjets vinter var detta ingenting annat än den klassiska liberalismens naturliga fortsättning, och tangentens riktning hade vid denna tid för varje nykter betraktare varit uppenbar sedan lång tid tillbaka. Exemplet med den klassiska liberalismen är dock intressant av ett annat skäl, nämligen att det fullständigt punkterar såväl nutida liberalers historieskrivning som nutida liberalers recept för en god samhällsordning. Vad exemplet visar är dels att konservatismen i allra högsta grad bidrog till vad som brukar beskrivas i termer av liberalismens stordåd, dels att liberalismen behöver konservatismen för att inte omedelbart hemfalla åt självdestruktivitet.

Detta är dock någonting nutida liberaler, till skillnad deras klassiska föregångare och förebilder, är oförmögna att förstå. Den nutida liberalen kan själv. Den nutida liberalen anser sig inte bara vara den mest lämpade att bekämpa Napoleons invaderande arméer, utan avfärdar därtill kategoriskt varje erbjudande om hjälp från konservativt håll. När resultatet därefter blir katastrof efter katastrof på slagfältet får detta inte liberalen att omvärdera sin hållning, utan gör tvärtom bara hans utfall mot högern mer och mer hätska. Ju mer problemen förvärras, desto ädlare känner sig också den liberal som klamrar sig fast vid liberalismen. Ju djupare klyftan mellan verklighet och liberal teori växer sig, desto säkrare blir liberalen också på att liberalismen allena tillhandahåller svaret. Ju mer liberalismen inte förmår leva upp till förväntningarna, desto mer tvärsäkra blir också liberalens utläggningar om att det är högern som felbedömt situationen.

För den som kastar ett getöga på nyhetsflödet blir det det dock smärtsamt tydligt att liberalen inte kan själv. För den som utan skygglappar tar del av huvudnyheterna en genomsnittlig dag, framstår det faktum att liberalen enligt den egna självbilden är en naturlig ledare, synnerligen väl lämpad att leda det obildade folket, som en ironi av kosmiska proportioner. Liberalens hybris är dock så långt gången, att han söker problemens orsaker i de få kvarvarande konservativa motståndsfickorna. Få omständigheter förmår illustrera liberalens förlorade markkontakt bättre än just denna.

2019-09-16

Om distraktionen som politiskt vapen

Mina revolterande månkolonister:

Sedan den moderata partiledningen för några dagar sedan tog ställning för söndagsöppet på Systembolaget har enorm energi lagts på att kommentera utspelet. En del har varit positiva, andra har häcklat partiet för att det i och med detta ger det statliga alkoholmonopolet sin välsignelse, och ytterligare andra har lagt tid på att diskutera saken med förespråkare för status quo. Denna debatt har förts i ett Sverige där bomber exploderar i bostadsområden, där kulor från gatustrider tränger in i människors hem, där barn rånas på väg till fotbollsträningen, där pensionärer misshandlas i sina egna hem, där media mörklägger våldtäkter och där gränserna trots detta fortsatt står vidöppna för migranter lockade av kravlöshet och höga bidrag.

I en annan tid och under andra omständigheter hade frågor rörande Systembolagets omedelbara framtid kunnat vara av både principiellt och praktiskt intresse. Under rådande omständigheter är frågan dock inte bara ointressant, utan fungerar framför allt som en distraktion. All diskussion om Systembolaget förflyttar fokus från frågor som är oändligt mycket viktigare. Varje sekund som läggs på att diskutera Systembolaget är en missad möjlighet att påpeka de många groteska missförhållanden man inom etablissemanget gör allt för att i möjligaste mån sopa under mattan. Varje debatt om Systembolaget är ett indirekt erkännande av etablissemangets skönmålningar av läget. Varje delning av en artikel om Systembolaget är att indirekt ge Dagens Nyheter rätt i påståendet att Sverige aldrig fungerat så bra som idag.

Lyfter man blicken en aning finner man också att de frågor makthavarna vill att vi skall diskutera (till exempel värnskatten) ofta är gårdagens frågor, sprungna ur gårdagens konflikter. Ett lägre skattetryck torde visserligen vara någonting även den mest antiliberala högern kan ställa sig bakom, inte minst i ljuset av vad skattepengarna faktiskt används till, men en traditionell debatt om skattenivåer tjänar idag främst till att ge sken av att allt är som vanligt, i ett läge då så definitivt inte är fallet. I själva verket är partierna i stort sett eniga om hur högt skattetrycket bör vara, och de konfliktlinjer som målas upp handlar så gott som uteslutande om små justeringar på marginalen. Vad mer är, förändringar (det vill säga höjningar) av skattetrycket kommer de närmaste åren inte främst avgöras på nationell nivå, utan på kommunal, vilket exempel som Filipstad och Sandviken med all tydlighet visar.

I själva verket är gårdagens konfliktlinjer mellan arbetarklassen och (den produktiva) medelklassen idag i stort sett irrelevanta. Arbetarklassen och medelklassen får tillsammans bära utgifterna för såväl det socialbidragstagande prekariatet som den nya klassens parasiter, och utgör i ekonomisk bemärkelse idag därför också en och samma klass. Genom att lura i arbetare och tjänstemän att deras klassintressen står i motsättning till varandra, kan makten dock härska genom att söndra. Genom att hålla liv i gårdagens konflikter mellan arbetare och tjänstemän, förhindrar man också att arbetare och tjänstemän inser att de sitter i samma båt, och att de har gemensamma fiender som de med fördel bekämpar tillsammans. Av just denna anledning ligger det också i etablissemangets intresse att utmåla gårdagens konflikter som fortsatt relevanta. Värnskatten är bara ett i raden av exempel på detta.

Distraktionen sker emellertid också genom att en helt ny sorts frågor utmålas som centrala. Ett mycket talande exempel på detta är den allt annat än objektiva rapporteringen om de skattefinansierade så kallade konstverk, som i själva verket utgörs av synnerligen medvetna provokationer riktade mot de människor man inom den nya klassen ser som ett hot. Sådana debatter är ur högerns synvinkel särskilt förrädiska, då man å ena sidan ostört låter vänstern flytta fram sina positioner om man ignorerar dem, och å den andra låter sig distraheras från vad som är betydligt mer angeläget om man väljer att plocka upp den kastade handsken. Detta är en avvägning som måste göras från fall till fall, men en bra huvudregel är sannolikt att kompromisslöst hålla fast vid sin ståndpunkt, aldrig försitta en chans att påpeka att det rör sig om distraktioner i form av renodlade maktdemonstrationer från etablissemangets sida, och därefter vägra låta sig distraheras att inleda någon ytterligare debatt om saken.

Distraktionen är idag ett av vänsterns viktigaste politiska vapen. Som metod är den i grund och botten dock ganska genomskinlig, och den höger som ändå går i fällan har i någon mening endast sig själv att skylla.

2019-09-15

Om rasismnarrativet och dess funktion

Mina esoteriker på Kobaïa:

För ett flockdjur som människan är ett mått av xenofobi inte bara någonting naturligt, utan framför allt en djupt rotad instinkt vi inte kan värja oss från med mindre än att vi skriver om vår egen arvsmassa. Vi är produkten av oräkneliga generationer av genetiskt urval i en miljö där xenofobi varit en framgångsrik överlevnadsstrategi, vilket präglar vilka vi är, alldeles oavsett vad vi på ett intellektuellt plan råkar tycka om den saken. Detta ger rasismens nuvarande ställning som den moderna människans arvsynd en särskild pregnans, då denna uppfattning i någon mening också är sann i den mest bokstavliga av bemärkelser. Rasismen är någonting vi alla bär inom oss, och i en tid då samma rasism anses utgöra någonting alldeles särskilt förkastligt, gör detta oss också alla till syndare.

Naturen kan därmed vid första anblick tyckas ge vänstern i allt väsentligt rätt i frågan, men verkligheten kompliceras av att vänsterns narrativ om rasismen vilar på två ytterligare outtalade förutsättningar. För det första ignorerar man fullständigt de flesta människors xenofobi, och omdefinierar rasism som någonting endast vita människor kan hemfalla till, eller i den mån man anlägger ett något mer nyanserat perspektiv, någonting som bara kan drabba en person med mörkare hudfärg än den som gör sig skyldig till det. För det andra utgör antagandet att just rasism skulle utgöra någonting synnerligen förkastligt ett högst subjektivt värdeomdöme som, utan att någon ansats gjorts för att leda detta i bevis, därefter får fungera som en logisk premiss i all vidare härledning.

Att ett idealiskt samhälle också är ett samhälle befriat från rasism är någonting de flesta säkerligen kan instämma i, precis som de flesta också kan instämma i att ett idealiskt samhälle är ett samhälle befriat från kriminalitet, sjukdom, lidande och sorg. Det samhälle verkliga människor av kött och blod lever i är dock inte ett sådant samhälle, och ju mer fjärran från denna idealbild ett samhälle befinner sig, desto mer orealistiska blir också kraven på att människor skall leva upp till sådana ideal. I 1960-talets etniskt homogena Sverige var det till exempel lätt att förfasas över hur svarta behandlades i den amerikanska södern, men i den mån någon flyttade med sin familj från dåtidens Sverige till dåtidens Alabama, skulle vederbörande med stor sannolikhet också oroas över hur de federala kraven på en integrerad skola skulle påverka de egna barnen. Att vara en kompromisslös antirasist i praktiken är, när det kommer till kritan, betydligt lättare när det egna landet, den egna staden eller det egna bostadsområdet är etniskt homogent, än när så inte är fallet.

Att bli kallad rasist är idag någonting av det mest förödande en människa kan bli anklagad för. Anklagelsen kan leda till social utfrysning, uthängning och förlorade eller försämrade försörjningsmöjligheter. Att bli utpekad som rasist är förknippat med ett socialt stigma så långtgående att detta inte sällan uppfattas som någonting värre än ett digert brottsregister. Detta sker dock i ett sammanhang där praktiskt taget alla i varierande utsträckning är rasister. De personer som samlas kring skampålen för att fördöma rasisten som fjättrats vid den har i regel få personer från avlägsna kulturer i sin vänkrets, utgår så gott som alltid automatiskt från att de sprängdåd de läst om i tidningarna begåtts av personer med invandrarbakgrund och känner instinktivt olust när de, på väg hem från krogen, möter utåtagerande unga män som konverserar högt på ett språk de inte förstår.

Narrativet om rasismen utgör med andra ord i mångt och mycket en kollektiv neuros, där man är livrädda för sina egna känslor, och väldigt snabba med att projicera dessa på andra. Vad mer är, detta sker i ett sammanhang där alla vet att de senaste årtiondenas invandring är intimt förknippad med det ständiga flödet av dåliga nyheter och rubriker om alltmer spektakulära grova brott. Ju mer naturligt det blivit att motsätta sig den förda invandringspolitiken, desto mer skambelagt och stigmatiserande har det dock också blivit att uppfattas som rasist. Ju djupare klyftan mellan den invandring människor läser om i tidningarna och den invandring de möter i sin vardag har växt sig, desto mer svavelosande och kategoriska har fördömandena av den som dristar sig till att påstå att allt inte är väl också blivit.

Det finns någonting synnerligen perverst och patologiskt i detta. Det är i en tid då människor har synnerligen goda skäl att vara förbannade, som deras känslor mer än någonsin tidigare blivit tabu. Det är i en tid då utrymmet för idealism är högst begränsat, som människor förväntas anamma den kompromisslösa idealistens syn på rasism. Det är i en tid då svinaktigt beteende blivit mer utbrett än någonsin i modern tid, som ifrågasättande av samma svinaktiga beteende blivit förenat med stora sociala risker. Det är i en tid då vi har mer erfarenhet än någonsin tidigare av främmande kulturer, som vi förväntas låtsas som att sådana kulturer inte skiljer sig nämnvärt från vår egen.

Som av en händelse är detta också en ordning som, förutom att gynna kriminella, bedragare och islamister, även gynnar Morgan Johansson, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Per Svensson och Helle Klein, det vill säga just de makthavare och aktivister vilkas makt, karriärmöjligheter, status och uppburna ställning står och faller med att invandringen i det officiella narrativet framställs som en succé (eller åtminstone någonting odramatiskt), i stället för vad alla innerst inne vet att den är, det vill säga någonting som varit till stor nackdel för Sverige. Att parallellerna till såväl totalitära stater som destruktiva psykologiska försvarsmekanismer är många och uppenbara, hindrar inte att denna ordning hyllas som upplyst, liberal, sund och rationell.

2019-09-11

Om den nya klassen och dess branschorgan

Mina avmagrade gengångare som hemsöker syldaviska atomforskningsanläggningar:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting blev vi nyligen varse om en fascinerande publikation vid namn Aktuell Hållbarhet. Vad som gör den intressant är varken de förutsägbara reportagen eller det faktum att formspråket andas offentlig sektor, utan att detta branschorgan för anställda inom hållbarhet ger den utomstående läsaren en mycket pedagogisk inblick i managersamhället och dess ekonomi. Längst upp på nätutgåvan återfinns ett sidhuvud som, om man bortser från en genväg till startsidan, inleds med länkarna Karriär, Utbildning, Event och Annonsera. Redan här börjar misstanken om att det inte i första hand är tidningens omsorg om miljön som drar läsare göra sig gällande, och när man därefter följer länken Karriär blir det snabbt uppenbart att hållbarhet i själva verket är ett kodord för big business.

Under Karriär finner man ett antal utannonserade tjänster som chef, sakkunnig och senior rådgivare. Merparten av dessa lär inbringa en lön långt över genomsnittet, och av arbetsgivarna att döma kommer merparten av dessa löner direkt eller indirekt betalas med skattepengar. Återvänder man därefter till startsidan får man också en mycket belysande inblick i vad arbetsuppgifterna består i. Här finner vi många exempel på ogenerad tjänstemannaaktivism. Här finner vi hyllningar till Miljöpartiet och Greta Thunberg. Här finner vi floskulösa utläggningar om vikten av dyr och ineffektiv symbolpolitik. Här finner vi personliga intervjuer med framgångsrika supermanagers som klättrat särskilt högt på karriärstegen. Här finner vi debattartiklar av aktivister som med stor inlevelse bedyrar sina skattefinansierade fögderiers existensberättigande. Här finner vi sponsrade artiklar från storföretag med hög miljöbelastning, i vilka dessa storföretags hållbarhetskarriärister berättar om hur just den egna arbetsgivarens koldioxidutsläpp i själva verket är en välsignelse för miljön. Et cetera.

Om Aktuell Hållbarhet hade varit vad den utgav sig för att vara, hade tidningen varit full av insändare kritiska till nedstängningen av kärnkraftsreaktorer. Den hade bjudit läsarna på reportage om fusionsforskning och ställt högljudda krav på byggandet av toriumreaktorer, med mera. Aktuell Hållbarhet är dock inte vad den utger sig för att vara, utan ett branschorgan för den nya klassen. Tidningens läsare består främst av människor som inte producerar någonting av värde, men som trots detta anser sig vara värda hög status, prestigefulla yrkestitlar, höga löner, ståndsmässigt boende och goda karriärmöjligheter. För att uppnå detta har man mutat in en nisch åt sig själva, där allt detta kan uppnås på andras bekostnad. I detta är man långtifrån ensamma, utan tvärtom exempel på någonting på väg att blir regel snarare än undantag. Exakt samma företeelse ligger bakom att antalet anställda kommunikatörer i landets kommuner uppvisar en imponerande tillväxt, att HSB låter medlemsavgifter gå till att producera en tidning som knappt någon vill ha, att det finns myndigheter som skulle kunna läggas ned utan att någon över huvud taget märkte något, och så vidare.

Det argument som åberopas till försvar för detta är i stort sett alltid att man gör någonting gott. Det heter att man räddar miljön, stärker demokratin, bidrar till integrationen, bekämpar rasismen eller arbetar för andra mål som i breda lager uppfattas som behjärtansvärda. I den mån resultaten ens är positiva, är de i regel dock så blygsamma att de inte på något sätt motiverar denna gigantiska omfördelning av resurser. Att syftet uppfattas som just gott är dock någonting man skamlöst använder sig av för att kväsa kritiken. När en manager ur den nya klassen får sina arbetsuppgifter ifrågasatta av de arbetare som på skattsedeln tvingas vara med och betala hennes sexsiffriga lön, blir det omedelbara svaret en raljant utläggning om obildade tölpar som vill låta ondskan segra. Vad mer är, i detta får hon lika omedelbart stöd av managerekonomins alla övriga parasiter. Man har i allmänhet förvisso intalat sig själva att man faktiskt gör gott, men på ett undermedvetet plan vet man instinktivt att ordningen bara kan fortleva om man, parasiter emellan, håller ihop.

I en sådan ordning finns endast två acceptabla roller att spela för personer utanför den ingrupp den nya klassen utgör. Man kan antingen agera röstboskap genom att rösta på de partier som garanterar ordningens politiska fortlevnad, eller vara en produktiv medborgare som utan att protestera betalar de skatter som säkrar ordningens finansiering. För de rabulister som väljer att inte ställa upp på dessa villkor känner dock den nya klassens vrede inga gränser.

2019-09-09

Folkpartister på gränsen till åsiktsbrott (Fredrik Malm upptäcker Katedralen)

Mina hemlösa neomoskoviter i förskingringen:

Där man i naturen finner asymmetrier, finner man inte sällan också någonting intressant. Enligt gängse fysikaliska modeller borde det till exempel vid universums födelse ha bildats lika mycket materia som antimateria, varpå dessa båda varianter av materia borde ha förintat varandra fullständigt. Att du kan läsa den här texten är en följd av att verkligheten inte överensstämmer med teorin. När all antimateria hade förintats återstod ett överskott av vanlig materia, vilket möjliggjorde för stjärnor, planeter, komplexa organiska molekyler och ryggradsdjur att bildas. Ett annat exempel på asymmetri i naturen är den ur en fysikers synvinkel på en och samma gång så både obetydliga och fundamentala skillnad som råder mellan dåtid och framtid. Börjar man sätta sig in vad Paul Dirac hade att säga om saken kan man dessutom ledas att misstänka ett samband mellan dessa båda företeelser, men nu börjar vi avvika oroväckande mycket från ämnet...

Asymmetrier av detta slag återfinns dock inte bara i naturen utan även i mänskliga aktiviteter som politik, och ett av de mest slående exemplen på detta består i vad som är tillåtet för vänstern respektive högern att göra. När man inom vänstern hyllar en diktator eller massmördare är detta ett utslag av charmig revolutionsromantik. När man inom högern gör samma sak (och då även när diktatorn eller massmördaren i fråga bara en bråkdel så grym och blodtörstig som vänsterns maskotar) är detta emellertid skäl för social utfrysning, avsked och alarmistiska ledartexter om att 1930-talet är på väg tillbaka. Detta gäller inte bara synen på mördare och envåldshärskare, utan återkommer på område efter område. En vänsterpolitiker får vara vulgär, ljuga och smutskasta sina meningsmotståndare i stort sett ostört. Högerpolitiker, däremot, blir föremål för krigsrubriker och uteslutningsärenden så fort de uppvisar blott tendenser till samma beteende.

Detta högst asymmetriska förhållningssätt tas idag för så naturligt att det sällan blir föremål ens för debatt. Förmenta högerpartier tar det hela för rimligt, och de journalister som ens kostat på sig att reflektera över saken är lika sällsynta som fjällrävar på Zanzibar. Företeelsen är i själva verket så utbredd att den i regel tjänar utmärkt som indikation på vad som faktiskt är en höger- respektive vänsterståndpunkt. De åsikter som tolereras av nyhetspresentatörer och skattefinansierade NGO:er är i allmänhet vänster, medan de som blir föremål för fördömanden, avståndstaganden, kritisk granskning och så kallad civil olydnad med stor sannolikhet är höger. Vad mer är, att liberala åsikter så gott som alltid tillåts passera detta nålsöga är en direkt konsekvens av vad vi tidigare konstaterat, nämligen att liberalismen inte bara är en vänsterideologi, utan alla vänsterideologiers moder. Rent begreppsmässigt råder förvisso stor förvirring kring detta grundläggande sakförhållande idag, men även om få längre kan formulera det i ord har man inom vänstern på det omedvetna planet inga svårigheter att skilja vänner (liberaler) från fiender (högern).

Det vore i sak fel att säga att liberaler är nöjda med denna ordning, eftersom de är i stort sett omedvetna om den. En liberal är helt och hållet övertygad om att journalister förhåller sig neutrala till vad de rapporterar om, och finner därför heller ingen anledning att vare sig invända mot eller skatta sig lycklig över sakernas tillstånd. När journalister fabulerar om nazismens återkomst, om att motståndet mot invandringspolitiken är en produkt av ryska påverkansoperationer och om att rasismen breder ut sig epidemiskt, ser liberalen detta som såväl professionell som helt och hållet neutral nyhetsförmedling. När våldsamma vänsterextremister och militanta djurrättsaktivister hålls om ryggen av höga makthavare finner liberalen måhända stundom detta en aning anmärkningsvärt, men inte mer än så. När skattepengar regnar över islamister finner liberalen heller ingen större anledning att protestera. För liberalen är detta blott tecken på en sund, rationell och faktabaserad ordning.

Kort sagt, en liberal befinner sig så gott som alltid med god marginal innanför åsiktskorridorens väggar, vilket också förklarar den så gott som totala bristen på förståelse för hur någon kan finna sig utanför dem. I en fråga frontalkolliderar dock den liberala ståndpunkten med journalistskråets, kulturetablissemangets och tjänstemannaaktivistkårens, nämligen den israeliska. En del liberaler som Carl Bildt rundar pragmatiskt detta problem genom att i just denna fråga överge den renläriga liberala hållningen, men för de liberala purister som ironiskt nog vanligtvis tillhör åsiktskorridorens mest aggressiva grindvakter är detta inte ett alternativ. Ett mycket belysande exempel på en sådan liberal finner vi i riksdagsmannen Fredrik Malm (L).

Fredrik Malm har i fräna ordalag kritiserat Svenska kyrkan för dess hållning i Israelfrågan. Han har i lika fräna ordalag kritiserat en skola där elever tillåtits stoppa ett föredrag om landet. Han har kritiserat och raljerat över artister som uppmanat till bojkott av Israel, han har kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för deras uttalanden om samma land och han har kallat en Israelfientlig demonstration i vilken en socialdemokratisk riksdagskollega deltog för "vidrig". Fredrik Malm finner kort sagt inte bara vänsterns hållning i frågan motbjudande, utan tycks också vara på det klara med att politiseringen av civilsamhället lett till att även bland annat Svenska kyrkan anslutit sig till denna linje. Vad Fredrik Malm dock inte tycks se är mönstret. Han kritiserar visserligen den breda vänstern i just denna fråga, men förmår varken se sin egen roll eller att detta bara är toppen av ett isberg. I själva verket har Malm inte bara aktivt bidragit till att den Israelpolitik han kritiserat Stefan Löfven och Margot Wallström för kunnat fortsätta. Han har framför allt i praktiken konsekvent ställt sig på vänsterns sida i kulturkriget, bortsett från några irrelevanta och pliktskyldiga distraktioner till invändningar i frågor helt utan praktisk betydelse.

Problemet för puristliberalen är att Israel idag fyller samma funktion för vänstern som Rhodesia och Sydafrika gjorde på 1970- respektive 1980-talet. Man anser måhända att landet kan få finnas kvar, men att det först måste underkasta sig villkor dikterade utifrån. Få liberala purister delar denna vision, men bidrar inte desto mindre genom sina vänsterreflexer till att göra den mer sannolik. Talande nog finner vi här också att Malms kritik av Svenska kyrkan i dagarna gett upphov till kritik från andra liberaler kända för hög liberal svansföring. Vad vi här ser utspela sig i realtid är i själva verket exakt vad Lecky beskriver i Democracy and Liberty, nämligen en liberalism som ständigt gör avkall på sina principer, bara för att därefter retroaktivt beskriva resultatet av de egna kapitulationerna i termer av "framsteg".

2019-09-07

Fredrik Reinfeldt AB och managerekonomin

Mina självuppoffrande krigare på Kobold och Härd, tillika arvtagare till den långväga beskyddaren Phssthpok:

I vår reportageserie Managersamhället och dess ekonomi har vi idag kommit till ett företag vid namn "Fredrik Reinfeldt AB". Aktiebolaget har den något oortodoxa inriktningen "författarskap, föreläsningsverksamhet samt rådgivning inom geopolitik, arbetsmarknad, globala förändringar och ledarskap", och drivs precis som namnet antyder av den folkkäre tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Verksamhetens påbörjades strax efter att herr Reinfeldt sent en septembernatt 2014 gjorde en snabb och abrupt sorti från politiken, och har sedan starten gjort en ansenlig vinst på sammanlagt 65 miljoner kronor.

Det hela är med andra ord ett typexempel på vad den politiskt skolade managern i sin opinionsbildning älskar att lyfta fram som en framgångssaga. En tidigare politiker återuppfinner sig själv som framgångsrik Entreprenör™, bidrar till välfärden genom att betala in åtskilliga miljoner i skatt, och skapar värde till glädje för alla. Berättelsen är så tilltalande och sedelärande, att när den 23-årige tidigare CUF-höjdaren som nu tjänar sexsiffrigt på sitt nya jobb på Timbros kommunikationsavdelning skrivit en plastig artikel om saken, och efter att man betalat Facebook pengar för att denna skall dyka upp som sponsrat inlägg i vanliga människors flöden, så föreställer man sig från arbetsgivarens sida att genomslaget denna gång måste bli massivt. Problemet med detta är inte främst om att det vittnar om en usel känsla för opinionsbildning, utan att det är fel i sak. I själva verket har nämligen väldigt lite värde skapats i Fredrik Reinfeldt AB.

Att den före detta statsministerns företag förmått visa upp imponerande vinster har mycket lite med gott entreprenörskap eller talang att göra, utan är en konsekvens av att grundaren är känd och har ett gott kontaktnät. Att företaget får uppdrag beror på att många som förvaltar andra människors pengar gärna använder just andra människors pengar till att hjälpa en vän, återgälda en tjänst eller få möjligheten att höra en före detta statsminister tillika stor ordkonstnär hålla ett föredrag. I den mån en transaktion till Fredrik Reinfeldt AB faktiskt är till nytta för de människors vilkas pengar man är satta att förvalta, sker detta i stort sett uteslutande genom ljusskygga former av lobbying som, även om de är till nytta för uppdragsgivaren, är till skada för skattebetalarna och samhället i stort.

Den verklighet i vilken Fredrik Reinfeldt AB verkar kan liknas vid ett vattenledningsnät. På den ena sidan pumpar man in rent vatten i systemet, på den andra återfinns kunder som betalar för sitt drickvatten. Vad de personer som hävdar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig entreprenör gör är att likna den forne statsministern vid ägaren till vattenverket, det vill säga någon som tillhandahåller en viktig tjänst som uppskattas av de betalande kunderna. I själva verket fyller dock Fredrik Reinfeldt AB en helt annan funktion. I vattennätet finns nämligen också ett antal läckor, genom vilka rent vatten rinner ut och går förlorat. Så länge man inte åtgärdar dessa läckor uppstår förluster, och för att täcka dessa förluster måste kunderna faktureras både för det vatten de gör åt och det vatten som till följd av de många läckorna går förlorat på vägen. Det är här den folkkäre före detta statsministern kommer in i bilden. En av dessa läckor går nämligen under namnet Fredrik Reinfeldt AB.

Fredrik Reinfeldt AB verkar i en bransch som upplevt en explosionsartad tillväxttakt i managersamhället, och vars medlemsföretag specialiserat sig inom affärsområdena svågerkapitalism, vänskapskorruption och lobbying. Man producerar stora mängder floskler, varmluft och corporate bullshit, men ägnar sig endast i ytterst ringa omfattning åt värdeskapande verksamhet. Den funktion man fyller i ekonomin är den av rost och friktion. Man föraktar de näringsidkare som bemödar sig att producera någonting mer konkret än varmluft, man ser frånvaron av starka ägare som någonting bra, man berikar sig på det överskott andra skapar, man utnyttjar omsorgsfullt varje osunt incitament till sin egen fördel och man ser allt från höga skatter till politisk regleringsiver som gyllene affärsmöjligheter.

Ingenting av detta har dock gissningsvis föresvävat ägaren till Fredrik Reinfeldt AB. När han själv får lägga ut texten är det en man med en driftig och flitig entreprenörs självbild vi möter. Vad mer är, han antyder även att många av de som faktiskt skapat värde under sina yrkesverksamma liv är både lata och obenägna att, likt vad han själv menar sig ha gjort, byta karriär mitt i livet. Kort sagt, ägaren av Fredrik Reinfeldt AB tycks inte bara själv se sig som en oumbärlig del av ekonomin, utan därtill som en förebild för andra. Mellan raderna framträder också en nedlåtande och oförstående syn på de vanliga människor som bara lyckas tjäna ihop några tiotusentals kronor per månad. Att dessa i själva verket ofta är långt mycket mer produktiva än vad han själv är, är sannolikt någonting han inte för en sekund har reflekterat över.

Inte desto mindre bör vi vara tacksamma för Fredrik Reinfeldt AB. Företaget bidrar, tack vare sin namnkunnige ägare, till att belysa den milsvida skillnad mellan teori och verklighet som råder i ekonomiska frågor. Den rådande ordningen både försvaras och kritiseras utifrån antagandet att den skulle vara kapitalistisk, men managersamhällets ekonomi utgör i själva verket ett radikalt avsteg från den traditionella kapitalismen och dess spelregler. Den utbredda bristen på insikt om just detta får inte sällan såväl högern som vänstern att göra sig till åtlöje, men den före detta statsministerns nya karriär som dilettantentreprenör har potentialen att vara en ögonöppnare för åtminstone en och annan.

2019-09-06

Om brexit och liberal despoti

Mina floskelmissbrukande managementkonsulter:

Det påstås ofta att ordet demokrati inte är synonymt med en ordning där majoriteten får sin vilja fram. Innebörden av demokrati, påstås det, är en rättsstat med maktdelning, yttrandefrihet och skydd för minoriteter, med mera. Denna tolkning av demokratibegreppet är dock, trots att förespråkarna sällan försitter en chans att påstå att de i detta har stöd av välrenommerade 1600-talsfilosofer, så ny att den lyste med sin totala frånvaro i läroböckerna så sent som för något årtionde sedan. Vad mer är, att denna retorik idag inte bara torgförs av liberaler, utan även av socialdemokrater, gör historieförfalskningen ännu mer oförblommerad. Detta av den enkla anledningen att Sverige under Socialdemokraternas glansdagar styrdes enligt riktlinjer väsensskilda från de principer socialdemokrater idag högtidligt men med en läpparnas bekännelse påstår sig stå bakom i syfte att splittra oppositionen.

Att majoriteten alltid får sin vilja fram är i själva verket exakt vad begreppet demokrati betecknar. Av just denna anledning var demokrati länge inte bara ett skällsord i liberala kretsar, utan framför allt någonting man till varje pris ville undvika. Den ordning man i stället förespråkade var Republik, eller, med en modernare benämning, liberal demokrati. Med detta avsågs att rösträtten skulle vara begränsad, och att starka konstitutionella och institutionella skyddsmekanismer skulle göra det omöjligt för även en majoritet av de röstberättigande att utöva förtryck mot en minoritet. Att man misslyckades i sin strävan att hålla demokratin stången blir uppenbart för den som betänker att det var just denna ordning som med tiden kom att kratta manegen för den dysfunktionella socialism som under 1970-talet slutligen lamslog västvärldens ekonomi, men i början av Republikens era uppnåddes inte desto mindre för en tid en ordning som fungerade anmärkningsvärt väl.

Det är just denna era i Republikens tidiga historia, och de spelregler som då gällde, som historierevisionistiska liberaler sedan några år tillbaka hävdar utgör sinnebilden av den egentliga betydelsen av begreppet demokrati. Detta kan, den uppenbara historielösheten till trots, måhända framstå som en sympatisk hållning, men problemet med detta är att vad nämnda liberaler i själva verket förespråkar i bästa fall är en grotesk vantolkning av de ideal man påstår sig stå för. För den tidiga Republikens anhängare var det av avgörande betydelse att ingen majoritet skulle kunna rösta för att inskränka den enskildes rätt till sin egendom, åsikt, världsåskådning, tro eller rätt att uttrycka sig. De inskränkningar av äganderätten som för nutida progressiva är ett legitimt vapen i en kamp för att förbättra världen, hade för den tidiga Republikens arkitekter utgjort en skräckvision. Åsiktskorridorer och Overtonfönster skulle, för den tidiga Republikens filosofer, utgöra en form av förtryck intill förväxling likt det man ägnat sina liv åt att bekämpa. De ständiga de jure- och de facto-inskränkningar av yttrandefriheten nutida liberaler är en drivande bakom skulle, för den tidiga Republikens liberaler, vara någonting man förknippade med en svunnen och mörk tid.

Vad mer är, att man fruktade majoriteten berodde inte på att man hade något emot majoriteter som sådana, utan på att det var från dem man uppfattade att hotet mot den enskilde av matematisk nödvändighet främst skulle komma. Man ansåg förvisso precis som idag att en liten elit hade en väldigt viktig roll att spela i samhället, men varje tanke på att minoriteter skulle äga större rätt än majoriteter att kränka vad man såg som den enskildes rättigheter var dem främmande. Det är dock exakt detta de som gör anspråk på föra arvet från den tidiga Republiken vidare gör idag. På område efter område har en liten minoritet, förenad av föreställningen att man utgör en elit med ett historiskt kall att fostra pöbeln, påtvingat majoriteten en politik denna inte vill ha. Detta har inte skett i form av att man förhindrat majoriteten från att förtrycka minoriteter, utan genom att man utifrån en raskolnikovsk logik tagit sig rätten att betrakta och behandla sina medmänniskor som boskap.

Bakom de liberala slagorden om "demokrati" och "liberal demokrati" döljer sig med andra ord någonting väsensskilt från såväl egentlig demokrati som den tidiga Republikens filosofi, nämligen visionen om liberal despoti. Att de metoder man använder sig av för att kväsa motståndet för varje dag påminner mer och mer om de medel som används för att uppnå samma ändamål i Kina är ingen slump. Man har blivit övertygade om att majoritetens vilja alltid utgör ett hot, och upprättar därför fler och fler brandväggar mellan folkviljan och maktutövningen. Protester avfärdas arrogant med högtidliga referenser till klassiskt liberala tänkare, vilkas budskap man förvanskar så till den grad att de ofta får representera den diametrala motsatsen till vad som ursprungligen avsågs. Den rätt att förtrycka andra som Republikens pionjärer var livrädda att en majoritet skulle tillskansa sig, har i stället erövrats av en radikaliserad och föraktfull minoritet som ser det som sitt kall att neka majoriteten möjligheten att forma sitt samhälle och öde.

Formerna för detta har hittills varit förhållandevis subtila. I samband med att val hållits har man vinnlagt sig om att hjälpligt upprätthålla illusionen av att väljarnas dom respekteras, men den fars som just nu pågår i Westminster är en tydlig fingervisning om att detta kan vara på väg att förändras. Inom den progressiva eliten är man världen över inte bara eniga om att Storbritanniens utträde ur EU skall förhindras, utan man anser sig därtill inte ens längre behöva motivera varför utslaget av folkomröstningen 2016 bör ignoreras. Som av en händelse manifesterar sig också denna osminkade arrogans och nedlåtenhet i anslutning till en fråga av central betydelse för EU:s framtid, det vill säga framtiden för en union som för varje dag gör Europa mindre och mindre demokratiskt, och som för varje dag överför mer och mer makt till ansiktslösa byråkrater och managers.

Brexit blir i ljuset av detta en process med betydligt större konsekvenser än de rent sakpolitiska. Utfallet kommer fungera som en värdemätare såväl på hur snabbt vi närmar oss den liberala despotin som på styrkan i den världsomspännande motreaktion vi sedan några år tillbaka kan se början på. Det är en utveckling som kommer bli mycket avslöjande, och som alla därför också bör följa noggrant.

2019-09-03

Den politiskt skolade managern

Mina falskmyntande keynesianer:

Varje normalbegåvad människa vet att en karuselldörr bromsar in när någon springer fram till den glasskiva som avgränsar den egna cellen från nästa. Inte desto mindre försenas ofelbart varje passage genom en sådan dörr av att någon gör just detta. Det hela tangerar såväl fångarnas dilemma som allmänningarnas tragedi, men med den i sammanhanget avgörande skillnaden att karuselldörrsidioten själv förlorar lika mycket på sitt agerande som alla andra i den fördömda konstruktionen gör. Karuselldörren fungerar därför, utan att detta gissningsvis varit konstruktörernas avsikt, som ett intelligenstest, och i egenskap av sådant har den också någonting mycket osmickrande att säga om mänskligheten i stort.

Karuselldörren skulle dock av precis de anledningar som listas ovan kunna tjäna som en metafor för progressiv politik. På pappret är konstruktionen en bra idé, men i mötet med den irrationella människan visar den sig både fungera dåligt och sätta käppar i hjulet. I den anglosaxiska världen har emellertid karuselldörren (eller, i svensk översättning, svängdörren) i stället blivit en metafor för någonting annat, nämligen företeelsen att en inflytelserik grupp av makthavare hoppar fram och tillbaka mellan politiken och de delar av näringslivet som påverkas mest av politiken. Detta borgar inte bara för intressekonflikter, utan utgör framför allt ett exempel på oförblommerad och storskalig korruption, även om det lägligt nog för de inblandade av någon anledning vanligtvis inte räknas som sådan.

I Sverige finns många exempel på denna och närbesläktade företeelser, men till de mer intressanta hör vad vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting valt att kalla för den politiskt skolade managern. Den politiskt skolade managern har aldrig haft ett riktigt jobb, men är trots detta en synnerligen välmående makthavare. Den politiskt skolade managern började sin klättring uppåt i något av de politiska ungdomsförbunden, och på gamla klipp från MUF- och LUF-kongresser (föryngringen sker idag främst i CUF, men Centerpartiet sågs länge som en hopplöst ointressant plattform i sammanhanget) kan man se dem, valpiga versioner av de idag rikskända liberaler som med åren skulle komma att bli de mest högljudda förespråkarna för svågerkapitalism, öppna gränser, mångkulturalism och oreglerad arbetskraftsinvandring. En del av dem gjorde politisk karriär, men de vi här främst har i åtanke tröttnade snabbt på partipolitiken och omsatte i stället de kontakter man hade odlat under åren i ungdomsförbunden i en karriär inom näringslivets branschorganisationer.

Man finner dem idag på Almega, Svenskt näringsliv, Timbro, PR-byråer, lobbyistorganisationer och liberala opinionsredaktioner. De anlitas emellanåt som expertkommentatorer eller debattörer, och medverkar gärna i allehanda nyhetspaneler. De refererar precis som i sin ungdom gärna till Friedrich von Hayek och Ayn Rand, men retoriken är i regel så plastig och endimensionell att den sannolikt driver bort fler än den lockar. De älskar, trots att de aldrig gjort ett hederligt handtag i sina liv, att förmana människor att såväl bli mer attraktiva på arbetsmarknaden som att jobba hårdare, längre och effektivare. De har inte sällan rykte om sig att vara whiz kids, men visar sig trots detta gång på gång vara odugliga på att driva företag och skapa värde, odugliga på opinionsbildning och odugliga på att vinna val. De förklarar mer än gärna hur det ligger till, men resonemangen vittnar vanligtvis om en ytterst begränsad insikt i sakernas tillstånd. I själva verket hade man i de flesta fall sannolikt varit tvungna att sänka den egna levnadsstandarden drastiskt, vore det inte för det oreflekterade flödet av pengar från näringslivets alla PR-organisationer, på vilka man intalar sig att man på detta sätt når ut. I den mån den politiskt skolade managern faktiskt har någonting värdefullt att bidra med, är detta kontakter i form av personlig vänskap med de gamla stallbröderna från ungdomsförbundstiden som nu är riksdagsmän, politiska talesmän och partistyrelseledamöter. Sådana kontakter kan inte sällan omsättas i svågerkapitalistiska lagändringar, om vilka mången ledande politiker med tiden kommer tvingas konstatera att vi har varit naiva.

Att den borgerliga högern är usel blir i ljuset av detta inte särskilt förvånande. Det är den politiskt skolade managern som fått sköta PR-arbetet både utanför och inifrån partierna, och det är den politiskt skolade managerns ungdomliga idéer om öppna gränser som i mångt och mycket tillåtits forma invandringspolitiken. Det är den politiskt skolade managerns vaga och teoretiska föreställningar om en fri marknad som omsatts i den svågerkapitalism som sålts in med pastellfärgade och hårspraysdoftande 1980-talsparoller som "valfrihet". Det är den politiskt skolade managerns vaga föreställningar om laissez faire som omsatts i ett regelverk för arbetskraftsinvandring så lurendrejerivänligt att det fått mången bedragare att jubla av lycka. Den politiskt skolade managerns drömmar om London och New York har omsatts i föreställningar som den om den chica mångkulturalismen, och den politiskt skolade managerns ungdomsminnen av Hollywoodproduktioner i jetsetmiljö och svartklubbar med plastig new romantic-musik har sublimerats till föreställningar om att människor inte behöver traditioner eller sammanhang, och att hedonism är någonting eftersträvansvärt.

Det är den politiskt skolade managerns luddiga begrepp om frihet som skapat en kriminalitet så epidemisk att det krävs en polisstat för att ha en chans att mota den. Det är den politiskt skolade managerns luddiga begrepp om marknadslösningar som gjort affärer med den offentliga sektorn till en betydligt mer attraktiv affärsidé än värdeskapande verksamhet. Det är den politiskt skolade managerns luddiga vision av individualism och hans bristande förståelse för kultur som lett till att svenska kommuner knäcks av skenande socialbidragskostnader. Det är den politiskt skolade managerns luddiga vision av en kosmopolitisk värld som lett till segregation, hat och eroderad tillit. Den politiskt skolade managern har talat sig varm för äganderätten och den personliga integriteten, samtidigt som den politik han varit med om att förverkliga resulterat i att risken för att utsättas för inbrott, rån och våldsbrott ökat drastiskt. Listan över den politiskt skolade managerns många misslyckanden är imponerande, men inte lika imponerande som den hybris som yttrar sig i att han trots detta själv är totalt oförmögen till självkritik.

Den politiskt skolade managern är dock inte ett helt och hållet svartvitt väsen. Han började ofta sin bana som en väldigt sympatisk person, och spelade därtill under 1980-talets nyliberala reaktion en viktig roll i kampen mot den så dominerande socialismen. Den Lasarosliberalism som följde på den socialistiska parentesen skulle med tiden dock visa sig vara lika minst lika patologisk som ordningen den hade ersatt, vilket inte desto mindre den politiskt skolade managern visat sig notoriskt oförmögen att ta in. Där vi idag befinner oss utgör han därför, i egenskap av en fyrkantig, dogmatisk, stjärnögd och arrogant person utan någon form av markkontakt, en mer destruktiv kraft än någonsin tidigare.

2019-09-01

Om politikerförakt genom historien

Mina bannlysta vänner extramuros:

Till de många fördelarna med att läsa ideologiska böcker skrivna innan någon nu levande människa ännu var född hör inte bara det vuxna, värdiga och respektfulla tilltalet, utan också de värdefulla perspektiv sådan läsning ger på vad som i våra dagar ofta tas för eviga sanningar. De långa utläggningarna om ämnen som de juridiska formerna för jordbruket på 1800-talets Irland kan visserligen ha en stundom något uttröttande effekt på den nutida läsaren, men detta kompenseras mer än väl av den klarhet och insikt en text oförstörd av mer än ett århundrade av progressivism, whighistoria, materialism och spirituellt vakuum erbjuder en törstande vandrare i modernitetens öken.

Till de mer intressanta aspekterna av detta hör de uppfattningar om sakernas tillstånd man mellan raderna kan utläsa att författaren utgår från att varje läsare delar med honom, och som därför tas för så självklara att de ibland inte ens uttryckligen redogörs för innan författaren börjar dra slutledningar utifrån dem. Detta kan inledningsvis bli en aning förvirrande för den nutida läsaren, av den enkla anledningen att vad som en gång ansågs som både självklart och allmängiltigt med tiden ofta blivit förpassat till giftskåpet. Med tiden övergår dock detta i en tilltagande insikt om hur mycket läsarens världsbild formats av vad som, när det kommer till kritan, varit regelrätt propaganda.

Ett särskilt anmärkningsvärt exempel på detta är hur synen på politikerförakt förändrats genom åren. Politikerförakt anses idag inte bara utgöra någonting oönskat, utan också någonting direkt farligt. Politikerförakt påstås utgöra ett hot mot demokratin, dess orsaker söks inte sällan i utländska påverkansoperationer och så kallat näthat anses extra graverande när föremålet för detta är politiker. Att så är fallet tas idag för så självklart att ytterst få ens bemödar sig med att förklara varför det förhåller sig så, trots att åtskilliga nyhets- och opinionstexter skrivs på temat. Vid närmare betraktelse visar sig dock denna förment eviga sanning vara en ganska ny företeelse. Att politiker inte är att lita på var ett stående skämt inom satiren så sent som för några årtionden sedan. Går man ännu längre tillbaka finner man att ett grundmurat förakt mot politiker (och då i synnerhet demokratiskt tillsatta sådana) inte bara sågs som någonting oskyldigt, utan som någonting sunt och i allra högsta grad befogat.

Detta var inte på något sätt enbart en folklig åsikt, utan tvärtom i allra högsta grad även en liberal sådan, och när den amerikanska konstitutionen författades genomsyrades därför också arbetet av just denna inställning. Grundlagsfäderna utgick krasst från att usla politiker förr eller senare skulle komma till makten, och försökte därför (förgäves, som det skulle komma att visa sig) konstruera en konstitution som minimerade den skada sådana politiker skulle kunde åsamka landet. När det under århundradet som följde visade sig att korruption, klientelism och ogenerat röstköpande blev konsekvenserna av att andelen röstberättigade växte, tillhörde namnkunniga liberaler av samma anledning de ledande politikernas allra fränaste kritiker och belackare. Till följd av folkligt missnöje stiftades med tiden nya lagar mot korruption, men dessa var inte sällan lätta att runda och tjänade i många fall främst som en påminnelse om hur oförmögna politiker var att motstå de många frestelser som mötte dem i deras yrkesroll.

Denna kritik var dock ingenting som av ett enigt etablissemang fördömdes som någonting suspekt eller illasinnat, utan tvärtom fanns en utbredd medvetenhet om att det var så politiken fungerade. Konstitutioner och institutioner förmådde alltjämt hålla problemen på en hanterbar nivå, varför många nöjde sig med att konstatera att politikerna var korrupta, och därefter fortsatte att sköta sitt. I samband med 1900-talets båda världskrig skulle dock detta komma att förändras av två anledningar. För det första ledde krigen till en kraftig och permanent utbyggnad av statsapparaten, vilket i sin tur ledde till att en betydligt större andel av den totala ekonomin nu kontrollerades av de politiker som så länge setts som korrupta. För det andra skruvades den progressiva retoriken i samband med krigen upp så till den grad att man från progressivt håll själva började tro på den. Den som kritiserade politikernas röstköp och korruption, började man nu någonstans resonera, kritiserade också de makthavare som hade lett kampen mot Hitler.

Det tidigare samförstånd mellan politiker och allmänhet som hade kunnat sammanfattas med orden "ni hatar oss, vi lurar skjortan av er", skulle med tiden därför också alltmer bli någonting man från politiskt håll inte kunde finna sig i. Korruptionen och maktmissbruket ökade visserligen i takt med att staten blev större, men ju mer de progressiva föreställningarna flyttade fram sina positioner, desto mer moraliskt oantastliga lyckades man från politiskt håll också intala sig själva att man var. Politikerförakt kom därför att framstå som någonting mer och mer suspekt, för att till slut också bli någonting direkt smutsigt och subversivt. Detta har sannolikt skett utan att man från maktens håll i allmänhet haft vare sig ondskefulla eller konspiratoriska avsikter. I de flesta fall har man säkert intalat sig att politikerföraktet är någonting såväl obefogat som skadligt, och den vrede som riktas mot de väljare som inte förmår att uppskatta politikernas storartade insatser på till exempel invandringens och brottsbekämpningens områden är säkerligen allt som oftast genuin. Inte desto mindre är det politikerna och inte folket som har någonting att vinna på att politikerförakt utmålas som oanständigt, och att så också mer och mer blir fallet är därför näppeligen att betrakta som en slumpmässig förändring.