2013-01-30

Elefanten i klassrummet

När Socialdemokraterna idag gör ett utspel om obligatorisk gymnasieskola är detta ännu ett utslag av en skoldebatt där ingen låtsas se den elefant som står i klassrummet.

Grundsynen är att det är någonting fel på skolan som sådan, att skolresultaten sjunker förklaras därför helt enkelt med att undervisningen måste ha blivit sämre. "Långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats under Reinfeldts regeringstid. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast på mycket höga nivåer och i dag har 30.000 unga varit arbetslösa mer än sex månader" skriver artikelförfattarna, med en tydlig antydan om att det är den av regeringen förda skol- och jobbpolitiken som orsakat problemen.

Vid en ytligt betraktelse av siffrorna är det naturligtvis lätt att tro att detta stämmer, men det faktum att arbetslösheten har ökat trots att en kvarts miljon nya jobb skapats under nuvarande regering antyder att någonting är fel i resonemanget. Just det, kära läsare, vi börjar skymma elefantens konturer nu.

Under regeringen Reinfeldt har över en halv miljon invandrare kommit till Sverige, merparten från länder där utbildningsnivån är väldigt låg och med utbredd analfabetism - i fallet med somalier snarare regel än undantag. När dessa kommer till ett väldfärdsland som Sverige där låglönejobben är få ökar givetvis arbetslösheten. När dessa placeras i den svenska skolan - inte sällan utan att ens kunna läsa, och utan att kunna få hjälp hemifrån - blir utbildningsresultaten naturligtvis därefter.

Med en normalstor invandring skulle såklart detta endast påverka marginellt. Invandringen till Sverige är dock allt annat än normalstor, den är den största i västvärlden och har ökat folkmängden med över fem procent under regeringen Reinfeldts tid vid makten. Att påverkan från en sådan massiv demografisk förändring blir allt annat än marginell krävs inget geni för att förstå. Därtill kommer att invandrarnas andel av skolelever och unga vuxna har ökat med betydligt mer än nämnda fem procent, då den genomsnittlige invandraren är yngre än den genomsnittlige svensken, och då deras barnkullar är större.

Att jämföra skolresultaten från före och efter regeringen Reinfeldt - och därefter tillskriva den förda skolpolitiken skillnaderna - blir således att jämföra päron med äpplen, och är ingenting annat än intellektuellt bedrägeri. Ett bedrägeri som kommer fortsätta så länge vi fortsätter att inte se elefanten i klassrummet. Att ordet "invandring" inte nämns enda gång i debattartikeln är talande nog.
Ab, Skanskan, SR1, SR2, SR3, SvD1, SvD2

2013-01-29

Allt annat än sakfrågan!

"SD förnekar klimathotet" använder DN som rubriksättning, efter att Josef Fransson (SD) i likhet med DN själva* intresserat sig för en rapport nyligen släppt av norska forskare, enligt vilka effekterna av människans koldioxid kan vara mindre än man tidigare trott.

Well, DN:s rubrik är naturligtvis vald med omsorg och i syfte att skapa en viss effekt, men den står trots allt också inom citattecken. Det är nämligen miljöminister Lena Ek som står bakom anklagelsen. Ek anklagar SD för att befinna sig långt ifrån verkligheten, vilket är en intressant anklagelse för någon som representerar ett parti som förespråkar månggifte och fri invandring, men Lena Ek har naturligtvis helt rätt i att klimathotet inte skall negligeras.

Problemet för Ek är bara det att SD inte förnekade klimathotet, de påpekade blott att situationen kanske inte är så illa som man tidigare trott. Detta väljer såklart både Ek och i viss mån DN - genom sin iögonfallande rubriksättning - att bortse från. Får man chansen att kladda ned Sverigedemokraterna med någonting graverande så tar man den - att föra en sådan debatt och fälla sådana anklagelser är nämligen betydligt bekvämare än att förklara för väljarna hur man hade tänkt sig att integrera och skapa jobb för 111 0000 nya invandrare årligen.

Ännu mer absurt blir det när Matilda Ernkrans (S) anklagar Fransson för att "placerar sig på yttersta, yttersta högerkanten". För Ernkrans och många med henne är det bekvämt att avfärda SD som extremhöger, även om de i själva verket står för en typisk mittenpolitik, men anklagelsen blir i sammanhanget bara tramsig.

Att det från högerhåll finns mycket stöd för klimatskepticismen beror nämligen i korthet på att det finns företagare som tjänar stora pengar på att släppa ut koldioxid. SD står dock - till skillnad från till exempel Stureplanscentern - inte alls på storföretagens sida, det är snarare arbetarklassen som är deras fokusgrupp. Att försöka klumpa ihop SD:s kommentarer till den norska forskarrapporten med deras ställning i invandringsfrågor, och framställa detta som som bevis på en ideologi på den "yttersta, yttersta högerkanten" blir därmed bara intellektuellt bedrägeri.


*"Nya rön dämpar klimathot" presenterade DN nyheten då begav sig, SvD kontrade med "Klimathotet mindre än väntat".

Havererad arbetsmarknad

En förbättrad integrationspolitik skall, har det i årtionden sagts, lösa de problem som kommer i invandringens spår. Problemet är att den förbättrade integrationspolitiken aldrig kommer. De reformer som har gjorts på arbetet - fler rättigheter, färre skyldigheter, högre bidrag, ökad passivisering - har snarare fått direkt motsatt effekt. Den förbättrade integrationspolitiken finns inte, har aldrig funnits, men dess snara ankomst tjänar likväl som en ursäkt till låta västvärldens största invandring få fortsätta, även när den nått den absurda siffran 111 000 personer per år.

Det finns ett och endast ett sätt att få lågutbildade och analfabetiska invandrare i arbete, och det är att släppa låglönejobben fria. Detta löser inte problemen, inte ens ett land som USA har till exempel fått mer än hälften av de somaliska invandrarna i arbete, men det är likväl ett avsevärt bättre resultat än vad de svenska politikerna lyckats uppnå.

Detta är emellertid inte vad arbetarrörelsen vill. Tvärtom går LO i årets avtalsrörelse ut hårt för att höja lönerna för de lägst betalda jobben. Samtidigt säger Reinfeldt sig vilja ha "fler enkla jobb men på de lönenivåer som Sverige har etablerat". Där LO går med förbundna ögon in i framtiden hänfaller statsministern sig åt önskedrömmar. Att låglönejobben likväl är på väg att bli verklighet blir emellertid allt tydligare när man beaktar vad som sker i arbetskraftsinvandringsreformens spår.

Reformen såldes in som ett sätt att locka datoringenjörer och läkare till Sverige, prisades av naiva miljöpartister och den Stureplanscenter som önskar släppa invandringen helt fri som "human", "solidarisk" och bra för Sverige, men de grupper den lockat har i själva verket varit lågutbildade inom yrkesområden där arbetslösheten i Sverige redan är skyhög. Bedrägerier, lönedumpning och att allt fler personer vistas i Sverige illegalt har inte särskilt oväntat blivit konsekvenserna av detta.

Att detta inte diskuteras, att LO inte tar strid mot det nya samhälle som växer fram, trots att det går tvärtemot LO-medlemmarnas intressen, är ett svek av stora mått.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2

2013-01-28

Bostadshaveriet

Trycket på den svenska bostadsmarknaden är stort. Billiga lån har givetvis bidragit till att driva upp priserna, men det är inte säkert att Sverige alls lider av en bostadsbubbla, som det ibland sägs. Marknaden är nämligen helt satt ut spel.

Med en årlig invandring på 111 000 personer ökar givetvis behovet av bostäder kraftigt. Till följd av välfärdsreformer som hyresregleringen byggs det emellertid inte i alls samma utsträckning. De reglerade hyrorna gör det inte tillräckligt lönsamt att bygga nytt, varför nybyggnationen i Sverige bara är ungefär en fjärdedel av vad den är i våra grannländer, trots att vår befolkning på grund av invandringen ökar mycket snabbare.

Detta påverkar till synes endast tillgången på billiga hyresrätter, men bostadsmarknaden är mycket mer komplex än så. När brist på tillgången på billiga hyresrätter uppstår, söker sig den som annars hade valt att bo i dessa till medeldyra hyresrätter istället. De som annars hade valt de medeldyra tvingas därför i ökad utsträckning söka sig till de dyra, och de som annars hade valt att bo i dessa tvingas istället låna pengar till en bostadsrätt. När trycket på bostadsrätterna därmed ökar tvingas andra istället söka sig till villor - och därmed har hela kedjan påverkats. Och därtill kommer såklart problemen med svartkontrakt och andrahandsuthyrning till ockerpriser.

Detta innebär naturligtvis ökande boendekostnader. Allt från några hundralappar eller tusenlappar i månaden till hundratusentals kronor i lån. Bankerna och bostadsvärdarna tjänar stora pengar på detta, chefredaktörerna, kulturskribenterna och politikerna som från sina helvita bostadsområden gillar olika tjänar tillräckligt bra för att inte påverkas - och de vanliga människorna får i vanlig ordning betala för det hela. Samma vanliga människor som samma elit av chefredaktörer, kulturskribenter och politiker så gärna bespottar för att de inte tycker rätt.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN

2013-01-27

MP går överklassens ärenden

Maria Ferm skriver i en debattartikel i SvD om att en iransk man - känd från nätuppror som "Selmas pappa" - borde få stanna i Sverige. Det är naturligt att många känner sympati för familjens situation, men historien och offentliga personers engagemang för att mannen skall få stanna, döljer en rätt annorlunda verklighet.

Mannen har vistats i Sverige i flera år, och har då befunnit sig i landet illegalt. Huruvida han faktiskt sökt asyl framgår inte av rapporteringen, men om han har gjort det har han uppenbarligen också fått avslag. Huruvida det stämmer att han varit aktiv i "partier som arbetar mot den islamska regeringen" kan förmodligen ingen lekman bedöma, argumentet att han är "är emot islam" är däremot ett klassiskt asylbedrägeriskäl.

Vidare åberopar mannen det faktum att han inte gjort sin värnplikt som skäl att få stanna. Om detta skulle användas som argument för asyl vore det ett hyckleri av stora mått, eftersom Sverige satte folk i fängelse för just värnpliktsvägran fram till bara några år sedan, då värnplikten avskaffades - och den sista domen utdömdes efter att värnplikten hade skrotats.

Där mannen har valt att sätta ett barn till världen, väl medveten om att han vistades i landet illegalt, har Migrationsverket å sin sida följt de regler som finns. Dessa regler är förmodligen (trots att det ofta antyds någonting annat) generösare än något annat lands, vilket har lett till att Sverige har största invandringen i västvärlden - vilket i rena siffror betyder 111 000 personer per år. Detta är emellertid inte tillräckligt för Maria Ferm och Miljöpartiet, som genom att på detta sätt flagrant undergräva myndighetsutövningen och genom sin kampanj "Öppna fler dörrar" vill göra invandringen ännu större än vad den redan är.

Detta trots att arbetslösheten på grund av invandringen ökar, fastän rekordmånga jobb skapas. Detta trots att bostadsbyggandet - mycket på grund av välfärdspolitik som hyresregleringar - inte är i närheten av att täcka det ökande behovet i invandringens spår. Detta trots att världens största invandring står i direkt konfliktförhållande med ett välfärdssamhälle som det svenska och Stureplanscentern och skrupellösa arbetsgivare är de enda som jublar över detta.

Miljöpartiet - som låtit miljöfrågorna få komma helt i skymundan för invandringsfrågorna - står inte för en human invandringspolitik. De står för en (i bästa fall) fullständigt naiv, verklighetsfrånvänd och totalt ansvarslös invandringspolitik som gör arbetarklassen till förlorare och överklassen till vinnare.

2013-01-23

Anders Behring Bogeyman

Efter Lisa Bjurwalds bok och myndigheters utspel om ny lagstiftning för att stävja det infamösa näthatet har debatten tagit fart igen. "Hatet har nått en kritisk massa" skriver till exempel SvD idag.

När det kommer till hot om mord och våldtäkt är det inte särskilt svårt att sympatisera med de drabbade. Men därefter tenderar debatten att fort bli väldigt osaklig. När någon till exempel kallas för könsord uppstår i regel stor indignation, men samma person som blev kallad detta kan dessförinnan ha liknat någon vid Breivik för att denne har föreslagit en begränsning av invandringen. Och därmed uppstår en viktig fråga som sällan ställs, nämligen vilken som är den grövsta förolämpningen - att kalla någon för "fitta" eller kalla någon för "Breivik"?

Debattklimatet i Sverige är inte sunt. När invandringen till Sverige har nått 111 000 personer per år, vilket är mest i västvärlden - måste detta tillåtas vara en fråga det är legitimt att diskutera och förhålla sig kritisk till. Detta sker dock inte, istället blir kritiska röster - och de röster som överhuvudtaget bara försöker synliggöra denna siffra eller sätta den i relation till andra länders invandring - slentrianmässigt kallad för rasister och liknade vid Breivik.

Det är i denna kontext näthatet måste ses. Att beskriva människor som obildade bondtölpar, rasister, "vita kränkta män" och anhängare till massmördare skapar naturligtvis mer hat och leder till att tonläget skruvas upp. Stängda kommentarsfält, ny lagstiftning och mothat kommer inte att stävja hatet, det kommer bara att göda det ännu mer.

Därtill kommer såklart att samma personer som reagerar på ord som "fitta" kan hylla SCUM-manifestet, att samma personer som vill problematisera till exempel Strindbergs och Tupacs syn på och handlingar mot kvinnor, kan hylla Valerie Solanas som sköt Andy Warhol i magen. När måttstockarna är så olika är det inte särskilt förvånande att en del får nog.
SvD1, SvD2, SvD3

2013-01-22

Palestinsk paradox

Svenska dagbladet skriver idag om hur världens största konflikt är osynlig i media, samtidigt som en i grund och botten marginell konflikt i Levanten får enormt genomslag i media, årtionde efter årtionde. Jag skrev ett ett inlägg om denna paradox för ungefär ett år sedan, som jag tycker att det i ljuset av SvD:s artikel kan vara värt att reprisera:



Årtal   FolkFördrivna* människor    Förlorat territorum (km²)
1945Tyskar12 000 000112 000
1923Greker1 500 000-
1945Polacker1 200 000187 000
1948Araber700 00022 072

Det palestinska folket har fått genomlida en serie fruktansvärda tragedier. Detta fortsätter än idag, den palestinska rörelsefriheten på Västbanken är kraftigt begränsad och palestinskt land blir ofta beslagtaget för vägbyggen, avspärrningar och bosättningar. Det finns goda skäl att skarpt kritisera och ifrågasätta Israel för vad som pågår.

Vad jag med diagrammet ovan vill visa på är dock hur oproportionerligt den palestinska frågan har blåsts upp jämfört med andra historiska tragedier. I fallen med de övriga folkfördrivningarna i listan ovan har situationen normaliserats för länge sedan. Om grannländerna hade integrerat de palestinska flyktingarna istället för att använda dem som brickor i ett politiskt spel hade 1948 för de flesta svenskar varit praktiskt taget lika okänt som 1923.

Västbanken och Gaza har en yta ungefär dubbelt så stor som Blekinges. Hela det gamla brittiska mandatet Palestina har en yta mindre än Småland, eller om man så vill en yta motsvarande en tiondel av det av Marocko ockuperade Västsahara, eller det mellan flera stater uppdelade Kurdistan. Nordkoreanerna är dubbelt så många som palestinierna och lever under fruktansvärt mycket svårare omständigheter, ändå fylls inte tidningarnas kultursidor dag efter dag av artiklar om deras umbäranden.

Det palestinska folket är offer för en tragedi. Men det är en tragedi som har politiserats något enormt, och det är en tragedi som år efter år tillåts totalt överskugga långt mycket värre pågående tragedier.

* I fallet med palestinierna så handlade det inte bara om att folk fördrevs, utan även om att många lämnade sina hem efter att blivit uppmanade till detta av arabstaternas ledare.

"De behöver nog bistånd"

"De behöver nog lite bistånd" kommenterar DN dagens kuppförsök i Eritrea, efter att en grupp missnöjda militärer har - tycks det - försökt störta landets diktator. Kanske var kuppmakarnas avsikt att fortsätta i samma stil men med sig själva i toppen, kanske betydde parollerna om demokrati faktiskt något. Men det är inte i dessa frågor de svenska tidningarnas analys hamnar.

SvD låter Andres Lokko skriva sin huvudartikel. En artikel som - föga förvånande - går ut på att Lokko är en världsvan kosmopolit som har bott i London, en elitpersonlighet som rör sig i den engelska musikeliten - och för säkerhets skull inkluderas en tafflig popvänsterliknelse mellan situationen i Eritrea och de upplopp och den plundring som "frihetskämpar" bedrev i London 2011. DN å sin sida väljer att ta upp fallet Dawit Isaak och konstaterar som goda godsvenskar att Eritrea behöver bistånd.

Exakt vad bistånd har med dagens kuppförsök att göra är kan man fråga sig, men resonemanget följer i en gammal godsvensk tradition. Ju mindre krav man ställer desto bättre godsvensk är man. Ju fler invandrare man låter stanna i Sverige desto bättre godsvensk är man, alldeles oavsett om det är människor med skyddsbehov eller människor med påhittade historier som får stanna. Och sist men inte minst, ju mer bistånd man ger desto bättre godsvensk är man. Sedan spelar det inte så stor roll om pengarna går till något vettigt eller ej, eller huruvida de kommer fotfolket eller eliten till godo.

Godsvensken i sin oändliga visdom vet nämligen att det är synd om de stackars afrikanerna, att de nog framför allt behöver bistånd. Denna extremt förminskande syn på afrikaner genomsyrar sedan länge den svenska politiken. Den som tycker att afrikaner istället bör bemötas som människor i största allmänhet, som människor med samma skyldigheter och rättigheter som oss övriga, kallar godsvensken däremot för "rasist".
SR1, SvD1, SvD2

2013-01-20

För överklassens skull

Månggifte kan på många sätt låta som en bra idé. Man kan med ganska goda argument hävda att månggiftets vara eller icke vara - liksom bruket av de facto ofarliga droger som cannabis, eller en avkriminalisering av prostitution under frivilliga former - är en fråga upp till de inblandade, och inte någonting som staten har att göra med.

Med månggifte följer emellertid ett problem, nämligen hur arvet skall fördelas. Stureplanscenterns lösning på problemet är att avskaffa arvsrätten. Istället för att en efterlevande äkta hälft - eller om en sådan inte finns, barnen - skall få ärva, skall det vara upp till var och en att formulera sitt testamente. Arvsrätten skall helt enkelt avskaffas.

Gudrun Schyman ger Stureplanscentern sitt fulla stöd i frågan om månggifte sviker hon som radikalfeministisk överprästinna därmed inte bara invandrarkvinnornas rätt till att slippa dela sin make med tre andra kvinnor, hon går också överklassens ärenden.

Varför? Jo, därför att arvsrätten - det vill säga rätten till de efterlevande barnens lika rätt till arvet efter en avliden förälder - inte bara varit en rättvisefråga inom familjen, den har också varit central i att urholka det svenska klassamhället. Så länge som den äldste sonen (inte dottern, märk väl) fick ärva familjeförmögenheten förblev gods, bruk och andra egendomar i överklassens ägo, genereration efter generation. När den moderna arvsrätten trädde i kraft tvingades emellertid överklassens barn att dela på arvet, vilket efter några generationer ledde till att det tidigare frälset inte längre kunde ta familjeförmögenheten för given. De tvingades istället konkurrera med oss övriga på mer jämställda villkor.

Det är därför inte utan att man undrar om Stureplanscenterns engagemang för månggifte i första hand inte handlar om individens frihet, utan snarare om att gå överklassens ärenden. Detta vore symptomatiskt för Stureplanscenterns tillvägagångssätt, då denna sorts dolda agendor visat sig genomsyra idéprogrammets uppbyggnad. Det är uppenbart att punkten om fri invandring mest handlar om att undergräva välfärdssamhällets genom att urholka acceptansen för socialbidrag och liknande konstruktioner, och talet om decentralisering - "för landsbygdens skull" - handlar gissningsvis mest om att de rika i landets framgångsrika delar skall slippa dela med sig till de landsändar som drabbats av avfolkning.

Stureplanscentern vill gärna framställa idéprogrammet som en ideologisk programförklaring i sann centerpartistisk anda. Formuleringar som "vi inom centerpartiet", "i landsbygdens intresse" och "gamla centertraditioner" har förekommit flitigt då Stureplanscenterns företrädare har uttalat sig om idéprogrammet. I själva verket har emellertid Stureplanscenterns företrädare noll och ingen förankring i det gamla Bondeförbundets ideal.

De plastiga försöken att svepa in sin ideologi i ett klassiskt centerpatistiskt språkbruk till trots, företräder de en helt annan grupps intressen - nämligen eliten. Och som genom en ödets ironi har de med talet om fri invandring och månggifte lyckats med konststycket att få vänstern på sin sida.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Ab1, Ab2, SR1, SR2, GP1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Lögner från Stureplan

Stureplanscentern vill börja "ransonera välfärden" - deras egna ord - genom att bland annat införa egenavgifter i sjukvården och välfärdssystemen. Samtidigt vill de släppa invandringen helt fri, trots att den kostar de svenska skattebetalarna enorma summor. Det finns såklart ett samband.

I Stureplanscenterns vision för Sverige är välfärden - inklusive vård, skola och omsorg - kraftigt nedbantad och folk får istället förlita sig till försäkringar och sina besparingar. Platt skatt råder och poolskötarna, äppleplockarna, trädgårdsmästarna och barnflickorna är många. För att nå dithän så tar man lögnerna till hjälp.

Den fria invandringen skall göra landsbygden rik säger man, trots att det är ganska uppenbart vid det här laget att det är i de större städerna invandrarna bostätter sig, även de som inledningsvis blivit placerade på landsbygden. För att framställa det som att man - i centerpartistisk tradition - månar om landsbygden utmålar man också att en kraftig decentralisering av makten skulle vara ett sätt att gynna samma landsbygd. Att man man i själva verket vill åt är att sätta stopp för skatteutjämningen är emellertid någonting man talar tyst om - det faktum att decentraliseringen i själva verket skulle tvinga avfolkningsbygderna till skattehöjningar och åtstramningar får inte störa illusionen av att det är klassisk centerpolitik man för.

Vad invandringen beträffar blåljuger man dessutom om dess omfattning. "Det är klart att det gynnar de intressen man har från Sverigedemokraternas sida att försöka skrämmas med en massinvandring som de facto inte finns" säger Fredrik Federley. Det faktum att invandringen till Sverige förra året nådde rekordstora 111 000 personer - över en procent av befolkningen, vilket är mest i västvärlden - är i Federleys förljugna omvärldsbeskrivning uppenbarligen helt irrelevant i sammanhanget.

Den ultranyliberala Stureplansfalangen kapade Centerpartiet och gjorde sin egen agenda till partiets. Tack och lov ser detta ut att straffa sig, Centerpartiet hamnar nu långt under fyraprocentsspärren i väljaropinionen. De förtjänar att stanna där, vi får innerligt hoppas att väljarkåren då valet närmar sig inte frestas att börja stödrösta. Centerpartiet behöver lära sig en läxa och den svenska politikereliten behöver lära sig att det finns en gräns för hur mycket även de hunsade svenska väljarna tål.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ab1, SR1, SR2, GP1, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

2013-01-19

Särintressen & folkhälsa

"Vi är oroliga att förslaget att slå samman Folkhälsoinstitutet och Smittskyddsinstitutet kommer att innebära ett mer strikt medicinskt synsätt när det gäller folkhälsan. Staten bör vara aktiv och förebyggande när det gäller folks hälsa", skriver Heike Erkers och Johanna Falk, från Akademikerförbundet SSR i SvD.

Detta kan i korthet översättas till följande:

"Vi är oroliga för att många av våra medlemmar - vilka uppbär lön på skattebetalarnas bekostnad för att utföra ett arbete vilkets nytta för samma skattebetalare i många fall är högst tveksam - skall få sparken, när staten effektiviserar i den vildvuxna myndighetsfloran."

Eftersom Erkers och Falk inte vill framställa sitt debattinlägg som ett utslag av egenintresse, försöker de emellertid framställa det som att det är det svenska folkets hälsa de bekymrar sig för. Trovärdigheten blir det emellertid lite si och så med.
SvD

Extremismen triumferar

Den svenska feminismen av idag bottnar i en tro på att män och kvinnor är exakt likadana. Män och kvinnor vill samma saker, har samma intressen och har samma ambitioner - några skillnader i vår fysiologi är det enda som skiljer oss från varandra. Vad som anses manligt och kvinnligt är endast sociala konstruktioner, som påtvingas oss av en konservativ och sexistisk omvärld.

Problemet med denna teori är att den inte stämmer. Den har inget som helst stöd i vetenskapen, tvärtom visar empiriska undersökningar att nyfödda flickor och pojkar redan under den första dagen av sina liv är intresserade av olika saker. Idén om att män och kvinnor är identiska är i själva verket inte vetenskapligt förankrad alls, utan är en åsikt, eller snarare en ideologi, som upphöjts till sanning på svenska och i viss mån skandinaviska universitetsinstitutioner. Se till exempel den i Norge väldigt uppmärksammade serien Hjernevask (som fick till följd att den norska politiken ändrades) för en djupare inblick i detta.

Acceptansen för denna teori är i stort sett noll i omvärlden. Den har såklart enstaka förespråkare här och där men överlag tas den inte på allvar, av den enkla anledningen att alla vetenskapliga undersökningar som gjorts på området motsäger den. I Sverige har den emellertid fått en stark position på grund av en liten klick radikalfeministers skickliga lobbying och på grund av Margareta Winbergs starka stöd för denna teori under sin tid som jämställdhetsminister.

Att nu även Nyamko Sabuni, som representerar en borgerlig regering, ger denna teori sitt fulla stöd genom att stördja kvotering till styrelseposter i näringslivet - med den underförstådda premissen att kvinnor önskar sitta i styrelserna i samma utsträckning som män, men stängs ute - är en stor besvikelse. Att en liten grupp vänsterradikala med en sektliknande åskådning i feminismfrågor har tillåtits få sådant tolkningsföreträde att hela det politiska spektrat dansar efter deras pipa, trots att vetenskapen har fastslagit att deras teori är falsk, är en skrämmande, odemokratisk och vetenskapsfientlig utveckling.


DN1, SvD1

Än "papperslös" då?

När SvD gör idag en väldigt intressant analys av hur politikerna med språkbruk försöker förändrar opinionen i de frågor de driver, och där Fredrik Federley och Maria Ferm tillåts blåljuga om invandringens omfattning, noterar jag att ett i sammanhanget väldigt intressant ord inte omnämns.

Ordet "papperslös" tas inte upp en enda gång i artikelserien, trots att denna eufemism för "illegal invandrare" har fått ett massivt genomslag, trots att sjukvård, skola och barnomsorg för illegala invandrare har klubbats igenom sedan de politiska och mediala eliterna beslöt sig för att börja använda det. Det är också ett exempel på språkbrukets makt.
SvD1, SvD2, SvD3

Federley & Ferm blåljuger

SvD gör idag en väldigt intressant analys av hur politikerna med språkbruk försöker förändrar opinionen i de frågor de driver. När det kommer till SD:s bruk av ordet "massinvandring" så uppstår dock ett faktahaveri av skrämmande slag.

Stureplanscenterns Fredrik Federley kommenterar det så här: ".. det är klart att det gynnar de intressen man har från Sverigedemokraternas sida att försöka skrämmas med en massinvandring som de facto inte finns".

Maria Ferm (MP) och Amineh Kakabaveh (V) avfärdar det lika lättvindigt: "Det är märkligt att Sverigedemokraterna och deras representanter sprider sådan skräckpropaganda, som om Sverige tar emot massinvandring".

Det är lätt när man hoppar upp sig på en hög häst och gör det enkelt för sig. Tyvärr talar sanningen ett helt annat språk:

111 000 personer invandrade till Sverige år 2012 vilket är den största invandringen i västvärlden. Huruvida detta är bra eller dåligt är upp till var och en att bedöma, men att det är en massinvandring torde stå tämligen solklart. Federley, Ferm och Kakabaveh ljuger således väljarna rakt upp i ansiktet, och det är skrämmande att SvD låter dem få stå oemotsagda när de på detta iskalla sätt gör allt för att vilseleda allmänheten.
SvD1, SvD2, SvD3

(S) rätta ansikte visar sig

Ylva Johansson började sin politiska karriär som uttalad kommunist och vänsterpartist. Hon kom så småningom att gå över till Socialdemokraterna men har hela tiden tillhört partiets vänsterflygel.

Inom Socialdemokraterna har hon haft varit vård- och äldreomsorgsminister, därefter - i opposition - varit talesman i sjukvårds- och arbetsmarknadsfrågor. Johansson har hela tiden avfärdat det borgerliga blockets ambition att reformera och strama upp socialförsäkringarna som en hjärtlös och cynisk behandling av sjuka människor.

När däremot Sveriges ÖB blir utarbetad och sjukskriver sig hånar Johansson honom på politikerkotteriarenan Twitter med orden "Stresstålig? NOT". Budskapet som Ylva Johansson sänder ut är ungefär följande:

"Löften om generösare regler för sjukskrivning och a-kassa är praktiska verktyg för att vinna väljarnas sympatier och röster. Om en man ur samhällets toppskick utnyttjar dem, däremot, är han en riktigt ynklig sillmjölke."

Det socialdemokratiska toppskiktet av idag är politiska maskiner, utan passion för sitt partis ideologi men med en stor förkärlek till makt och förmåner som politikerpensioner. Ylva Johansson glömde emellertid att det inte bara är politiker som Twittrar, det finns andra som läser vad som skrivs där, och därmed visade Johansson hela svenska folket sitt riktiga ansikte.

Skadebekämpningen är nu i full gång och Johansson pudlar och ber om ursäkt men det spelar inte så stor roll, eftersom alla nu vet vad Ylva Johansson egentligen tycker. Kom ihåg det, nästa gång hon känslomässigt kritiserar regeringen för att inte bry sig om de sjukskrivnas villkor och livsöden.
SvD1, DN1, GP1,

2013-01-18

Köp dig fri!

Dick Erixon sade i SVT:s "Debatt" det kanske allra mest intelligenta av alla i debatten om barnfattigdomen, nämligen att det inte handlar om pengar.

Mamman som rökte för 200 kronor i veckan, men "inte hade råd" med några hundralappar till sonens skolresa, har blivit ett flitigt använt slagträ i debatten. Från vänsterhåll hörs den avgrundsdjupa indignationen över de "moralister" som vill förbjuda henne att röka, över hjärtlösheten i att förvägra henne den tröst som cigaretterna erbjuder. På så sätt lyckas man ännu en gång i debatten fullständigt undgå att tala om vad den egentligen skulle handla om, för att istället låta den urarta i ren pajkastning och tävling i vem som egentligen är godast.

Men problemet är att om mamman har råd att köpa cigaretter för 800 kronor så har hon också råd att betala barnets skolresa. Mamman kanske behöver sin tröst, hon har kanske försökt att sluta röka flera gånger och misslyckats, hon mår kanske sämre än någon förtjänar att må - men det är inte pengarna som saknas! Lösningen på problemet är därför naturligtvis inte att ge henne mer pengar. Kan man inte minska rökandet med en cigarett eller två om dagen för att skrapa ihop till sitt barns skolresa, skulle det säkerligen inte hjälpa med 400 kronor mer i månaden heller. När skolresan skulle betalas vore med allra största sannolikhet de extra 400 kronorna också slut.

Detta är inte samma sak som att påstå att problemen inte existerar. Problemen finns och samhället bör göra vad det kan för att åtgärda dem, men lösningen ligger inte att betala ut mer pengar. I det aktuella fallet vore det kanske mer rimligt att göra skolresorna gratis, minska socialbidraget med motsvarande belopp samt att betala ut den del av socialbidraget som skall gå till mat i rena matkuponger, så att de inte kan användas till annat.

På motsvarande sätt finns det i Sverige regler om vilken standard som skall finnas på ålderdomshem. En kokvrå måste till exempel finnas på varje rum, trots att de sällan används. I Danmark kostar åldringsvården betydligt mindre per boende i Sverige, bland annat därför att man inte har så många krav av den typen. Ändå är de gamla i Danmark lyckligare, eftersom man fokuserar verksamheten på de äldres faktiska och sociala behov, snarare än formella krav på materiell standard.

Denna fixering vid pengar går igen överallt i det svenska välfärdstänkandet. Ju mer någonting kostar desto bättre är det* - vilken nytta som pengarna faktiskt gör, vilken kvalitet som erhålls på verksamheten, är av underordnad betydelse så länge som budgeten är generöst tilltagen. Och efter att vi köpt oss fria så kan vi känna att våra samveten är rena och fortsätta våra latteliv, utan att bekymra oss för de sociala problemen eller att besöka våra gamla oftare än vi kan komma undan med.


För övrigt (1): En slutsats som tycks ha utkristalliserats i debatten är att vi skall tala om "relativ fattigdom istället". Detta är såklart ett betydligt bättre angreppssätt än att tala om "barn som inte får äta sig mätta", men en annan återkommande punkt har formulerats ungefär som att "detta är inte värdig ett rikt land som Sverige". Till den relativa fattigdomens natur hör dock att den per definition finns i alla länder, oavsett hur rika eller fattiga de är. Talet om att det inte borde förekomma i ett rikt land blir därför meningslöst.

För övrigt (2): Invandringen till Sverige ökar år för år, och nådde i fjol siffran 111 000 personer. Dessa människor kommer så gott som alltid leva på bidrag under sin första tid i Sverige, av vilket följer att så länge som invandringen ökar, så ökar också antalet personer och familjer som lever på bidrag. Detta måste man ta höjd för när man talar om en ökning av den relativa fattigdomen, det enda sättet att ta bort denna effekt är antingen att stoppa invandringen eller att öka bidragen till samma nivå som en svensk medellön. Den som anser att den relativa fattigdomen skall utrotas måste därför fråga sig vilket av alternativen vederbörande föredrar.


* Och ju färre krav som ställs, desto humanare är det.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, DN

2013-01-16

Bluffen som inte synades

Medierna rapporterade om dem. Politikerna talade om dem. Oppositionsledaren gjorde dem till sitt paradnummer. De 250 000 barn som levde i fattigdom - "barnfattigdom" blev snabbt ett etablerat begrepp - blev till politiskt sprängstoff. Det fanns bara ett problem, de existerade inte.

Att Röda korset, Rädda barnen, BRIS och Majblomman likväl använde de icke-existerande barnen som slagträ i debatten är inte särskilt förvånande. Dessa organisationer drivs förvisso på markplanet av ideellt och oavlönat engagemang, men i toppen sitter det personer vilkas karriärer och överklasslivsstil är helt beroende av att pengarna strömmar in.

Dessa organisationer - en gång i tiden grundade med de bästa av föresatser - har på många sätt och som så mycket annat i samhället blivit till självändamål, starka intressen är helt enkelt av rent privatekonomiska orsaker beroende av att pengarna fortsätter att rulla in. I ett sådant sammanhang är berättelsen om barnen som går till sängs hungriga, som inte har råd att åka med på skolutflykten och som inte får några glasögon guld. En sådan historia skapar engagemang, indignation, skamkänslor och framför allt en vilja att skänka pengar.

Vad som däremot är förvånande är att det tog så lång tid innan bluffen avslöjades. Media svalde historien med hull och hår, journalisterna skrev tårdrypande berättelser, ämnet blev sprängstoff i riksdagsdebatter och Håkan Juholt gjorde barnfattigdomen till sin hjärtefråga. Ingen ifrågasatte denna verklighetsbeskrivning, i flera år levde det officiella Sverige med vetskapen om att de hungriga barnen fanns. Ända tills Janne Josefsson bestämde sig för att rapportera om dem - och fann att de inte existerade.

Att de mediala och politiska eliterna på detta sätt lät sig bli grundlurade i flera år, fastän all fakta fanns tillgänglig, är en skandal av sällan skådat slag, ett totalt underkännande av våra politikers och vår journalistkårs yrkeskompetens. Det är inte utan att man undrar på vilka fler områden de kan ha lika fel som de hade här.



Fotnot: "Uppdrag granskning borde läst på" skriver journalisten Malin Krutmeijer i Aftonbladet. Krutmeijers slutsats är att det är Uppdrag granskning som är ute och cyklar, eftersom hon kan påvisa att den "relativa fattigdomen" i Sverige faktiskt ökar. Krutmeijer har såklart helt rätt i sak - den relativa fattigdomen i Sverige ökar eftersom invandringen helat tiden ökar.

111 000 personer invandrade till Sverige år 2012 vilket är den största invandringen i västvärlden. Alldeles oavsett vad man i sak tycker om detta är det fullständigt självklart för varje tänkande människa att dessa människor inte direkt kliver in i en medelklasstillvaro, utan i regel får inleda sin vistelse i Sverige i arbetslöshet, med allt vad det innebär. Det innebär inte att den sociala politiken i Sverige har blivit sämre, det är bara en fullständigt naturlig följd av den förda invandringspolitiken.



Fotnot 2: "Åhå, mamman kan inte vara fattig, för HON RÖKER!! Fuck you, Janne Testosteron Josefsson. FUCK YOU VERY MUCH" kommenterar Ali Esbati programmet. Även om man bortser från det faktum att referensen till könshormoner knappast skulle accepteras om det var östrogen eller progesteron Ali Esbati refererade till, är kommentaren minst sagt vulgär.

Ja, Janne påpekar i programmet det orimliga att en förälder som inte anser sig kunna avvara 200 kronor per halvår till barnets skolresor ändå anser sig ha råd att röka. Som förälder har man ett ansvar för de barn man valt att sätta till världen, ett ansvar som väger avsevärt tyngre än rätten till att röka. Att Esbati inte kan erkänna detta säger rätt mycker om dennes vulgära samhällsåskådning.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, GP1, GP2, GP3, GP4, Ab1, Ab2, DN1, DN2

2013-01-15

Strange Bedfellows

"Månggifte skulle gynna religiösa fanatiker", konstaterar Bahareh Mohammadi Andersson - själv muslim - torrt i ett debattinlägg på SvD. Hennes analys är i korthet densamma som min egen: det må vara chict och i tiden med polyamorösa förhållanden och andra icke-konventionella samlevnadsformer, men för de invandrarkvinnor som redan är offer för en minst sagt dålig kvinnosyn - vilket Uppdrag granskning med all önskvärd tydlighet visat sanktioneras från högsta religiösa ort - skulle en sådan lagstiftning vara förödande. De skulle inte få bli en del av ett trendigt lattedrickande kollektiv på Söder, de skulle istället inte bara giftas bort mot sin vilja, de skulle också - utan att själva ha någonting att säga till om saken - tvingas dela sin man med tre andra kvinnor.

Att den ultranyliberala Stureplanscentern tycker detta vore en bra idé är inte särskilt förvånande. Bakom Stureplanscenterns vackra ord om fri invandring av medmänskliga skäl, döljer sig en kalkylerad strategi om att i spåren av de exploderande kostnaderna för arbetslöshet och socialbidrag börja urholka välfärden genom bland annat egenavgifter i sjukvården och utbildningssystemet. Bakom talet om decentralisering av makten - "för landsbygdens skull och i sann centerpartistisk anda" - döljer sig vetskapen om att decentralisering skulle betyda att glesbefolkade och fattiga landsbygdsområden fick klara sig på egen hand, med allt vad det skulle betyda av höjda skatter och försämrad samhällsservice. Stureplanscentern spelar helt enkelt falskt, bakom vackra ord om omsorg om människor och lansbygd döljer sig helt enkelt en klassisk nyliberal agenda.

Att de i detta läge får stöd av Gudrun Schyman är desto mer förvånande. Schyman sympatiserar förvisso knappast med förslag som platt skatt, men Schyman ser förslagen om månggifte som någon sorts sexuell och feministisk frigörelse från gamla ruttna borgerliga och patriarkaliska ideal. Och Schyman har måhända en poäng i det resonemanget, men med detta offrar hon också invandrarkvinnorna.

Samma Schyman tycker nämligen att två vuxna människor som i samförstånd vill göra upp om försäljning av sexuella tjänster skall förhindras göra detta, och att den köpande parten - i alla fall om denne är en man - skall släpas till domstol. Detta är såklart en stor inskränkning i myndiga människors frihet över sina egna liv och beslut, men Gudrun Schyman (om hon nu tycker att det överhuvudtaget är en inskränkning) finner denna inskränkning vara värd sitt pris, för att skydda svaga kvinnor.

Jag håller inte med Schyman i sak, och jag tycker det är beklämmande att hon och hennes ideologiska själsfränder - vilkas ideologi bland annat går ut på att män och kvinnor är identiska - ständigt i sin argumentation återkommer till att kvinnor måste skyddas från sig själva, som vore de mindre kapabla till självständigt tänkande än män. Jag kan dock förstå resonemanget. Men där hon ser prostitution som ett stort hot mot kvinnors frihet hyser hon samtidigt en enorm blind fläck när det kommer till de muslimska kvinnornas situation.

Måhända vägrar hon att se världen för vad den är, måhända vägrar hon av rent idealistiska skäl se kvinnor från Mellanöstern som mer utsatta för dålig kvinnosyn än sina svenska systrar - varje annan syn syn är måhända rasistisk i hennes värld. Men som Bahareh Mohammadi Andersson så träffande beskriver så har hon likväl fel. Därför är det ett svek och ett hyckleri av sällan skådat slag att i denna fråga ställa sig på Stureplanscenterns sida.

Nyliberalerna och den intellektuella vänstern har dock funnit varandra i invandringsfrågan. Där nyliberalerna ser en chans att avveckla det svenska välfärdssamhället med en stor invandring från länder med väldigt låg utbildningsgrad, ser vänstern i invandrarna systrar och bröder utsatta för klassförtryck, vilket med dessa klassglasögon på förklarar invandrarnas problem i såväl sina hemländer som i Sverige. Därför arbetar man tillsammans för att ständigt flytta fram gränserna, och med vuxenmobbning och härskartekniker har man lyckats framställa en invandring om 111 000 personer om året - den största i västvärlden som normal, och varje röst kritisk till denna omfattning som rasistisk.

När dammet lägger sig så kommer det emellertid att vara Stureplanscentern som får sista skrattet. Den arbetarklass som den intellektuella vänstern påstår sig företräda kommer att få harva sig fram på låglönejobb och tvingas teckna privata sjukförsäkringar för att ha en chans att få vård den dag de blir sjuka. Stureplanscenterns Timbrovänner lär däremot skratta hela vägen till banken.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10

2013-01-13

Hyckleri om våldtäkt

Indiska våldtäkter har blivit hett i svensk media på senare tid. Dåden är såklart monstruösa och förtjänar att bli uppmärksammade, men varför enskilda våldtäkter i ett land med en miljard invånare plötsligt fått så mycket uppmärsamhet i svensk media - initialt mer uppmärksamhet än en brutal gruppvåldtäkt som samtidigt begås i Sverige - är värt att ifrågasätta.

Det är lätt att sitta på höga hästar och ifrågasätta de indiska attityderna till våldtäkt och det indiska samhällets ovillighet att ta tag i problemet. Men faktum är att även Sverige ligger påfallande högt i våldtäktsstatistiken. Faktum är att det svenska rättsväsendets förmåga att utreda våldtäkter också är låg, och faktum är att samtidigt som svensk media gör en stor sak av att analysera anledningarna till de indiska våldtäkterna mörkar den samtidigt orsakerna till de svenska.

Så gott som samtliga överfallsvåldtäkter i Sverige begås av invandrare från Mellanöstern och Nordafrika. Eller med andra ord, när kvinnor är rädda för att gå ensamma på natten är det i huvudsak invandrare de är rädda för, även om påfallande få svenskar förmodligen är på det klara med detta. Detta förhållande tigs nämligen effektivt ihjäl, istället låter man personer som Gudrun Schyman få komma med utläggningar om mäns dåliga attityder i största allmänhet, utan att låta det framgå att det är från utlandet den extremt obehagliga kvinnosynen som ligger bakom dessa brott kommer.

Vi borde sopa rent framför egen dörr, före vi moraliserar över hur det indiska samhället förhåller sig till brottet våldtäkt.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, Ab1, SR1, SR2

2013-01-11

Automatvapen bland folk är OK?

Guldrånarna i Södertälje bröt armen på butiksägaren och sprang därefter ut i centrala staden med vad de själva ville skulle uppfattas som automatvapen. När en av dem höjde sitt "vapen" mot en polis, i vad som för polismannen måste ha varit ett extremt hotande gest, så sköt polisen först.

Detta är ett fullständigt naturligt beteende. Det råder ingen större brist på vapen - även automatvapen - i kriminella kretsar, och som vi bara några dagar senare fick ett konkrekt exempel på drar sig de kriminella inte heller för att använda dem. Att polismannen fruktade för sitt eget liv ingen vild gissning, och i den spända situationen fanns det såklart ingen tid att utreda huruvida vapnet var äkta eller ej. Polismannen gjorde så klart helt rätt som sköt.

När förundersökningen nu blir nedlagd envisas likväl en del med att säga att polisen gjorde fel, att ifrågasätta polisens val av ammunition - omsorgsfullt vald för att inte allmänheten skall skadas - och beskylla åklagaren som lade ned utredningen för att hålla sina polisvänner om ryggen. Den grovt kriminellt belastade rapparen Sebastian Stakset - anställd av Fryshuset för att vara en förebild för unga på glid - har ställt sig helhjärtat bakom detta resonemang.

Utvecklingen med allt grövre kriminalitet och med med kriminella som springer bland folk mitt på ljusan dag med dragna vapen är fruktansvärt skrämmande. Hur man ens kan komma på idén att ursäkta någon som gör sig skyldig till ett sådant brott - dessutom efter att svårt ha traumatiserat och skadat en butiksägare - är i sig fullständigt obegripligt. Att Sebastian Stakset får vara kvar på Fryshuset - i en roll som positiv förebild - efter detta och flera ännu grövre övertramp är ingenting annat än ett skämt.

Därtill kommer såklart att polismannen knappast sköt för att han ville leka John Wayne, och förmodligen mår väldigt dåligt idag. Detta borde vara "straff" nog för den som ogillar hans agerande.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SR1, SR2

Vänster+nyliberalism=sant

Den senaste utvecklingen inom Centerkrisen är nu att debattörer på vänsterkanten - till exempel ett tidigare språkrör för Miljöpartiet - går till ett ultranyliberalt idéprograms försvar.

Wetterstrand liknar kritiken av vid mobbing och framställer sitt försvar av Stureplanscentern som en hyllning av den fria debatten. "Jag brukar inte dra mig för att klaga på Centerpartiet. Men nu tänker jag göra precis tvärtom", säger Wetterstrand. Varför just nu, när Centerpartiet står längre ifrån det rödgröna blocket än någonsin tidigare?

Well, det tycks som att den svenska invandringsdebatten nu nått ännu ett lågvattenmärke, att den nått en nivå då till och med vänstern kommer till ett nyliberalt idéprograms försvar - om det innehåller en punkt om fri invandring. Om det svenska folket i opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar sig kritiskt till en invandring på 111 000 personer om året så skall valmanskåren få budskapet nedkört i halsen. Ingen allians är för ohelig för att vända opinionen, ingen ideologisk ståndpunkt är för viktig för att offras för att låta västvärldens största invandring - till ett välfärdsland med extremt dåliga förutsättningar att erbjuda lågutbildade somalier, afghaner och irakier jobb - fortgå.

Wetterstrands resonemang om fri debatt framstår därmed som precis det nyspråk det är. Det är inte fri debatt man vill ha, tvärtom. Den rekordstora invandringen - med allt vad den innebär av utanförskap, sociala spänningar och stora kostnader - skall fortsätta, om man så behöver svälja Stureplanscenterns platta skatter och avgiftsbelagda sjukvård och utbildning på kuppen. Man vet inte om man skall skratta eller gråta...

Uppdatering: Gudryn Schyman sällar sig nu också till den skara av vänsterpolitiker som ger det nyliberala partiprogrammet sitt stöd. Schyman, som annars brukar tycker att kvinnor är viljelösa mähän i behov av speciallagstiftning för att inte ständigt bli till offer, ger idéprogrammets punkt om månggifte sitt fulla stöd. Att det framför allt är kvinnor från Mellanöstern, ofta med extremt dålig förankring i det svenska samhället, som - utan att de själva får så mycket att säga till om i saken - kommer att få dela sin äkta hälft med andra tycks inte bekomma Schyman det minsta. Dårskapen är förbluffande!
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, DN1, DN2, DN3, DN4, SR1, SR2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4,

2013-01-10

Välfärdssamhällets död (del två)

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag att "Centerprogrammet skulle kunnat vara det roligaste som hänt svensk politik på mycket länge. Det innehåller nämligen något det ofta råder brist på – idéer. Att den självklara reaktionen blir usch och fy är så förutsägbart att man nästan vissnar."

Vad säger man om detta? Ett gammalt svenskt parti med en strävsam landsbygdsbefolkning som sin väljarbas har kidnappats av en högljudd klick storstadsnyliberaler som, efter att de fått kontroll över partiledarposten, nu har formulerat ett ultranyliberalt idéprogram som befinner sig ljusår från kärnväljarnas värderingar. Det må vara fullt av nya idéer med det är till föga tröst eftersom idéerna inte är bra.

Stureplanscentern maskerar sin agenda i omsorg om landsbygden, talar om vad "vi inom Centern alltid har tyckt", men är i själva verket ett nytt inslag i partiet, utan anknytning till dess rötter och med en agenda som går tvärt emot kärnväljarnas intressen. På en ohotad förstaplats i avdelningen idioti kommer såklart idéprogrammets punkt om helt fri invandring till Sverige.

Om detta hade varit en politiskt företeelse på marginalen eller varit den satir - som det för vem som helst som inte har blivit luttrad av den svenska världsunika naivismen måste framstå som - så hade Lena Mellin kunnat få rätt i att det hela vore lite roligt och uppiggande. Men den bistra sanningen är att 111 000 personer invandrade till Sverige år 2012 - vilket i absoluta tal är den tredje största invandringen Europa och i relativa mått mätt mest i hela västvärlden.

Då invandringen främst sker från länder med låg utbildning, då den svenska arbetsmarknaden erbjuder få möjligheter till jobb för lågutbildade (ofta analfabeter), då det svenska samhället ställer få krav men erbjuder rikligt med generösa bidrag, då den svenska bostadsmarknadens hyresregleringar gör att byggandet inte på långa håller jämna steg med behovet av nya bostäder och boendekostnaderna därför stiger, är utvecklingen totalt oförenligt med den svenska modellen.

Detta vet Stureplanscentern om. De har till och med i en debattartikel skrivit om att det är dags att börja "ransonera välfärden" - i klartext införa egenavgifter för bland annat sjukvård och utbildning. Detta hindrar dem emellertid inte från att vilja släppa dagens rekordstora invandring helt fri istället, och man får vara direkt naiv för att inte misstänka att detta är någonting de förespråkar just för att en gång för alla skrota det svenska välfärdssamhället och istället få chansen att genomdriva sin nyliberala agenda.

Det kanske mest absurda av allt är att deras främsta allierade i denna kamp kommer från vänsterhållet. Vänstern har sedan länge propagerat för ökad invandring, trots att det är arbetarklassen som främst kommer att förlora på egenavgifter inom sjukvård och utbildning, på ökande boendekostnader och på ökande sociala spänningar. Där Stureplanscentern drivs av sin välfärdsfientliga agenda är arbetarklassens förespråkare istället förblindande av en tro på att de somaliska lågutbildade och/eller analfabetiska invandrarnas problem i Sverige skulle röra sig om någon sorts traditionell klassproblematik. Tillsammans är denna oheliga allians på väg att i snabb takt driva en påle genom hjärtat på det svenska välfärdssamhället.

Därför, Lena Mellin, hörs idag så många upprörda röster. En politisk kommentator på Aftonbladet - boende i ett område där inga bilar brinner på nätterna och som har sitt på det torra - kan säkert kosta på sig att tycka att det hela är roligt. Vi övriga har emellertid inga problem att hålla oss för skratt.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3

Nyspråkets triumfer

Under Folkhemssveriges mest fartblinda år blev 63 000 personer steriliserade mot sin vilja. Det officiella Sverige har sedan länge tagit avstånd från detta och de drabbade tilldelades under slutet av 90-talet skadestånd på 175 000 kronor var.

Idag jämför sig transsexuella som blivit steriliserade som en del av sina könsbyten med den förstnämnda gruppen. De kallas i debatten genomgående för "tvångssteriliserade" och kräver skadestånd på minst lika höga belopp som betalades ut på 90-talet.

Jag håller med om att det tidigare kravet - avskaffat från och med idag - att den som genomgår ett könsbyte måste sterilisera sig kan vara väl strikt. Samtidigt blir situationen lite smått bisarr när den som byter kön samtidigt vill välja att behålla det oönskade könets genitalier. Just dessa framstår för en lekman - per definition - vara en central del i det problem man vill åtgärda.

Det finns dock fog för att akta sig för att vara alltför kategorisk i steriliseringskravets vara eller icke vara. När det kommer till jämförelsen med de 63 000 tvångssteriliserade finns det däremot goda anledningar till att vara just kategorisk. Av de 63 000 steriliserades en stor del mot sin vilja, utan att ha någonting som helst att säga till om i sammanhanget, utan att något val överhuvudtaget fanns. Dessa utsattes för ett grovt övergrepp och deras fall skall betraktas därefter.

De transsexuella har däremot valt att byta kön och har således också valt steriliseringen som följde med detta. De hade därmed också valet att vänta några år med operationen och skaffa barn först, och därtill också vissa möjligheter att till exempel frysa in könsceller för senare användning. Val som de 63 000 inte på något sätt hade.

Det var säkert inget lätt val för vissa och man skall inte förringa den vånda som många av dem säkert kände inför detta. Men de hade fortfarande ett val, vilket många av de 63 000 inte hade. Och när de väl hade gjort sitt val fick de en väldigt dyr och medicinskt icke-nödvändig behandling betald med offentliga medel. Att därefter kräva 200 000 kronor eller mer i skadestånd, kalla sig för "tvångssteriliserad" och jämföra sig med de 63 000 blir bara smaklöst.
SvD

2013-01-09

Stackars terrorister!

"Den starkes orätt" beskriver DN på socialliberalt indignerat DN-vis situationen, när två somaliska terrorister med svenskt medborgarskap utlämnas av Djibouti till USA.

Och visst, självklart är det Sveriges sak att skydda sina medborgares rättigheter och visst är det konstigt att de brott svenska medborgare begår i Afrika skall prövas i Amerika. Men det svenska rättsväsendet har visat sig fullständigt oförmöget att hantera terrorister med svenskt medborgarskap, såvitt jag vet har inte en enda blivit dömd, trots att det är välbelagt att många finns och trots att till exempel konkreta mordplaner mot Lars Vilks har avslöjats. USA gör såväl det svenska som det somaliska folket en stor tjänst när de tar tag i en ytterst allvarlig situation som det svenska samhället med all önskvärd tydlighet visat sig vara för naivt och för impotent för att hantera.

Den stora skandalen i sammanhanget, den som DN i första hand borde ägna sin energi på att belysa och indigneras av, är hur Sverige snarare än att ställa terrorister med svenskt medborgarskap inför rätta skyddar dem. Inte nog med att vi inte ställer terrorister med svenskt medborgarskap inför rätta, UD har dessutom vid upprepade tilfällen först med koloniala metoder framtvingat frisläppanden av terrormisstänkta svenska medborgare som gripits i tredje världen, därefter använt de svenska skattebetalarnas pengar för att flyga hem dem.

DN väljer dock istället att förfärat vidareutveckla resonemanget med att skriva att "samtidigt hävdar brodern till en av de misstänkta att denne hade hoppat av al-Shabaab och försökte fly undan organisationen när han greps i Djibouti", och att ord därför står mot ord. Vad har detta med saken att göra? Även om påståendet mot förmodan skulle vara rätt i sak så friskriver detta inte den misstänkte från ansvar för de terrorbrott han begått. En gripen mördare, våldtäktsman eller rånare slipper inte rättegång bara för att han ångrar sig efteråt. Samma princip bör rimligtvis också gälla en terrorist.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

2013-01-08

För vem skull finns Centern?

För vem skull finns Centerpartiet? Frågan har varit relevant ändå sedan åtminstone Olof Johanssons dagar, men är nu mer aktuell än någonsin. En liten klick opportun Stureplanscenter har mer eller mindre tagit över partiet, och de strävsamma personer på landsbygden som är partiets kärnväljare, men som i grund och botten inte har någonting gemensamt med Per Ankersjös dagrömmeri, har fått nog.

När Stureplansfalangen nu lyckats göra månggifte, slopad skolplikt och fri invandring till Centerpartiets paradfrågor (med lite påklistrad fernissa om att detta skulle gynna glesbygden) - väl medvetna om att det senare innebär slutet på välfärdssamhället - så tycks gräsrötterna emellertid ha fått nog. Upprorsstäming tycks råda i partiet och gräsrötterna är på väg att vända partiet ryggen. Får den opportunistiska Stureplansfalangen som den vill så riskerar partiet att försvinna som riksdagsparti 2014. Det nya idéprogrammets skapare har helt enkelt inte längre någonting gemensamt med de personer vilkas röster man kallt räknar med skall säkerställa de riksdagsplatser man åtrår och den makt och de förmåner som följer med dessaa.

Jag kan på många sätt tycka synd om centerväljarna som fått se sitt parti kapat på detta vis. Samtidigt gäller att småpartierna idag mest finns till för sin egen skull. Deras frågor berör inte längre, väljarna vill inte ha dem, de anpassar desperat likt vindflöjlar sin politik efter de politiska strömningarna och de är i många fall helt beroende av sympatiröster för att klamra sig fast i Riksdagen.

Men alltför mångas förmåner, makt och karriärer hänger på att de blir kvar i maktens korridorer, för att man skall låta den politiska naturen ha sin gång med de partier som för länge sedan passerat sina bäst före-datum. Därför blir de kvar, och därför blir de ett lätt byte för grupperingar som Stureplanscentern som, då de ser ett parti kämpa för sin överlevnad, kan infiltrera detsamma och använda det som politisk bas för att bedriva sin egen agenda, även om denna agenda står i direkt motsättning mot kärnväljarnas intressen.

Därför förtjänar Centern att utplånas som riksdagsparti. Det svenska folket äger makten att beröva de personer som låtit vad som skett med Centern ske, de personer som bedriver en politik som står i direkt motsättning mot den absoluta majoriteten av väljarkårens intressen, såväl sina förmåner som sin politiska makt. Det är ett kraftfullt vapen som bör användas med förstånd. Men i fallet med Centerpartiet av idag vore det oförstånd att inte använda detta vapen.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3

Södertäljebluffen gick hem

Precis som jag för några dagar sedan misstänkte börjar det nu skrivas i tidningarna på teman som "övervåld", "omänsklig ammunition" och "eskalering av våldet". Det tog några dagar längre än vad jag trodde, men nu kommer kommentarerna som ett brev på posten, särskilt efter det kommit fram att automatvapnet i fråga var en attrapp. "Han var ju så snäll", säger släktingarna som inte hade en aaaning om vad den skjutne rånaren var kapabel till, trots den digra uppsättning tidigare domar som återfinns på hans meritförteckning.

Well. Poängen var att folk skulle tro att det var ett äkta vapen. Det trodde den kanske för livet traumatiserade guldsmeden, det trodde den livrädda allmänheten och det trodde också polisen. Vad som skedde var helt enkelt att den bluff som rånaren iscensatte lyckades över förväntan! För min del önskar jag mig definitivt inte ett Sverige där folk springer omkring med automatvapen - alldeles oavsett de är äkta eller ej - i stadskärnor mitt på ljusan dan, och kommer därför inte gråta några tårar. Att göra det förefaller mig snarare som något direkt motbjudande och okänsligt mot alla brottsoffer att göra.

Mitt i allt detta dras också det faktum att den svenska polisen dödar fler än sina nordiska kollegor upp, varpå man försöker förklara detta. Att de inblandade var invandrare från väldokumenterat problematiska områden och att invandringen till Sverige är avservärt mycket större än till våra grannländer nämns emellertid inte med ett ord.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SR1, DN1, DN2

2013-01-06

Bostadsbrist - en dyr historia

I Sverige byggs det bara en fjärdedel så många bostäder som i våra grannländer, vilket gissningsvis hör detta samman med avsaknaden av marknadshyror. Detta i kombination med västvärldens största invandring skapar givetvis problem. Trots att invandrare i stor skala får förtur till allmännyttans bostäder lyckas inte migrationsverket skrapa ihop de bostäder som nyanlända vill ha.

Om motsättningen mellan västvärldens största invandring och västvärldens mest långtgående välfärd har jag skrivit tidigare. Med bostadssituationen kan vi lägga ännu en felmatchning till listan. Med en reglerad bostadssmarknad (oavsett vad man tycker om denna i sak) och en rekordstor invandring uppstår bostadsbrist. Detta leder inte bara till en akut bostadsbrist i till exempel Stockholm, utan även till att familjer som annars hade valt en hyresrätt istället söker sig till bostadsrätter, och att familjer som annars hade valt en bostadsrätt söker sig till villor.

På detta sätt blir boendet dyrare i alla led, och som vanligt är det de vanliga människorna - väljarna - som får betala för kalaset. Högbetalda politiker och tidningsredaktörer med sitt på det torra behöver dock inte bekymra sig, och banker och bostadsbolag gör strålande affärer på kuppen.

Mitt i denna soppa lanserar Centerpartiet sitt nya idéprogram i vilket fri invandring är en viktig punkt. Jag hoppas att väljarna på ett ytterst kännbart sätt straffar det på fyraprocentsspärren balanserande Centerpartiet i nästa val, om de står kvar vid denna ståndpunkt. Det vore en varningssignal till hela det politiska etablissemanget att till slut så tröttnar även de svenska väljarna.


Fotnot: admin.twingly.com/Reports har nu besökt sidan och den har samtidigt försvunnit från de länkade artiklarna. Krig är fred, och allt det där.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

2013-01-02

Verklighetsförankring saknas

Arbetsmarknadsutskottets ordförande, moderaten, Elisabeth Svantesson skriver att om vi menar allvar med jämställdhet måste utrikes födda kvinnor komma ut i arbetslivet. Svantesson har helt rätt i att detta är ett större jämställdhetsproblem än företagsstyrelsernas sammanställning, problemet är att hon uppvisar en flagrant brist på problemförståelse.

Genom att justera etableringsersättnigen och SFI (svenska för invadrare) tror sig Svantesson kunna komma till rätta med problemet. Detta kan säkert förändra lite på marginalen, i synnerhet i de fall där den som invandrar hyser en genuin vilja att anpassa sig till det svenska samhället. Men låt oss vara krassa: de som invandrar till Sverige idag kommer från kulturer extremt olika den svenska, och med en kvinno- och familjesyn som man får gå långt tillbaka i den svenska historien för att hitta en motsvarighet till.

En somalisk eller afghansk kvinnas uppgift är inte att söka jobb, den är att föda barn - många barn - och att sköta markservicen. Detta kommer inte förändras med naiva förändringar av den redan naiva integrationspolitiken (hade integrationspolitiken skrotats helt hade förmodligen invandrarna förmodligen snabbare och bättre blivit integrerade, men detta är ett ämne för ett annat inlägg).

Denna familjesyn är ingenting som man ändrar i en handvändning eller med en lagparagraf eller två, att i grunden ändra den tar generationer. Därtill kvarstår det faktum att dessa människor kommer från kulturer där den svenska socialbidragsnormen motsvarar fantasisummor och där man är lojal mot en klan, snarare än en stat. Så länge det går att leva på generösa bidrag kommer många därför att välja att leva på generösa bidrag - och att Svantesson förespråkar en annan familjepolitik kommer knappast att förändra unga människors familjesyn förrän familjebildningen sedan länge är över.

Det hade varit vackert om det förhöll sig på ett annat sätt, men den krassa sanningen är att så är det inte. Detta kan hanteras med en invandring på en rimlig nivå, men med västvärldens största invandring, västvärldens mest omfattande välfärdssystem, västvärldens mest kravlösa integrationspolitik och västvärldens mest verklighetsfrånvända politiker så är det direkt omöjligt - och det är västvärldens högst beskattade löntagare som får betala för detta.

Att Svantesson, Miljöpartiet, Centern med flera menar väl och vill tro folk om det västa spelar ingen roll. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser och för Sveriges del börjar katastrofen redan bli ett faktum.
SvD