2019-12-20

Det attiska operativsystemet

Mina midvinterblotsfirande hedningar:

I begynnelsen var – åtminstone vad den västerländska människan beträffar – Attika. Såväl människan som högkulturen föregick visserligen den civilisation som växte fram i och runt Aten, men inte desto mindre representerade atenaren någonting nytt. Där vad vi idag kallar för schizofreni till och med bronsåldern (åtminstone om man får tro Julian Jaynes) hade utgjort människans normaltillstånd, var Aten en produkt av axialtiden. Den attiska människan utvecklade en rad nya mentala tekniker för att förstå både världen och sig själv, och resultatet blev att själva upplevelsen av att vara människa förändrades på djupet. Den cerebrala hårdvaran förblev visserligen oförändrad, men själva det mänskliga operativsystemet genomgick en radikal förvandling. Huruvida detta var en förändring till det bättre eller sämre är någonting som genom åren blivit föremål för en del mycket intressanta diskussioner, men oavsett vilket var det den människotyp vi själva tillhör som vid denna tid såg ljuset i Aten. Vad tunikeklädda attiska mjukvaruingenjörer utvecklade var det operativsystem som idag driver våra egna hjärnor, och därför också utgör en central och oskiljbar del av vår egen existens.

Till de mer intressanta och inflytelserika koncepten från denna era hör Platons föreställning om idévärlden. I denna andra värld, menade Platon, återfinns de eviga sanningar och perfekta former vi i vår egen blott kan skönja konturerna av. Detta synsätt har inte bara påtagligt präglat vår syn på geometrin, matematiken och logiken, utan i olika omgångar och genom olika idétraditioner också starkt kommit att influera kristendomen. Samma antika attiska föreställning återkommer därtill i lockelsen vi finner i bland annat konspirationsteorier och mysticism, och i förlängningen också i vår civilisations tendens att hemfalla åt blind rationalism. På gott och ont genomsyras vår kultur av arvet från Platon, och att detta arv överlevt de samhällskollapser, paradigmskiften och religiösa omvändelser som inträffat under dess 2400-åriga historia vittnar om att det under denna tid fortsatt att utöva ett sällsamt inflytande över oss.

Vad platonismen beskriver kan med fördel förstås som ett spänningsfält mellan det konkreta och det utomsinnliga. En människas världsbild definieras i mångt och mycket av hur hon positionerar sig i detta spänningsfält, och åt vilket håll hon vänder blicken. Här finns uppenbara paralleller till Evolas dikotomi mellan den telluriska (jordiska) och den solära andligheten, liksom till Spenglers indelning av civilisationer i apolloniska, magiska och faustiska. Där den solära andligheten och den faustiska civilisationen söker sig "uppåt" mot idévärlden, vänder sig i stället den telluriska andligheten och den apolloniska (samt delvis även den magiska, som representerar ett mellanting) civilisationen "nedåt". Idévärldens lockelse är intimt sammanbunden med den västerländska civilisationens uppgång, välstånd och vetenskapliga framsteg, men är också vad som fått denna civilisation att omfamna liberalismen, progressivismen och rationalismen. Vad som gjort vår civilisation framgångsrik blir därför i många fall omöjligt att entydigt skilja från vad som lett in den på dekadensens väg, vilket måhända också bidrar till den långtgående ideologiska förvirring vi idag överallt ser prov på.

Oavsett hur man faktiskt ser på den "uppåtriktade" kraft idévärldens lockelse har utgjort, är de implikationer vi finner när vi studerar moderniteten i ljuset av denna högst intressanta. Progressivismen betraktar alltjämt idévärlden som sin ledstjärna, någonting som inte minst den retorik man använder sig av för att övertyga andra om den egna ideologins förträfflighet vittnar om. Detta var länge också på gott och ont sant, och den klassiska liberalismens framgångar var i mångt och mycket produkten av detta. Att det är just drömmen om idévärlden som döljer sig bakom progressivismens centrala myt om framåtskridandet förmår dock inte dölja att denna ideologi idag snarare utgör en rörelse i motsatt riktning. Intresset för historien falnar, kulturen blir alltmer materialistisk, vetenskapen trängs undan av känslor, tidspreferensen ökar, såväl konsten som arkitekturen förfulas och man begränsar sina vyer snarare än vidgar dem. Kombinerar man därtill Spenglers perspektiv med Burnhams finner vi snart att vad den senare beskriver i Suicide of the West utgör den diametrala motsatsen till vad den tidigare såg i den ursprungliga faustiska civilisationen. Progressivismen beskriver idag en rörelse bort från idévärlden, bort från det solära och bort från det faustiska.

högerperspektivet ironiskt nog fläckvis ligger närmare det magiska än faustiska, och då den faustiska civilisationen periodvis varit praktiskt taget identisk med den liberala, är implikationerna för högerns del allt annat än okomplicerade. I vad som i grunden är en negativ utveckling finns också möjligheter, men varken Platons, Evolas eller Spenglers perspektiv låter sig obehindrat kombineras med något av de andra, och inget av dem förmår heller på egen hand täcka in alla i sammanhanget relevanta aspekter. Vad som dock inte går att förneka är hur central föreställningen om idévärlden faktiskt är, och hur svårt det är för oss att frigöra oss från den. Det går å ena sidan att spåra mycket av den röta vi idag ser breda ut sig i västvärlden till Platon, men skulle vi förkasta honom helt skulle det å andra sidan heller inte finnas någon västvärld kvar att försvara. Vi är alla Platons arvtagare, oavsett vad vi råkar tycka om den saken, och han är därtill central för förståelsen av såväl oss själva som vår egen historia. För att finna en väg framåt behöver vi kanske sluta fred med vår egen attiska natur, och göra det bästa av den på en och samma gång både formidabla och mycket förrädiska mjukvara som driver oss.

2019-12-16

Brexit, julvalet och kulturkriget

Mina koleriska conquistadorer i Amazonas som söker efter Eldorado:

Till de mer underhållande aspekterna av det uppror som på senare år utbrutit mot den progressiva hegemonin, hör de guldkorn man kan finna bland reaktionerna på händelser som det brittiska julvalet. Inom den alltmer radikaliserade nya klassen tog man helt enkelt inte arbetarklassväljarnas revolt särskilt väl, vilket som numera brukligt är har resulterat i några magnifika offentliga utbrott. På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting vill vi på förekommen anledning därför särskilt rekommendera våra läsare att beskåda hur parlamentarikern Lloyd Russell-Moyle likt en korsning mellan en tysk diktator och en påtänd dalek på valnatten håller ett förbittrat och obalanserat tal inför de närmast sörjande, samt hur corbynistan Grace Blakeley i stort sett på egen hand lyckas förvandla Good Morning Britain till en hönsgård så ovärdig och högljudd att även en bombräd framstår som en stillsam och meditativ upplevelse i jämförelse.

Vad som gör dylika uttryck intressanta är att de blir alltmer hysteriska, alltmer skrikiga, alltmer genanta, alltmer ovärdiga, alltmer obalanserade och inte minst alltmer vanliga. Progressiva utmärkte sig länge för sitt självförtroende, sin självkontroll och sin självbelåtenhet, men vad vi nu allt oftare ser prov på är någonting väsensskilt från detta. Att progressiva allt oftare beter sig som utåtagerande barn vittnar om hur de upplever att marken gungar under deras fötter, och att de därtill allt oftare gör sig till åtlöje genom sina utbrott ger allt fler en inblick i den fanatism som genomsyrar deras föreställningsvärld. Annorlunda uttryckt, vad vi bevittnar är hur insikten om att den egna sidan riskerar att förlora på allvar börjar slå rot hos ett etablissemang bestående av idel dåliga förlorare.

Ett bättre tecken på att upproret faktiskt ger resultat är svårt att finna. Den progressiva hegemonin har varit beroende av auktoritetstro, respekt, rädsla och osjälvständighet, och när dessa den progressiva hegemonins grundpelare eroderas börjar snabbt hela bygget knaka högst betänkligt i fogarna. I ljuset av detta framträder också vägen framåt klarare än kanske någon gång tidigare. Vad vi behöver göra nu är att framkalla fler offentliga bunkerutbrott à la Russell-Moyles, och fler offentliga kattslagsmål à la Grace Blakeleys. Våra motståndare framstår ofta som oövervinnliga, men vad en simpel observation av deras reaktioner allt oftare vittnar allt tydligare om, är att en kombination av respektlöshet, olydnad, kaxighet och hånskratt kan få deras försvarsverk att falla som korthus.

2019-12-15

Om Thatcher och Johnson

Mina revolterande kortväxta kanarier:

När Margaret Hilda Thatcher 1979 valdes till Storbritanniens premiärminister var detta starten på ett paradigmskifte. I landet Thatcher tog över hade den utveckling mot en planekonomisk ordning som redan 1941 förutspåtts av James Burnham gått väldigt långt, men till skillnad från vad Burnham förutspått hade resultatet blivit stagnation och kaos. En desperat väljarkår gjorde i detta läge inte bara uppror, utan vågade sig också på ett mycket okarakteristiskt steg ut i det okända. Vad som följde på den konservativa valsegern har ofta beskrivits som en högervåg, men vad vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting kallar för den nyliberala reaktionen bör snarare förstås i termer av att nyliberalismen ersatte socialismen som managerklassens ideologi. Omvälvningarna som följde var inte resultatet av att det gamla etablissemanget tvingades bort från makten, utan av att det snabbt visade sig att vad Thatcher hade att erbjuda var en ordning som tillgodosåg managerelitens intressen betydligt bättre än den gamla.

Thatchers reformer fick hjulen att snurra igen, varför det nyss sinande flödet av skattepengar till den svältfödda statsapparaten och dess många klienter ånyo tog fart. Protesterna mot den nya ekonomiska ordningen var visserligen både många och högljudda, men när det kom till kritan också mest av symbolisk natur. Att den nya ordningen så smidigt kunde ersätta en både gammal och vedertagen sådan vittnar om att det inom etablissemanget snart uppstod en medvetenhet om att förändringen var nödvändig. Nyliberalismen utgjorde inte det gamla etablissemangets baneman utan tvärtom dess frälsare, och insikten om detta spred sig därför också snart över världen. Storbritannien blev en global förebild av ett slag landet vid denna tid inte hade kunnat göra anspråk på att utgöra på årtionden, och insikten om behovet av förändring visade sig i själva verket vara så långtgående att det ironiskt nog blev Olof Palme som under sina sista levnadsår påbörjade införandet av den nya ordningen i Sverige.

Nyliberalismen visade sig med tiden vara en på många sätt mycket tvivelaktig ordning, och att den såväl inom vänstern som "högern" så ofta förknippas med just högern är såväl felaktigt i sak som ett reellt problem. Vad som inte desto mindre gör den nyliberala reaktionen mycket intressant är det faktum att den illustrerar hur fort en radikal förändring kan ske, när denna erbjuder ett politiskt etablissemang som målat in sig i ett hörn en väg ut. 1979 pressades makthavarna både av akut resursbrist och uppdämd folklig vrede, och när Thatcher plötsligt visade dem en väg ut ur denna belägenhet eroderade snabbt ett motstånd som alla dessförinnan tagit för kompakt. När de brittiska väljarnas vågspel visade sig fungera, insåg snart också regeringar världen över att den väg Thatcher stakat ut följde minsta motståndets lag. Ställda inför denna nya verklighet hade man inget annat val än att kasta årtionden av idéproduktion och investerad politisk prestige i papperskorgen, för att i stället följa efter.

I den politiska vanskötsel som föregick den nyliberala reaktionen finner vi, intressant nog, flera paralleller till den politiska vanskötsel vi upplever idag. Där man på 1970-talet på politisk väg hade orsakat stagnation, arbetslöshet och resursbrist har man idag på politisk väg orsakat en akut brist på folkligt förtroende och inflytande. Etablissemanget har tagit sig rätten att på politisk väg radikalt omstöpa samhället genom massinvandring och kulturkrig, och i land efter land har väljarna därför börjat göra uppror. Valet av Donald Trump till amerikansk president har i sammanhanget getts väldigt stor uppmärksamhet, men frånvaron av en tydlig eller genomtänkt politisk agenda gör i kombination med de amerikanska väljarnas tendens att pendla mellan ytterligheter att vi i Trump finner föga hopp om en källa till varaktig förändring. Det missnöje som bar fram honom bör inte förringas, liksom inte heller hans respektlöshet gentemot media och det korrupta amerikanska etablissemanget i stort, men utsikterna för att Trump kommer spela en lika omvälvande roll som Thatcher får bedömas som relativt små.

I stället är det på Thatchers hemmaplan vi 40 år efter hennes legendariska första valseger finner embryot till någonting som kan visa sig bli lika omvälvande. Bakom Boris Johnsons mycket övertygande seger i det brittiska julvalet ligger inte en respektlös makthavares förmåga att kanalisera ett ofokuserat missnöje, utan tvärtom en mycket genomtänkt politisk strategi. Under Johnsons ledning har Tories kommit att arbeta mycket målmedvetet för att framstå som ett parti för folket. Man har ställt sig tydligt till höger i de frågor som rör kulturen och nationen samtidigt som man rört sig till vänster i frågor som rör ekonomi, och därmed också erbjudit väljarna vad som åtminstone till synes utgör ett tydligt alternativ till det gängse progressiva erbjudandet. För detta belönades man med en valseger nästan lika förkrossande som den Thatcher vann efter Falklandskriget.

Huruvida detta främst bör förstås som ett gäng kallhamrade makthavares skickliga förmåga att utnyttja strömningar i opinionen, snarare än någonting som förebådar verklig förändring, är i nuläget ytterst oklart. Boris Johnson är i grund och botten inte bara en övertygad liberal utan också en mycket skicklig och manipulativ maktspelare, och den som inte vill riskera att bli besviken gör klokt i att inta en skeptisk snarare än hoppfull hållning. Inte desto mindre har Johnson nu fått folkets stöd för en linje som, om han inte genomför den, drastiskt lär minska hans möjligheter att bli återvald. Vad mer är, om det bland nuvarande tungviktare över huvud taget finns någon som har självständigheten, modet, mandatet och den pondus som krävs för att på allvar bryta med den etablerade ordningen, är Johnson den i stort sett enda tänkbara kandidaten.

Om Boris Johnson väljer att slå in på en radikalt ny väg, och om denna skulle visa sig framgångsrik, har han också goda möjligheter att starta en dominoeffekt liknande den Thatcher satte igång 1979. En sådan dominoeffekt skulle inte leda till att några eliter störtades, och den skulle inte heller på djupet förändra de faktiska maktförhållandena i samhället. Få makthavare skulle följa efter av ideologisk övertygelse eller utifrån en uppfattning om rätt och fel, men många är däremot de makthavare som skulle skynda sig att följa efter i syfte att rädda det eget skinnet. När röken väl lagt sig skulle samma korrupta makthavare som idag alltjämt utgöra samhällets elit, men deras ideologi skulle ha förändrats till någonting som inte längre hotade deras egen ställning, och som därför också var mindre destruktiv för samhället i stort.

Huruvida detta faktiskt är vad som nu är på väg att hända i Storbritannien är allt annat än självklart, och den misstänksamme bör tills vidare betrakta alla den brittiska regeringens utspel och löften med väldigt stor skepsis. I den mån man hoppas på förändring, utgör dock utgången av det brittiska valet det kanske mest hoppfulla tecknet på länge. Såväl skeptiker som hoppfulla har med med andra ord goda skäl att noga följa hur situationen utvecklas framöver.

2019-12-13

Näringslivet och högern

Mina koleriska operafantaster i Iquitos:

Den numera vilande branschorganisationen Almega Asylboendeföretagen utgör ett mycket talande exempel på hur invandring kan vara väldigt lönsamt för näringslivet. Denna lönsamhet har dock ingenting att göra med den produktion av värde liberaler tenderar att likställa allt privat företagande med, utan verksamheten är tvärtom värdeförstörande. Medlemsföretagens verksamhet har lett till kostnader som vida överstigit de eventuella vinsterna då den underlättat för makthavarna att fortsätta en destruktiv och mycket kostsam invandringspolitik, varför den tjänst som producerats också varit till uppenbar nackdel både för ekonomin och samhället i stort. Att medlemsföretagens ägare trots detta kunnat skära guld med täljkniv beror på att hela branschens existens bygger på statliga subventioner av en verksamhet som på egen hand aldrig hade kunnat uppnå lönsamhet. Detta gör verksamheten till den diametrala motsatsen till den gängse bilden av företagande, men i boksluten och redovisningen syns ingenting av detta. Skillnaden mellan företag som skapar respektive förstör värde är när det kommer till kritan konceptuell, inte juridisk. Det flagranta exempel på detta som Almega Asylboendeföretagen och organisationens medlemmar utgör tenderar dock att skymma någonting mycket större, nämligen att den för allmänheten så destruktiva invandringspolitiken är positiv för näringslivet överlag.

När svenska politiker uttalar sig om den ekonomiska utvecklingen föredrar de i regel att tala om hur mycket BNP har förändrats under en viss tidsperiod, och inte om hur BNP per capita har utvecklats. Detta har en mycket enkel förklaring, nämligen att invandringen till Sverige gör att befolkningen växer med runt en procent om året, vilket i sin tur gör att tillväxten mätt i BNP tenderar att överstiga tillväxten mätt i BNP per capita med en procentenhet. För politiker och andra makthavare med ett intresse av att skönmåla läget är detta ett mycket praktiskt sätt att vilseleda allmänheten. För allmänheten är dock skillnaden mellan de båda mätetalen dramatisk, då en procents tillväxt kan vara skapligt om tillväxten i fråga avser BNP per capita, men innebära ökad arbetslöshet eller höjda skatter om det är BNP som avses. För näringslivet, däremot, är BNP per capita ett tämligen ointressant mått. Vad som påverkar ett företags möjligheter att höja sin vinst är i sammanhanget utvecklingen för den totala bruttonationalprodukten.

Att utomeuropeisk invandring missgynnar (den inhemska) befolkningen ekonomiskt beror på att invandrarna sänker den genomsnittliga produktiviteten, samtidigt som deras närvaro gör att konsumtionen av välfärdstjänster ökar. Av denna anledning pressas BNP per capita nedåt, men samma utveckling utmynnar ironiskt nog också (åtminstone på kort sikt) i att den totala bruttonationalprodukten ökar. För att hålla invandrarna med offentligt finansierade bostäder, bidrag och välfärdstjänster måste den offentliga sektorn i praktiken ofta antingen ta av sina reserver, höja skatterna eller låna, vilket leder till ökad omsättning av pengar. Detta får till följd att BNP totalt sett ökar, vilket i sin tur resulterar i att näringslivet gynnas. Handlare får fler kunder, byggföretag anlitas för att bygga bostäder och skolor, den offentliga sektorn behöver köpa in mer förbrukningsmaterial och så vidare. Resultatet blir vad som rent ekonomiskt inte går att skilja från keynesianska stimulanser, och även om dessa urholkar de framtida tillväxtmöjligheterna leder de på kort sikt till att företagen i sina kvartalsrapporter kan uppvisa stigande vinster och börskurser.

Med tiden kommer nya företag startas av entreprenörer som vill vara med och dela på den växande kakan, men innan dessa kan öppna portarna har de gamla aktörerna hunnit tjäna mycket pengar på det ökade kundunderlaget. När de nya företagen väl är på plats har ännu fler personer hunnit invandra, vilket har fått vinstmöjligheterna att öka ytterligare. Att denna utveckling leder till att BNP per capita pressas nedåt är ur näringslivets synvinkel irrelevant, då man inom detta inte intresserar sig för den enskilda kundens köpkraft utan för den totala försäljningen. Vad mer är, även om vissa företagare drabbas negativt av utvecklingen rör detta sig primärt om mindre aktörer. För näringslivets stora och inflytelserika drakar, däremot, övervinner i allmänhet fördelarna de eventuella nackdelarna med råge.

Vi finner därmed att näringslivets ofta väldigt invandringspositiva hållning inte primärt förklaras av feghet, utan av ett cyniskt egenintresse. Att företagens PR-avdelningar och näringslivets intresseorganisationer kryllar av aktivister är inte så mycket resultatet av infiltration, som av att de båda grupperingarna har gemensamma intressen. Aktivisterna i fråga kan visserligen många gånger vara lika idealistiska som näringslivstopparna som anställt dem är cyniska, men inte desto mindre delar man en gemensam agenda. Vad mer är, inom båda grupperna gynnas man också personligen av alliansen. Aktivisternas idealism må vara äkta, men den blir i och med samarbetet också såväl mycket lönsam som en naturlig karriärväg. Ju högre den egna lönen blir, ju mer status man uppnår och ju tjusigare titlar man kan pryda sitt visitkort med, desto mer flytande blir också gränsen mellan idealism och cynism. Den idealistiska position man utgick från fungerar dock som ett sätt att rationalisera den alltmer kallhamrade cynism man uppvisar, och den framgångsrika karriären får den förmenta idealisten att se sig själv som ett levande exempel på att altruism är lönsamt.

Den utbredda föreställningen att näringslivet och högern står på samma sida visar sig i ljuset av detta vara en mycket dålig ledstjärna. I en tid då socialismen var på uppgående och samhällsdebatten dominerades av helt andra frågor var ofta en allians mellan högern och näringslivet till gagn för båda parter, men idag är situationen en helt annan. Näringslivets intressen har alltmer kommit att sammanfalla med den liberala vänsterns, och den liberala vänstern har i sin tur i högern alltid sett en fiende långt mycket farligare än socialismen. Av gammal vana fortsätter dock stora delar av högern att identifiera sig med och försvara ett näringsliv vars intressen alltmer divergerar från de egna. I och med detta undergräver man inte bara sin egen ställning, utan stöter dessutom bort många av dem som idag utgör potentiella allierade.

2019-12-07

Från Girolamo Savonarola till Nancy Pelosi

Mina skuggor på grottväggen:

1494 lyckades en munk vid namn Girolamo Savonarola efter en uppgörelse med den invaderande franske kungen Karl VIII överta makten i Florens. En republik utropades, varpå Savonarola – vars svavelosande predikningar hade gjort honom till en välkänd figur i staden redan före maktövertagandet – lovade de fattiga frihet, att korruptionen inom kyrkan skulle slås ned och att Florens skulle bli det nya Jerusalem. Vad detta betydde i praktiken var en teokrati i vilken det mesta som Savonarola ansåg skadligt förbjöds, och där man i sin iver att bekämpa det moraliskt fördärvliga regelbundet och offentligt lät bränna stora mängder böcker, konstverk, kläder, speglar och musikinstrument på Piazza della Signoria. När Savonarola 1497 bannlystes av Rodrigo Borgia började dock kontrollen över situationen glida den maktspelande munken ur händerna, och 1498 blev han först fängslad, därefter torterad och slutligen också hängd. Efter att hans kvarlevor bränts spreds askan i Arnofloden, så att det inte skulle finnas någon grav för hans anhängare att hedra honom vid.

Savonarola var dock ett tidigt exempel på en personlighetstyp som går igen i historien. Personlighetstypen i fråga anser sig representera det goda och sanna, men utmärker sig för en utomstående betraktare i stället för sin glädjelöshet, intolerans, blinda fanatism och besatthet vid renhet. Vad Savonarola en gång kämpade för i Florens var ingenting annat än vad Jean Cauvin kämpade för i Genève, vad Cotton Mather (chefsideologen bakom de ökända häxprocesserna i Salem) kämpade för i Massachusetts Bay Colony, vad Maximilien Robespierre kämpade för i revolutionens Frankrike och vad Ruhollah Khomeini kämpade för i Iran. Man behöver dock varken vända sig till historien eller Mellanöstern för att finna exempel på denna strömning. Även den som öppnar en dagsfärsk tidning eller följer en dagsfärsk nyhetssändning möts av samma föreställningar som en gång i tiden mötte de florentinare som samlats på Piazza della Signoria för att åse fåfänglighetens symboler brinna, om än i en mer subtil och raffinerad form.

För ett mycket talande exempel på detta stod nyligen det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi. På en fråga från en reporter om hon hatade Donald Trump svartnade talmannens ögon, varpå hon med med en fanatikers blick och domedagspredikants utstrålning först ventilerade sin avsky för presidenten, och därefter förklarade att hon inte hatar någon. Pelosis kroppsspråk var såväl robotaktigt som obegripligt (hon illustrerade till exempel företeelsen vapenvåld genom att demonstrativt visa upp sin guldklocka), och hennes resonemang var mekaniskt, krystat, kryddat med klyschor samt innehöll en mycket märklig bisats om att hennes "vi" var mycket stolta över de illegala invandrare som anlänt till USA som minderåriga. Enligt talmannen själv var hennes hjärta så fullt av kärlek att hon bad för presidenten, men vad tittaren såg var en hatisk, förgrämd och obalanserad makthavare förmedla negativa känslor snarare än ett sammanhängande verbalt budskap.

Hade Pelosis utspel varit en enskild företeelse hade detta måhända kunnat avfärdas som ett olycksfall i arbetet, men talmannens märkliga utbrott var i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Över hela västvärlden har progressiva vaknat upp till en verklighet där de förvisso fortfarande bestämmer det mesta, men där en allt större del av befolkningen vänder sig bort från dem till följd av att de påtvingar allmänheten ett samhälle denna inte vill ha. Progressiva har visat sig fullständigt oförmögna att hantera denna frånvaro av hörsamhet. Att få sin vilja fram är inte gott nog för dem, de kräver också folkets lydnad, respekt och kärlek, och när de inte längre får detta faller fasaden och deras sanna natur visar sig. Nancy Pelosis utbrott är ett uttryck för samma typ av radikaliseringsprocess som utmärker bland annat socialliberala ledarsidor. För varje dag blir vad som skrivs alltmer kliniskt befriat från varje spår av humor och självdistans. För varje ny upplaga blir tonen alltmer fradgastinn. För varje ny text blir föraktet och hatet som lyser igenom mellan raderna alltmer naket. För varje ny analys förklaras en allt större del av såväl befolkningen i stort som de politiska motståndarna vara Djävulens hantlangare. För varje ny motgång blir både den intolerans man ventilerar och den önskan att underkuva folket man uttrycker alltmer oförblommerad. För varje ny kritisk röst som hörs känner man sig inte bara alltmer obunden av verkligheten och alltmer förvissad om sin egen ofelbarhet, utan börjar också alltmer uppvisa ett beteende som för tankarna till ett skadat djurs aggressiva men allt annat än rationella reaktioner.

För den som vill känna sin motståndare är Nancy Pelosis filmade utbrott ovärderligt. Av hennes blick, ord och kroppsspråk framgår tydligt vad det egentligen är hon representerar. Enligt progressiva själva drivs de av kärlek till både människor och sanningen, men i det halvannan minut långa klippet framgår en betydligt mindre tillrättalagd bild. Vad vi ser är inte bara en företrädare för en både korrupt och oduglig elits hätska utfall mot en befolkning som börjat göra uppror. Vad vi också får är en inblick i den maktpolitiska föreställningsvärld ur vilken vår tids dominerande narrativ om rasism, könsroller, diskriminering, intersektionalitet, påverkansoperationer och falska nyheter är sprungna. Av denna inblick blir det uppenbart att parallellerna till det sena 1400-talets Florens är betydligt större än den progressiva retoriken om de egna bevekelsegrunderna vanligtvis låter påskina.

2019-12-04

Om jordbruk och innerstadsliberalism

Mina fonografentusiaster i Vermont:

När litteraturen och filmen söker levandegöra primitiva samhällen sker detta inte sällan genom att man låter dessa samhällens invånare tala i metaforer. Till de mer klichéartade av dessa hör begrepp som eldvatten och järnhäst, men berättartekniken har inte bara använts i skildringar av indianer, utan talande nog också många gånger av författare som utan att uttryckligen redogöra för detta vill förmedla en helt och hållet fiktiv folkspillras primitiva status till läsaren. När en romankaraktär börjar beskriva den teknologi han för första gången kommer i kontakt med i termer av på en och samma gång såväl naiva som experimentella sammansättningar av enkla ordstammar, tenderar detta att omedelbart göra läsaren på det klara med att det är en vilde vi möter. Vad få dock reflekterar över är det faktum att detta förment primitiva språk inte skiljer sig nämnvärt från hur vi själva talar. Vårt eget språk kryllar av metaforer, vi använder ständigt ord i överförd bemärkelse och de importer från grekiskan och latinet varje bildad människa sätter en stolthet i att krydda sitt tal med är i regel ingenting annat än just sammansättningar av enkla ordstammar, eller ibland också direkt naivistiska metaforer. Prognos betyder lära framåt, androgyn betyder mankvinna och subtil betyder underväv. Magnetism betyder sten från Magnesien och elektricitet har den ungefärliga betydelsen bärnstenskraft.

Mot denna bakgrund blir den gängse användningen av ordet "borgerlig" högintressant av flera skäl. Ordet används i dagligt tal som en synonym för höger, men bör i ett ideologiskt perspektiv tvärtom förstås som synonymt med liberal. Om att så är fallet vittnar i själva verket tydligt begreppets etymologi, då den ursprungliga betydelsen av ordet borgerlig är stadsbo. Liberalismen har genom historien mer än kanske någonting annat varit en ideologi för just stadsbor, och högerns intressen har ofta stått i direkt motsättning till den nya och med tiden alltmer inflytelserika klass som vuxit fram i de svällande städernas. Där högern ägde mark var liberalerna jordlösa, och bodde inte sällan också i bostäder de hyrde snarare än ägde. Där liberalernas intressen med tiden alltmer kom att sammanfalla med den växande statens, kom högerns intressen med tiden att i stället alltmer divergera från centralmaktens.

Högerns och vänsterns koppling till land respektive stad är idag inte alls lika given eller tydlig som den en gång var, men den är heller inte överspelad. Man finner alltjämt att de invånarna i större städer tenderar stå långt till vänster om befolkningen som helhet, och även om högern idag är välrepresenterad i de stora städerna samtidigt som vänstern är välrepresenterad utanför dem, uppstår inte sällan konflikter när de båda världarna möts. Till syvende och sist är den progressiva överideologin just stadens ideologi, eller för att vara ännu mer exakt, innerstadens ideologi. Att så är fallet var under 1900-talet alla gånger inte helt uppenbart, men inte desto mindre speglar detta en både långvarig och ökande trend som utan svårigheter låter sig spåras tillbaka ända till medeltiden.

Synen på jordbruk är måhända inte det mest brännande exemplet på detta, men inte desto mindre ett mycket symbolladdat sådant. När det svenska jordbruket kvävs under regleringar och skatter är detta ett utslag av liberal innerstadspolitik, och de värden som i och med detta går förlorade är sådana som uppskattas av främst högern. När någon som Fredrik Segerfeldt koketterar med hur han bojkottar svenska jordbruksprodukter, speglar detta både i en abstrakt och en i allra högsta grad konkret mening innerstadsliberalismens värderingar, intressen och föreställningar. Segerfeldts syn på svenskt jordbruk är, givet den ståndpunkt och det ideologiska arv har representerar, helt och hållet rationell. När länder betraktas som ytor för näringsverksamhet, när de värden som ger människan ett sammanhang har rationaliserats bort och när den mänskliga existensen reducerats till en fråga om ekonomism och rationalism, blir också förakt eller likgiltighet för svenskt jordbruk en naturlig hållning.

Den liberala synen på jordbruk är dock inte bara oförenlig med en högerposition, utan utgör därtill ett mycket talande exempel på den diametrala motsatsen till vad en högerhållning innebär. För högern har det öppna kulturlandskapet ett tydligt egenvärde, varför högern också instinktivt finner utspel om att det inte behövs några svenska bönder motbjudande. I praktiken befinner sig dock stora delar av den skara som påstår sig utgöra högern mentalt i gränslandet mellan högern och liberalismen, varför många av dem visserligen vänder sig mot vad Segerfeldt säger, men i praktiken resonerar likadant när de väl befinner sig i affären. I stället för att köpa svenskt kött köper man irländskt, och inte sällan gör man också detta präglade av liberalismens närmast religiösa syn på frihandel. Måhända resonerar man också att man gärna skulle vilja köpa svenskt, men att man av rent principiella skäl inte vill betala det prispåslag den svenska jordbrukspolitiken innebär.

Den jordbrukspolitik som slår undan benen på det svenska jordbruket är ett problem, både principiellt och rent praktiskt. I reda pengar rör det sig dock om tämligen försumbara belopp, och priset för den besparing det innebär att köpa utländska jordbruksprodukter är långtgående negativa externaliteter som går ut över just det som högern instinktivt värderar mycket högt. Den liberala synen på jordbruk är resultatet av en dekadent, steril, blodfattig och människofientlig grundfilosofi, och i den mån högern i handling – om än inte i ord – ansluter sig till denna i syfte att spara vad som när det kommer till kritan är en spottstyver varje månad, har man själva också sjunkit till samma nivå.