2018-11-25

Frihet, individualism och mångkultur

Frihet är ett populärt ord i ideologiska sammanhang. Alla, tycks det, gillar frihet. Liberaler säger sig kämpa för frihet, socialister säger sig kämpa för frihet, ja, till och med islamister säger sig inte sällan kämpa för frihet. Frihetsbegreppen skiljer sig givetvis åt mellan olika grupper, och få människor förstår idag ens någonting så grundläggande som skillnaden mellan negativ och positiv frihet, men i vissa frågor finns faktiskt också en överraskande bred samsyn om vad frihet innebär. Vad som däremot även i dessa fall saknas är en förståelse av vad som möjliggör denna frihet.

Möjligheten att upprätthålla en given frihet står i många fall och faller med att antalet personer som till fullo utnyttjar den är förhållandevis litet, och att vad som är tillåtet kompletteras med tydliga sociala konventioner om vad som är lämpligt. Friheten att själv välja vilken klädsel man bär på allmän plats, förutsätter till exempel att få klär sig på ett sätt som väcker obehag bland andra. På samma sätt förutsätter friheten att vistas på allmän plats att få utnyttjar denna frihet till att trakassera andra, även om detta sker på ett sätt som inte i juridisk mening bryter mot lagar eller förordningar.

I det västerländska samhället var detta länge inte något större problem. Den moderna civilisationen hade i kombination med (den på politisk och inte sällan också direkt brutal väg införda) nationalstaten utökat den enskilde medborgarens klantillhörighet till att sammanfalla med så gott som alla andra människor i det omgivande samhällets. De sociala konventionerna om vad som var lämpligt delades därför också av praktiskt taget alla, varför också konsekvenserna av att bryta mot dessa konventioner i allra högsta grad blev kännbara för den enskilde. Såväl frihet som individualism blev därmed möjligt, av den enkla anledningen att de allra flesta instinktiv förstod vilket manöverutrymme de hade, och vilka de gränser som var socialt kostsamma att överträda var.

Såväl den frihet som den individualism dessa samhällen erbjöd sina invånare blev därmed naturligtvis på många sätt också skenbar. Friheterna stod och föll med att få individer testade gränserna alltför mycket, och att den som ändå gjorde detta fick betala ett socialt pris. Individualismen blev möjlig för att skillnaderna mellan individer var så förhållandevis små, att även de personer som odlade sin särart oftast inte avvek mer från normen än att de fortfarande hade en naturlig plats i "stammen". Denna skenbara frihet och individualism var emellertid tillräckligt för att individerna i de relativt homogena grupper människor som utgjorde dessa samhällen skulle uppleva sig fria.

Det mångkulturella samhället har dock undergrävt förutsättningarna för denna ordning. Tidigare självklara uppfattningar om vilka transaktioner som skall vara tillåtna utmanas när saudiska islamister börjar finansiera wahhabitiska moskéer i Sverige. Människors rätt till personlig integritet blir svårare att försvara när övervakningskameror och id-kontroller kan förhindra de nya typer av grov brottslighet som börjat göra sig gällande i vanliga människors vardag. Organisationsfriheten och yttrandefriheten blir plötsligt allt annat än okomplicerade när islamister börjar använda sig av dem för att organisera sig och sprida sitt budskap. Och så vidare.

Kort sagt, i det mångkulturella samhället blir många av de friheter vi värderat allra högst till farliga och destabiliserande svagheter. Att inte börja göra avsteg från dem kan i detta läge ironiskt nog utgöra ett ännu större hot mot människors frihet än att upprätthålla samma friheter. Människor har plötsligt att välja mellan å ena sidan minskad personlig integritet i form av övervakning, och å andra sidan att risken för att de synnerligen grova kränkningar av den personliga integriteten det innebär att bli rånad eller misshandlad ökar. Samhället ställs med andra ord inför ett dilemma, där alla val leder till mindre frihet.

Det finns inga självklara svar på hur man bäst förhåller sig till detta. En uppenbar slutsats är dock att det inte finns någon som helst anledning att förlåta de makthavare som försatt oss i denna situation. En annan uppenbar slutsats är att du inte för en sekund bör lyssna till den som hävdar att det självklara svaret återfinns i högstämda och principiella utläggningar om frihet. Åtminstone inte om dessa utläggningar inte samtidigt råkar vara tämligen politiskt inkorrekta.

Läs även:
Richard Sörman

2018-11-24

En NGO:s anatomi

Få företeelser dessa dagar har ett så oförtjänt gott rykte som NGO:er. Dessa organisationer samlar de många eldsjälar som (inte sällan ideellt) oförtröttligt arbetar för att åstadkomma ett bättre samhälle, och är i egenskap av självständiga icke-statliga organisationer en central del av civilsamhället, lyder det gängse narrativet. Som så många gånger förr har dock detta narrativ väldigt lite med verkligheten att göra.

Bedrägeriet börjar redan med den första bokstaven. Akronymen NGO står för non-governmental organization, där bokstaven N fyller ungefär samma funktion som den andra förekomsten av bokstaven D gjorde i akronymen DDR. Den genomsnittliga organisationen är icke-statlig, men den genomsnittliga organisationen är inte en NGO. Att man ändå valt denna benämning för att beskriva sig själva, är för att signalera ett oberoende gentemot staten som i själva verket inte existerar.

För det första tar många NGO:er inte bara emot statliga bidrag, utan är dessutom inte sällan helt beroende av sådana. För det andra utmärker sig statens och NGO:ernas relation av ett stort mått av svängdörrspolitik, som yttrar sig i att makthavare hoppar fram och tillbaka mellan välbetalda jobb för staten och välbetalda jobb för NGO:er. För det tredje tenderar NGO:er att vara förment opolitiska, vilket i praktiken gör att merparten av dem direkt berörs av Robert Conquests andra lag:
"Any organization not explicitly right-wing sooner or later becomes left-wing."
En snabb titt på ett axplock av NGO-utspel bekräftar också att Conquests förutsägelse håller. Annorlunda uttryckt går NGO:ernas opinionsbildande verksamhet ofta ut på att förespråka en större och mer klåfingrig stat, tänkt att bekostas genom skattehöjningar. Då många NGO:er erhåller statliga bidrag, finansieras samma opinionsbildning dessutom ofta av samma skattebetalare vilkas skatter man aktivt arbetar för att höja. De påstått icke-statliga NGO:erna är således allt annat än fristående från staten. I praktiken är förhållandet mellan dessa organisationer och de stater de är verksamma i snarare symbiotiskt.

En intressant aspekt av denna symbios är att NGO:erna ofta är pådrivande när staten utvecklas i mer och mer progressiv riktning. Organisationernas syfte är att peka ut riktningen redan innan denna blivit statens officiella linje. Av denna anledning kan man med fördel utläsa akronymen NGO som "proto-governmental organization" eller "ultra-governmental organization" i stället. Om fler människor skulle börja tänka på organisationerna som sådana, skulle också den allmänna förståelsen av vilka dessa organisationers drivkrafter egentligen är också öka högst avsevärt.

2018-11-22

Om Sverige som föregångsland

En från det svenska etablissemangets sida både omhuldad och ofta upprepad målsättning är att Sverige skall vara ett föregångsland. En vanlig invändning mot detta (som jag för övrigt själv också ofta framfört) är att målsättningen röjer en föreställning om att man i andra länder egentligen vill bli som Sverige, men ännu inte kommit lika långt. Denna invändning framstår lätt vid första anblick som både korrekt och retoriskt träffsäker. I själva verket missar den dock helt målet.

Sedan mer än hundra år tillbaka har politikerna, den djupa staten och kulturetablissemanget i vid bemärkelse ständigt fått större makt i alla västvärldens länder. Denna makt har i en likaledes ständigt ökande omfattning omsatts i paternalism, regleringar, skattehöjningar, indoktrinering, propaganda, hedonism och ett frenetiskt arbete för att omstöpa kulturen. Utvecklingen har tagit sig delvis olika former på olika platser, men med lite perspektiv på saken finner man snart att den övergripande trenden har varit så gott som identisk i alla västländer.

Att utvecklingen gått i samma riktning överallt, är dock inte samma sak som att skeendena i de olika länderna varit helt synkroniserade. En del länder har kämpat emot längre än andra, medan andra varit snabba med att ta till sig det nya. Sverige har ofta varit först med att passera de enskilda milstolparna, men i sinom tid har i stort sett alla andra länder också passerat dem. Inom den progressiva vänstern har man ofta tolkat detta som att Sverige utgjort en ledstjärna för resten av världen. Denna tolkning bör dock snarast ses som en fingervisning om hur låg förståelsen för utvecklingens mekanismer egentligen är.

Vad det i själva verket handlat om är att man i det ängsliga svenska etablissemanget försökt kompensera för sitt mindervärdeskomplex genom att visa sig bäst i den progressiva klassen. Därför har man alltid ansträngt sig för att vara först med att förverkliga de senaste progressiva idéerna, oavsett om dessa kommit från preussiska, franska eller – som idag – amerikanska universitet. Denna uppgift har man åtagit sig med den sanna fanatikerns frenesi, vilket resulterat i att Sverige ofta hunnit omsätta det senaste inom progressiv idébildning i lagar och politiska reformer före andra länder. Detta har också resulterat i att Sverige ofta fått ta del av de negativa resultaten först.

De övriga ländernas uppskov har dock vanligtvis bara varit tillfälligt. I dessa länder har medborgarna sällan önskat slå in på samma väg som Sverige, men vid varje given tidpunkt har svenskarna i regel inte velat slå in på den väg de tio år senare inte desto mindre befunnit sig på heller. Den progressiva utvecklingen har ofta över huvud taget inte efterfrågats av väljarna, men detta har inte förhindrat att de likväl ständigt blivit påtvingade den. Den utveckling man vid en given tidpunkt inte önskade, har man då denna tio år senare blivit verklighet gång på gång fått höra att bara extremister och andra förkastliga personer kan motsätta sig. Detta budskap har man i regel då också hunnit internalisera, varför den nya och tidigare så oönskade ordningen vid detta lag framstår som både självklar och önskvärd.

Att Sverige är ett föregångsland är med andra ord helt riktigt, åtminstone om man med detta menar att Sverige faktiskt går före andra länder. Att avfärda idén om Sverige som föregångsland blir i detta läge bara kontraproduktivt, då detta både cementerar och sprider en felaktig uppfattning om vad grundproblemet egentligen består i.

2018-11-21

The Stockholm Mindset

Till progressivismens mer förbisedda effekter hör hur den dränerat människans tillvaro på sammanhang och mening. Den värld homo progressivicus har att navigera är hedonistisk (vilket den progressive bejakar) och ytlig (vilket den progressive är omedveten om), vilket får till följd att den progressiva människan ständigt går omkring med en gnagande känsla av tomhet och saknad. Många progressiva försöker avhjälpa detta med med att engagera sig för progressiva ändamål, vilket ironiskt nog bara gör problemet värre. Andra vanliga sätt att försöka hantera den gnagande tomheten är genom att hänge sig åt ängslig konsumism och att lika ängsligt försöka dölja sin i grund och botten provinsiella natur genom att simulera kosmopolit. För ett synnerligen belysande exempel på det senare står TEDxStockholm, som på sin Facebooksida beskriver sig själva med följande ord:
"We believe Stockholm is already blessed with a strong creative and innovative mindset -the Stockholm mindset. Today, however, the city is lacking an interdisciplinary and open forum where people can meet and ideas worth spreading can evolve. There is also a lack of insight in the true value and potential of the Stockholm mindset. TEDxStockholm is our way of creating such a forum and spreading this insight."
TEDxStockholm är en filial till TED (kanske mest kända för sina TED Talks). Moderorganisationen (som även den är progressiv och tämligen outhärdligt präktig) har som slogan "Ideas worth spreading", vilket även TEDxStockholm inkluderar i sin programförklaring. Den som läser samma taffligt skrivna programförklaring finner dock att moderorganisationens motto är någonting man närmast pliktskyldigt återger, och detta då mest som en ursäkt för att i den korta texten få nämna Stockholm fyra gånger och det nyuppfunna begreppet "the Stockholm mindset" två.

En generös tolkning skulle kunna vara att TEDxStockholm är en produkt av det civilsamhälle jag själv så ofta beklagat frånvaron av i Sverige. En betydligt mer jordnära tolkning är det är förstoppade posörer vi har att göra med. Att informationen på såväl organisationens hemsida som Facebooksida är skriven på engelska ger en tydlig fingervisning om detta. Skulle man fråga de ansvariga om hur de resonerat i sitt val av språk, skulle man sannolikt till svar få en floskulös utläggning om att Stockholm är en väldigt internationell stad, att det internationella intresset är mycket stort, och så vidare. Detta har man i allmänhet säkerligen också nästan lyckats intala sig själva, men vad det egentligen handlar om är att man känner sig viktiga och framför allt kosmopolitiska när man finner en ursäkt att kommunicera på engelska.

Detta för oss till pudelns kärna, nämligen att det hela snarare bör förstås som ett utslag av provinsialism. Att programförklaringen inte bara kokar ned till vilken speciell och viktig stad i världen Stockholm är, utan att man i denna dessutom hela två gånger på engelska påminner den svensktalande läsaren om existensen av "the Stockholm mindset", är ett närmast rörande bevis för detta. Egentligen vet man att man befinner sig i en tämligen betydelselös stad i norra Europas utkanter, men man vill också så hemskt gärna känna sig som de framgångsrika amerikaner man ser på TV. Därför beskriver man sig i tämligen krampaktiga ordalag inte bara som någonting mycket viktigare än vad man är. Man gör dessutom detta på engelska, så att man kan intala sig själva att man har världens blickar på sig.

Den 24 november går arrangemanget TEDxStockholm: Wonderland av stapeln, därtill passande nog på ett arkitektritat modernistiskt monster till hotell med det både engelska och lätt postmoderna namnet "Radisson Blu Waterfront". Bland talarna återfinns progressiva operaaktivisten Malena Ernmans femtonåriga dotter, vars roll i sammanhanget är att föreläsa om klimatförändringar. Att hon skulle besitta de mest relevanta kunskaperna på området är det naturligtvis ingen i publiken som kommer inbilla sig, men detta spelar heller inte någon roll. Det kommer, trots allt, inte vara därför man är där.

TEDxStockholm: Wonderland handlar nämligen inte om "ideas worth spreading". Att vara närvarande handlar om att ha de rätta åsikterna, om att synas och om ömsesidigt ryggdunkande. TEDxStockholm: Wonderland handlar dock också om någonting mycket större än så. Arrangemanget handlar om att tillhandahålla en arena där ängsliga svenska progressiva som förtvivlat letar efter mening i tillvaron för en stund skall kunna intala sig själva att de är framgångsrika entreprenörer i San Francisco som gör motstånd mot Donald Trump. Vi kan med fördel kalla företeelsen i fråga för the Stockholm mindset.

2018-11-20

Sagan om den lilla röda hönan – barnboken som motståndshandling


För högersinnade småbarnsföräldrar borde det inte komma som någon nyhet att deras barn är utsatta för en strid ström av vänsterpropaganda. Budskapet som förmedlas skiljer sig i grund och botten inte särskilt mycket från det vuxna människor ständigt matas med, men då barn har betydligt sämre möjligheter att själva värdera information, är denna form av propaganda inte desto mindre betydligt lömskare och farligare.

Barnets värld är, annorlunda uttryckt, en front i vänsterns ideologiska kamp. Detta yttrar sig i att genuspedagoger placeras ut som politiska kommissarier i såväl skolor som på dagis. Det yttrar sig i att de barnprogram som visas är fullmatade med postmoderna budskap. Det yttrar sig i att SVT:s Barnkanalen torgför regelrätta lögner. Exemplen är oräkneliga, och att värja sina barn från allt detta är idag så gott som omöjligt. Vad man som förälder däremot kan göra är att tillhandahålla motbilder.

För en sådan motbild står Martin Jacobssons bok Sagan om den lilla röda hönan. Den sedelärande berättelsen presenteras här inte bara i en form som tilltalar barns instinktiva känsla för rättvisa. Den är framför allt också illustrerad med Jacobssons närmast expressionistiska teckningar. Den suggestiva användningen av mättade färger och starka kontraster talar direkt till barnet, samtidigt som till exempel den träffsäkra pastisch på sovjetisk estetik som återfinns i bilden ovan gör läsningen till en minst lika stor upplevelse även för den vuxne.

Jacobsson erbjuder med sin bok alla föräldrar ett medel att faktiskt göra motstånd mot de kallhamrade demagoger som vill fylla deras barns huvuden med depraverat vänsterideologiskt tankegods. Det är en föredömlig insats från författarens sida.

Boken köper du här.

2018-11-19

Om företagande och äganderätt

Joakim Andersen bidrar i sin senaste text med några i allra högsta grad relevanta perspektiv på företagande. Andersens syn på vad han ofta kallat för "penningen" är förvisso betydligt mer skeptisk än min egen, men själv skulle han sannolikt hävda att denna skillnad i synsätt beror på att han står till höger om mig i denna fråga. Ett sådant synsätt framstår måhända som obegripligt för någon van vid samtidens definitioner av höger och vänster, men faktum är att den moderna kapitalismens rötter i mångt och mycket återfinns i ett på sin tid både samhällsomstörtande och progressivt tankegods. Detta är värt att ha i åtanke när man försöker utröna hur vi hamnade där vi befinner oss idag, alldeles oavsett vilken grundsyn man råkar ha på kapitalismen som sådan.

Andersen sätter inte bara fingret på flera destruktiva aspekter av den samtida kapitalismen, utan framför allt på sådana som tenderar att utgöra en blind fläck för högern. Frågor som till exempel den om huruvida det är censur eller ej när de sociala medieföretagen stänger av användare med misshagliga åsikter, och hur man som anhängare av en stark äganderätt bör förhålla sig till detta, börjar vid det här laget bli ganska genomtröskade (eller om man så vill, uttjatade). I sin text sätter dock Andersen frågor som dessa i ett större sammanhang, vilket också lyfter diskussionen från en nivå som stundom påmint om den på en MUF-kongress (åtminstone som undertecknad föreställer sig sådana). Han påpekar till exempel att politiskt korrekthet för företag kan fungera ungefär som regleringar, det vill säga något som välkomnas av jättarna då detta gör det betydligt svårare för de små uppstickarna att uppbåda de resurser som krävs för att ständigt anpassa sig till alla ständigt skiftande skrivna och oskrivna regler.

Till detta kan tilläggas att precis som det är svårt att till exempel ge ett renlärigt libertarianskt svar på hur man bör se på invandring till en icke-libertariansk välfärdsstat, är också frågan om hur man bör se på ett företags äganderätt i ett samhälle som dagens allt annat än okomplicerad. Att äganderätten högst påtagligt försvagats i takt med att den progressiva politiken flyttat fram sina positioner, har ironiskt nog också inneburit att nya möjligheter att tjäna pengar har öppnat sig för den skrupelfrie företagaren. Detta kan till exempel yttra sig i skattefinansierad svågerkapitalism, eller att minerallagen utnyttjas till att mot markägarens vilja anlägga gruvor på annans mark.

Mindre uppenbart är dock att upplägget även ger företag stora möjligheter att externalisera kostnader, samtidigt som man själva behåller inkomsterna. När till exempel Unilever använde den huvudlösa migrationspolitiken för att göra reklam för sitt glassortiment, var detta ett mycket belysande exempel på företeelsen. För kostnaden stod skattebetalarna, men de intäkter Unilever i och med detta gjorde på sitt av hippieromantik omgärdade varumärke Ben & Jerry's gick direkt till moderbolaget. I detta fick man därtill hjälp av planekonomiförespråkaren Jonas Sjöstedt, som svarade med att göra gratisreklam för ett multinationellt bolag som i andra sammanhang snarare utmärkt sig för skövling av regnskog och kvicksilverförgiftning av anställda i Indien.

Exemplet är inte på något sätt unikt. Alla företag som på liknande sätt använder vänsterpolitik i sin marknadsföring, externaliserar också kostnaderna för detta på andra. Denna kostnad kan som vi sett vara monetär, men också social och kulturell, eller någonting den enskilde får betala i form av minskad frihet. Att i detta läge låsa sig till en principdiskussion om företagens äganderätt, samtidigt som andras äganderätt körs över, är att fastna i en ytterst förenklad analys. I synnerhet som inte ens en absolut äganderätt är ett skydd mot vare sig kritik eller konsumentbojkotter.

2018-11-18

Liberal demokrati som konsensus-ideologisk dagsnotering

"Båda sidor har rätt om SD och demokratin" lyder rubriken på en nyskriven ledare av Expressens Anna Dahlberg. I denna gör författaren någonting i en svensk kontext så ovanligt som att lyfta de inbyggda motsättningar mellan liberalism och demokrati som återfinns i begreppet "liberal demokrati". Detta gör hennes ledare betydligt mer djuplodande än de flesta svenska texter som idag skrivs i ämnet, men texten är också i allra högsta grad också en produkt av sin tid. Detta märks inte minst när Dahlberg kommenterar den politiska utvecklingen i Ungern med följande ord:
"Misshagliga domare tvingas gå i pension i förtid. Styrelser för public service-bolagen inom radio och tv byts ut. Landets historia skrivs om och så vidare. Det är en gradvis process som kan ta ett decennium att fullborda. Och när den väl är klar är det nästan omöjligt för oppositionen att rucka på spelplanen."
Vad Dahlberg här missar är att vad hon skriver lika väl hade kunnat vara en sammanfattning av vad som sedan länge pågår väster om floden Leitha. I de liberala demokratierna har lagar och konstitutioner under lång tid systematiskt blivit föremål för kreativa progressiva omtolkningar, och därefter kommit att användas på ett sätt som i många fall står i direkt motsatsförhållande till den ursprungliga avsikten med dem. Narrativen i public service syftar till att upprätthålla den rådande ordningen, och tenderar därtill att snabbt anpassa sig när ett nytt paradigm abrupt avlöser ett gammalt. Skolornas historie- och samhällskunskapsundervisning lär eleverna att socialdemokratisk politik gjorde Sverige rikt. Och så vidare.

Det påstås ofta och helt riktigt att vinnarna skriver historien, men när folk upprepar detta talesätt reflekterar de sällan närmare över vad detta faktiskt innebär. I många fall är användningen i första hand lättsam, och när så inte är fallet tenderar det att handla om reflektioner kring någon sedan länge död kung eller en konflikt i det förgångna där (som av en slump) alla ändå redan "vet" att rätt sida vann. Vad betydligt färre reflekterar över är att talesättet är så mycket mer än en oskyldig plattityd, och att det i allra högsta grad har bäring även på vår egen samtid.

Vad uttrycket i själva verket säger är att alla vid varje enskilt tillfälle lever i ett samhälle där den historia de får lära sig är skriven av segrarna, och att denna syftar till att utmåla den just nu rådande ordningen som den enda rätta. Eftersom många och sinsemellan väldigt olika maktklickar och ideologier genom historien befunnit sig på den segrande sidan, har de historieskrivningar människor på olika platser och vid olika tider fått ta del av skiljt sig radikalt åt. Detta har gällt när segrarna varit korsriddare, umayyader, kolonialmakter och nazister. Det gällde när Estniska socialistiska sovjetrepubliken var en självklar del av den Sovjetunion som tillhörde andra världskrigets segrarmakter, och det gällde när det ockuperade Estland återfick sin självständighet från den Sovjetunion som hade förlorat det kalla kriget. Detta gällde efter första världskriget då de befriade sydslaviska delarna av det Habsburgska imperiet uppgick i Jugoslavien, och det gällde under 1990-talet då frihetskämpar ledde samma territorier till självständighet.

Detsamma gäller naturligtvis också de progressiva segrar som utmynnat i vad Dahlberg kallar för den "liberala demokratin". Den som tvivlar på detta behöver bara lyssna på vad den liberala demokratin idag har att säga om den liberala demokratin igår. Under 1940-talet vann den liberala demokratin mark i Sverige genom tvångssteriliseringar. Under årtiondet som följde stärktes den liberala demokratin i stället genom ofrivilliga lobotomier. Ytterligare ett årtionde senare skulle den liberala demokratin försvaras genom att äganderätten avskaffades och näringslivet socialiseras. Att detta idag anses oförenligt med liberal demokrati är en fingervisning om hur osentimentalt den framtida liberala demokratin kommer betrakta den värdegrund det råkar råda konsensus kring just 2018.

Att Viktor Orbáns politik anses oförenlig med den liberala demokratin idag, bör med andra ord i första hand förstås som resultatet av att Ungern och Västeuropa för närvarande inte är ideologiskt synkroniserade. Hade den ungerska politiken varit europeisk konsensus, men Ungern i stället fört en politik liknande den som ligger i den europeiska mittfåran idag, hade den ungerska politiken också ansetts vara oförenlig med den liberala demokratin. "Liberal demokrati" utgör nämligen inte i första hand ett styrelseskick, utan en dagsaktuell och i allra högsta grad flyktig konsensus om vad detta luddigt definierade begrepp egentligen innebär.

Tvärtom vad som ofta påstås utmärker sig den liberala demokratin inte för sina principer, utan snarare för sin brist på sådana. Vilken politik Viktor Orbán faktiskt för är man i grund och botten helt ointresserade av (den är trots allt som vi tidigare konstaterat betydligt mer lik den gängse EU-linjen än vad man i Bryssel är villiga att medge). Vad man i stället upprörs av är det faktum att han inte rättar in sig i ledet.

2018-11-16

Progressivismen – en resa mot en framtid i ständig förändring

I ett dagsaktuellt regimtelevisionsreportage berättas inte bara att den nya kilogramdefinitionen kommer göra måttsystemet "mer demokratiskt". Här får vi också veta att SI-systemet skapades av (den blodtörstiga, krigiska och plundrande) franska revolutionära regimen för att vara ett system som "alla länder kunde enas om". Såväl SI-systemet som den franska revolutionen utgör som av en händelse klassiska progressiva segrar, varför exemplet i fråga också säger någonting om hur djupt den progressiva röta som angripit västerlandet egentligen går.

En av de mer intressanta aspekterna av progressivismen är att den är en överideologi i ständig förändring. Dess företrädare har genom historien alltid pekat mot den lysande framtid som väntar runt hörnet, och har i sin iver att ledsaga sina medmänniskor mot denna lagt stor energi på att med ikonoklastisk frenesi riva de institutioner man ärvt av sina förfäder. Kursen mot framtiden har dock inte varit rak. Tvärtom har målet för resan vid upprepade tillfällen drastiskt ändrats, varför de institutioner man rivit ironiskt nog ofta varit produkter av en äldre form av samma progressivism man själv företrätt.

Detta kan tyckas paradoxalt, givet med vilken självsäkerhet progressivismens företrädare vid varje enskilt tillfälle pekat ut vägen mot framtiden. Progressivismen är dock inte lagd åt det självkritiska hållet, varför man vid upprepade tillfällen drastiskt kunnat ändra färdriktningen utan att detta resulterat i minsta tvivel på den egna rörelsens historiska roll som mänsklighetens självklara ledsagare i resan mot framtiden. Resultatet har blivit en ideologisk slalom som stundom fört västvärlden mot nationalismen, kapitalismen och kolonialismen, stundom mot globalismen, socialismen och postkolonialismen.

När miljontals unga män skeppades iväg för att bli slaktade i det första världskrigets skyttegravar, var detta inte bara det hetaste inom progressiv idéproduktion. Man skickade dessutom ut sina politiska kommissarier för att håna de individer som inte var villiga att dö för progressivismens idéer. När bomberna regnade över Vietnam och landets skogar avlövades med Agent Orange, när miljontals människor (varav närmare 60 000 unga tvångsrekryterade amerikaner) offrades i ett krig som inte gick att vinna, var detta en aspekt av samma amerikanska progressiva politik som vid denna tid också utmynnade i att segregationen i Södern förbjöds och välfärdsstaten byggdes ut.

Denna förändring av progressivismen sker fortlöpande, varför "framtiden" också alltid är i rörelse. Denna utveckling är vanligtvis långsam och gradvis, men ibland är lappkasten också abrupta. Ett belysande exempel på det senare är vad som hände efter Vietnamkriget. Sedan amerikanerna lämnat landet med svansen mellan benen, bestämde man sig inom den progressiva rörelsen för att gå de mest radikala krafterna bland alla som protesterat mot etablissemanget under kriget till mötes. Dessa radikaler integrerades därefter i rörelsen, varför den progressiva linjen på relativt kort tid också förändrades drastiskt. Resultatet blev grunden till progressivismen som vi känner den idag, det vill säga en giftig cocktail av hedonism, normkritik, paternalism, kravlöshet, gratisluncher, mångkulturalism, kritiska vithetsstudier, postmodern feminism och huvudlös migrationspolitik.

Sedan några år tillbaka tycks dock marken under progressivismen åter vara i rörelse, vilket måhända förebådar att ännu en omsvängning är under uppsegling. Det finns framför allt två tecken på detta. För det första tycks man inom det progressiva avantgardet vara på väg att återvända till den krigiska linje man övergav efter Vietnamkriget. För det andra är man i snabb takt på väg att omvärdera sin tidigare så positiva syn på pöbelvälde.

Den nya krigiska linjen märktes om inte förr så under det amerikanska presidentvalet 2016. Under denna valrörelse var det helt i strid mot vad vi blivit vana vid den demokratiska presidentkandidaten som stod för den krigiska linjen. Samtidigt blev hennes motkandidat, vars partis tidigare så krigiska linje alltid utgjort ett rött skynke för de progressiva översteprästerna, utskälld och misstänkliggjord för att han inte var tillräckligt krigisk. Sedan dess har samma progressiva tungviktare som för bara några årtionden sedan tog varje chans att relativisera Sovjetunionen, praktiskt taget gått in i kalla krigs-läge. I sedvanlig ordning har diskursen direktimporterats till Sverige. Motståndarna till Nato-medlemskap utmålas idag närmast som landsförrädare, och inom den mörkröda journalistkåren ser man ryska konspirationer bakom varje buske.

Vad synen på pöbelvälde beträffar var denna länge påtagligt okomplicerad. Så länge man kunde vinna val på att vara generös med andras pengar, såg man inom det progressiva etablissemanget inte heller någon anledning till att förhindra att folkviljan fick fullt genomslag. De konstitutionella bromsklossar mot pöbelvälde som infogats i de tidiga demokratiska konstitutionerna lät man därför erodera, så att omfördelningspolitiken ständigt kunde tillta i omfång. Skattesatserna och statsskulderna ökade därför snabbt, samtidigt som sedelpressarna gick på högvarv. Valen blev till ogenerade uppvisningar i pöbelvälde, och vanns därför i regel också av de politiker som var mest generösa med andras pengar.

Med tiden har de ekonomiska frågorna dock tappat i betydelse. De progressiva politikerna använde under lång tid den makt de köpte sig i valen till att omstöpa västvärldens länder i betydligt fler dimensioner än den finansiella. Kulturen förändrades till oigenkännlighet, mångkulturalismen gjordes till statsideologi, utbildningsväsendet omstöptes till en propagandainstitution och de postmoderna perspektiven tilläts genomsyra den statliga verksamheten. Detta kom man länge undan med, av den enkla anledningen att den ekonomiska dimensionen överskuggade de andra. Med tiden har man dock dragit det hela så långt att man skapat ett samhälle i vilket en högst ansenlig del av befolkningen vantrivs. Väljarna har därför i allt högre utsträckning börjar göra uppror, vilket på senare år blivit till ett direkt hot mot den progressiva makthegemonin.

Det är mot denna bakgrund som de progressiva plötsligt återupptäckt forna tiders motstånd mot pöbelvälde. I takt med att folket börjat både tycka och rösta fel, har man också börjat poängtera att demokrati inte bör tolkas som att den förda politiken skall spegla folkviljan. I stället betonar man i tilltagande grad att den liberala demokratin snarare handlar om att skydda staten mot folkviljan. Parallellt med detta flyttas mer och mer makt till EU-byråkratin och till de icke-folkvalda mäktiga teknokrater som utgör den djupa staten.

Progressivismen har uppenbara likheter med en konspiration, och kan till viss del också förstås som en sådan. I slutändan leder dock konspirationsbegreppet tankarna fel, då progressivismen saknar konspiratörer i egentlig mening. Progressivismen bör snarare förstås som en ond cirkel. Den fungerar närmast som ett självförstärkande system som fortlöpande drar till sig idealister och fostrar dem till nya progressiva makthavare, samtidigt som den producerar destruktiva resultat närmast som en biprodukt av detta. Progressivismen kan med fördel ses som en mutation i den västerländska civilisationen som, allt sedan den uppstod, ständigt fått mer och mer destruktiva effekter.

Utvecklingen har som tidigare påpekats varit långtifrån rak. Progressivismen har ibland fungerat som en positiv kraft, och inte sällan har den också införlivat positiva resultat från andra och fristående samhällstrender i det egna idégodset. Sammantaget har dock progressivismens bidrag till utvecklingen varit betydligt mer negativa än positiva, och allt sedan 1900-talets början har denna utveckling accelererat. Vad som idag förefaller ligga i tangentens riktning är ett totalitärt och anemiskt samhälle präglat av stagnation, hedonism och våld, vars ofria medborgare är synnerligen medvetna om de högst påtagliga riskerna med att högt säga vad alla redan vet.

2018-11-12

Ett säkert rum för islamister

Europadomstolen fann det nyligen i sin ordning att en österrikisk domstol dömt en kvinna till böter sedan hon ställt en retorisk fråga om huruvida Muhammed var pedofil. Domen fick (trots utbredd tystnad om saken i de respektabla medierna) stor uppmärksamhet, och en stor del av denna uppmärksamhet kretsade kring det faktum att Muhammed enligt islam haft sexuellt umgänge med en nioåring.

Något av de mest intressanta med Europadomstolens dom rör dock vare sig de historiska sakförhållandena eller semantiken, utan det faktum att man från domstolens sida motiverade sitt utslag med att den österrikiska domen tjänat till att upprätthålla den religiösa friden i landet. Annorlunda uttryckt försvarade man den österrikiska fällande domen med att ett annat utfall hade kunnat leda till att muslimer i landet svarade med kriminalitet och våld.

Det är en synnerligen anmärkningsvärd motivering. Den har ingenting med vare sig yttrande- eller religionsfrihet att göra, utan är snarare att se som ett krasst konstaterande av (eller om man så vill, ett fördomsfullt antagande om) att vissa av profeten Muhammeds följare är beredda att ta till extrema metoder när deras religion kritiseras. Då de problem man förutspådde skulle följa på en friande dom inte är något som följt på kritik av andra religioner, är det också svårt att föreställa sig att domstolen skulle ha resonerat likadant om fallet till exempel gällt buddhism eller hinduism.

Den enda slutsatsen blir därför att Europadomstolen givit en blasfemilagstiftning sin välsignelse, av den enkla anledningen att den grupp som vill se sin religion skyddad från kritik tidigare visat sig vara villig att svara på sådan kritik genom att ta till kriminella metoder. Ett sådant resonemang kan av den principlöse naturligtvis försvaras på pragmatisk grund, men inte med motiveringen att man vill skydda religionsfriheten eller värna utsatta grupper. Tvärtom är budskapet att man är villig att göra avkall från några av den liberala demokratin mest omhuldade principer, i de fall de grupper som ogillar dessa principer är villiga att svara med våld då dessa upprätthålls.

Ett annat exempel på samma bakomliggande sätt att resonera har i dagarna kommit från Storbritannien. Därifrån rapporteras att regeringen inte varit villig att ge den kristna pakistaniern Asia Bibi asyl, då man befarar att detta skulle leda till oro i landet. Vad detta i klartext betyder är att man befarar Storbritannien skall lamslås av protester i vilka fundamentalister med rötterna i framför allt Pakistan kräver att Asia Bibi skall fängslas eller dödas, då hon enligt dem gjort sig skyldig till att ha hädat en annan religion än sin egens profet.

Dessa två exempel tjänar utmärkt som illustration av en viktig orsak bakom den krympande yttrandefriheten, hetslagstiftningens ständiga ändamålsglidning och de alltmer totalitära kraven på ideologisk anpassning. Från makthavarnas sida motiveras utvecklingen med värdeord som antirasism, mångkulturalism, tolerans, liberal demokrati och alla människors lika värde. Vad det i själva verket handlar om är dock att man anpassar sig till fundamentalister.

Orsakerna till denna anpassning bottnar med allra största sannolikhet inte bara i konflikträdsla och en oförmåga att stå upp för principer, utan också i cyniska maktpolitiska överväganden. När den politik man har fört riskerar att leda till uppror, riskerar detta också att slå tillbaka på den egna maktpositionen. I detta läge blir kostnaden för att göra den liberala demokratin till ett säkert rum för islamister betydligt lägre än att faktiskt stå upp för de principer man ständigt berömmer sig för att vara garanten för.

2018-11-11

Den rhodesiska kontrollgruppen


Den 11 september 1965 utropade sig den brittiska kolonin Sydrhodesia ensidigt självständig som Rhodesia. Vid denna tid hade landet under 42 år i praktiken, men inte officiellt, varit en brittisk dominion. Mellan 1953 och 1963 hade kolonin därtill utgjort motorn i Centralafrikanska Federationen (Federation of Rhodesia and Nyasaland), men efter att denna till följd av allt starkare krav på avkolonisering fallit samman, hade Sydrhodesia också hamnat i politiskt limbo. När den självstyrande kolonin i december 1962 gick till val, började det stå klart för alla att federationen mellan Sydrhodesia, Nordrhodesia och Nyasalands saga var all, och att de båda senare kolonierna inom kort skulle bli de nya staterna Zambia och Malawi.

Valet vanns av det nybildade konservativa partiet Rhodesian Front. Partiets huvudfråga var självständighet, men den självständighet man hade i åtanke innefattade inte allmän rösträtt. Hade man drivit denna linje tio år tidigare hade man sannolikt också fått som man ville, men vid tiden för federationens upplösande blåste nya vindar. Efter att Labour 1964 tog över makten i Storbritannien försämrades rhodesiernas chanser ytterligare, och när 1965 gick mot sitt slut drog man slutsatsen att ytterligare förhandlingar med London var meningslösa. I november utropade sig därför Rhodesia ensidigt självständigt, och det datum man valde för sin unilateral declaration of independence (UDI) var omsorgsfullt valt för att påminna britterna om de uppoffringar för moderlandet man hade gjort under de båda världskrigen.

I början gick allting bra. Att landets självständighet inte erkändes av någon och att både Storbritannien och FN svarade med sanktioner, spelade inte så stor roll för rhodesierna. Relationerna med såväl Sydafrika som de portugiser som vid denna tid styrde över Moçambique var goda, landets ekonomi blomstrade och den rhodesiska armén höll utan större svårigheter de framväxande Sovjet- och Kinastödda gerillarörelser som hoppades ta över makten i schack. När gerillarörelserna under första halvan av 1970-talet inledde terrorkampanjer mot civila i massiv skala, samtidigt som nejlikerevolutionen i Portugal 1974 ledde till att en gerillavänlig kommunistisk regim tog över i Moçambique, försämrades dock rhodesiernas situation avsevärt.

Parallellt med detta försämrades också relationen till Sydafrika. På pappret sammanfall detta lands säkerhetspolitiska intressen med Rhodesias, men på det personliga planet hade man i Sydafrika inte särskilt mycket till övers för ättlingarna till de britter som vid upprepade tillfällen hade invaderat och ockuperat dem, och därtill låtit dem dö som flugor i det andra boerkrigets koncentrationsläger. I ett tämligen naivt försök att köpa sig själva lugn och ro blev det därför den sydafrikanska linjen att låta grannlandet falla, vilket förvärrade läget i Rhodesia ytterligare.

1979 försökte rhodesierna desarmera den nu ohållbara situationen genom att hålla allmänna val, vilket ledde till att Abel Muzorewa blev ny premiärminister i vad som nu kallades Zimbabwe-Rhodesia. Upplägget godkändes dock inte av omvärlden, som med hull och hår hade svalt de kommunistiska terroristledarna Robert Mugabe och Joshua Nkomos bild av situationen i landet. Nya förhandlingar med moderlandet och gerillaledarna inleddes, vilket utmynnade i att självständighetsförklaringen drogs tillbaka och att en ny brittisk guvernör tilläts installera sig i Salisbury (Harare). Under brittisk överhöghet hölls 1980 ännu ett val, vilket efter en synnerligen våldsam och brutal valrörelse "vanns" av Mugabes parti ZANU-PF. Denna gång erkändes landets självständighet utan vidare betänkligheter av omvärlden, och några år senare lät Mugabe cementera sin makt genom att iscensätta ett folkmord på rivalen Nkomos anhängare bland ndebelefolket.

Hur bör vi då se på Rhodesia idag? Att den ursprungliga brittiska erövringen av ndebele- och shonafolkens land var allt annat än moraliskt okomplicerad behöver knappast påpekas. Att denna erövring var en del av samma expansionistiska strategi som utmynnade i det andra boerkriget gör ironiskt nog dessutom Rhodesia komplicerat även för den som betonar kolonialismens goda sidor. Det bör i sammanhanget också påpekas att många rhodesier själva deltog på den brittiska sidan i det andra boerkriget, och att många av de brittiska soldater som hade deltagit i kriget i sin tur valde att bosätta sig i Rhodesia efter freden i Vereeniging.

1965 var dessa erövringar dock sedan länge ett fait accompli. Vad som i stället utmärkte landet var att dess svarta befolkning hörde till kontinentens mest välmående, och hade tillgång till både skola och sjukvård. Den svarta landsbygdsbefolkningen informerade inledningsvis armén (i vilken för övrigt många svarta själva kom att tjänstgöra under landets femton år av självständighet) om gerillaoperationer, då sådana endast innebar problem för dem, och slutade med detta först efter att de själva blivit föremål för brutala terroraktioner. Vad mer är, det gängse narrativet om det rhodesiska bushkriget som de förtrycktas kamp mot den rasistiska övermakten tenderar att överskugga en betydligt mindre romantisk verklighet, nämligen att konflikten i första hand var en av det kalla krigets många oheliga frontlinjer.

Rhodesia var till skillnad från vad som ofta påstås inte något apartheidland. Det förekom till skillnad från i grannlandet inte någon systematisk separation av folk med olika hudfärg, och i landet fanns framgångsrika svarta entreprenörer och miljonärer. Utbildade och/eller framgångsrika svarta kunde både rösta och väljas till parlamentetsledamöter, och konstitutionen förhindrade till exempel inte en svart premiärminister. Systemet var naturligtvis utformat för att makten skulle förbli i den vita minoritetens händer, men vem som var röstberättigad avgjordes 1965 inte av hudfärg utan av utbildning och välstånd (något som senare dock delvis ändrades). Detta var också hur det fungerade i Sydafrika före apartheid.

Det kanske mest intressanta med Rhodesia är dock att vi idag har facit. Sedan 1980 har i princip allt blivit sämre för den svarta befolkningen. Den nya regeringen har inte varit mer intresserad av majoritetens åsikt än den gamla, men har till skillnad från den gamla uppvisat ett totalt förakt för de lagar och institutioner som tidigare respekterades. Att den nya regeringen ändå hela tiden allmänt ansetts vara legitim har berott på en enda sak, nämligen de nya makthavarnas hudfärg. Att de varit korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant har man på det stora hela varit villiga att bortse från, av den enkla anledningen att det varit svarta och korrupta despoter som drivit ett välmående land till ruinens brant. Detta synsätt, som allmänt anses antirasistiskt, är ironiskt nog ett utslag av en närmast patologisk fixering vid hudfärg. En fixering så långtgående att man utan betänkligheter varit beredda att offra ett helt land för dess skull, vilket måhända i första hand säger oss något om hur neurotisk det andra världskriget gjort den västerländska civilisationen.

På ytan kan det framstå som att övergången 1980 i första hand handlade om ett byte av regering, och att Zimbabwe ärvde Rhodesias institutioner. En betydligt bättre förståelse av situationen fås dock om man betraktar Rhodesia som ett land som inte längre finns. Landet existerade dock såpass långt in i modern tid att det både finns färgfilm, populärkultur och till och med enstaka exempel på punkmusik därifrån. Detta gör det möjligt för oss att studera hur en västerländsk kultur i förskingringen kom att betrakta vår egen moderna era. Resultatet är fascinerande, och inte helt olikt det man ibland kan möta i till exempel science fiction-berättelser om en grupp människor som blivit strandsatta på en annan värld där de försökt återskapa civilisationen. Rhodesierna såg ut som vi, talade ett språk vi förstår och bodde i hem som liknade våra – men förhöll sig helt annorlunda till världen och bar på helt andra erfarenheter. På många sätt fungerade de som en oavsiktlig kontrollgrupp i det progressiva experiment som människorna i resten av västvärlden var försökskaniner i under 1900-talet.

Youtube är i sammanhanget en guldgruva för den intresserade. Här finner man inte bara den rhodesiska populärkulturen. Här finner man ögonblicksbilder från landets huvudstad Salisbury, som i dessa visar sig vara en påfallande ren, prydlig och västerländsk stad med alla civilisationens bekvämligheter. Här kan man se allvarliga rhodesier ta del av nyheterna i november 1965. Här kan man höra premiärministern Ian Smith berätta om Robert Mugabe i ordalag som avslöjar att han, liksom så många andra vita rhodesier, hade goda kunskaper i shona. Här kan man ta del av hur försvarsministern tillika Kapartistokraten P. K. van der Byl ger sin syn på det säkerhetspolitiska läget på sin karaktäristiska, nasala och tämligen personliga tolkning av en brittisk överklassaccent. Här kan man höra inspelningar av Sally Donaldsons legendariska radioröst då hon håller moralen uppe bland soldaterna i fält.

Man kan se journalfilmer från federationens dagar, i vilka landet förutspås en lysande framtid. Man kan höra Ian Smith lägga ut texten om vikten av standarder i en tid då rörelser som Röda armé-fraktionen, Röda brigaderna och Symbiotiska befrielsearmén härjade i resten av västvärlden. Man kan höra den välverserade amerikanen Joseph C. Smith berätta om sin tid i den rhodesiska armén, och om sin vänskap med soldater ur shona- och ndebelefolken (han inleder med att klart och tydligt förklara att den som söker kunskap bör ta del av även hans motståndares berättelser, och målar därefter kärleksfullt upp en bild av landet som kraftigt avviker från den gängse). Man kan se utländska journalister på besök i landet bli närmast perplexa, då de i sina möten med rhodesierna inte får sina fördomar om landet och dess invånare bekräftade i den utsträckning de räknat med.

Bilden som utkristalliserar sig är på en och samma gång både fascinerande, vemodig och kuslig. Vad vi ser framstår närmast som overkligt, och science fiction- och mockumentary-känslan är i allra högsta grad påtaglig. Filmklippen ger oss en högst reell inblick i vad som för oss framstår som ett närmast kontrafaktiskt scenario, i vilket hela västvärlden inte har fallit för progressivismens framfart. De påminner oss inte bara om att en annan värld faktiskt är möjlig, utan också om att våra invanda föreställningar inte är i närheten av så självklara som de flesta av oss tenderar att ta dem för.

2018-11-07

Om varför liberalism både är och bör vara ett skällsord

En gång för inte så länge sedan förundrades många över det faktum att begreppet "liberalism" hade så olika innebörd i Europa och Amerika. Med sin sedvanliga och från Amerika direktimporterade progressiva präktighet, utgick många svenskar från att det hela berodde på att amerikaner var historielösa. En omständighet som kan tyckas en smula ironisk, då de som gav uttryck för denna åsikt ofta var personer med (dåvarande) Folkpartiets krav på socialisering av näringslivet i färskt minne.

Det är idag närmast omöjligt att inte förhålla sig till liberalismen. Inte bara för att liberalismen i tilltagande grad tenderar att förhålla sig till dig, utan framför allt för att den historiskt spelat en väldigt viktig roll. Vi är alla präglade av liberalismen, alldeles oavsett vad vi råkar anse om den saken. Liberalismen har varit en stark kraft för mycket av det som även dess mest övertygade motståndare idag värdesätter. Vad mer är, den konservativa högern av idag är, även i sina mer kompromisslösa varianter, i huvudsak liberal. Någonting liknande kan sägas om socialdemokratin, och vad libertarianismen beträffar går denna inte att förstå som någonting annat än en gren av den brittiska liberalismen.

Hur vi egentligen bör förhålla oss till denna vår gemensamma arvsynd är en i allra högsta grad relevant och intressant fråga, men också en alldeles för komplex sådan för att avhandlas i detta inlägg. Låt oss i stället tills vidare nöja oss med att konstatera att detta är ett arv vi i princip samtliga bär på, och som därför bidrar till att forma vår bild av världen. En allt annan än försumbar del av vår syn på världen utgörs i sin tur av vår syn på liberalismen, varför vår syn på liberalismen i mångt och mycket har formats av samma liberalism.

Detta är, för den som till äventyrs tror det, inte någon meningslös truism. Vad det hela handlar om är att den gängse synen på liberalism i mångt och mycket är en produkt av vad som krasst uttryckt bara kan kallas indoktrinering. Den utbredda omsorg om liberalismen som återfinns även bland denna ideologis kritiker, är sannolikt i huvudsak en konsekvens av detta. Att konservativa kallar sig för "liberalkonservativa", eller att många finner det angeläget att (någonting jag för övrigt ofta själv gjort mig skyldig till) betona skillnaderna mellan den klassiska liberalismen och den samtida socialliberalismen, kan med fördel förstås som en betingad reflex.

Resonemangen om liberalismens sanna natur är inte nödvändigtvis felaktiga eller, på ett idémässigt plan, ointressanta. Rent praktiskt är de dock både irrelevanta och skadliga. Under tiden som den inlärda omsorgen om liberalismen håller oss sysselsatta och distraherade med meningslösa pseudodebatter, flyttar den samtida progressiva ideologi som (alldeles oavsett våra eventuella invändningar mot detta) faktiskt kallar sig för och ser sig som liberalismen ständigt fram sina positioner.

Denna ångvältsideologi har dock väldigt lite gemensamt med de positiva värden många (felaktigt eller ej) förknippar med liberalismen. Denna ideologi är på god väg att införa blasfemilagstiftning. Den försvarar reflexmässigt både hijab och burkini, samtidigt som den med religiös frenesi vill övertyga fria kvinnor att de är offer för patriarkatet. Den finner tecken på ett nära förestående fascistiskt maktövertagande bakom varje buske, men uppvisar en imponerande kapacitet att relativisera ett islamistiskt hot som i allra högsta grad är konkret. De ställer sig så gott som alltid på den postmoderna vänsterns sida i kulturkriget, och när det blir dags att bekänna färg tenderar den att ställa sig bakom såväl olikhet inför lagen som omfördelningspolitik i massiv skala. Och så vidare.

Den bistra sanningen är att vad som idag faktiskt kallas för och betraktas som liberalism är någonting i allra högsta grad destruktivt. Detta är eventuellt en konsekvens av begreppsmissbruk, men detta missbruk är i så fall så institutionaliserat att det blivit meningslöst att försöka stoppa det. Av denna anledning blir bruket av sarkastiska citationstecken, reservationer som "så kallad" och prefix som "social-" i anslutning till ordet "liberalism" inte bara meningslösa, utan direkt kontraproduktiva. Den som tar strid för liberalismbegreppet, bidrar i själva verket bara till att ge de progressiva idéer som (rätt eller fel) torgförs som liberalism legitimitet.

Av praktiska skäl kan förtydliganden av vad för sorts liberalism som åsyftas naturligtvis vara på sin plats när man till exempel talar om den klassiska liberalismen. Ordet "liberalism" som sådant bör dock endast användas som det skällsord liberalerna själva valt att göra det till.

2018-11-06

Om invektiv, ryggmärgsreflexer och agendor

Ebba Åkerlund mördades av en person som inte hade rätt att befinna sig i Sverige, men som i egenskap av "papperslös" ändå kunde få skattefinansierad tandvård till betydligt bättre villkor än infödda. Hennes grav har därefter skändats ett trettiotal gånger av en man dömd till utvisning, men som då han togs på bar gärning släpptes av polisen efter en timme.

Andra exempel på vanstyret av Sverige är det faktum att 80 % av överfallsvåldtäkterna idag direkt kan kopplas till migrationspolitiken. Att brutala åldringsrån blivit vardagsmat. Att samma politiska partier som infiltrerats av islamister låter bidragen regna över samma islamister, trots upprepade löften om att sätta stopp för det hela. Att statliga myndigheter stämmer sörjande anhöriga för att komma över arv. Et cetera.

I den mer underjordiska delen av samhällsdebatten benämns de politiker som möjliggjort denna ordning ibland för "landsförrädare", vilket tenderar att såväl väcka stor indignation som mötas av avsky. Det är inget ord jag själv brukar använda mig av, dels för att ordet implicerar ett illvilligt uppsåt som ofta inte finns där, dels för att jag anser att anklagelser av detta slag bör användas med viss försiktighet och dels för att jag starkt betvivlar ordets förmåga att övertyga någon utöver de redan övertygade.

Till syvende och sist måste man dock fråga sig hur mycket elände den naive, eller för den delen den fanatiskt övertygade, egentligen skall få åstadkomma, innan ett ord som "landsförrädare" faktiskt blir befogat. Den bistra sanningen är att den som påstår att inte någon av det senaste årtiondets höga makthavare på något sätt förtjänat detta epitet, kommer finna det tämligen svårt att på ett både hederligt och övertygande sätt bemöta alla de påtagligt substantiella motargument som påfallande enkelt kan framföras mot påståendet. I den mån någon ändå anser sig kunna göra just detta infinner sig snabbt följdfrågan, hur mycket värre kan det i så fall bli innan argumentationen inte längre fungerar?

Många ord och begrepp är idag väldigt belastade, i så måtto att de förknippas med sammanhang de flesta inte vill bli förknippade med. Det kan av taktiska skäl vara klokt att undvika sådana ord, även när man i sak råkar dela tankefigurerna bakom dem. När starka krafter hävdar att det är fullständigt oacceptabelt att använda ett ord som "landsförrädare" om de mäktiga och högbetalda politiker som, trots att de vetat bättre, fört en politik som definitivt inte legat i det svenska folkets intresse, är det dock på sin plats att ibland fråga sig varför så många med sådan emfas hävdar detta.

Orsakerna bakom kan naturligtvis vara komplexa. Sannolikheten för att de bakomliggande motiven sammanfaller med dina intressen torde dock vara tämligen liten.

2018-11-05

Neofeodalismen, klientelismen och Hoppe

Jag gillar verkligen radio bubb.la. Ja, faktum är att jag, för att travestera the man himself, älskar radio bubb.la till döds, och praktiskt taget har avsatt en icke-oansenlig andel av mitt blodsocker enkom för att kunna lyssna på denna podd även när jag styrketränar så att det svartnar för ögonen. Jag kan dock ibland reagera på en viss intellektuell slapphet som stundom gör sig gällande i podden. Vad jag då främst åsyftar är det faktum att radiopratarnas tolkning av de artiklar som diskuteras ibland kan framstå som en aning fyrkantig.

I söndagens avsnitt diskuterades en text av undertecknad som bubb.la-redaktörerna hade haft vänligheten att dela. Texten i fråga var Om den liberala demokratin som neofeodal ordning, och för att ingen skall missförstå mitt uppsåt med dagens text vill jag påpeka att delningen var väldigt uppskattad. (Tro mig, när du går från att skriva alarmistiskt om svensk migrationspolitik till att skriva om afrikanska kommunikationsministrar, portugisisk historia och nordholländska kulturlandskap så leder inte detta exakt till någon asymptotisk ökning av antalet personer som läser din blogg. But I digress.)

Jag kan inte påstå att inslaget om min text var elakt. Tvärtom fälldes flera tämligen smickrande omdömen. När det kom till kritan visade sig dock inte Martin och Nicholas alls så entusiastiska inför mitt neofeodalism-begrepp som jag själv (givetvis på rent objektiva grunder) anser att de borde ha varit. Då självaste Hans-Hermann Hoppe hade uttalat sig positivt om feodalismen var begreppet, implicerades det, redan vikt åt något eftersträvansvärt. I stället föreslogs att jag borde använt det klientelism-begrepp jag avhandlat i andra texter.

Nåväl, min första invändning är att jag inte nödvändigtvis finner någon motsättning mellan Hoppes feodalismbegrepp och mitt eget. Även feodalismen torde ha en mörk och en ljus sida, och den sida Hoppe förespråkar torde knappast vara identisk med den jag själv kritiserar. Hoppes feodalism innefattar gissningsvis till exempel inte stora centralstyrda statsbildningar som överför enorma summor skattepengar till svågerkapitalister, och i den mån den gör det, är det knappast med detta som argument han försöker sälja in den. I stället, föreställer jag mig, hänvisar han till institutionell konkurrens. Sådan är dock knappast något som utmärker den feodalism jag beskriver.

Vad klientelism-argumentet beträffar, är inte detta helt fel, av den enkla anledningen att det finns en viss överlappning mellan begreppen. Klientelism förutsätter dock underordnade, svaga och individuellt betydelselösa klienter. Detta stämmer måhända på vissa av mina exempel, men definitivt inte på andra. Feodalismen är förvisso också per definition hierarkisk, men feodalismens vasaller är betydligt större fiskar än klientelismens klienter.

Jag anser dock, till skillnad från de flesta andra i svängen, inte det vara något självändamål att alltid befinna sig på samma sida som Hoppe. Faktum är att jag inte ens är särskilt imponerad av anarkokapitalismen. Jag finner tvärtom begreppet både rationalistiskt och ganska meningslöst. Inte, märk väl, för att jag motsätter mig praxeologins axiom. Jag finner tvärtom dessa ytterst sunda, även om jag som den kättare jag är också tenderar att ifrågasätta deras omhuldade status som a priori-sanningar (jag råkar nämligen tvivla starkt på att von Mises & co förmått att formulera dessa utan egna observationer och erfarenheter av mänskligt handlande).

Vad jag finner rationalistiskt med anarkokapitalismen är i stället det faktum att begreppet i sin ursprungliga form förefaller mig tämligen juvenilt och libertinskt. Detta har med tiden anarkokapitalisterna själva också kommit fram till, varpå de fyllt begreppet med icke-libertinskt innehåll. Problemet med denna retcon är dock att resultatet blivit något som varken är särskilt anarkistiskt eller nödvändigtvis kapitalistiskt. Därmed kommer vi till min andra invändning, nämligen att begreppet blivit meningslöst. (Jag har dock inte särskilt mycket till övers för minarkismen heller, varför jag tills vidare i brist på bättre alternativ eventuellt nöjer mig med att kalla mig reaktionär.)

Ett annat intressant exempel på anarkokapitalismens begränsningar återfinns i inslaget om Per Bylunds text Libertarianismen och invandringsfrågan. Artikelförfattaren framför i denna tesen att Hoppes anarkokapitalistiska argument mot en migrationspolitik som dagens inte är så vattentätt som upphovsmannen själv anser. I sak framför Bylund ett väldigt gott motargument, inte minst om man läser texten med till exempel den amerikanska valutapolitiken i åtanke.

Problemet med texten (eller kanske snarare tolkningarna av den) är att Bylunds slutsats i mina ögon är rätt irrelevant för sakfrågan. Det centrala för mig är att dagens migrationspolitik är uppenbart destruktiv. Huruvida det finns ett vattentätt libertarianskt argument mot denna politik eller inte är mig däremot tämligen egalt. Med Hoppe på en synnerligen hög piedestal, tycks däremot frågan om huruvida Bylund eller Hoppe har rätt bli närmast existentiell. Detta framstår ur mitt perspektiv som att inte se skogen för alla träd.

Beefen fortsätter:
Missa inte radio bubb.las svar.

2018-11-03

Medielogiken och moralen

För många år sedan såg jag en TV-sänd debatt om fostervattensprov. Den ena sidans argument kokade ned till att dylika prov var av godo då föräldrarna därmed fick möjligheten att abortera barn med allvarliga kromosomskador. Den andra sidan utgjordes av debattörer som på (om jag inte minns fel) tämligen metafysiska grunder argumenterade för att ett sådant agerande var oetiskt.

Det finns väldigt mycket att säga om denna i grund och botten intressanta fråga. För egen del kan jag konstatera att min syn på frågan då var betydligt mindre komplicerad än min syn på samma fråga idag. I en vidare bemärkelse är det också värt att notera att de två läger som den gången rök ihop i TV-sänd debatt, idag närmast bytt plats med varandra. Den instrumentella synen på fostervattensprov var på den tiden enkelt uttryckt en högerposition, samtidigt som viljan att problematisera frågan då snarare återfann hos vänstern. Idag ses i stället den senare inställningen som ett utslag av konservatism, medan den osentimentala och instrumentella synen på fostervattensprov anammats av det progressiva lägret.

Vad som gör minnet av denna debatt relevant här och nu är dock någonting helt annat, nämligen det faktum att producenterna i slutet av programmet kastade in en kvinna med (en påfallande lindrig form av) Downs syndrom i debatten. Hon motsatte sig fostervattensprover av den enkla anledningen att hon själv sannolikt aldrig hade blivit född, och därmed inte heller fått leva ett vad som enligt henne var ett bra liv, om sådana hade varit standard när hennes egen mamma var gravid med henne. Förespråkarna för fostervattensprov ombads därefter bemöta detta, vilket de givetvis inte kunde. De hade att välja mellan att ligga lågt, eller att framstå som monster genom att i en TV-sänd debatt utnyttja sitt förkrossande överläge i egenskap av högutbildade för att smula sönder en begåvningshandikappad persons argument.

För egen del kommer jag gång på gång att tänka på denna debatt när två mycket speciella opinionsbildare dyker upp i debatten. Av etiska skäl jag snart skall redogöra för vill jag inte nämna några namn, men vi kan kalla dem Styrbjörn Bjällerup och Havre Flarnstad. Den förre är en fristående granskare av vad han anser vara extremism. Den senare brukar å sin sida omnämnas som expert på fascism. Dessa bägge herrar har en påfallande prominent plats i offentligheten. Den ene har fått åtskilliga debattartiklar publicerade i väletablerade tidningar, och även varit medförfattare till ett ytterst tveksamt utspel som för halvannat år sedan fick stor och positiv medial uppmärksamhet då detta strök den postmoderna vänstern medhårs. Den andre har vid åtskilliga tillfällen anlitats som "expert" av journalister, något som i sin tur fått även statsministern att hänvisa till honom.

Jag tänker här inte förklara varför det är ett misstag att se dessa bägge herrar som auktoriteter. Detta har redan diskuterats vid åtskilliga tillfällen, och efter dessa diskussioner har två tydliga läger utkristalliserat sig. I det ena lägret återfinns de som finner de båda debattörerna oseriösa. I det andra lägret återfinns människor vilkas världsbild bekräftas av de bägge debattörerna, och därför uppskattar vad dessa säger. Jag vet efter personliga erfarenheter av att diskutera sakfrågan även med uppburna företrädare för det senare lägret, att sådana diskussioner är fullständigt meningslösa. Debattörernas tillskyndare är, åtminstone i den aktuella frågan, oemottagliga för fakta, och därmed också i sammanhanget att betrakta som bortom räddning.

Vad som i stället är intressant är någonting annat, nämligen att det är tämligen uppenbart för alla som följt de båda debattörerna att inte någon av dem har alla hästarna i stallet. Det går att spekulera i detaljer, men jag finner sådana spekulationer osmakliga och väljer därför att avstå från detta. Att över huvud taget uttala sig om saken offentligt tangerar det oetiska, och vore mig i normala fall fullständigt främmande. Problemet är bara att dessa bägge debattörer inte odlar sin världsbild i tysthet. I stället gör det detta offentligt, och därtill med aktivt stöd av det svenska etablissemanget.

Därmed är vi tillbaka till det dilemma de ovan nämnda förespråkarna för fostervattensprov en gång ställdes inför, nämligen att en på en och samma gång både seriös och etisk debatt blir en omöjlighet. Att gå i polemik med personer som så uppenbart inte är i balans, och som borde hållas så långt borta från rampljuset som möjligt, är en grym handling. Problemet är bara att de anklagelser de offentligt framför från tunga plattformar är så grova, att man inte heller kan låta dessa bero. Därmed ställs föremålen för dessa anklagelser inför ett olösligt dilemma.

Skulden för detta vilar tungt på det etablissemang som valt att ge dessa bägge herrar en plats i rampljuset. Vad de har gjort är djupt oetiskt, inte minst mot de bägge debattörerna själva. De senare blir i och med detta föremål för omfattande kritik, ilska och hån, någonting som sannolikt är det absolut sista de behöver. Att man från etablissemangets sida trots detta fortsätter att hålla de båda debattörerna med offentliga plattformar blir då en direkt inhuman handling.

Att agerandet är direkt skadligt för det offentliga samtalet är en sak. Att man därtill tvingar ömtåliga människor rakt in i ett minfält, och att man därtill i praktiken tvingar andra att slå på den som redan ligger, är däremot ett agerande bortom varje form av anständighet.

2018-11-02

Om vad "Leader of the Pack" säger oss om en bättre framtid som aldrig infann sig

1968 var inte en helt igenom en dålig företeelse. I Västtyskland var revolten i mångt och mycket den uppväxande generationens uppgörelse med föräldrarnas mörka hemligheter, och utgjorde i egenskap av sådan en med allra största sannolikhet helt nödvändig terapisession för landet. I USA var motståndet mot Vietnamkriget inte bara befogat, utan därtill en på många sätt väldigt modig revolt mot det progressiva etablissemang som vid denna tid var helt fixerat vid att till varje pris fortsätta detta krig. Ur den amerikanska motkulturen kom initialt också både viktiga inlägg i samhällsdebatten och lysande bidrag till kulturen.

I slutändan blev dock nettoeffekten av 1968 synnerligen negativ, då resultatet blev att de progressiva krafterna drastiskt flyttande fram sina positioner. Detta var vid denna tid dock blott det senaste exemplet på en utveckling som hade pågått under hundratals år. Tidigare milstolpar under 1900-talet hade varit den progressiva eran, den nya given och nedfallet från (och i fallet med det första därtill delvis också bevekelsegrunderna bakom) de båda världskrigen.

Vad som gör 1968 intressant ur vårt perspektiv är dock att progressivismen – som vi känner den – vid denna tid var en maktfaktor, snarare än en hegemoni. Detta gäller i synnerhet kulturen. Efter andra världskriget försökte västvärldens människor initialt återgå till sina vanliga liv. Deras vardag dominerades alltjämt av institutioner från en tid före såväl världskrigen som den progressiva eran, men under årtiondena efter kriget kom den alltmer progressiva politiken att i snabb takt börja färga av sig även på kulturen. Som av en händelse närmar vi oss då även i tiden 1968.

Ett intressant exempel på denna brytningstid är The Shangri-Las och deras legendariska Leader of the Pack från 1964. Att 1968 ännu inte har inträffat är uppenbart, i synnerhet när man ser gruppen framföra låten i en TV-inspelning. Medlemmarna är elegant klädda, huvudsångerskan Mary Weiss stoltserar med en imponerande bikupefrisyr, språket är vårdat och en för sin tid revolutionerande produktion gör det minimalistiska arrangemanget närmast orkestralt. Annorlunda uttryckt, anslaget är i grund och botten den traditionella och respektabla västerländska underhållningens.

1964 såg man dock annorlunda på saken. The Shangri-Las ansågs vara rebeller, och deras bakgrund i en allt annat än fashionabel del av Queens gav dem vad man på modern svenska skulle kalla för street cred. I sången är Jimmy, det vill säga den unge man som beskrivs som just Leader of the Pack, en motorcykelburen bad boy som Bettys (Mary Weiss) föräldrar varnar henne för. Här syns med andra ord den nya tiden på flera sätt. Upproret glorifieras och det farliga romantiseras. Därtill gör sig även kriget påmint. Jimmy är en arketyp av James Dean-karaktär, och i egenskap av en sådan i mångt och mycket en produkt av de stilideal som föddes ur den amerikanska soldatsubkulturen under det andra världskriget.

Leader of the Pack är en inblick i en amerikansk kultur som precis återfått självförtroendet efter det traumatiska Kennedymordet, men som ännu inte tagit steget in i det trauma Vietnamkriget skulle komma att innebära. Denna kultur är tydligt påverkad av de progressiva strömningarna, men ännu ej dominerad eller genomsyrad av dem. Vi får här en fingervisning om vad 1970-talet hade kunnat utvecklas till, hade det inte varit för Vietnam och 1968. 1964 var dock året för det intermezzo i Tonkinbukten som fick USA att trappa upp sin inblandning i kriget, och historien tog en annan vändning.

1968 blev symboliskt nog året då The Shangri-Las upplöstes. Frågan "Is she really going out with him?" som inleder deras mest kända sång har dock sedan dess fått en närmast ikonisk status, och återanvänts även i de mest oväntade sammanhang. Måhända beror detta på att den i människors undermedvetna på en och samma gång symboliserar det bitterljuva minnet av en utlovad bättre framtid som aldrig infann sig, och utgör en påminnelse om att de i stället lever i en värld där personer som 1968 motsatte sig Vietnamkriget idag tillhör etablissemangets hökar.