Neofeodalismen och den besuttna vänstern

Att framgångsrika och förmögna människor öppet propagerar för vänsterpolitik uppfattas ofta som ett utslag av genuinitet. När någon som själv lever på skattepengar förespråkar vänsterpolitik, är detta ett tämligen uppenbart utslag av att det är egenintresset och inte någon altruism som ligger bakom ställningstagandet. När däremot den besuttne öppet förespråkar vänsterpolitik, har vederbörande till synes allt att förlora på detta. Detta tolkas ofta som ett tecken på äkthet, eftersom personen i fråga då tycks leva som han eller hon lär.

Denna genuinitet utgör dock så gott som alltid en illusion. De Silicon Valley-miljardärer med högljudda demokratiska sympatier som under senare år blivit en viktig maktfaktor, berörs varken av republikanska skattesänkningar eller demokratiska skattehöjningar. För personer i deras ställning är möjligheterna att göra avdrag, utnyttja kryphål i skattelagstiftningen och via allehanda finansiella upplägg på annat sätt undvika att betala skatt oändliga. De utgör ett det neofeodala samhällets frälse, och är i egenskap av sådant immuna mot vänsterpolitik.

När dessa miljardärer argumenterar för vänsterpolitik, är det vänsterpolitik för andra de förespråkar. Själva har de inga som helst planer på att bli drabbade – skickliga revisorer ser effektivt till att den egna ekonomin inte drabbas av den omfördelningspolitik man förespråkar. Vad företagen dessa miljardärer driver beträffar, kan man inte bara utnyttja upplägg liknande de ägarna använder sig av för att minimera sina skatteutgifter. Dessa företag är därtill globala, vilket i praktiken innebär att de dotter- eller ägarbolag i vilka vinsterna hamnar kan placeras i skatteparadis.

De vänsteråsikter dessa potentater ger uttryck för, är i många fall ett utslag av ren marknadsföring. De gör krasst analysen att de kommer bli ännu rikare om de stryker den mediala och kulturella vänstern medhårs, då detta resulterar i god PR. Huruvida detta leder till skattehöjningar, inskränkt yttrandefrihet och ett ofriare samhälle är ur deras perspektiv helt irrelevant, då dessa försämringar inte kommer drabba dem själva. Leder vänsterpolitiken därtill till obskyra regleringar de i egenskap av etablerade aktörer har råd att anlita jurister och censorer för att följa, samtidigt som de potentiella uppstickare som på sikt kan tänkas bli ett problem för dem inte har resurser till detta, är ännu mer vunnet. Dessa människor har med andra ord inte bara råd med att vara vänster, utan räknar dessutom kallt med att personligen tjäna på att vara det.

Någonting liknande, fast i mindre skala, ser vi bland de kändisar som i offentligheten högljutt basunerar ut sina vänsteråsikter. Henrik Schyffert säger sig vilja ha ett mer socialistiskt samhälle, men ser inte desto mindre till att minimera den skatt han själv betalar. Detsamma gäller bland andra Alex Schulman, Eva Dahlgren och Timbuktu. Den vänsterpolitik de förespråkar är ingenting de själva vill drabbas av, och den lagstiftning som gör det möjligt för dem att sänka sina skattesatser till en nivå långt under vad en löntagare tvingas betala är någonting de omsorgsfullt undviker att kritisera. En närbesläktad företeelse är de många avdankade politiker som, efter att de gjort karriär på att förespråka solidaritet och omfördelningspolitik, använder snarlika upplägg för att mjölka skattebetalarna på så mycket pengar det bara är möjligt.

Det finns, kort sagt, en påfallande stor klass av besuttna vänstermänniskor, vilkas vänsteråsikter är intimt sammanbundna med deras status som vasaller i den neofeodala ordningen. Dessa besuttna vänstermänniskors status, kändisskap och makt har inte bara varit viktiga för vänsterns framgångar, utan ger dem dessutom starka incitament till att med näbbar och klor kämpa för neofeodalismens bevarande, då de i mångt och mycket har denna att tacka för sin privilegierade ställning. Som vi tidigare konstaterat är detta sannolikt också en viktig delförklaring till att det samtida kulturkriget blivit så vulgärt, ohederligt och smutsigt.

Relaterat:
Om den liberala demokratin som neofeodal ordning
Neofeodalismen och högern

Neofeodalismen och högern

Den neofeodalism jag i gårdagens inlägg hävdade är vad som ofta gömmer sig bakom den samtida användningen av begrepp som liberalism och liberal demokrati, kan lätt framstå som ett förtäckt vänsterordning. Medienarrativen, tjänstemannaaktivismen och den kombinerade förflackningen och politiseringen av kulturen är bara några av de exempel på företeelsen som pekar i just denna riktning. Denna skenbara vänsterdominans kommer av att vänstersidans vasaller och deras förläningar utgör tunga aktörer respektive institutioner i samhällsdebatten. Lyfter man blicken en smula finner man dock att lika många förläningar har delats ut till vad som i dagligt tal omnämns som "högern".

Ett av de mer uppenbara exemplen på detta är de svågerkapitalister som har som affärsidé att berika sig på skattepengar. Branschen består av allt ifrån regelrätta bedragare till företag som fyller en viktig funktion, men förenas av att man vänder sig till "kunder" som köper varor och tjänster för andras pengar. Då andras pengar (åtminstone ur svågerkapitalistens perspektiv) är en närmast outsinlig resurs, och då de "kunder" som gör katastrofala inköp ej personligen drabbas av dessa, präglas branschen av synnerligen osunda incitamentsstrukturer.

Dessa incitamentsstrukturer gör det ofta lätt att snabbt tjäna stora pengar, även för den företagare som tillhandahåller en undermålig produkt eller kontraproduktiv tjänst. Branschen har därför uppvisat en snabb tillväxt, och är idag en viktig maktfaktor med horder av lobbyister och betalda opinionsbildare. Vad mer är, branschens logik skapar inte sällan incitament för företagande som till sin natur är direkt kapitalförstörande, och således också befinner sig i motsatsförhållande till vad som ligger i skattebetalarnas intresse.

Intressant nog har under de senaste åren emellertid just denna branschs fortsatta tillväxt utmålats som den viktigaste striden för den svenska borgerligheten att ta, samtidigt som intresset för mer traditionella högerfrågor som skattesänkningar, avregleringar och frihet svalnat betydligt. Därtill rekryterar PR-byråer som Kreab och Prime den ena ex-politikern efter den andra, med löften om löner höga nog att räcka till såväl Djursholmsvillor och fina bilar som en synnerligen Facebookvänlig livsstil. Dessa glassiga rekryteringar bottnar inte i att man söker kompetens i egentlig mening, utan i att man söker informella makthavare med omfattande politiska kontaktnät. Dessa kontaktnät, hoppas man, kommer garantera att flödet av skattepengar in på de egna bankkontona inte sinar.

Det stannar dock inte där. Den statliga penningpolitiken i kombination med ränteavdrag och en på politisk väg orsakad bostadsbrist gör bankerna till regelrätta sedeltryckerier. Familjen Wallenbergs de facto-status som börsens fideikommissarier gör dem, för att tala med Orwell, betydligt mer jämlika än andra. Etablerade företag välkomnar regleringar, då dessa kväser konkurrensen från uppstickarna. Vapenindustrin utgör ett groteskt exempel på en bransch där gigantiska belopp omsätts utifrån en logik som har ganska lite med tillgång och efterfrågan att göra. Et cetera.

Med den gängse samtida användningen av begreppen "höger" och "vänster" låter sig med andra ord inte neofeodalismen placeras in på höger-vänster-skalan. Som vi såg igår är det dock de progressiva vänsteridéernas förverkligande som möjliggjort denna ordnings framväxt. En mer ortodoxt sinnad höger borde därför se neofeodalismens förmenta högeryttringar för de styggelser de är, i stället för att skjuta sig själv i foten genom att reflexmässigt försvara dessa.

Om den liberala demokratin som neofeodal ordning

Att den liberala demokratin skulle vara hotad upprepas idag så ofta och slentrianmässigt att påståendet närmast fått status som truism i den gängse samhällsdebatten. Påståendet är på många sätt både paradoxalt och alarmistiskt, men väcker inte desto mindre genklang i ganska breda lager. Detta eftersom många, även utanför liberala kretsar, reflexmässigt ställer sig bakom de institutioner och principer som förknippas med just "liberal demokrati".

Vad betydligt färre reflekterar över är att "liberal demokrati" är ett rationalistiskt och väldigt abstrakt ideal, som i praktiken har ganska lite gemensamt med den ordning som idag råder i västvärlden. Företeelser som den långa marschen genom institutionerna, aktivistiska tjänstemän och juridiska prejudikat som med tiden lett till att konstitutioner tolkas på ett helt annat sätt än vad deras författare avsåg, går till exempel rakt emot mot de ideal och avsikter begreppet "liberal demokrati" vanligen anses representera. När påståendet att den liberala demokratin skulle vara hotad framförs, är det dock ofta just de krafter som bäst representerar precis sådana avsteg från den liberala demokratins principer som står för den mest högljudda alarmismen.

Att de ständiga hänvisningarna till hoten mot den liberala demokratin tenderar att låta ihåliga och falska, beror med andra ord på att de vanligen också är det. När dessa analyser framförs, så görs detta i regel helt utan omsorg till de abstrakta principer som en gång fick samlingsnamnet "liberal demokrati". Vad man i stället oroas över är i regel att den egna makten, den högbetalda ställning man tagit för given, det egna problemformuleringsprivilegiet, den egna rätten att uttolka samtiden och den politiska linje man själv råkar ställa sig bakom utmanas.

De resultat rationalistiska upplysningstänkare en gång hoppades att de nya progressiva institutioner de i stort sett helt utan något empiriskt underlag utformade på papper skulle leda till, har i många fall antingen inte infunnit sig alls, eller endast infunnit sig under en kortare övergångsperiod. Med tiden har i stället det ramverk man utarbetade lagt grunden till någonting annat, och synnerligen oavsiktligt.

Resultatet kan i mångt och mycket förstås som en neofeodal ordning. När makt över länder och människor hamnat i händerna på politiker vilkas möjligheter att behålla denna ökat ju mer ogenerat klientelistisk den politik de gått till val på varit, har både statsapparaten och de sfärer som underställts politiken ofrånkomligen också kommit att ständigt öka i omfattning. Särintresse efter särintresse har i detta läge sett möjligheten att få ta del av den ständigt växande kakan, varför man svurit den liberala demokratin trohet i utbyte mot förläningar.

Den som söker exempel på detta behöver inte leta längre. Den press som länge i praktiken närmast hade monopol på informationsförmedling, försvarar idag sina alltmer aggressiva utfall på de nya uppstickarna med sin förment centrala roll i att upprätthålla just den liberala demokratin. Inflytelserika och högavlönade statstjänstemän utnyttjar ogenerat sin makt för att försvara sin egen privilegierade ställning. Svågerkapitalister med närmast fri dragningsrätt på skattepengar gör lögnaktiga och sentimentala värdegrundsutspel, för att få den liberala demokratins välsignelse att pungslå skattebetalarna. En skattefinansierad kulturelit som lever det goda livet på att producera i bästa fall medioker konst, försvarar sin ställning och status genom att utmåla sig själva som det prästerskap som kan erbjuda massan frälsning och syndernas förlåtelse. Och så vidare.

Denna nya feodala ordning har uppenbara likheter med sin historiska föregångare. Skillnaden mot den historiska feodalismen är att den samtida vuxit fram ur vad som började som en väldigt idealistisk vision. Detta arv kan då användas för att utmåla den nuvarande ordningen som någonting mycket mer ädelt än vad den faktiskt är. Där äldre tiders vasaller ofta inte kunde försvara sin ställning med något annat än börd, kan deras nutida efterföljare motivera sina privilegier med att de osjälviskt arbetar för att upprätthålla upplysningsidealen. Med så ädla motiv på sin sida kan man också utan betänkligheter skicka ut sina knektar att slå ned de irriterande bondeuppror som med jämna mellanrum tenderar att av någon anledning blossa upp.

Relaterat:
Neofeodalismen och högern

Obduktion av en valfilm

Tidigare i år släppte Feministiskt initiativ en valfilm som, då den var ny, fick mycket uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet var till stor del kritisk, och merparten av de kritiska kommentarerna kretsade då kring att filmen var oavsiktligt humoristisk, och närmast framstod som satir. Kritiken förmådde dock sällan uttrycka vad det man sett faktiskt var ett uttryck för.

I valfilmen får en man hembesök av företrädare för partiet. Man lagar och äter mat tillsammans, samtidigt som man diskuterar samhällsfrågor. Dessa regisserade diskussioner syftar till att presentera Feministiskt initiativs politik, samhällsanalys och förändringsförslag. I detta avseende avviker filmen inte nämnvärt från andra valfilmer, även om den som läser denna text sannolikt inte håller med om de analyser och förslag som presenteras. Vad som gör filmen intressant är någonting helt annat, nämligen presentationen.

Filmen inleds med att värden dammsuger inför besöket. Detta är i sig inte på något sätt ett orealistiskt scenario, men också en grad av grå realism som sällan förekommer i reklamfilmer. Att mannen städar är dock inte en irrelevant detalj, utan en markör. Jämfört med vad som komma skall är den i egenskap av sådan relativt oskyldig, men inte desto mindre noga utvald. Tillsammans med ett flertal andra detaljer i filmen syftar den nämligen till att förmedla ett ganska annorlunda budskap än det som i filmen uttrycks i ord.

Mannens beteende är undergivet, hans framtoning omanlig och hans röstläge lent. Han blir avbruten och avspisad av de övriga deltagarna, vilka i sin tur talar mästrande, långsamt och övertydligt till honom – något han utan vidare finner sig i. I stället söker han bekräftelse från sina gäster, vilka han genom filmen betraktar närmast likt hur en hundvalp vädjande stirrar på sin husse. Av gästerna är samtliga med ett undantag kvinnor, men detta undantag förstärker budskapet ytterligare.

Undantaget är till skillnad från värden vad man på partilingo kallar för rasifierad. Till skillnad från värden är den manlige gästen inte undergiven, och hans röstläge är inte heller lent. Hans roll i filmen blir att med stor emfas tala om för värden att något slut på den ansvarslösa migrationspolitiken inte kommer på fråga, utan att partiets ambition tvärtom är en helt fri invandring till den välfärdsstat en av hans partivänner precis har förklarat att man kraftigt skall bygga ut.

Det parallella budskap som i filmen inte förmedlas med ord, utan med symbolik, är närmast övertydligt. Den vite mannen – tillika värden – har att underordna sig, medan kvinnor och rasifierade mer än gärna får ta för sig – även när de är den förstnämndes gäst. Den rasifierade mannen har därtill partiets välsignelse att leva ut mycket av den manlighet man förvägrar den vite värden.

Det hela kan måhända framstå oskyldigt, då Feministiskt initiativ är ett marginaliserat parti utan representation i riksdagen. Den människosyn man kolporterar är dock utbredd inom institutionerna och förvaltningen. Den genomsyrar media, den genomsyrar kulturen, den genomsyrar politiken, den genomsyrar akademin och den genomsyrar grundskolan. Det långtgående förakt för gruppen vita män som, utan att uttryckas explicit ändå tydligt förmedlas av filmen, är kort sagt högsta politiska mode.

Den uppenbara motståndshandlingen är att vägra vara den "man" som porträtteras i filmen. Den undergivne värden är den man staten och makten vill att du skall vara, vilket i sig är en utmärkt anledning att inte vara det. Att varken män, kvinnor eller ens radikalfeminister som Andrea Edwards respekterar dem är en ännu bättre anledning. Vad som porträtteras i filmen är en förnedrad man som frivilligt låtit sig kastreras av mäktiga krafter som definitivt inte vill honom väl, och som tack för detta inte respekteras av någon. En man med självrespekten i behåll bör ha ambitionen att vara hans totala motsats.

Om konsumtion som substitut för mening

Det påstås idag ofta att många människor i Sverige inte har råd att betala utgifter som för andra framstår som tämligen beskedliga. Detta stämmer i viss mån, i synnerhet när det kommer till äldre som lever på garantipension, och som har självrespekt nog att dra sig för att ansöka om bostads- och socialbidrag. Betydligt vanligare är dock att den som beklagar sig över sitt begränsade utrymme för konsumtion beter sig som ett bortskämt barn.

Såväl livets nödtorft som de återkommande utgifterna för nödvändiga sällanköpsvaror ryms med god marginal inom ramen för såväl en låg lön som riksnormen för socialbidrag. De utgifter som resulterar i att även medelklassen så ofta har akut brist på pengar i sluten av månaden, är inte kostnaderna för boendet och brödfödan. De utgifter som månad efter månad dränerar människors lönekonton är i stället café- och krogbesök, impulsinköp, märkeskläder, statusföremål och onödiga elektronikinköp. Et cetera.

När pengarna på lönekontot ständigt hunnit sina innan nästa lön har kommit, får detta också ett flertal intressanta effekter bortom de uppenbara. En av dessa är att människor inte har reserver att på egen hand hantera oförutsedda händelser. En annan är att politiker gradvis kan förstatliga en allt större del av vardagen, utan att medborgaren märker vad som sker. En tredje är att ytterst få människor idag i egentlig mening äger sina bostäder. Det sistnämnda får till följd att en av de mest basala funktionerna i livet – boendet – blir beroende av politikers och bankers godtycke, med allt vad detta innebär i form av minskad personlig frihet och minskat personligt handlingsutrymme.

Denna utveckling kritiseras ibland pliktskyldigt från plakatvänsterhåll, men ironiskt nog är man inom samma plakatvänster ofta själva de bästa exemplen på den. Inte sällan finns det till och med ett samband mellan de egna vänsteråsikterna, och den brist på resurser man själv, till följd av den vidlyftiga konsumtion man ägnar sig åt, uppfattar sig som offer för. I själva verket är utvecklingen dock en välsignelse för vänstern. Utvecklingen har som tidigare påpekats möjliggjort för politikerna att kraftigt öka sin makt över medborgarnas vardag, samtidigt som den upplevda fattigdom som följt på detta har kunnat användas för att torgföra vänsterns förljugna narrativ.

Vad som drivit denna utveckling är i mångt och mycket den brist på mening som genomsyrar det moderna samhället. Den kultur, de traditioner, de normer och den religion som tidigare gav tillvaron mening, har ytterst målmedvetet trängts tillbaka. Den progressiva kulturen är infantil och nihilistisk, och i det progressiva paradigmet är normlösheten påbjuden samtidigt som religionen (eller rättare sagt kristendomen) är någonting man fnyser åt. Människans behov av mening är dock konstant, och när den till skyarna så höjda progressivismen inte förmår erbjuda henne denna, börjar hon också greppa efter de halmstrån som finns inom räckhåll.

De kategorier av varor som konsumeras i syfte att döva hungern efter mening är oräkneliga till antalet, men några intressanta exempel på företeelsen är köksutrustning som espressomaskiner, drycker som whisky och ljudutrustning. Konsumenterna av dessa vill gärna framställa sin desperata jakt på mening som någonting mer ädelt än vad beteendet faktiskt är, varför vad vi skulle kunna kalla för en livsstilsmanual har uppstått kring företeelsen. Varornas konsumenter nöter in en stor mängd kodord som crema, single malt och impedans för att kunna utmåla sig själva som kultiverade kännare.

Den själlösa och mekaniska konsumtionen blir därefter till föremål för diskussioner konsumenterna emellan. Man rabblar, närmast på autopilot, upp det ena kodordet från livsstilsmanualen efter det andra, och den som på rak arm och utan att konsultera sin max sex månader gamla iPhone av senaste modellen kan krydda sina bidrag till konversationen med flest sådana kodord, erhåller status som konnässör. Detta trots att vederbörande ytterst sällan till exempel läser böcker, men däremot gärna lyssnar på Camilla Läckberg eller ser på Beck och Johan Falk.

Strategin förmår naturligtvis inte erbjuda någon mening. Vad den däremot erbjuder skådespelets deltagare är en ömsesidig illusion av mening. Genom att citera livsstilsmanualen för varandra kan en kollektiv lögn upprätthållas, vilket erbjuder ett visst mått av psykologiskt skydd inför den avgrundsdjupa tomhet man egentligen känner.

Den destruktiva utvecklingens rötter – det franska spåret

Efter att vi nu i ett flertal inlägg fördjupat oss i vad som gått fel, och studerat ett antal exempel på hur detta har yttrat sig, är det nu på sin plats att fråga oss var vi finner den osunda utvecklingens rötter. Det finns naturligtvis inte något enkelt eller entydigt svar på detta. Spårar man utvecklingen till en enskild händelse, finner man snart att denna har sitt upphov i en annan. Att det andra världskriget tycks ha varit en vattendelare är tämligen uppenbart, men detta var bara en fortsättning på det första. Det första världskrigets orsaker finner man ännu längre tillbaka i historien, och leder i flera olika riktningar. Ett av de mer intressanta spåren för oss dock till Frankrike.

Brittisk propaganda och populärkultur har genom åren skapat en bild av fransmän som fullständigt oförmögna att bedriva krig. Denna bild, som måhända i grund och botten varit till fördel för Frankrikes rykte, tenderar dock att gömma en betydligt bistrare realitet. Frankrike har genom historien utgjort ett av Europas allra mest aggressiva, brutala och expansionistiska länder, något som inte minst landets gränser bär vittnesbörd om.

I södra Frankrike finner vi, utmed den spanska gränsen, Biarritz och Perpignan, som historiskt är baskiska respektive katalanska städer. I sydöst finner vi Nice, Savojen och Korsika, som har erövrats från italienska stater. Lite längre norrut finner vi Alsace (Elsass) och Lorraine (Lothringen), som historiskt varit en del av vad man slarvigt kan kalla Tyskland. I nordost finner vi Lille och Dunkerque (Duinkerke), som historiskt varit en del av den nederländska sfären. I nordväst finner vi dessutom det tidigare självständiga och keltisktalande kungariket Bretagne.

Listan är inte komplett, men ger en fingervisning om hur den franska expansionistiska politiken sett ut. Att det franska språket så sent som för ett par århundraden sedan bara talades av hälften eller en ännu mindre andel av befolkningen är ett annat tydligt tecken på detta. Den starka ställning det franska språket har idag kunde bli verklighet först efter århundraden av kulturkamp i form av en aggressiv språkpolitik. Detta illustreras bland annat av att det franska språket fick en starkare ställning i Elsass-Lothringen sedan detta återerövrats av Tyskland, än vad det tyska hade haft dessförinnan, eller skulle komma att få efter att området återgick till att vara en del av Frankrike.

De franska krigsäventyren kom genom historien att drabba just tyskarna hårt vid upprepade tillfällen, men då särskilt under Napoleonkrigen. Napoleons invasioner skulle leda till ockupation, det Tysk-romerska rikets undergång och att tyskar mot sin vilja tvingades strida strida i den franska armén. När Napoleon till slut hade besegrats, var det med stor misstänksamhet man i det som skulle bli Tyskland betraktade Frankrike. Det krig som hade utkämpats var i praktiken ett världskrig, med strider i Europa, Afrika, Asien och såväl Nord- som Sydamerika. Fransmännen förknippades med precis den aggressivitet och brutalitet som tyskarna själva i en historiens ironi något århundrade senare skulle komma att förknippas med.

Det var mot denna bakgrund det fransk-preussiska kriget bröt ut 1870. Frankrike styrdes ännu en gång av en kejsare vid namn Napoleon, och i Paris såg man inte med blida ögon på det faktum att Tyskland var på väg att enas under den preussiska kronan. Huruvida Preussens starke man Otto von Bismarck faktiskt ville ha ett krig med Frankrike eller inte är omdiskuterat, men oomtvistat är att krig utbröt, att det var Frankrike som förklarade det och att kriget i fråga blev en katastrof för den franska sidan. Den preussiska armén intog stora delar av östra Frankrike, belägrade Paris, lyckades ta Napoleon III (som personligen ledde den franska armén) till fånga och intog slutligen Paris. Ett förnedrat Frankrike fick 1871 kapitulera, betala krigsskadestånd och avträda Elsass-Lothringen.

Ett flertal faktorer bidrog till att det världskrig som bröt ut 43 år senare utvecklades till vad det blev, men den allt överskuggande orsaken var det franska begäret efter revansch för den förnedring man hade åsamkat sig själva 1871. Det krig man i och med detta bidrog till att starta skulle dock bli olikt något annat, och kom att öppna helvetets portar under fyra år. När kriget till slut var över visade man från fransk sida ännu en gång dåligt omdöme, genom att insistera på ett fredsavtal konstruerat för att på en och samma gång maximalt förödmjuka Tyskland och göra det omöjligt för landet att leva upp till villkoren.

Den osäkra freden varade i 21 år, varpå kriget blossade upp igen. Den här gången skulle dock ingenting någonsin mer bli sig likt. När kriget var över var Europa marginaliserat, slaget i spillror och ockuperat. Frankrike och Storbritannien stod på pappret ännu en gång på den segrande sidan, men efter att man hade vunnit sin pyrrhusseger fann man sig plötsligt i en värld där man hade väldigt lite att säga till om. En ny epok inleddes, under vilken den gamla kulturen, de gamla sanningarna och de gamla institutionerna i snabb takt dukade under.

Resultatet blev det Europa vi ser omkring oss. Det är en neurotisk och stukad kontinent, som förlorat både sitt självförtroende och tron på de värden som gjorde den till civilisationens höjdpunkt. Orsakerna till denna belägenhet är i mångt och mycket just de progressiva ideal som idag påstås vara räddningen. Det är i dessa ideal vi finner såväl den franska revolutionens orsaker som Napoleons bevekelsegrunder för att starta vad som i praktiken var ett världskrig, och det var i mångt och mycket också just detta som satte snöbollen i rullning.

Kalvinismens död

Vid en inflygning över Amsterdam kan den observante flygpassageraren ibland ha turen att bevittna ett svunnet Holland. Utmed vägar som korsar den mark som inte skapats av naturen, utan av människan, ligger små omsorgsfullt underhållna hus, omgivna av små men ytterst välskötta trädgårdar som avgränsas av häckar som ansats till perfektion. Det hela ter sig inte sällan surrealistiskt. Från luften för synen tankarna till en miniatyr, skapad av en närmast sjukligt pedantisk modellmakare.

Vad flygpassageraren ser är kalvinismen materialiserad. Vad flygpassageraren ser är en fysisk manifestation av den institutionaliserade självdisciplin, beredvillighet till uppoffringar och låga tidspreferens som genom historien inte bara gjort Nederländerna rikt och inflytelserikt, utan framför allt möjliggjort för nederländarna att erövra sitt land från havet. Det är en syn som manar till andakt, men det är också en syn som i snabb takt är på väg att försvinna.

Under århundraden var Nederländerna ett djupt religiöst land. Till skillnad från vad många ateister sannolikt gärna vill tro, är den tolerans landet blivit berömt för i mångt och mycket en följd av detta. Nederländerna beboddes av såväl protestanter som katoliker, men hade inte råd med uppslitande konflikter mellan dessa grupper. Landet behövde ständigt dräneras för att inte översvämmas, och dess ställning som internationellt handelscentrum var beroende av stabilitet.

Resultatet blev en för sin tid väldigt långtgående tolerans mot olika religiösa och kulturella yttringar, men också parallellsamhällen. Nederländska protestanter och katoliker gick inte bara i olika skolor, utan kom med tiden bland annat också att spela fotboll i olika ligor. Grupperna hade inte särskilt mycket med varandra att göra utan levde i mångt och mycket i olika samhällen, om än innanför samma lands gränser.

Den religiösa aspekten var fortfarande i allra högsta grad levande under åren efter andra världskriget. När Nederländernas regering efter krigsslutet hoppades kunna expandera landet genom att annektera delar av västra Tyskland, var frågan om hur detta skulle påverka balansen mellan protestanter och katoliker någonting man noga övervägde. Som på de flesta andra håll i Europa kom dock just krigsslutet i stället att bli slutet på en epok och början på en annan.

Under efterkrigstiden skulle nederländarna komma att avkristnas i snabb takt, en utveckling som särskilt kom att påverka den (tidigare) protestantiska befolkningen. I takt med att religionen förlorade i betydelse, kom också den för landet så karaktäristiska toleransen att förändras. Från att tidigare ha gällt religiösa och kulturella yttringar, kom den med tiden i stället att bli någonting som framför allt avsåg synen på företeelser som droger och prostitution.

Nederländerna har på många sätt utmärkt sig mycket från andra länder både före och efter kriget, men trenden har när det kommer till kritan varit densamma där som annorstädes. Tiden efter andra världskriget har präglats av normupplösning, nihilism och religionens tillbakagång. Tillvaron har dränerats på mening och kulturen på djup. Vad som fyllt tomrummet har varit samma själlösa ekorrhjulstillvaro och samma ytliga populärkultur som brett ut sig över resten av kontinenten.

Detta nya efterkrigsparadigm förmådde under ett antal årtionden av hög tillväxt att hålla västeuropéerna på gott humör, något som sannolikt också underlättades av att den gamla kulturen inte gick under över en natt. Idag börjar dock ordningen bli ohållbar. Människor förstår i allt högre grad instinktivt att någonting är fel, men de flesta förstår inte vad. Denna utveckling är dock intimt sammankopplad med att den progressiva politiken, och i vidare bemärkelse också ett progressivt kulturellt paradigm, kommit att fullständigt dominera samhället.

Förkämparna för detta vägrar dock erkänna att denna progressiva strömning dras med några problem över huvud taget. Tvärtom, ju mer intelligensbefriade TV-programmen blir, ju mer debila saker som publiceras på tidningarnas kultursidor, ju mer idiotiska frågor som blir föremål för offentlig debatt, ju mer spektakulära politikens misslyckanden blir och ju mer folk äter psykofarmaka, desto mer aggressivt hävdar man att man gör allting rätt, och att kritikerna utgörs av extremister.

Läs även:
Ludvig P. Svensson: "Högtider skall inte bara vara roliga"

Om Orson Welles kärlek till Spanien

Någonting som starkt präglar den västerländska samtiden är människors tilltagande upplevelse av alienation och vanmakt inför tillvaron i ett samhälle som, i takt med att det ständigt blir mer progressivt, också ständigt blir mer andefattigt och anemiskt.

För några av de mest knivskarpa och osentimentala skildringarna av företeelsen står författarna Michel Houellebecq och Chuck Palahniuk. Deras romaner – som på en och samma gång lyckas kombinera nattsvart cynism med stor humor – ger sannolikt fler och viktigare nycklar till förståelsen av samtiden än någon vetenskaplig avhandling. Dessa böcker handlar i grund och botten om människors alltmer desperata jakt på den mening det moderna samhället inte längre förmår erbjuda dem, och är måsteläsning för alla som är intresserade av frågan.

Denna det teknokratiska paradigmets urlakning av tillvarons mening har dock inte gått lika långt överallt. Jag erfor nyligen personligen detta väldigt starkt under ett besök i Sydeuropa. Ett annat och väldigt omskrivet exempel på företeelsen är den legendariske skådespelaren och regissören Orson Welles kärlek till Spanien, vilken har skildrats i bland annat Kristian Petris dokumentär Brunnen. Welles besökte landet för första gången som sjuttonåring, vilket gav upphov till en livslång fascination som i mångt och mycket bara tilltog med ökande ålder. När inbördeskriget bröt ut några år efter hans första besök i landet, använde han sin ställning som radioprofil för att bilda opinion för den republikanska sidan, men dennas nederlag några år senare avskräckte honom inte från att fortsätta besöka landet.

Efter att En djävulsk fälla färdigställdes 1958, påbörjade Welles en filmatisering av Don Quijote. Projektet, som pågick från och till under många år, förde honom så småningom tillbaka till Spanien. Filmen skulle med tiden komma att rinna ut i sanden, men gav honom desto fler ursäkter att leva ut sin passion för vin, mat och tjurfäktning. Han fann gång på gång anledningar att åka till Spanien för att filma, men väl på plats kunde han utan betänkligheter överge sitt filmteam för att frossa i paella. Vid åtminstone ett tillfälle sägs han ha ångrat sin hemresa i samma ögonblick som han landade i New York, för att prompt återvända till Spanien igen.

Welles må ha motiverat dessa vistelser med nya filmprojekt, men i slutändan lyckades han inte avsluta så mycket annat än (den förvisso mycket sevärda) B som i bluff under de två sista årtiondena av sin karriär. I stället var det måhända den mening med tillvaron den så komplicerade filmmakaren fann i det okomplicerade Spanien som fick honom att ständigt återvända till landet. Den saktmodiga och jordnära kulturen på den varma och torra landsbygden tycks ha erbjudit honom något han saknade.

Det land Welles älskade var enligt gängse synsätt fattigt, underutvecklat och oupplyst. Att det ändå var där han fann vad den utvecklade och moderna världen inte förmådde tillhandahålla honom är talande. Hans hållning må ha varit ovanlig vid denna tid, men sedan hans frånfälle har världen bara blivit mer och mer "modern", samtidigt som till exempel var tionde svensk börjat bruka antidepressiva läkemedel. Det är ett förödande underbetyg åt den nihilistiska progressiva moderniteten, men tjänar också utmärkt som exempel på varför den mänskliga naturen inte ryms i den progressiva ekvationen.

Mannen som slogs mot televisionen

Johannes Albertus Munnik ("Albert") Hertzog föddes 1899 i den då ännu självständiga Oranjefristaten, endast några månader före det andra boerkrigets utbrott. Detta krig kom helt att prägla Hertzogs första år i livet. Fadern anslöt sig till Oranjefristatens armé i vilken han avancerade till general, och i hans frånvaro flyttade familjen till Hertzogs moster i Jagersfontein. När byn intogs av britterna jämnades huset familjen hade bott i med i marken. Deras nästa destination blev ett brittisk koncentrationsläger, vilket Hertzog endast med nöd och näppe lämnade med livet i behåll.

Några år efter krigsslutet skulle fadern snabbt göra karriär i det nya land som föddes då britterna 1910 slog ihop sina Kap- och Natalkolonier med de erövrade boerrepublikerna. Under Hertzogs tolv år som student hann fadern avancera till premiärminister, en post denne skulle komma att hålla under totalt 15 år tills han i september 1939 efterträddes av Jan Smuts. Den senares beslut att gå ut i krig på britternas sida blott 37 år efter att var tionde boer i de forna boerrepublikerna hade dukat under i brittiska koncentrationsläger, skulle visa sig bli extremt impopulärt. Efter valet 1948 återkom ett nu radikaliserat Nationalistparti till makten, och behöll den därefter oavbrutet under 46 år.

Albert Hertzog hade efter sin studietid försörjt sig som advokat och universitetslärare, men blev efter valet 1948 en av de nya ledamöter som tog plats i Die Volksraad. Efter tio år som parlamentariker utsågs han 1958 till minister med ansvar för både hälsovård och telekommunikation. Denna något udda kombination av portföljer skulle visa sig passa den egensinnige Hertzog utmärkt.

Hertzogs uppsyn och framtoning hade med tiden kommit att bli den klassiskt skolade akademikerns. Han var en renlevnadsmänniska som varken drack kaffe eller te, motionerade disciplinerat och som av även sina politiska måtståndare (av vilka han för övrigt hade åtskilliga) beskrevs som en belevad gentleman. Vad som skulle göra Hertzog legendarisk var dock någonting helt annat, nämligen hans aversion mot televisionen.

Enligt Hertzog var televisionen djävulens påfund. Han ansåg att mediet spred både kommunism och omoraliska åsikter, och förklarade att det var över hans döda kropp som företeelsen skulle komma till landet. Sydafrika blev därför något så ovanligt som ett högt utvecklat land utan TV-sändningar. Norr om Limpopofloden hade rhodesierna kunnat se på TV-program ända sedan 1960, men i Sydafrika fortsatte mediet att år efter år lysa med sin totala frånvaro.

Åren efter mordet på Hendrik Verwoerd skulle dock de konflikter som länge hade pyrt bland Nationalistpartiets fraktioner komma att explodera. Hertzog fick avgå som minister, blev utesluten ur partiet och startade ett annat. Efter Hertzogs avgång kom regeringens linje att gradvis förändras, och när sydafrikanerna 1969 inte kunde följa månlandningen i direktsändning ställdes televisionsfrågan på sin spets.

Regeringen började så sakteliga planera för att låta Suid-Afrikaanse Uitsaaikorporasie och Springbok Radio få sällskap i etern av av TV-stationer. 1975 började en första kanal sända program på afrikaans och engelska. 1982 (för övrigt samma år som Hertzog gick ur tiden) tillkom sändningar på zulu, xhosa, sesotho och setswana, och därefter ökade kanalerna snabbt i antal. Sydafrika hade, åtminstone i TV-sammanhang, blivit ett land som andra.

Att landet så länge förblev televisionslöst hörde samman med en större politisk strategi att värja apartheid från den utländska populärkulturen, ambitionen att förhindra att afrikaans tappade mark på engelskans bekostnad och den starka ställning den kalvinistiska Nederländska reformerta kyrkan hade kommit att få efter det andra boerkriget. Inte desto mindre var den roll Hertzog personligen spelade central i sammanhanget.

Hertzog försök att värja sitt folk mot televisionen var i längden dömt att misslyckas. Som exempel på kulturkamp är hans hårdnackade hållning inte desto mindre intressant, eftersom han när det kommer till kritan i mångt och mycket ändå lyckades i sitt uppsåt. Även om han i slutändan fick se sig besegrad, lyckades han hålla televisionen borta från Sydafrika under närmare två årtionden.

Exemplet visar att en strid för en till synes förlorad sak inte behöver vara meningslös. Vad Hertzogs korståg mot televisionen visar är att den som kämpar mot de kulturella yttringar vederbörande anser vara skadliga, nedbrytande och fördummande, åtminstone har möjligheten att vinna den egna sidan en tidsfrist. Blir denna så lång som två decennier, har man också vunnit gott om tid att planera nästa drag.

Relaterat
Joakim Andersen: "Mot televisionen"

Om vikten av att inte bära hatt inomhus och andra uppbyggliga normer

Enligt en gammal och anrik tradition bör en man inte bära hatt inomhus. Exakt varför denna norm har uppstått är oklart. I egenskap av ett klädesplagg som skyddar bäraren mot stark sol förlorar givetvis hatten sin funktion inomhus, men å andra sidan har hattens roll genom historien ofta gått långt bortom den som ett endast eller främst funktionellt plagg.

Hattnormen kan tänkas ha uppstått för att hattbrättet gör det svårare för människor att uppfatta varandras ansiktsuttryck i dunkla inomhusmiljöer. Den kan ha sina rötter i det faktum att den som bär mössa inomhus antyder att värden snålar med värmen. Den kan också tänkas vara godtycklig, eller för den delen vara baserad på dyrköpta mänskliga erfarenheter som sedan hattnormens tillkomst glömts bort. Till syvende och sist är det dock inte hattnormens orsaker som är det viktiga i sammanhanget. Vad som i stället är det centrala är att normen tillkom, institutionaliserades och därefter har fyllt en viktig social funktion under århundraden eller längre.

Det var först i mötet med vår progressiva samtid som människor fick för sig att på allvar ifrågasätta den. Hattnormen var ologisk, gnällde indignerat de respektlösa elever som satte sig ned i klassrummen med den bak och fram-vända baseballkepsen kvar på huvudet. Deras lärare ogillade detta, men fann också att den progressiva skolning de själva erhållit inte tillhandahöll dem några motargument. Lärarna kapitulerade, och resultatet blev en skola där omogna barn fick mer att säga till om, samtidigt som lärarkårens auktoritet eroderades ytterligare.

Exemplet visar att normen inte sällan utgör sitt eget självändamål. Det centrala är inte vad som (åtminstone ytligt sett) är rationellt, utan om vilka signaler man sänder till andra. Den som tar av sig hatten visar att han respekterar sin värd, sin församling eller lärarens auktoritet. Den som däremot inte tar av sig hatten signalerar det rakt motsatta.

Här kan man så klart invända att i samma ögonblick som hattnormen avskaffas, upphör också handlingen att bära hatt inomhus att vara oartig och respektlös. I sak är detta naturligtvis korrekt, men resonemanget missar flera viktiga aspekter. Normer avskaffas inte över en natt, och hattnormen är ännu långtifrån helt försvunnen. Detta innebär att den som idag bär hatt inomhus faktiskt kommer att uppfattas som respektlös i breda kretsar. Detta kommer dels skapa dålig stämning, dels i många fall vara till personlig nackdel för den som bär hatten. I många fall kommer detta dessutom ske utan att den historielöse bäraren ens är medveten om följderna.

Vad mer är, att ta av sig hatten är inte en passiv handling. Att ta av sig hatten går bortom att bara undvika att vara oartig, det är att aktivt signalera respekt för andra människor. Sådana handlingar utgör ett socialt smörjmedel, och är av stor betydelse när den ömtåliga civilisationen skall upprätthållas, vårdas och utvecklas. Progressiva och rationalister må vara experter på att bortse från dylika aspekter, men med tanke på hur snabbt historien visar att civilisationens tunna fernissa kan krackelera bör sådana värden inte underskattas.

Sist men inte minst innebär hattnormens upplösning också en förlorad möjlighet att med berått faktiskt mod bryta mot den. I ett samhälle där hattnormen upprätthålls, har den som vill förolämpa någon också möjligheten att göra detta genom att inte ta av sig hatten inomhus. I ett sådant samhälle är detta inte sällan en betydligt mer kraftfull signal än att i affekt häva ur sig okvädesord.

Om den tillrättalagda bilden av upplysningen som ett vapen i samtidsdebatten

Det påstås dessa dagar ofta att upplysningens idéer och ideal är hotade. Ibland kommer denna observation från ett konservativt håll, men betydligt vanligare är att det är från det vänsterprogressiva lägret som påståendet hörs. Dylika påståenden är som vi snart skall se dock synnerligen förrädiska, varför den som tar del av dem alltid bör fråga sig vilken upplysning det är som påstås vara hotad, vari detta hot egentligen består och vem det är som står för det påstådda hotet.

Det till synes så okomplicerade upplysningsbegreppet står inte för en idétradition, utan för en rik flora av sådana. Dessa har delvis korsbefruktat varandra, men är inte sällan också sinsemellan direkt oförenliga. Att likt bland andra Hayek betona skillnaderna mellan å ena sidan den skotska empiristiska upplysningstraditionen, och å andra sidan den franska rationalistiska, bidrar i sammanhanget med många viktiga nycklar till förståelsen av upplysningstiden. Denna uppdelning missar dock andra men väldigt viktiga aspekter.

Den gängse bilden av upplysningstiden är idag den av en era då man slutade tro på Gud, vädrade ut vidskepelsen och började högakta det rationella. Den tilltänkta upplysningsmänniskan blir därmed spirituell anfader till dagens progressiva politiker, akademiker och journalister. Utifrån detta underförstådda antagande drar man därefter slutsatsen att den som till exempel hävdar att den förda migrationspolitiken är kostsam, misstror vad som står i Dagens Nyheter eller ifrågasätter vad som lärs ut på universitetens postmoderna utbildningar, också utgör ett hot mot upplysningsidealen.

Resonemanget är inte helt och hållet felaktigt, om man med upplysningen menar tänkare som Voltaire och Rousseau. Dessa var förvisso betydligt mer intressanta, vältaliga och koherenta än de förmågor som idag ser sig som deras naturliga arvtagare, men de senare har också mycket gemensamt med de förra. Dessa upplysningsfilosofer bidrog med många idéer som med tiden skulle visa sig vara användbara, och ibland också i allra högsta grad så, men detta är inte hela bilden. De bidrog dock också med ikonoklastiska attacker på såväl värdefulla som välfungerande institutioner, samt med storvulna ord som århundrade efter århundrade förvisso berört människor djupt, men som i bästa fall visat sig ha ytterst få uppbyggliga användningsområden, och i värsta fall visa sig leda till regelrätta terrorvälden.

I bjärt kontrast till detta står den upplysningstradition som ledde till de stora vetenskapliga framstegen. För upplysningstidens revolutionerande framsteg inom bland annat matematik, fysik och kemi stod framför allt mystiker, gnostiker och djupt religiösa filosofer. Det var astrologer som gav upphov till de stora landvinningarna inom astronomi och fysik. Det var alkemister som gav upphov till de revolutionerande landvinningarna inom kemi och matematik. Vad som drev dem till storverk var i många fall den uttalade viljan att bättre förstå Gud.

Den gängse bilden av upplysningen är med andra ord synnerligen förenklad, tillrättalagd och till stora delar också direkt missvisande. De upplysningsideal som idag så ofta påstås vara hotade utgörs inte sällan av idéer som tillhör upplysningens mest problematiska delar, och kan i andra fall inte kopplas till upplysningen över huvud taget. I det senare fallet är vad som påstås vara hotat i stället ofta idéer som inte bara är sprungna ur vår egen samtid, utan som dessutom är synnerligen tidstypiska för denna. Ironiskt nog utgörs dock dessa idéer påfallande ofta av tankegods som ytterst få upplysningstänkare av någon fraktion skulle ha velat ta i ens med tång.

Om personligt ansvar, den självvalda offerrollen och ofria människor

Maktetablissemangets oförmåga att hantera allt från kriminalitet till islamism är ett svek av sällan skådat slag. Deras hantering av skattemedel utgör en strid ström av spottloskor i ansiktet på hederliga medborgare, och deras aktiva roll i att skapa de problem som idag plågar Sverige har varit en uppvisning i såväl kriminell inkompetens som megalomani. Det finns med andra ord gott om skäl att vara både förbannad och bitter, men en motreaktion som aldrig når bortom känslor som dessa är både okonstruktiv och ynklig. Som människa har du alltid ett eget ansvar för ditt handlande, även i de fall de problem som präglar din tillvaro har orsakats av andra.

Den som lyssnar på Sveriges Radio eller tittar på Sveriges Television får finna sig i att ständigt få vänsternarrativ nedkörda i halsen. Den som vänder sig till Aftonbladet för att få en nyhetssammanfattning får inte bara finna sig i samma sak, utan bidrar dessutom till att tidningen i fråga tjänar pengar. Den som bidrar till att ge tabloidernas återkommande kverulantartiklar i vilka Tindra eller Neo blivit kränkt av någon vara i sin närbutik viral spridning i sociala medier, skapar starka incitament för utgivarna att fortsätta pumpa ut dylika depraverade artiklar.

Den som besöker Alice Bah Kuhkes postmoderna propagandacentraler till museer ger dessa en legitimitet de inte förtjänar. Den som slafsar i sig glass från företag som använder den huvudlösa migrationspolitiken i sin marknadsföring, visar sig också vara fullt villig att offra sina principer och äventyra sina barns framtid för en kort stunds njutnings skull. Den som engagerar sig i Sverokföreningar, ger också de krafter som cyniskt använder förbundet som ett verktyg för att stärka vänsterextremismens ställning sin välsignelse. Den som förnedrar sig genom att gå och se en Bechdelmärkt svensk film på bio, främjar också Svenska Filminstitutets vd Anna Serners öppet identitetspolitiska agenda.

Resonemanget har bäring även på andra områden. Det finns inga säkra sätt att slippa bli drabbad av den kriminalitet politikerna har släppt lös i Sverige, men det finns sätt att minimera riskerna för att bli utsatt. Den som vill minska risken att utsättas för inbrott, gör också klokt i att investera i till exempel larm, fönsterlås, låsskydd och/eller säkerhetsdörr. Den som inte vill bli offer för bedragare eller ficktjuvar bör inte utan vidare blint lita på varje främmande människa som tränger sig på, eller okritiskt försöka vara sådana behjälpliga.

Vill man dessutom inte tas för ett lätt offer, kan man med fördel odla sin förmåga att projicera våldskapacitet. Den svenska statsfeminismen har skapat ett samhälle där påfallande många män utstrålar precis samma sorts monumentala menlöshet som det självhatande mähä som nyligen porträtterades i en av schymaniternas valfilmer. Sådana män föraktas dock inte bara av såväl kvinnor som andra män, utan ses dessutom som tacksamma mål av allehanda kriminellt slödder.

Skulle dessa män ta sig i kragen, skaffa sig lite grundläggande självrespekt och sluta utstråla den självutplånande slavmentalitet som idag utmärker dem, skulle de inte bara växa i både sina egna och andras ögon, utan därtill minska risken att bli utsatta för brott. Genom att återerövra sin självrespekt, och sluta underkasta sig de krav på självkastrering den postmoderna vänstern ställer på dem, skulle de dessutom göra en uppbygglig samhällsinsats genom att minska de rabiata vänsterextremisternas handlingsutrymme och makt över andra människor.

När det kommer till kritan är det bara du själv som kan stå upp för vad du tycker är rätt när andra försöker att trampa på dig. De som inte förmår att leva upp till sina egna principer så fort dessa möter minsta motstånd, utan i stället ständigt kapitulerar inför den vänster som oavbrutet bedriver kulturkrig mot dem, har bara sig själva att skylla för att de framlever sina dagar som ofria människor.

Om statsradion, representationstanken och tankefelen

"24 procent av alla personer i Sverige har utländsk bakgrund, men i den nya riksdagen är andelen lägre, 11,5 procent." Med dessa ord inleds ett reportage som nyligen publicerades av statsradion.

Det finns mycket att säga om Sveriges Radios text. Det är till exempel påfallande anmärkningsvärt att samma mediehus som vid upprepade tillfällen valt att problematisera begreppet "massinvandring", så oreflekterat och närmast i förbigående kan påpeka att närmare var fjärde invånare har utländsk bakgrund. Att en femtedel av artikeln utgörs av en intervju med Vänsterpartiets partisekreterare torde också få en och annan läsare att höja på ögonbrynen (i synnerhet som inga andra politiker får uttala sig i reportaget), och att det postmarxistiska låtsas-pronomet "hen" används två gånger i artikeln är knappast heller att betrakta som ett utslag av slumpen.

Vad som framför allt gör reportaget intressant, är dock det faktum av att det genomsyras av den outtalade premissen att personer med utländsk bakgrunds förhållandevis låga representation i riksdagen utgör ett problem. Så hade det kanske kunnat vara om personer av utländsk bakgrund varit jämt fördelade bland de olika sociala skikten, men så är inte fallet.

Personer med utländsk bakgrund är inte engagerade i samhällsdebatten i samma utsträckning som etniska svenskar. Många talar över huvud taget inte svenska. Många är ointresserade av att vara en del av majoritetssamhället. Gruppen är kraftigt överrepresenterar bland såväl bidragstagare som lågutbildade. Den som har anlänt i vuxen ålder har sällan utvecklat de politiska nätverk som krävs för att nå politiska toppositioner. Och så vidare.

Detta gör det helt naturligt att personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade i riksdagen, i förhållande till sin andel av befolkningen. I själva verket är gruppen sannolikt snarare kraftigt överrepresenterad i förhållande till sin medverkan i samhällslivet. Att partierna i sin iver att öka invandrares representation i politiken inte bara rekryterat ett flertal regelrätta extremister, utan därtill länge valde att i vått och torrt försvara dem, kan knappast förstås på så många andra sätt.

Att personer med utländsk bakgrund i förhållande till sin andel av befolkningen är underrepresenterade i riksdagen, är med andra ord inte konstigare än att till exempel partiaktiva är överrepresenterade i samma församling. Vad mer är, detta är mycket enkelt att förstå för vem som helst med personlig erfarenhet av det samtida Sverige. För att likt journalisterna på Sveriges Radio helt missa detta, krävs en långt utvecklad institutionell dumhet.

Samma resonemang gäller naturligtvis alla former av "representation". När olika grupper deltar i olika aspekter av samhällslivet, kommer de också tämligen omgående bli "representerade" i den omfattning de faktiskt deltar. Det gäller inte bara i riksdagen, utan i bolagsstyrelser, i TV-kanalernas morgonsoffor, i kulturen och i samhällsdebatten. Att däremot låta olika grupper "representeras" i förhållande till sin andel av befolkningen sätter inte bara meritokratin ur spel, utan skapar därtill en fullständigt skev bild av samhället som inte har någonting med verkligheten att göra.

Om "representation" i förhållande till andel av befolkningen vore ett utslag av rättvisa, skulle man också kraftigt behöva öka antalet kvinnor som dömdes för brott. Man skulle därtill behöva underlåta att väcka åtal mot ett stort antal mördare och våldtäktsmän, för att på så sätt tillse att till exempel invandrare upphörde att vara kraftigt överrepresenterade bland dömda brottslingar. Få skulle komma på tanken att argumentera för en sådan ordning, men inte desto mindre vore detta helt i linje med det tankegods som Sveriges Radios reportage från början till slut är ett utslag av.

Om det andra boerkriget och det förljugna afrikanska narrativet

De narrativ som makten odlar för att forma människors bild av världen utgörs inte sällan av regelrätta lögner, men lögnen är inte det enda verktyget som står till makthavarnas förfogande i sammanhanget. Minst lika viktigt är vad man väljer att betona, och vad man väljer att tona ned.

På senare år har de tyska övergreppen på herero- och namafolken i Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia) under 1900-talets början blivit föremål för ett stort antal artiklar med ordet "folkmord" i rubriken. Varför detta narrativ fått ett sådant uppsving just i våra dagar är inte särskilt svårt att förstå. Berättelsen ansluter inte bara på punkt efter punkt till den gängse diskursen om rasism, kolonialism och den vite mannens skuld, utan kan dessutom tack vare Tysklands centrala roll i sammanhanget kopplas till nazismen.

Vad betydligt färre är medvetna om, och vad som inte genererar i närheten av lika många artiklar, är att den namibiska konflikten utbröt blott fem år efter en annan och lika dödlig konflikt i samma område. Denna konflikt var ett brittiskt aggressionskrig som inleddes 1899, och har gått till historien som andra boerkriget.

Bakgrunden till kriget kan spåras till 1806, då britterna under Napoleonkrigen erövrade den nederländska Kapkolonin. Det nya styret var impopulärt bland kolonins invånare, vilket med tiden kom att resultera i att många boer emigrerade österut för att börja om från början i fria boerrepubliker. Ett flertal av dessa annekterades tämligen omgående av britterna, men två av republikerna lyckades vinna både internationellt erkännande och värja sig från brittiska erövringsförsök.

I slutet av 1800-talet bestod det territorium som idag utgör Sydafrika av de brittiska Kap- och Natalkolonierna i väster och söder, samt de två boerrepublikerna Oranjefristaten och Sydafrikanska republiken i nordost. Rika fyndigheter av guld och diamanter hade lett till en ekonomisk boom i de inledningsvis väldigt fattiga republikerna, och denna rikedom i kombination med republikernas strategiska läge ledde till att britterna ännu en gång fick upp ögonen för dem. Britterna bedömde att republikerna på kort tid skulle kunna erövras, och 1899 utbröt efter en tids tilltagande spänning krig.

Britternas förhoppningar om ett kort och ärorikt krig visade sig dock snabbt ha mycket lite med verkligheten att göra. Boerna var välmotiverade, välbeväpnade, hade erfarenhet av gerillakrig och kände terrängen. I stället för att invadera boerrepublikerna, tvingades britterna försvara sig mot en armé som invaderade drottningens territorium. Det var först under krigets andra år, och efter att förstärkningar om närmare 200 000 män hade skickats in, som britterna lyckades återta initiativet.

Vad som följde var ett gerillakrig, i vilket britterna hade att kämpa mot en befolkning som mangrant ställde sig på försvararnas sida. Civilbefolkningen höll soldaterna med kost, logi, utrustning och gömställen, vilket gjorde kriget svårhanterligt för angriparna. Britternas svar blev förstörda grödor, nedbrända gårdar och förgiftade brunnar. Tillfångatagna soldater skeppades utomlands, och civilbefolkningen sattes i koncentrationsläger.

Runt tio procent av republikernas boerbefolkning skulle komma att gå under i dessa läger. Innan krigsslutet 1902 hann närmare 30 000 civila boer (av vilka merparten var kvinnor och barn) och 20 000 svarta dö av sjukdomar och svält, till följd av de miserabla förhållandena i lägren. Den samtida världen reagerade med avsky på kriget, men idag känner få över huvud taget till det, och ännu färre är på det klara med vad som faktiskt hände. Det andra boerkrigets realiteter passar inte in i den tillrättalagda samtida berättelsen om Afrika, men det gör däremot den konflikt som fem år efter krigsslutet skulle bryta ut i Tyska Sydvästafrika.

Hur många som dog i den sistnämnda konflikten är oklart, men uppskattningarna varierar mellan färre dödsoffer än i det andra boerkriget, och ungefär dubbelt så många som i detta. Till skillnad från tyskarnas övergrepp på namibierna, skulle dock det andra boerkriget få långtgående återverkningar, och komma att prägla regionen under hela 1900-talet. Den bitterhet och den radikalisering kriget skapade bland boerna kom att ha en avgörande roll när Nationalistpartiet och Afrikaner Broederbond växte fram, vilket med tiden skulle komma att leda till bland annat apartheid.

Av de två konflikterna är det med andra ord den brittiska erövringen av de bägge boerrepublikerna som faktiskt bidrar med förståelse för regionens historia. Samtiden är dock inte intresserad av förståelse, utan av att få en grovt förenklad, tillrättalagd och förljugen världsbild bekräftad. Därför är idag också kunskapen om det andra boerkriget låg, samtidigt som de tyska övergreppen på namibier ständigt resulterar i nya artiklar.

Hur Sverok blev spelarnas fiende

Den långa marschen genom institutionerna förknippas i regel med universitet, public service och tunga kulturinrättningar. Sådana institutioner har varit viktiga slagfält under det kulturkrig vänstern bedrivit mot allmänheten, men långtifrån de enda. Ett mycket belysande exempel på detta är Sverok.

Sverok startades av entusiaster som brann för bland annat roll- och brädspel. Förbundet hade inga politiska ambitioner, utan fungerade som en fristad för människor vilka omgivningen ofta mer eller mindre såg ned på. Politiken spelade inte desto mindre en viktig roll för det nystartade förbundet – medlemmarna var nämligen synnerligen medvetna om hur lätt det var att mjölka det socialdemokratiska Sverige på bidrag.

I början fungerade allting utmärkt. Ett flertal föreningar startades, inte sällan med egna och synnerligen välutrustade lokaler. Medlemmarna närmast skröt om hur enkelt det var att bli beviljade bidrag, och deras systematiska arbete för att komma över de pengar andra hade tvingats avstå från kom med tiden att bli närmast ökänt bland personer med insyn i detta.

Ett förbund med såväl medlemmar som god tillgång till skattepengar utgör dock kattmynta för den politiska klassen. För maktens unga påläggskalvar, ivriga att göra karriär som välavlönade politiker, icke-folkvalda makthavare, eller genom en kombination av dessa bägge alternativ, började det växande Sverok plötsligt att framstå som en möjlig språngbräda bland andra på vägen Upp.

Sverok började med tiden därför dra till sig personer vilkas intresse för spel var påfallande ljumt, men vilkas intresse för politik, makt och offentlig förvaltning var desto större. Detta sammanföll med en annan trend, nämligen statsförvaltningens framväxande neurotiska fixering vid handlingsplaner, floskulösa värdegrundsdokument och så kallad normkritik.

Plötsligt avkrävde de bidragsansökningar Sverokmedlemmarna hade att fylla i dem inte bara en motivering på hur deras Magic: The Gathering-spelande bidrog till att befästa alla människors lika värde och bekämpa funkofobin. De fick därtill redogöra för hur de skulle säkerställa att detta skedde i en miljö som inte fick till exempel transsexuella deltagare att känna sig ovälkomna. Detta passade de nya medlemmarna som hand i handske. Dessa var förvisso inte särskilt intresserade av spelet, men de var experter på floskler, de visste precis vilka knappar man skulle trycka på och de visste precis vilka journalister att kontakta.

Resten är historia. Sverok leds sedan flera år av socialdemokratiska karriärister och postmarxistiska radikalfeminister. Man tar tydligt ställning i partipolitiska frågor, och har långtgående åsikter om vad medlemmarna bör ägna sig åt när de möts, och om vilka dessa medlemmar bör vara. Förbundets agenda är med andra ord inte längre att främja medlemmarnas intressen, utan att omstöpa såväl samhället som individen.

Vad exemplet Sverok visar är att varje försök att bygga sig en fristad är dömt att misslyckas, så länge detta sker med skattepengar, och så länge organisationen styrs enligt demokratiska principer. Sverok är inte unikt, utan uppvisar tvärtom samma utveckling som praktiskt taget alla de skattefinansierade föreningar som påstås utgöra det svenska civilsamhället har genomgått. Dessa organisationer har idag så gott som alltid en tydlig vänsteragenda, och därtill en sådan som avviker synnerligen radikalt från grundarnas.

Om imperiet som sammanhållande kitt och kulturbärare

Några timmar för över ett årtionde sedan i ett Macao hårt ansatt av monsunregn, gjorde sig märkligt påminda under ett besök i Portugal tidigare i år. Vandringarna genom Lissabons gator och torg förde gång på gång tankarna tankarna till den tättbefolkade halvön i Pärlflodens delta. Likheterna mellan dessa två städer var nämligen slående, trots att de ligger i två olika världsdelar, är omgivna av två helt olika kulturer skiljs åt av 11 000 kilometer.

Macao utgjorde ett specialfall bland de portugisiska ultramarina besittningarna. Efter nejlikerevolutionen 1974 avvecklades landets övriga "kolonier" i snabb takt, och delvis under direkt vårdslösa former. När revolutionärerna i Lissabon erbjöd Kina att överlämna Macao tackade Peking dock nej, då Macao sedan länge hade utgjort en viktig kanal för den kinesiska kommunistregimens utrikeshandel och valutatransaktioner. Området förblev därför under portugisiskt styre i ytterligare 25 år, under vilka Macaos portugisiska karaktär delvis också kom att förstärkas ytterligare.

Det Portugal som för många nordeuropéer närmast framstår som ett bihang till Spanien, eller som en iberisk eftertanke, var för mindre än 50 år sedan en del av ett världsomspännande imperium. Man såg sig inte som ett europeiskt land med kolonier, utan som ett land med sitt territorium fördelat på flera världsdelar. Vad vi idag kallar för Portugal utgjorde den europeiska delen, men Lissabon och Porto ansågs inte vara mer portugisiska än städer som Lourenço Marques (Maputo), Díli, Macao eller (fram till 1961) Goa.

Detta förändrades som tidigare påpekats drastiskt efter revolutionen 1974, men de kulturella spåren lät sig inte utraderas lika lätt. Estado novo-eran som fick sitt slut i och med revolutionen är fortfarande föremål för omfattande nostalgi, i synnerhet bland äldre portugiser. Detta skulle med samtidens sedvanliga förkärlek för förutsägbara och svartvita Disney-narrativ kunna tolkas som ett bevis på underliggande kolonial människosyn och rasism, men portugiserna låter sig inte reduceras till samtida stereotyper så lätt.

I Lissabon syns invandrarna från de forna ultramarina besittningarna överallt, men till skillnad från i Sverige är de inte föremål för socialtjänstens insatser. Portugisisktalande invandrare från Angola, Moçambique och Kap Verde arbetar i alla möjliga sektorer, och är inte märkbart utlämnade till yrken med låg social status. Blandade par är inte ovanligt, och landets sittande premiärminister är sonson till en indier från Goa. Portugals historia som såväl det första som det mest långlivade transkontinentala imperiet tycks, helt enkelt, gjort portugiserna mer färgblinda än de flesta.

Vad som gör detta intressant ur ett samtida europeiskt perspektiv, är att denna kosmopolitiska och mångkulturella inställning är resultatet av långsam, organisk och gradvis process, som utspelade sig över närmare 600 år. Denna process har inte på något sätt utraderat spänningarna mellan människor med olika bakgrund, men har däremot resulterat i ett betydligt mer harmoniskt utfall än på de flesta andra håll. Detta utgör emellertid någonting väldigt annorlunda än vad progressiva politiker i bland annat Sverige och Tyskland idag försöker sig på.

Dessa politiker intalar sig att de på politisk väg, och på bara några få års sikt, både kan uppnå och överträffa vad det tog portugiserna århundraden att åstadkomma genom en process starkt präglad av spontan ordning. Detta i ett läge då det varken finns något gemensamt språk eller några gemensamma historiska erfarenheter som underlättar processen. Vad det portugisiska fallet – som inte sällan brukar framhållas som ett positivt exempel – egentligen visar, är i vilken iögonfallande omfattning politiker som de svenska förfallit till storhetsvansinne.

Om lögnen att högern håller sig med en spegelbild av identitetspolitiken

Ett återkommande misstag från den svenska högerns sida är att anamma vänsterns språkbruk. Högerns politiker och debattörer försöker idag ofta sälja in förslag och reformer med att dessa skulle vara bra för till exempel välfärden, jämställdheten eller miljön, snarare än att nöja sig med att motivera dem utifrån det högerperspektiv som är den egentliga anledningen till att man driver dem.

Detta tyder inte bara på dåligt självförtroende, utan är också direkt destruktivt. Att motivera sina förslag med vänsterargument kan förvisso ge kortsiktiga fördelar, men detta sker till priset av att man på längre sikt underminerar sin egen position. Den som till exempel motiverar skattesänkningar med att sådana enligt Lafferkurvan kan öka skatteintäkterna till välfärdsstaten, ger också samma socialistiska välfärdsstat sin välsignelse. Resultatet blir att utrymmet för meningsfull högerpolitik ständigt krymper, någonting som inte minst de neurotiska svenska borgerliga partiernas anemiska reformförslag är ett pedagogiskt exempel på.

Ett i dessa dagar särskilt aktuellt exempel på detta är när högerdebattörer säger sig ta avstånd från såväl vänsterns som högerns identitetspolitik. Med detta menar man att den postmoderna vänster som utvecklats till en synnerligen osund radikaliserad sekt, och den höger som motsätter sig den mångkulturalistiska överideologin, är lika goda kålsupare.

De personer som påstår detta är inte sällan identiska med de krafter som inte bara länge var tysta under identitetspolitikens härjningar, utan som därtill släppt in samma identitetspolitik i statsapparaten och tillsett att den götts med skattebetalarnas pengar. Idag försöker man i dessa kretsar ofta distansera sig från identitetspolitiken, men kritiken är både ljummen och att betrakta som en läpparnas bekännelse. Denna kritik omsätts nämligen så gott som aldrig i handling, varför skattebetalarnas pengar fortsätter att göda det identitetspolitiska monstret.

Även bortsett från detta är dock jämförelsen fel i sak, då det inte existerar någon spegelbild av identitetspolitiken till höger. Den primära måltavlan för kritiken är i stället det försvar för nationalstaten som börjat höras, i takt med att samma nationalstats fortsatta existens blivit allvarligt hotad till följd av en ny och synnerligen radikal migrationspolitik som införts över huvudet på väljarna.

Nationalstaten kan ses som produkten av att man sträckt ut det för människor så naturliga klanbegreppet så långt det bara går. Detta har inte varit någon särskilt trevlig process, utan har tvärtom skett till priset av att regionala särarter aktivt och under våldsamma former bekämpats. De nationalstater som utkristalliserat sig ur denna process har i många fall varit produkten av militära segrar och förluster i minst lika stor omfattning som av ursprunglig kulturell närhet, men är inte desto mindre vad vi har att arbeta med idag.

Dessa nationalstater har, med alla sina fel och brister, visat sig fungera betydligt bättre än alternativen. Alternativen har dock visat att det utökade klanbegreppet sannolikt inte kan töjas längre än till just nationen. Denna synnerligen viktiga erfarenhet, som människan till priset av ohyggliga uppoffringar lyckas tillägna sig, väljer makthavare västvärlden över idag att fullständigt ignorera, då den ej ryms i deras fyrkantiga progressiva världsåskådning.

Resultatet har blivit ett otryggt samhälle i vilket människor inte bara vantrivs, utan ständigt också såväl utsätts för indoktrineringskampanjer som får höra vilka dåliga människor de är som inte uppskattar att makthavarna utför irreversibla experiment med de samhällen de fått ärva som laboratorier.

Att kalla en sådan folklig reaktion för "identitetspolitik" är inte en relevant jämförelse, utan maktens sätt att försöka rationalisera det faktum att man begått en serie ödesdigra misstag. Den ökande samhörighet mellan etniska svenskar som nu gör sig påmind, bottnar i människors försök att upprätthålla kontinuitet i en situation då man för varje dag känner sig mindre och mindre hemma i det omgivande samhället. Den är, annorlunda uttryckt, en organiskt framvuxen motreaktion, och har i egenskap av sådan ytterst få likheter med den identitetspolitik som lanserats av radikaliserade akademiker.

I den mån någon jämförelse mellan de två sidorna kan göras, är den växande samhörigheten mellan etniska svenskar i första hand att likna vid hur invandrare av en viss etnicitet umgås med varandra, väljer att bosätta sig i samma enklaver och fortsätter att konsumera hemlandets kultur. Om detta finns mycket att säga, men företeelsen är inte vad som åsyftas med identitetspolitik. Talande nog har därtill ytterst få progressiva debattörer någonting att invända mot den.

Det finns dock en avgörande skillnad, då invandrare respektive svenskar på detta sätt finner samhörighet tillsammans med andra ur den egna grupper. De invandrare som gör detta, gör det efter att de av egen fri vilja flyttat till Sverige från länder i vilka kulturen avviker starkt från den svenska. När svenskar uppvisar samma mönster, sker detta dock sedan makthavarna på politisk väg förvandlat deras land till ett samhälle de inte känner igen sig i. Att det då endast är när den senare gruppen uppvisar detta beteende som progressiva makthavare och debattörer finner detta klandervärt, visar också hur vilket hafsverk de föreställningar de baserar sina högljudda och tvärsäkra uttalanden på faktiskt är.

Att vara liberal är att inte förmå skilja orsak från verkan

Torsdagens huvudledare i Dagens Nyheter hade Bosnien-Hercegovina som tema, och kan med fördel sammanfattas med följande citat, som utmärkt fångar essensen av textens budskap och analys:

"Bosnien borde ha lärt oss något om hur potent och dödligt det nationalistiska giftet är. Men vi tycks inget ha lärt. I stället injiceras nu detta gift i land efter land i Europa".

Denna av socialliberaler så omhuldade tes, illustrerar också väldigt väl med vilka glasögon socialliberalen faktiskt betraktar världen. I artikeln antyds att ett underskönt drömland i början av 1990-talet plötsligt och oväntat infekterades av nationalismen, med ett blodigt inbördeskrig som följd. Denna nationalism utgör alltjämt landets stora problem, och sprider sig nu till andra länder vilket medför en konkret risk för en snarlik utveckling där, menar Dagens Nyheter.

Vad man på Dagens Nyheter i och med detta avslöjar, är en slående oförmåga att skilja orsak från verkan. De etniska spänningar som exploderade i Bosnien var inte resultatet av ett utbrott av nationalism, utan konsekvensen av att landet (och då i första hand till följd av århundraden av turkisk ockupation) var multietniskt. Så länge landet löd under ottomanskt, habsburgskt och auktoritärt jugoslaviskt styre, kunde dessa spänningar hållas tillbaka. I samma ögonblick som folkviljan fick fritt spelrum, exploderade dock de spänningar som hade byggts upp under ett halvt årtusende.

Bosnien föll inte offer för en plötslig våg av nationalism. Det krig som bröt ut i landet var konsekvensen av att man över en natt avvecklade det auktoritära styret i ett etniskt väldigt splittrat samhälle. Detta var en brutal påminnelse både om att en fredlig demokrati inte infinner sig automatiskt bara för att enväldet störtas, och om att den ohejdade progressiva optimismen kan vara synnerligen farlig. En påminnelse de ständigt så oförblommerat rationalistiska socialliberalerna dessvärre gjort det till en specialitet att fullständigt bortse från.

Att nationalismens "gift" nu "injiceras" i "land efter land" beror inte, till skillnad från vad Dagens Nyheter antyder, på att nationalistiska demagoger fått en farsot att sprida sig över världen. Att nationalismen växer beror på att de flesta av västvärldens nationalstater nu, efter att den politiska klassen valt att fullständigt ignorera folkviljan, i snabb takt blir mångkulturella. Den framväxande nationalismen är en naturlig och synnerligen förutsägbar motreaktion på detta, inte en ny kraft som helt utan förvarning plötsligt äntrat arenan.

Ju mer mångkulturella västvärldens länder blir, desto mer lik kommer deras respektive inre dynamik också bli Bosniens. Dagens Nyheter har därmed helt rätt i att detta land utgör ett varnande exempel, men inte på det sätt den tafatte och Proust-läsande socialliberalen tror. Bosnien illustrerar inte faran med nationalismen, utan med ett etniskt heterogent samhälle. Den nationalism Dagens Nyheter varnar för är ett symptom på de spänningar som nu växer sig starka, inte deras orsak. Orsaken är i stället det stora genomslaget för exakt den politik som man på Dagens Nyheters ledarsida gång på gång hysteriskt förklarar vara den enda rätta.

Om grupptänkande och fritänkare

Vänsterns kollektivism har alltid utgjort ett svårhanterligt problem för högern. Denna kollektivism har utgjort ett recept för usel samhällsutveckling, men ett gott verktyg i kampen om makten. Det är vänsterns kollektivism som möjliggjort dess framgångsrika marsch genom institutionerna, och det är vänsterns kollektivistiska grundsyn som ligger till grund för den socialistiska ekonomiska politiken. För högerns del har detta ofta inneburit både att makten glidit den ur händerna och att den negativa samhällsutvecklingen accelererat.

Ett uppenbart sätt för högern att bemöta detta vore att odla sin egen kollektivism. Ett sådant förhållningssätt skulle inte bara underlätta för högern att förbättra sin organisationsförmåga, utan också möjliggöra för denna att inleda sin egen marsch genom institutionerna. För stora delar av högern är kollektivismen dock anatema, och en sådan utveckling närmast synonym med att bli den fiende själva målet är att bekämpa. Detta är inte någon irrelevant invändning, men bottnar också delvis i en ryggmärgsreaktion på vad som närmast skulle kunna kallas för en halmdocka.

Den kollektivism som ligger till grund för vänsterns ekonomiska och sociala politik är förkastlig, och dess framgångar i opinionen bottnar i det faktum att de rationalistiska argument den säljs in med låter övertygande. Den kollektivism som brukar åberopas som förklaring till samma vänsters organisationsförmåga är dock i mångt och mycket av ett helt annat slag. Den senare utmärks av fyra viktiga komponenter, nämligen patos, en känsla av samhörighet, samarbetsvilja och grupptänkande. Av dessa komponenter är det egentligen bara den sista som är problematisk.

Patos är någonting människor behöver, och som det moderna teknokratiskt-progressiva samhället i mångt och mycket lider brist på (även om samma patos i vissa sammanhang också blivit föremål för frapperande missbruk). Den känsla av samhörighet auktoriteter ofta försöker påtvinga andra utgör visserligen sinnebilden av allt dåligt som kollektivismbegreppet fått representera, men en känsla av samhörighet mellan personer som frivilligt slutit sig samman är någonting både bra och önskvärt. Vad samarbetsvilja beträffar, utgör detta (även om managementkonsulter ofta våldfört sig på begreppet) en förutsättning för den arbetsdelning som är en av det frihetliga samhällets grundvalar.

Med grupptänkandet förhåller det sig dock annorlunda. Grupptänkandet kan visserligen göra gruppen stark, men leder också till intellektuell stagnation och institutionell fördumning. Grupptänkandet utgör med andra ord ett synnerligen tveeggat svärd, men också någonting som inte kan tänkas bort. Grupptänkandet förekommer i lika stor utsträckning bland vänstern som högern, då denna tendens är universell. Människor i allmänhet är helt enkelt skapta för grupptänkande, och detta är ingenting som kommer att förändras bara för att man råkar ogilla att det förhåller sig på det sättet.

Den höger som vill kopiera vänsterns "organisatoriska kollektivism" behöver därför en strategi för att hantera grupptänkandet. Denna höger kommer vara föremål för grupptänkande alldeles oavsett om man har en sådan strategi eller inte, men för att bli framgångsrik krävs att de uppbyggliga formerna av grupptänkande får genomslag på de dåligas bekostnad. Det är här fritänkarna kommer in i bilden.

Den som aspirerar på att producera de idéer som blir föremål för uppbyggligt grupptänkande, måste noga akta sig för att själv bli en del av detta. Fritänkaren bör visserligen ta del av andras idéer (därtill mer så än de flesta andra), men fritänkaren måste ständigt vara på sin vakt inför varje tendens att rätta in sig i ledet. Fritänkaren bör såväl hålla sig à jour med vad som sägs och skrivs, som låta sina egna tankar brytas mot andras, men när det kommer till kritan också alltid vara redo att gå sin egen väg. I samma ögonblick som fritänkaren börjar flyta med strömmen, har vederbörande också reducerats till ännu ett stycke dödvikt i massan.

Kritiken mot menscertifieringen skjuter bredvid målet

Nyligen uppmärksammades att en organisation med det subtila och belevade namnet "MENSEN – forum för menstruation" hade beviljats 530 010 kr av den nystartade Jämställdhetsmyndigheten, för sitt projekt "Menscertifiering av arbetsplatser". Enligt projektbeskrivningen är syftet bland annat att "hitta metoder för att bryta menstabun i arbetsvärlden" och "ta fram metoder och strategier för att kunna ge arbetsplatser verktygen att skapa mensvänligt arbetsklimat".

Det här visar i sak bara vad vi redan visste, nämligen att den avantgardistiska vänstern utgörs av lallande dårar, att mekanismerna bakom denna rörelses framväxt bäst beskrivs i Flugornas herre och att dess främsta tänkare utgörs av djupt trasiga människor med ett kompani mordiska rödgardisters känsla för moral, finess, proportioner och humor. Det ensidiga fokuset på den postmoderna vänstern i sammanhang som detta är dock olyckligt.

Den postmoderna vänstern är i grund och botten en marginell randföreteelse. Att skattebetalarnas pengar gång på gång tillåts regna över den kamp mot icke-existerande orättvisor som människor i akut behov av hjälp ägnar sig åt, beror inte på att nyvänstern kan diktera villkoren. Att dessa hatiska förvuxna barn inte bara fått statens tillstånd, utan därtill dennas aktiva stöd, att terrorisera samhället med sina förryckta teorier och analyser, beror på att regeringar och riksdagsmajoriteter gett dem fritt spelrum att göra detta.

Det är fullständigt meningslöst att bemöta de ansvariga för "menscertifieringen" med såväl logiska argument som hån. Den postmoderna vänstern är en sekt fast i långt gången masspsykos, och i egenskap av sådan också fullständigt bortom räddning. Argumenten och föraktet bör i stället riktas mot de makthavare som valt att göra den till en maktfaktor.

Det är med andra ord varken genusvetenskapen eller Feministiskt initiativ som bör göras till måltavla för motreaktionen. Kritiken bör i stället riktas mot krafter som Moderaterna, Socialdemokraterna och LO. Det är tack vare att dessa aktörer valt att ge grönt ljus som vansinnet kunnat breda ut sig. Taktiskt placerade företrädare för dessa organisationer skickas visserligen regelbundet ut för att kritisera det vansinne som pågår, men dylika utspel är ett spel för gallerierna. Man har hela tiden haft makten att stoppa vad som pågår, men har i stället valt att aktivt hjälpa extremismen flytta fram sina positioner.

Kritiken mot den postmoderna vänsterns härjningar bör därför riktas dit den hör hemma, nämligen mot samhällets tunga makthavare. När nyheter som den om den nu aktuella "menscertifieringen" blir virala, bör drevens tyngdpunkt ligga på att ställa de makthavare som valt att släppa fram vansinnet till svars. Detta kommer i längden göra situationen synnerligen besvärande för dem, vilket också förbättrar möjligheterna att få en förändring till stånd.

Så länge kritiken riktas åt ett helt annat håll, och dessa aktörer därmed också slipper stå till svars för den perversa situation de varit med om att skapa, kommer de dock inte ha någon som helst anledning att börja agera annorlunda.

Vad socialistisk weird fiction kan lära oss om masshysteri

När jag tidigare idag fick veta att China Miévilles bok The City & the City sedan en tid tillbaka finns tillgänglig som TV-serie, blev jag också i allra högsta grad påmind om en läsupplevelse som aldrig riktigt har lämnat mig.

The City & the City handlar om en mordutredning i de två östeuropeiska stadsstaterna Besźel och Ul Qoma, som båda antyds återfinnas någonstans i skuggan av Ungern. De bägge städerna har ett mycket speciellt förhållande till varandra, något som också utgör berättelsens centrala plot device. Detta speciella förhållande är inte bara en förutsättning för berättelsens handling, utan framför allt en förutsättning för berättelsens psykologi.

Vad den socialistiske Miéville vill ha sagt med sin bok är inte särskilt svårt att förstå. De ytterst märkliga omständigheter han låter sin berättelse utspela sig under, är för honom ett verktyg att undersöka mänskliga försvarsmekanismer och alienering i ett kapitalistiskt samhälle. Hans syfte är att sätta fokus på hur människor rutinmässigt avskärmar sig från sådant de inte vill se, som till exempel fattigdom och parallellsamhällen.

Vad Miéville dock betydligt bättre (om än sannolikt oavsiktligt) lyckas förmedla, är hur lätt det är för människor att internalisera en surrealistisk premiss, och sedan börja försvara denna som sin egen. I boken exemplifieras detta kanske som bäst i en skildring av hur mordoffrets föräldrar anländer till Besźel. Detta sker relativt tidigt i berättelsen, och läsaren har i detta läge precis själv blivit på det klara med vad bokens premiss egentligen går ut på.

De nyss anlända föräldrarna är dock precis lika aningslösa som läsaren var vid berättelsens början, varför de inte heller förstår vad de ser omkring sig. De begår det ena misstaget efter det andra, av den enkla anledningen att de ännu inte internaliserat bokens synnerligen skruvade förutsättning. Detta leder till att läsaren till slut närmast blir irriterad över deras uppenbara oförmåga att förstå situationen.

Föräldrarna gör dock ingenting konstigt. De agerar precis som alla människor vid sunda vätskor hade gjort i deras situation. Vad som är konstigt är i stället läsarens reaktion. Denna reaktion är ett resultat av att läsaren redan tidigt gjort berättelsens fullständigt overkliga premiss till sin egen, och nu börjar tappa tålamodet med de betydligt mer kritiskt tänkande karaktärer som ännu inte låtit sig indoktrineras.

Att man som läsare så lätt låter sig förledas utgör en viktig ledtråd till varför den breda massan alltjämt hyser så stor tilltro till den politiska eliten, varför de inte reagerar på de ständigt värre missförhållanden som omger dem, och varför regnet av skattepengar till islamister år efter år kan fortgå, utan att knappt någon faktiskt reagerar. Vad Miéville visar, är hur oerhört svårt att tänka kritiskt människor egentligen har, så länge de personer de är vana att se på som auktoriteter bara fortsätter att försäkra dem om att allt är väl.

En berättelse om två vänstervågor

Det finns uppenbara likheter mellan den vänstervåg som de senaste åren förgiftat samhället, och den som inleddes – och blivit synonym med – 1968. Båda dessa vänstervågor präglas av hysteri, en fullständigt rabiat samtalston och en samhällsdebatt där en strid ström av fullständigt vansinniga påståenden framförts som om de vore väletablerade fakta.

De båda vågorna förenas dessutom av att båda i stort sett helt saknat folklig förankring, utan i stället varit utlopp för strömningar som, de universella anspråken till trots, i själva verket varit en angelägenhet för en ytterst liten krets akademiker och kulturprofiler. Den andra vågen har därtill i mångt och mycket varit resultatet av den marsch genom institutionerna, som påbörjades under den första.

En av de intressantare aspekterna av detta är vad det säger om människors förmåga att motstå utbrott av masshysteri. Den som idag blickar tillbaka till 1970-talets vansinne upplever i regel detta också som just vansinne, och undrar inte sällan därför hur så många människor så okritiskt kunde lalla med i det apspel som då pågick. Samma personer är dock betydligt mer sällan på det klara med att de idag befinner sig mitt uppe i en snarlik situation, och reflekterar inte heller över det faktum att de själva de senaste åren i regel visat sig vara precis lika oförmögna till att förhålla sig kritiska till detta, som de förundras över att människor inte förmådde då. (Detta är för övrigt också något alla som oroar sig för en återupprepning av 1930-talet borde reflektera särskilt mycket över.)

Minst lika intressant att begrunda är dock vad som faktiskt skiljer de två vänstervågorna från varandra. Kultur har spelat en avgörande betydelse under båda, men under den första var det i grund och botten ekonomi som det hela kokade ned till. Slutmålet var, krasst uttryckt, planekonomi, vilket av förklarliga skäl också resulterade i en (om än påfallande sen) motreaktion från näringslivets sida. Detta var en kraftigt bidragande orsak till att vänstervågen den gången inte fick ännu värre konsekvenser än vad den fick.

Innevarande vänstervåg saknar dock denna näringslivsfientliga komponent. Målet för denna vänstervåg är i stället att radikalt omforma samhället i progressiv riktning, men i den sköna nya värld man önskar skapa sitter näringslivet i orubbat bo. Några incitament för näringslivet att motsätta sig utvecklingen skapas därmed heller inte. I stället kan den långa marschen genom institutionerna sägas ha fortsatt rakt in i näringslivet, vilket det inte bara finns spektakulära exempel på, utan vilket extremt inflytelserika företag som Google och Facebook med sin ständiga vilja att vara vänsterextremister till lags med all önskvärd tydlighet visar.

Den rådande vänsterextrema vågen är nämligen, till skillnad från sin föregångare, inte dålig för affärerna, utan tvärtom därtill ibland synnerligen lukrativ. Av denna anledning har vi de senaste åren också fått se företrädare för näringslivet öppet försvara de lögner vänsterextremister spridit. Det enda som inte tolereras från deras sida är aktivt motstånd mot vänsteraktivisternas agenda, och i den mån någon ändå dristar sig till detta blir reaktionen också inte sällan obarmhärtig. Något som inte minst Mats Qviberg bittert fått erfara.

Kort sagt, denna strid måste utkämpas utan näringslivets hjälp. Av just denna anledning är det viktigt att du faktiskt engagerar dig i den, i stället för att ansluta dig till den lättförledda massa som inte ens förstår att deras omgivning nu uppvisar precis samma uppenbara sjukdomssymptom som den gjorde under 1970-talet.