2020-02-24

Covid-19 – svart svan eller vitt piller?

Mina belägrade genuesare i Kaffa:

Ännu en dag har passerat utan att WHO utlyst pandemi, trots omfattande utbrott av covid-19 i länder som Iran, Sydkorea och Italien. I stället, förklarar man, är det viktiga nu att förhindra att viruset sprids. Exakt hur detta skall gå till framgår inte, men då WHO-chefen i egen hög person avfärdat flygstopp som ett sätt att förhindra smittspridning, och då han som av en händelse därtill kommer från ett land vars nationella flygbolag obekymrat fortsätter sin skytteltrafik mellan Afrika och Kina, får vi anta att de metoder WHO nu sätter sitt hopp till är öppna gränser, globalisering och täta interkontinentala flygförbindelser. Parallellt med detta har i Sverige ett blåbär till statsråd (därtill ett sådant vars namn ofrånkomligen leder tankarna till hallon) hållit en presskonferens, på vilken nämnda statsråd inte bara innantill läst upp en ansiktslös spinndoktors skönmålning av den förment goda svenska beredskapen, utan därtill gjort detta uppbackad av en miljöpartistisk biståndspotentat som inför pressen stolt gav bort 40 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till – ja, du gissar rätt – WHO.

Kort sagt, det enda som nu kan rädda Europa från en okontrollerad epidemi komplett med en lamslagen vårdapparat är turen. Den handlingsförlamning – eller rättare sagt, den beredvillighet att sätta globalismen framför människoliv – makthavarna nu uppvisar får i jämförelse till och med det medeltida smittskyddet att framstå som sofistikerat, vilket givet den gängse bilden av vilken nivå läkekonsten höll under denna period i sig är tillräckligt för att avslöja den för progressivismen så centrala myten om Framsteget som den bluff den är. Hur många människoliv som kommer släckas av framstegsdyrkan just denna gång är i skrivande stund dock högst oklart, varför vi här helt ämnar avstå från sådana spekulationer.

Vad vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting dock finner mycket intressant i sammanhanget är vad som kan tänkas ske om – vänligen notera ordvalet om – epidemin visar sig bli allvarlig (men inte apokalyptiskt allvarlig). Ett fullt rimligt scenario under sådana premisser är en sjukvård som visar sig uppenbart otillräcklig, social oro, mycket starka känslor, omfattande varubrist och en djup lågkonjunktur. Vad mer är, detta kommer i så fall att ske i ett läge då väljarna i västvärlden redan befinner sig i varierande grad av uppror, och då förtroendet för makthavarna och den progressiva ordningen är lägre än på mycket länge. Mot denna bakgrund kan den passivitet de progressiva makthavarna och institutionerna visade prov på under epidemins tidiga skede också komma att stå dessa mycket dyrt.

I den mån det blir uppenbart för en chockad, rädd och lidande allmänhet att dennas belägenhet orsakats och/eller förvärrats av ett etablissemang som på en och samma gång visat sig inkompetent, cyniskt och religiöst dogmatiskt har detta potentialen att leda till just den sorts häftiga reaktion de ständiga men förrädiskt långsamma försämringar som blivit det nya normala haft betydligt svårare att väcka. I den mån en snabb utveckling närmast över en natt leder till att det progressiva samhällets oförmåga att vidta ens de mest elementära av åtgärder för att skydda sig mot ett överhängande hot så obarmhärtigt exponeras, har detta också möjligheten att bli vad som till slut krossar den alltjämt så utbredda vanföreställningen att de makthavare vi har utgör en värdig elit. Kort sagt, i den epidemi vi än så länge bara sett begynnelsefasen av finner vi också någonting som kan bli vad som slutligen förändrar spelplanen.

Huruvida utsikterna till en sådan utveckling bör ses som ett svart, vitt, grått eller rentav genomskinligt piller är en mycket intrikat fråga, vars svar i mångt och kommer bero på hur cynisk den som besvarar den är. Sannolikheten för att en sådan utveckling skall bli verklighet är dock – och detta alldeles oavsett huruvida sannolikheten i fråga är stor, liten eller minimal – oberoende av all cynism annan än den makthavarna i skrivande stund förlustar sig i. Av just denna anledning låter den sig heller inte utan vidare avfärdas, åtminstone inte av den som har ambitionen att vara redo för framtiden.

2020-02-22

Myten om rättsstaten

Mina fribytare:

Till det progressiva samhällets mest omhuldade myter hör föreställningarna om den oförvitlige byråkraten, de självständiga domstolarna, principen om armlängds avstånd och de statsägda mediernas oberoende. För den progressive finns det inte på kartan att någon av dessa föreställningar inte skulle spegla den oförfalskade verkligheten, och när någon (läs högern) ifrågasätter om det verkligen är så enkelt reagerar man (läs radikaliserade liberaler understödda av vänsterpartister med terrorvälde i blicken och vax i det välansade skägget, kulturrevolutionära miljöpartister samt en och annan av de socialdemokrater som fortfarande uppvisar svaga livstecken) med taggarna utåt, sedelärande berättelser om 1930-talet samt genom att osäkra sina eldkastare.

För den progressive utgör blotta misstanken om att myndighetschefer skulle ha en egen agenda någonting otänkbart. För den progressive utgör varje anklagelse om att statens etermedier skulle ha politisk slagsida en non sequitur. För den progressive utgör minsta insinuation om att det inte skulle vara konstnärliga överväganden som ligger bakom offentliga satsningar på "menskonst" ett tecken på att det nazistiska maktövertagandet är nära. För den progressive utgör blotta tanken på att jurister skulle kunna låta sig influeras av annat än lagboken ett tankebrott. Annorlunda uttryckt, progressiva är inte kapabla att ens föreställa sig att samhället skulle kunna fungera annorlunda än hur barn får lära sig i skolan att det fungerar, varför minsta antydan om att det skulle kunna förekomma avvikelser från denna högst idealiserade bild uppfattas som oförblommerat kätteri.

Att den radikaliserade och omedgörliga liberalen hävdar att solen kretsar kring en jord som är platt innebär dock inte att det faktiskt förhåller sig så. Hur djup den klyfta som skiljer denna tillrättalagda världsbild från verkligheten faktiskt är får vi tvärtom nästan dagligen påminnelser om, men ett särskilt slående exempel på en sådan påminnelse fick vi då frågan om de så kallade "apatiska flyktingbarnen" nyligen åter blev aktuell. Att fenomenets existens varit en följd av att kallhamrade asylbedragare hänsynslöst utnyttjat sina egna barn för att tillskansa sig permanenta uppehållstillstånd har varit Sveriges sämst bevarade hemlighet, och uppenbart för var och en med blott skuggan av en förmåga till kritiskt tänkande i behåll. Inte desto mindre har myndigheter, medier och jurister år efter år behandlat fenomenet som någonting i allra högsta grad verkligt, och detta utan att de grundlagar, brottsbalkar och institutioner som på pappret haft till syfte att förhindra bedrägerier och missbruk av just detta slag aktiverats.

I själva verket utgör samhällets förhållningssätt till de "apatiska flyktingbarnen" inte bara en mycket pedagogisk illustration av hur varken myndigheter eller andra institutioner förmått leva upp till den progressiva idealbild vi ständigt matas med, utan också hur lätt det är för makten att sätta rättssäkerheten ur spel. När media väl hade bestämt sig för att den åkomma de "apatiska flyktingbarnen" påstods lida av var en medicinsk realitet, föll också snabbt hela statsmaskineriet till föga. Lagen upphörde att gälla, domstolarna ställde sig aktivt på förövarnas sida och socialtjänsten förbjöds att avstyra uppenbara fall av barnmisshandel. I samma sekund som etablissemanget bestämde sig för att en uppenbar lögn var sanning, sattes också både rättssäkerheten och kravet på att vård skall vara evidensbaserad ur spel.

Ett ännu mer slående exempel på företeelsen i fråga ges av de fall då journalistkåren tagit strid mot rättsväsendet. När media väl har bestämt sig för att någon som dömts till ett långt fängelsestraff är oskyldig, är det bara en tidsfråga innan personen i fråga kommer beviljas resning och frikännas. I många fall är en sådan resning högst välbefogad, i andra fall är den det inte, men frågan om skuld är i sammanhanget ironiskt nog på många sätt sekundär. Vad som gör företeelsen intressant är att en dom som vunnit laga kraft i praktiken upphör att gälla i samma ögonblick som media väl har bestämt sig för att den är felaktig. Via en högst informell process som inte på något sätt är reglerad i vare sig lag, styrdokument eller regleringsbrev rundas i praktiken hela rättsväsendet, eftersom även domslut i högsta domstolen kan överklagas till media. Rent formellt hanteras visserligen detta genom att domstolsväsendet beviljar resning, men en sådan process syftar endast till att officiellt bekräfta det domslut som redan på förhand fastställts av journalistkåren och den tyckande klassen.

Vad detta innebär rent konkret är att vi inte lever i en rättsstat. Vad detta innebär rent konkret är att allt tal om att politiker är bundna av lagar, förordningar och internationella konventioner är lögn. I den liberala demokratin är tvärtom precis vad som helst möjligt, så länge bara media antingen själva kräver detta eller ger utfallet sin välsignelse.

2020-02-21

Om den parasitära klassen och dess moral

Mina invaderande rymdelefanter:

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden "fucka", "mannen" och "wallah", har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp. Genom att dela klippet bidrar man, påstås det, såväl till att legitimera en rasistisk publikation som att förnedra den oidentifierbara flickan ännu en gång. I det första av dessa argument finner vi ett exempel på rituellt dravel, medan vi i det andra finner någonting som inte är helt taget ur luften. Vad som inte desto mindre gör de upprörda reaktionerna över att klippet fått spridning så obehagliga är att föremålet för den vrede som luftas i dessa är spridningen som sådan, och inte den djuriska misshandeln. En sådan reaktion röjer inte bara någonting direkt omänskligt hos avsändaren, utan också en kallhamrad cynism orden de förment inkännande invändningarna kläs i inte förmår dölja.

En ledtråd till varför det förhåller sig på detta sätt får vi i omständigheten att den förkrossande majoriteten av dessa avsändare står till vänster. Här finner vi opportunister vilkas karriärer, inkomster och bullshitspäckade jobbtitlar står och faller med det progressiva narrativet. Här finner vi hårdföra medieaktivister som insisterar på att de hårdvinklade partsinlagor de själva producerar utgör opartisk och sanningssökande journalistik. Här finner vi makthavare vilkas maktbas steg för steg eroderas till följd av väljarflykt. Här finner vi höjdare inom det migrationsindustriella komplexet och andra svågerkapitalister. Här finner vi offentliganställda managers som åtnjuter höga löner för att utföra tjänster skattebetalarna aldrig har efterfrågat. Här finner vi den lilla men fanatiska minoritet inom vilken man är besjälade av att påtvinga majoriteten en ny, experimentell och mycket radikal samhällsordning. Kort sagt, här finner vi en klass som har allt att vinna på att allmänheten hålls så okunnig som möjligt om invandringspolitikens konsekvenser.

Det är mot denna bakgrund de hätska utspelen mot delningarna av klippet måste förstås. Klippet utgör en påminnelse om att politikerna har tappat kontrollen och att media vilseleder. Klippet utgör en påminnelse om att politikernas försök att verka handlingskraftiga är tomma ord, och att staten varken förmår eller vill erbjuda medborgarna trygghet. Klippet utgör en påminnelse om att allting, trots att vi ständigt försäkras om motsatsen, inte är som vanligt. Klippet utgör en påminnelse om progressivismens misslyckanden, det sittande etablissemangets megalomani och de systematiska lögner som ligger till grund för det gängse rasismnarrativet. Makten uppfattar på goda grunder därför klippet som farligt, och det är i just denna omständighet vi också finner förklaringen till de hätska reaktionerna. Att man inte vill att klippet skall delas bottnar inte i någon form av rättvisepatos, utan i att man värnar den egna karriären och försörjningen.

När det kallhamrade egenintresset går att klä i termer som får detta att framstå som någonting mycket mer ädelt än vad det är, är detta dock någonting man inte bara kommer att försöka intala andra utan också sig själv. I den nya klassen har man i själva verket utvecklat just denna form av självbedrägeri till en konstform. De argument med vilka man rationaliserar sin cynism är vid det här läget mycket finslipade, och det patos med vilket man framför dem så väl inövat att detta ofta tas för den äkta varan även inom den parasitära klassen. Med tiden har gränsen mellan rationaliseringar och verkliga motiv blivit så oskarp att man inte sällan lyckats intala till och med sig själva att det är oförfalskad altruism och ingenting annat som utgör den bakomliggande drivkraften.

Inte desto mindre tenderar vad man finner moraliskt riktigt att så gott som alltid sammanfalla med vad som gynnar den egna karriären, den egna levnadsstandarden, den egna gruppen och de egna organisationerna. I denna omständighet finner vi en mycket stark indikation på att vad vi möter är någonting som, genom att ett stort antal små och till synes oskyldiga eller rentav godhjärtade etiska omvärderingar bildat en helhet, utvecklats till en "moral" med det mycket specialiserade syftet att tjäna den parasitära klassens intressen.

2020-02-19

Nyliberalens anatomi

Mina kylskåpskalla, fyrkantiga och svårt personlighetsstörda romankaraktärer som kärleksfullt mejslats ut av Ayn Rand:

Om någonting ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, är det då ett välljudande och oceangående ånglokomotiv gjort av ektoplasma och papier-maché vi sannolikt har att göra med? Svaret kan vid första anblick förefalla uppenbart, men många som utan vidare skulle besvara denna fråga med nej skulle samtidigt utan att tveka besvara frågan om en nyliberal står till höger med ja. Just denna omständighet avslöjar en bland förmenta ankkonnässörer anmärkningsvärt utbredd oförmåga att klara ett enkelt anktest, varför det kan vara på sin plats med en djupdykning i nyliberalens fysionomi, simförmåga och talapparat.

Om man får tro dennes egna utsagor är nyliberalen en svuren fiende till omfördelningspolitik, förmynderi, maktfullkomlighet, missbruk av skattemedel och politisering av kulturen. Av denna anledning tenderar konservativa, klassiska liberaler, libertarianer och högern i allmänhet ofta att se nyliberalen som en naturlig allierad. Väl på slagfältet finner sig dock högern gång på gång vara föremål för vådabeskjutning från nyliberalt håll, varför en tilltagande irritation inte sällan uppstår med tiden. Inte desto mindre fortsätter nyliberalen med emfas hävda sig vara en boren motståndare till vänstern, och då man inom högern inte sällan har personliga minnen av en tid då relationen med nyliberaler var goda sväljer man förtreten och intalar sig att det ständigt växande antalet vådaskjutna kamrater måste vara resultatet av otur.

När kanonerna väl tystnat och man tvingats skriva på ett för den egna sidan påfallande ofördelaktigt fredsavtal, finner högern till sin förvåning att nyliberalerna verkar nöjda med utfallet. Vad mer är, när högern till slut får tid över att genomföra en omsorgsfull taktisk analys av de slag man utkämpat finner man inte bara att de vådaskjutna kamraterna utgör en anmärkningsvärt stor andel av den egna sidans totala förluster, utan också att ytterst få av dessa varit nyliberaler, och att de som förolyckats på detta sätt i regel har varit uppskattade soldater med uppdraget att leda försvaret av taktiskt mycket viktiga frontavsnitt. I detta läge börjar man i ledningscentralen för första gången på allvar överväga vad det så länge tisslats och tasslats om bland fotsoldaterna, nämligen att det var ett misstag att betrakta nyliberaler som pålitliga allierade.

Bland högern i stort har föreställningen att nyliberaler utgör naturliga allierade länge varit utbredd. Inom högern har man med tiden visserligen blivit på det klara med att nyliberaler står för en annan linje i invandringsfrågan än vad man själva gör, men detta har dels bortförklarats som ett enskilt snedsteg, dels förståtts i termer av en konflikt som går att lösa bara man tillsammans – som de naturliga allierade man är – lyckas avskaffa bidragssamhället. Denna högst naiva syn har bottnat dels i en oförmåga att förstå vad som faktiskt driver nyliberalen, dels i en mycket olycklig tendens att fokusera på vad nyliberalen säger i stället för att observera vad nyliberalen faktiskt gör. Till detta kommer att nyliberalen, till följd av den roll denne spelade under strider som utkämpades på 1980- och 1990-talen, erhållit något av en hjältestatus.

Nyliberalen utgör dock inte en naturlig allierad. Nyliberalen företräder en radikal och särdeles omedgörlig gren av den liberalism som alltid varit besjälad av att motarbeta högern – och det märks. I en tid då man hade en gemensam fiende och de brännande frågorna till sin natur var ekonomiska var visserligen en osäker allians mellan högern och nyliberaler möjlig, men i en tid då i stort sett alla relevanta konfliktytor rör kultur finns inte längre någonting som förenar högern och nyliberaler. I kulturfrågor hamnar tvärtom nyliberaler och högern närmast per definition på motsatta sidor, och i detta läge får föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap en direkt demoraliserande verkan, då resultatet blir förvirring och en oförmåga att skilja fiender från vänner.

Vad som mer än någonting annat avslöjar nyliberalen är dennes ryggmärgsreflexer. I en debatt om huruvida skattefinansierad "menstkonst" är någonting önskvärt eller ej kommer nyliberalen osvikligt ta ställning för sådan, med hänvisning till yttrandefriheten. I en debatt om huruvida militanta genusaktivister kulturkrig mot allmänheten bör subventioneras av skattebetalarna eller ej, kommer nyliberalen instinktivt att ta ställning för detta med hänvisning till den akademiska friheten. I en debatt om huruvida tvångsfinansierade TV-kanaler bör ha som ambition att skriva den obildade pöbeln på näsan eller ej, blir nyliberalens omedelbara reaktion att försvara detta, även om sådant försvar kräver att man på en och samma gång tar ställning för paternalism, maktfullkomlighet, politisering av kulturen och tvångsfinansierad statlig TV. Och så vidare.

Det enda område på vilket nyliberalen faktiskt tydligt argumenterar för (någonting som åtminstone förefaller vara) en högerposition är det ekonomiska. Inte desto mindre föreligger även här en avgrundsdjup klyfta mellan å ena sidan den nyliberala retoriken, och å den andra vad det är nyliberalens ryggmärgsreflex att faktiskt göra. Den lätthet med vilken nyliberalen ofelbart alltid tar ställning för den statligt subventionerade kulturkrigaren ger en första fingervisning om detta, men det är i invandringsfrågan nyliberalens totala oförmåga att hålla stånd mot omfördelningspolitiken på allvar visar sig. Nyliberalen säger sig visserligen vara för öppna gränser och slopade bidrag, men eftersom det senare inte finns på den politiska dagordningen väljer nyliberalen i detta läge utan att blinka öppna gränser och bibehållna bidragsnivåer. Vad nyliberalen därigenom tar ställning för är en massiv utbyggnad av omfördelningspolitiken, trots att detta innebär skenande offentliga utgifter och skattehöjningar.

Att nyliberalen skulle vara en respekt- och kompromisslös rebell är inte bara tom retorik, utan speglar i allmänhet också vad nyliberalen själv är genuint övertygad om är sant. Denna övertygelse har dock väldigt lite med verkligheten att göra, då nyliberalen i själva verket är någon som instinktivt och med en fanatikers övertygelse vid varje vägskäl alltid och ofelbart väljer den väg som leder vänsterut.

2020-02-17

Om medborgargarden och risker

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som "risk" är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.

2020-02-15

In i grottan

Mina troglodyter:

I kulturen finner vi inte bara konst, musik och litteratur, utan också en mycket användbar värdemätare på civilisationens dagsform. I den på en och samma gång både suggestiva och dekadenta centraleuropeiska 1920-talskonsten finner vi till exempel inte bara alla kännetecken på hur de sista resterna av feodalismen dukar under för att ersättas av en liberal ordning, utan också en fingervisning om vad som komma skall. På samma sätt finner vi i 1980-talets musik den nyliberala reaktionens soundtrack. Musiken, som från början varit högerns, övertogs under 1800-talet av bourgeoisien och under efterkrigstiden av arbetarklassen, för att under pastellfärgernas och hårsprayets förlovade årtionde slutligen börja spegla managerklassens intressen.

I början var utvecklingen trevande, och utgången allt annat än självklar. I den postpunk som avlöser punken finner vi få nyliberala tendenser, men i den akademiska strömning som inte sällan utmärker denna kan vi ändå skönja en första ledtråd. Det är dock när arbetarklassynglingar i brittiska industristäder på nedgång parodierar finanseliten i London genom att, närmast som i en ironisk kommentar till de samhällsförändringar de upplever, börja spela glamourös men stel musik iklädda kostym och slips som utvecklingen tar fart på allvar. I en oväntad vändning tar man i City nämligen den nya musiken till sig, och snart börjar också gränserna mellan parodi och det parodierade att suddas ut. Med tiden blir resultatet den slätstrukna managerpop som, trots att den är lika spännande som en karriärrevisors dagdrömmar, ständigt blir föremål för hyllningar i kultursidorna. I processens inledningsskede har dock ingen slutprodukt ännu utkristalliserat sig, och trots att nämnda process inte kan förstås annat än i termer av hur en form av dekadens avlöser en annan skapas i spänningen mellan det gamla och nya ofta högst intressant och ibland också direkt eterisk musik.

Mot denna bakgrund blir frågan om vad som anses utgöra god kultur intressant, eftersom denna ytterst kommer besvaras av just det skikt vars intressen vad som för stunden räknas som god kultur syftar till att främja. När detta skall rationaliseras i förment objektiva ordalag blir resultatet därför i regel meningslösa och vaga utsagor om det mänskliga tillståndet och så vidare, men ironiskt nog stämmer dessa ofta bättre in på sådant man i elfenbenstornen rynkar på näsan åt snarare än omfamnar. Inte desto mindre återfinns här en röd tråd, vilket snart blir uppenbart när vi beaktar vad och vilka som belönas med prestigefulla utmärkelser såsom Nobelpriset i litteratur. Dylika priser ger en fingervisning om vilken sorts kultur man inom etablissemanget anser vara god, och även om vi ibland bjuds på överraskningar i form av till exempel Peter Handke framträder snart ett mönster. Två typexempel på detta mönster finner vi i pristagarna Hermann Hesse och Doris Lessing, som vi här väljer att se genom deras respektive romaner Glaspärlespelet och Gräset sjunger.

Glaspärlespelet är berättelsen om en intellektuell klass som gett upp alla försök att tillföra någonting nytt, utan i stället isolerat sig under klosterliknande former och börjat blicka inåt. Man ägnar sina dagar åt ett spel utformat enkom för att ge spelarna en chans att briljera med sina utantillkunskaper, och kryddar sin tillvaro med precis den sorts grunda och populärkulturella variant av österländsk andlighet som normalt förknippas med plastikopererade Hollywoodstjärnor som framlever sina dagar i själsligt armod, samtidigt som de skattebetalare man anser sig vida förmer än tvingas finansiera den egna ombonade tillvaron. I skildringen återfinns spår av såväl kritik som parodi, men överlag är vad Hesse målar upp någonting han själv uppenbarligen finner tilltalande, och som i mångt och mycket bör tolkas som hans motbild till det blodiga 1900-talets värld. Som motbild är dock denna påfallande naivistisk, och att den inre kamp huvudpersonen genomgår har till syfte att göra helheten mer komplex förmår i grunden inte förändra denna omständighet. Tvärtom är samma huvudperson så självgod och inbilsk att läsaren från och till mest önskar att denne plötsligt skall drabbas av en nedfallande kokosnöt i huvudet.

I Gräset sjunger möter vi den ytterst måttligt sympatiska Mary Turner och hennes välmenande men vankelmodige man Dick. I deras såväl olyckliga som högst dysfunktionella äktenskap, och i Marys bryska behandling av de anställda på parets lantbruk, kan den som så önskar utan vidare läsa in både samhällskritik och kommentarer kring könsroller. Bortsett från några explicita och kritiska kommentarer om den dåvarande samhällsordningen i södra Afrika är dock det enda som egentligen förmedlas till läsaren hur huvudpersonerna bryter ned varandra, ett kryptiskt slut samt några förtäckta antydningar om att någonting mer än vad som berättats kanske har hänt. I boken finner läsaren i själva verket väldigt lite att relatera till, identifiera sig med eller lära sig av, då karaktärerna är både osannolika, opersonliga och, liksom i fallet med Glaspärlespelet, påfallande platta.

Ingen av romanerna kan sägas vara dålig, men att båda är lättlästa och kräver anmärkningsvärt lite av läsaren är i sig, givet deras status som finkulturella, en första antydan om att någonting är fel. Att ingen av dem heller förmår förmedla särskilt mycket vare sig i form av idéer, perspektiv eller insikter utgör ytterligare ett varningstecken. Den springande punkten finner vi dock i omständigheten att båda böckerna beskriver personer som, även om författarnas uttalade syfte är att skildra deras utveckling, rör sig i cirklar med blicken nedåtvänd. Vad vi möter är passiva människor som av gammal vana visserligen fortfarande kliver upp ur sängen varje morgon, men som i vaket tillstånd rör sig som sömngångare. Vad som skildras är ett samhälle där ingen – med undantag för bifigurer som en osympatisk granne i Gräset sjunger och en självdestruktiv neurotiker i Glaspärlespelet – längre förmår visa prov på någon som helst vitalitet.

Intressant nog är denna frånvaro av vitalitet någonting som förenar den litteratur som får priser med den musik som får lysande recensioner. Vad mer är, i båda fallen är också vitalitet någonting som aktivt misstänkliggörs. Där man en gång förmådde ge Led Zeppelin det erkännande de förtjänade ses rocken idag som musik för obildade arbetare och bönder, vilket alldeles oaktat genrens kvaliteter i övrigt är intressant av den enkla anledningen att denna, till skillnad från vad som belönas med goda recensioner, uppvisar just vitalitet. Vidgar vi perspektiven ser vi också att precis samma tendens återkommer i arkitekturen, där det fula hela tiden framhålls som gott samtidigt som planer på att bygga någonting vackert leder till öppet uppror bland arkitekter.

I förlängningen kan detta inte tolkas på så många andra sätt än att man inom samhällets nuvarande härskarkast faktiskt skräms av det vitala, och därför också aktivt försöker undertrycka det. Detta bör heller inte förvåna någon, då det är just vitala människor som avsätter dåliga ledare, jagar bort kriminella och slår tillbaka när de blir attackerade av maktens klienter. För en härskarkast som vill försäkra sig om ett jämt inflöde av skattepengar, en lydig befolkning och arbetsro är vitalitet någonting direkt farligt. I managersamhället blir i förlängningen en faustisk befolkning en oacceptabel risk, varför ett målmedvetet arbete för att återbörda medborgarna till grottan (huruvida denna är Platons eller Spenglers är i sammanhanget sekundärt) inleds. Som av en händelse utgör också denna grotta en mycket passande symbol för den stad i vilken den progressiva människan huserar, då staden i fråga med sina ljusföroreningar och sin frånvaro av horisonter gör det omöjligt att blicka såväl uppåt som utåt.

2020-02-12

En reklamfilm för mycket

Mina kamikazepiloter:

Att man på SAS i dagarna lyckats skjuta sig i foten medelst en herostratisk reklamfilm har sannolikt inte undgått någon som läser denna text. Vad som är intressant i denna fas av nyhetscykeln är dock vare sig filmen som sådan (alla relevanta analyser av denna var för länge sedan redan skrivna när den nu aktuella filmen släpptes) eller de reaktioner den gett upphov till, utan framför allt reaktionerna på reaktionerna. Dessa metareaktioner utgör paradoxalt nog på en och samma gång både en maktdemonstration och en pseudointellektuell pseudoelits pseudoanalyser av ett skeende denna inte äger den mentala kapaciteten att förstå, varför de på en och samma gång också både avslöjar det progressiva samhällets aggressivitet och ynkedom.

Ynkedomen i fråga består i att analyserna är både löjeväckande och plågsamt förutsägbara. Här finner vi spekulationer om att reklamfilmen i själva verket skulle vara ett raffinerat genidrag. Här finner vi spekulationer om att SAS fallit offer för en "rysk trollarmé". Här finner vi utspel om att filmens kritiker skulle vara snöflingor, yttrade från just de elfenbenstorn i vilka man anser samma ord vara ett olämpligt epitet när det används om de lägervakter in spe som förvandlar hela universitet till skräckvälden. Kort sagt, här finner vi just den kombination av hysteri, förljugenhet, vilda konspirationsteorier och dubbelmoral som utmärker modernitetens enligt egen utsago så kloka, nyanserade, rationella, sakliga och sanningssökande överstepräster.

Ynkedomen yttrar sig dock också i inkonsekvens. Å ena sidan, menar man, rör det hela sig om en storm i ett vattenglas, eftersom källan till upprördheten bara är en reklamfilm. Å andra sidan, visar det sig, har reaktionerna på filmen inte bara blivit föremål för ett stort antal alarmistiska nyhetsartiklar, utan också flera opinionstexter på tidningarnas kultur- och ledarsidor av vilka det med all önskvärd tydlighet framgår att man ser det hela som allt annat än en storm i ett vattenglas. Tvärtom, av dessa framgår mycket klart att vad man – när detta passar ens syften – avfärdar som bara en reklamfilm, i själva verket är någonting man dels utan svårigheter förmår identifiera som en ideologisk snarare än kommersiell produkt, dels en sådan som förmedlar ett budskap man i allra högsta grad ställer sig bakom.

Aggressiviteten, däremot, yttrar sig i att det progressiva samhällets auktoriteter nu inte bara unisont rycker ut till reklamfilmens försvar, utan därtill gör detta medelst att i förminskande ordalag anklaga filmens kritiker för att vara lättkränkta snöflingor som lider av mindervärdeskomplex. Detta kombinerar man med de sedvanliga svepande anklagelserna om att Vladimir Putin på något sätt skulle vara spindeln i nätet, och att det hela därmed bör förstås i termer av landsförräderi (man skriver inte detta explicit, men inte desto mindre är det exakt vad man vill förmedla). Vad som gör just dessa anklagelser så intressanta är inte bara att detta beteende så uppenbart ligger betydligt närmare skitkastarens än den ädla alvens, utan framför allt att man därmed ger uttryck för precis samma förakt som genomsyrar filmen som sådan.

Detta för oss till någonting helt centralt i sammanhanget, nämligen reklamfilmens egentliga syfte. Frågar man dess producenter lär svaret bli att man vill vara inkluderande, och att syftet är att förmedla ett positivt budskap. Vad mer är, det är också fullt möjligt att man från SAS sida faktiskt är så naiva att man låtit sig övertygas om detta. Filmens budskap är dock så utstuderat att detta helt uppenbart är en lögn. Huruvida man faktiskt bör låta sig provoceras av filmen eller ej är visserligen en fråga med många bottnar, men inte desto mindre måste man vara blind för att inte se att den har tagits fram med precis denna avsikt. Filmens egentliga syfte visar sig därmed – precis som vid alla de tidigare tillfällen då vi serverats dylika budskap – hela tiden ha varit maktdemonstrationens.

Detta betyder dock inte att de som deltog i den kritikstorm som fick SAS att – åtminstone tillfälligt – avbryta sin reklamkampanj gick rakt i fällan. Tvärtom, vad man föreställde sig var betydligt mindre högljudda protester och att fler skulle knyta näven i fickan i tron att den breda massan älskade filmen. När så inte blev fallet tappade man kontrollen över situationen, och det hela riskerar nu att bli en dyr affär för SAS. Detta kommer inte hindra de aktivister som huserar på världens reklambyråer från att fortsätta försöka lura på sina betalande kunder material utformat för att gynna den egna politiska agendan snarare än kundens försäljningssiffror, men i den mån man i det managerledda näringslivet har någon självbevarelsedrift kvar kommer man efter SAS-fiaskot måhända vara något mer försiktiga framöver.

2020-02-11

Om framstegsdyrkan och parasitism

Mina förslagna rymlingar på flykt från ljuskonens fängelse:

En fråga som många både ofta och på i allra högsta grad förekommen anledning ställer sig är varför arkitekter brinner för att rita byggnader som för tankarna till Stasihögkvarter, interneringsanstalter, reaktorsarkofager och hastigt uppförda betongelementkonstruktioner tänkta att temporärt husera offren för en förödande jordbävning. Frågan är dock felställd, då det faktiska orsakssambandet på många sätt är det omvända mot vad en sådan frågeställning antyder. Hur det egentligen förhåller sig får vi däremot en inblick i då vi observerar hur Donald Trumps planer på att bryta med rådande praxis att inga nyuppförda federala byggnader under några som helst omständigheter får utstråla mer charm än Bosse Ringholm fått den nya klassens husorgan New York Times och Washington Post att gå i taket.

Argumenten är, alldeles oavsett på vilken sida av en betalvägg de för stunden råkar befinner sig, trötta, förutsägbara och saknar allt vad vitalitet heter. Inte desto mindre är den galla som trots det på ytan så polerade språket väller ut mellan raderna i allra högsta grad äkta. Att globalismens aristokrater vet att uppföra sig belevat är visserligen en gammal sanning, men efter ett 10-tal då så mycket gått dem emot börjar emellertid de tilltagande svårigheter att upprätthålla en välpolerad fasad de uppenbarligen erfar för varje dag bli alltmer iögonfallande. Att denna reaktion tar sig sådana starkt känslomässiga uttryck kan dock ytterst vare sig förklaras med ideologi, ärelystnad eller estetiskt sinnelag. I stället är detta framför allt resultatet av någonting på en och samma gång både högst centralt och påfallande okänt, nämligen den mycket speciella tidsuppfattning som ligger till grund för det progressiva perspektivet.

För den progressive är tidens gång intimt förknippad med ökande framsteg. Exakt vad i detta framsteg består har den progressive visserligen bara en luddig uppfattning om (på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting vet vi dock bättre, varför vi avser återkomma till saken längre fram), men inte desto mindre är hela den progressiva världsbilden formad kring just denna föreställning. Framsteget återkommer inte bara i ordet "progressiv" som sådant, utan även i paroller som "Framåt!" och det mycket talande uttryckssättet "det är 2020 nu". Bakom allt detta ryms en bergfast – men också ofta outtalad – uppfattning om att civilisationen vid tidpunkten tn+1 av naturvetenskaplig och matematisk nödvändighet måste ha uppnått ett mer eftersträvansvärt och upplyst tillstånd än vad som rådde vid den tidigare tidpunkten tn.

Om att detta är i allra högsta grad osant vittnar inte bara historien, vetenskapen och det mänskliga tillståndet, utan också ett antal sällsamma artefakter från det förflutna som – för att använda ett progressivt ordstäv – var långt före sin tid. Om att detta är osant vittnar också skoningslöst konsten och arkitekturen som sådan, vilket i stort sett varje besök på ett konstmuseum eller promenad i en stadskärna utgör en påminnelse om. Vad progressivismen däremot kan visa upp är en kraftig (om än allt annat än undantagslös) välståndsökning under de senaste 500 åren. Denna har dock främst varit driven av vetenskapliga landvinningar, och säger därför ingenting om huruvida samhället till exempel blivit mer moraliskt högstående eller ej under samma tidsperiod. Vad progressivismen emellertid gör är att helt utan några hållbara argument för detta förutsätta att eftersom vi blivit rikare, måste detta sammanfalla med att de kulturella och moraliska skiften som skett under motsvarande period i samma omfattning varit en förändring till det bättre. Vad mer är, just detta synsätt fångar essensen av en vänsterståndpunkt så väl att vi här finner någonting som med fördel kan tjäna som vår definition av vänster.

Vad som i detta läge inte bara sker när en framgångsrik högerpolitiker som förkastar detta narrativ äntrar scenen, utan intressant nog också när någon som har fräckheten att vilja bygga någonting som till skillnad från modernitetens betongvederstyggelser faktiskt är vackert gör det, är att ett akut hot mot hela den progressiva världsordningen uppenbarar sig. För den progressive utgör varje sådan händelse en skräckinjagande anomali; att en lokal avvikelse i rummet där tiden går baklänges har uppstått, därtill en sådan som riskerar att snabbt växa sig större och i förlängningen också pervertera hela universum om inte detta uppror mot naturens ordning obarmhärtigt slås ned i sin linda. Rent funktionellt får detta till följd att den progressive med en mycket aggressiv knapptryckning aktiverar sina allra mest dödliga försvarssystem. Rent psykologiskt får detta till följd att den progressive reagerar med panik och svår migrän, genom att sparka bakut och tala i tungor samt medelst att likt en snedtrippande matrisskrivare börja spy ur sig en aldrig sinande ström av obegripliga felmeddelanden.

Vad motsvarar då den i sammanhanget så centrala föreställningen om framsteget i verkligheten? Just i det faktum att detta representerar någonting som förutsätts öka med tiden finner vi en avgörande ledtråd, då precis detta som av en händelse är vad termodynamikens andra huvudsats förutspår att entropin (det vill säga graden av kaos) i ett slutet system kommer göra. Det är här frestande att identifiera detta kaos med den oförmåga att upprätthålla grundläggande lag och ordning som för varje dag blir alltmer kännetecknande för det progressiva projektet, men även om denna identifikation inte är felaktig bör nämnda kaos i första hand förstås i termer av en omfördelning av makt och resurser. Berättelsen om framsteget är i grund och botten berättelsen om hur staten med tiden växt sig större. Denna tillväxt måste i sin tur förstås i termer av att mer och mer resurser omfördelats från samhällets produktiva medborgare till den växande parasitära klass inom vilken man bestämt att just det man själva ägnar sig åt är så viktigt att det tarvar tvångsfinansiering, trots att få efterlyser de tjänster man tillhandahåller och trots att ännu färre är beredda att frivilligt lägga sina egna pengar på dem.

I denna klass finner vi till exempel genuspedagoger, charlataner anställda på landets högskolor och vårdchefer utan meningsfulla arbetsuppgifter men med löner så höga att man måste skära ned på den egentliga verksamheten för att få råd med dem. Här finner vi de professionella bullshitkonstnärer inom det formellt privata näringslivet som lyfter sexsiffriga månadslöner för att producera floskler. Här finner vi privata konsulter som fakturerar det offentliga skyhöga belopp för att ta fram värdelösa värdegrundsdokument, kompletta med diabetesframkallande illustrationer. Här finner vi hela myndigheter med en verksamhet så obskyr att ingen skattebetalare skulle märka någonting över huvud taget om jorden utan förvaning plötsligt slukade dem. Här finner vi bidragsentreprenörer, svågerkapitalister och managers, et cetera. Listan kan göras praktiskt taget oändlig.

Intressant nog överensstämmer en tilltagande parasitism av detta slag anmärkningsvärt väl med en ökande grad av kaos i ett slutet system. Det slutna systemet motsvaras av ekonomin, och den ökande graden av kaos motsvaras av hur mer och mer pengar för varje år slussas bort från systemets produktiva arbetare och företagare för att i stället hamna i händerna på samma systems parasiter, vilket i sin tur leder till vad som rent tekniskt är en jämnare fördelning av resurser och makt. Ordet "progressiv" visar sig därmed vara ingenting mindre än en eufemism för "parasitär", och i den ökande grad av progressivism – det vill säga parasitism – som framsteget förutspår finner vi därmed ironiskt nog också någonting som överensstämmer mycket väl med våra observationer av verkligheten.

2020-02-09

Om den ädla alven, näthatet och modernitetens mytologi

Mina eloaner i Arrabus:

Den gängse narrativet – och med detta avses nyhetsredaktionernas, den nya klassens, managersamhällets och makthavarnas narrativ – om företeelsen "näthat" är någonting så oväntat som ett narrativ om ädla alver. Den funktion berättelsen om det så kallade näthatet är tänkt att fylla är inte att tjäna sanningen eller belysa ett reellt problem, utan den som en tillrättalagd skildring ägnad att uppgå i modernitetens mytologi. Berättelsen om näthatet är berättelsen om ädla, självuppoffrande, rakryggade och oändligt visa alver med en uppsyn så aristokratisk att den som råkar möta någon av dem i skogen omedelbart slås av sin egen otillräcklighet, men också berättelsen om alver som just på grund av sitt ädelmod får betala ett ohyggligt pris för sin heroiska kamp mot Sauron.

Dessa ädla alver är, alldeles oavsett de faktiska omständigheterna, som av en händelse aldrig höger. Inte heller utgör ens de mest hatdrypande och förgrämda av kommentarer ett exempel på företeelsen så länge dessa yttras från vänsterhåll (de ädla alverna uttrycker tvärtom påfallande ofta sin uppskattning för sådana, och är därtill inte sällan själva upphovet till dem). Vad som faktiskt har sagts, vem som har sagt det och huruvida vad som sagts ens har varit olämpligt är i sammanhanget helt irrelevant, vilket snart också blir smärtsamt uppenbart för den som är naiv nog att granska sanningshalten i de påståenden som blir till nyhetsartiklar och ryggdunkningsorgier på näthatstemat. Annorlunda uttryckt, narrativet om näthatet utgör från början till slut ett paradexempel på vad man på Yaleuniversitets filosofiska institution gett den mycket tekniska benämningen bullshit.

I modernitetens mytologi finner vi dock en berättelse mycket mer omfångsrik är den om näthatet. Här finner vi myten om Framsteget, myten om den goda världsordningen, myten om sekularismen, myten om det rationella samhället och myten om friheten. Här finner vi myten om en den sanningssökande journalisten, myten om ett etablissemang som står upp mot desinformation och myten om den ryska påverkansoperationen. Här finner vi den centrala myten om det stora kriget, och här finner vi myten om att den tilltagande nationalismen bara kan förstås i termer av en plötslig och obegriplig våg av uppblossande missnöje riktad mot en såväl trygg som oföränderlig ordning. Kort sagt, här finner vi den mycket rika flora av halvsanningar och lögner som med tiden vuxit fram i syfte att dels framställa rådande samhällsordning som mer ädel, logisk och rättvis än vad den faktiskt är, dels framställa de som har allt att vinna på denna ordnings bevarande i bästa möjliga dager.

Som exempel på detta intar dock myten om näthatet en särställning, då den dels inte bara tangerar utan också med råge överskrider gränsen för det pekorala, dels utan vidare låter sig identifieras som både falsk och genomrutten även av någon utan djupare förkunskaper. Att den förment ädla alven inte bara misslyckas med att leva upp till de högt ställda anspråken, utan därtill ofta själv är en dyngspridare av rang, blir snabbt uppenbart för var och en som bara vågar lita på sina egna sinnen. Vad mer är, att detta också sammanfaller med vad som är främjar den ädla alvens karriär, inkomst och status är i regel heller inte särskilt svårt att identifiera. Så länge samhällsdebatten förblir frikopplad från verkligheten har dock den ädla alven allt att vinna på att både förtala andra och utmåla sig själv som ett offer för förtal. Det förstnämnda utgör den ädla strid den ädla alven gör sig ett namn på att utkämpa, det sistnämnda erbjuder den ädla alven ett ädelt martyrskap att bära som ett adelsmärke.

Den ädla alven utgör av denna anledning ett spektakulärt, högst konkret och mycket belysande exempel på modernitetens förljugenhet. I den ädla alven finner vi någonting både löjeväckande och helt igenom falskt, varför den ädla alven också utgör en perfekt symbol både för modernitetens förljugenhet som sådan och den mytologi det progressiva samhället omger sig med. I den ädla alven finner vi ett både ynkligt och patetiskt exempel på de narrativ som en dekadent elit odlar för för att försvara den egna närheten till köttgrytorna. I egenskap av sådant förtjänar också berättelsen om den ädla alven att såväl häcklas som framhållas just som den sötsliskiga och groteska förvanskning av sanningen den är.

2020-02-06

När populismen besegrade den liberala demokratin

Mina avogt inställda Innsmouthbor med oortodoxa släktträd:

Trots att de flesta idag vuxna svenskar fått lära sig i skolan att ordet demokrati betyder majoritetsstyre, är detta någonting man från etablissemangets sida på senare år börjat förneka. I stället, får vi veta, bör begreppet utläsas som en kortform av liberal demokrati, vilket i sin tur betecknar en ordning där majoritetens makt är kraftigt kringskuren i syfte att skydda minoriteten. I den mån man ber någon som ansluter sig till denna tolkning av demokratibegreppet motivera detta, blir svaret en förment humanistisk men förljugen utläggning om att majoritetsstyre riskerar att urarta i förtryck. Detta utgör en rationalisering, med syftet att utmåla en framväxande ordning där majoriteten förtrycks av en kallhamrad och i allra högsta grad självisk minoritet som någonting mycket ädlare än vad den är.

Förljugenheten inskränker sig dock inte till detta, utan omfattar även den kreativa omtolkningen av demokratibegreppet som sådant. Demokrati betyder inte bara bokstavligen folkstyre, utan representerar också en ordning som om något utmärker sig för frånvaron av spärrar mot "pöbelvälde" (vilket Sokrates dödsdom utgör ett tidigt historiskt exempel på). I själva verket utgör det man idag kallar för "liberal demokrati" (en mer korrekt benämning är republik) och demokrati närmast varandras motsatser, och genom historien har republikanismens förespråkare av just denna anledning ofta använt begreppet demokrati som ett skällsord. Republiken var dock som Platon konstaterade så tidigt som för 2400 år sedan redan på förhand dömd att övergå i demokrati. Ett mycket belysande exempel på detta utgörs av USA, då den republik som grundlagsstadgades där 1789 förvandlades till en demokrati på ungefär ett halvsekel.

I landets sjunde president Andrew Jackson finner vi en person som närmast förkroppsligar denna förvandling. Av denna anledning sågs Jackson inte bara som en farlig populist av sina samtida meningsmotståndare, utan betraktas också alltjämt som en sådan av vår egen tids etablissemang. Vad Jackson och den rörelse han ledde framför allt gjorde var dock att avskaffa de krav på egendom som dessförinnan hade gällt för att få rösta, varför valresultaten tack vare honom för första gången kom att börja spegla folkflertalets vilja och inte bara den besuttna elitens. Annorlunda uttryckt, vad Jackson gjorde var att införa precis den ordning som, efter att den hade spridit sig över världen, snart började beskrivas i floskulösa termer av det finaste vi har även av den liberala demokratins förmenta förespråkare.

Vi finner därmed inte bara att även det sätt på vilket Jackson beskrivs idag är en del av ett förljuget narrativ, utan framför allt att hans livsgärning i praktiken blev den liberala demokratins avskaffande. När vi idag får höra att den liberala demokratin utgör den riktiga demokratin hänvisar man inte sällan till just de argument som en gång åberopades mot personer som Jackson, men vad man ignorerar är det faktum att dessa argument blev inaktuella redan under dennes livstid. I den omvälvning av USA som blev resultatet finner vi både uppbyggliga och destruktiva aspekter, men talande nog finner vi också i dåtidens politiska skiljelinjer anmärkningsvärda likheter med de politiska skiljelinjerna idag. Stödet för Jackson återfanns framför allt bland landsbygdsväljare med traditionella värderingar, medan hans motståndare tenderade att vara progressiva och välbärgade stadsbor.

När den demokratiska revolution Jackson inlett spred sig över världen skulle det i allmänhet bli just populistiska partier som tog makten, och i Sverige kom denna strömning att representeras av Socialdemokraterna. Dylika partier var ointresserade av de republikanska principerna, utan använde i stället ofta det demokratiska mandat de fått av väljarna för att påtvinga minoriteten en politik denna definitivt inte önskade. De republikanska principerna glömdes bort, och även om managersamhället med tiden började urholka demokratin förblev de också bortglömda under hela 1900-talet. Det var först när de gamla etablissemangen under århundradet som följde började få allt svårare att mobilisera en majoritet av väljarna som man – till synes – började intressera sig för de republikanska principerna igen.

Den här gången var dock rollerna omvända. Vad etablissemanget fruktade var inte att en majoritet skulle börja förtrycka minoriteten, utan att de själva som minoritet inte längre skulle kunna förtrycka majoriteten. I detta läge blev påståendet att det var den liberala demokratin man värnade bra spinn, men verkligheten var en helt annan. För att förstå varför kan vi med fördel ännu en gång vända oss till Platon. I Staten argumenterar denne för att en stat degenererar genom att ett en serie successivt sämre statsskick avlöser varandra. Hans 2400 år gamla definitioner låter sig inte utan vidare översättas till moderna förhållanden, men i den första av dessa – timokratin – finner vi en ordning snarlik vad vi idag kallar för ståndssamhället. Denna kommer med tiden att avlösas av oligarkin, med vilket Platon avser en ordning snarlik den vi idag kallar republik eller liberal demokrati. Oligarkin övergår med tiden i demokrati, som i sin tur utgör förfallets näst sista steg. Det allra sista steget, menar Platon, utgörs av tyranni.

Den utveckling Platon skisserar beskriver den efterantika historien anmärkningsvärt väl. Timokratin är det feodala samhället, som i samband med den industriella revolutionen övergår i den klassiska liberalismens oligarki. Den jacksonska revolutionen inleder den demokratiska eran, som i sin tur – även om det här bör påpekas att formerna för detta inte riktigt överensstämmer med vad Platon beskriver – i samband med den manageriella revolutionen börjar övergå i tyranni. Vad detta rent konkret innebär för oss själva är att vi idag befinner oss i skärningspunkten mellan demokrati och tyranni, och att det är just de personer som säger sig värna den liberala demokratin som går i bräschen för denna förvandling. Annorlunda uttryckt, de många hänvisningarna till "liberal demokrati" är inte bara felaktiga, utan begreppet utgör framför allt ett kodord för tyranni.

2020-02-03

Om den heliocentriska världsbilden och Curtis Yarvins parentes

Mina bångstyriga isolationister och näbbförsedda pestdoktorer:

Curtis Yarvins utlovade serie om fem essäer i The American Mind har i skrivande stund inte kommit längre än till del två, men parallellt med detta har en Yarvin som till mångas glädje tycks ha återfunnit skrivlusten inte desto mindre också i två texter utöver de utlovade fem redan hunnit med att kommentera ämnen mer dagsaktuella än spörsmålen tänkta att avhandlas i artikelserien. I den senaste av dessa behandlas vad som enligt hävdvunna namngivningskonventioner borde kallas någonting i stil med "fladdermusinfluensan", "Wuhanpesten" eller "Madame Maos hämnd", men som till följd av politisk korrekthet och akut blodbrist bland progressiva nu i stället går under det både fantasilösa och mycket missvisande namnet "coronaviruset".

Den i vanlig ordning mycket läsvärda texten innehåller ungefär vad man på förhand skulle kunna förvänta sig, nämligen ett frontalangrepp på vad författaren i ett tidigare liv kallade för katedralen, en komparativ analys av de västerländska, kinesiska och hongkongesiska metoderna för att bekämpa smittspridning samt några förslag på en helt ny världsordning, omsorgsfullt utformade för att få varje god brahmin att sätta sojalatten – eller vad brahminer nu dricker dessa dagar – i den brahminska vrångstrupen. Riktigt intressant blir det dock när Yarvin en bit in i texten berör globalismen, eller rättare sagt just denna benämning på fenomenet i fråga. I en mycket yarvinsk parentes påpekar han nämligen, närmast i förbigående, att:

(Yes, “internationalism” is the same thing as “globalism.” It’s a better word, because it isn’t a slur. Any label for any group that the group does not use itself is an actual or potential slur. It is particularly unwise for the weak to slur the strong. I may be biased, since I myself was raised as a “globalist”—to be exact, a Foreign Service brat.)

Observationen är väldigt träffsäker, alldeles oavsett om man håller med om att "internationalism" skulle vara ett bättre ordval eller ej, och då inte bara för att min webbläsares stavningskontroll hjälpsamt stryker under ordet "globalism" med rött varje gång jag dristar mig till att skriva det eller för att – och låt oss vara uppriktiga här – begreppet då det används faktiskt ofta är menat som ett skällsord. Nej, vad som framför allt gör observationen intressant är ironiskt nog ännu ett ordval, nämligen Yarvins användning av ordet "slur". I anglosaxisk politiskt korrekt diskurs utgör detta en samlingsbenämning för epitet som anses mycket olämpliga att bruka, såsom n-ordet eller något av k-orden. Annorlunda uttryckt, vad civiliserade människor beträffar begår den som låter g-ordet komma över sina läppar ett faux pas fullt i paritet med att drabbas av ett svårartat skov av Tourettes precis när man skall hålla tal på Diskrimineringsombudsmannens decemberfest.

Av den flodvåg av hysteriska reaktioner ordet varje gång det faktiskt används ger upphov till att döma, tycks denna observation också vara helt riktig. I den mån någon gör sig omaket att försöka förklara varför ordvalet är olämpligt, snarare än att bara konstatera att häxan flyter, talas det visserligen vagt om hundvisslor, antisemitism och att all kritik av en man som använt sin förmögenhet till att försöka påverka den politiska utvecklingen i Västvärlden i en för liberaler önskvärd riktning är oacceptabel. Precis som när man försöker förklara varför himlakroppar i en geocentrisk världsbild uppvisar retrograd rörelse blir denna förklaringsmodell dock snart oerhört invecklad, och precis som vi i Copernicus heliocentriska världsbild finner en mycket enklare förklaring till planeternas rörelser finner vi i Yarvins parentes en mycket enklare förklaring till varför globalister börjar tugga fradga när man kallar dem för just detta. Vad som gör dem arga är ingenting annat än att de i benämningen globalist finner en grov förolämpning – riktad mot dem själva.

Vad Yarvin måhända missar är dock att de de båda ord han tar upp inte bara har väldigt olika laddning, utan också väcker sinsemellan väldigt skilda associationer. I "internationalist" finner vi ett begrepp som dels har gamla anor, dels inte sällan förknippas med arbetarrörelsen. I "globalist" finner vi däremot inte bara ett nyare ord, utan framför allt ett mycket mer precist sådant. Order globalist identifierar någon som tillhör samhällets härskarklass (och ja, med klass avses här just klass) och vars materiella intressen sammanfaller med globalismens bevarande. Av just denna anledning önskar dock inte globalisterna bli identifierade som sådana, vilket också förklarar den frenesi med vilken de önskar förpassa det ord som fyller denna specifika funktion till giftskåpet.

Talande nog gör detta också vilket ord som fyller denna funktion till en i sammanhanget helt irrelevant fråga. Den dag ordet "internationalist" börjar beteckna den vars materiella intressen sammanfaller med en internationalistisk ordning kommer internationalister instinktivt att börja uppfatta även i-ordet som ett ytterst olämpligt och mycket nedsättande epitet.

2020-01-30

Den amerikanska antikroppen

Mina inavlade spanska kungligheter:

Bakom det faktum att den svällande staten inte bara ständigt flyttar fram sina positioner, utan därtill att vad som idag ofta benämns som åsiktskorridoren utan större svårigheter rymmer Vladimir Iljitj Lenin men däremot inte Viktor Orbán, döljer sig en grundläggande asymmetri. Denna asymmetri är uråldrig, och kan spåras till ett flertal faktorer såsom att det är enklare att förstöra än att bygga upp, att den intolerante alltid har en fördel gentemot den tolerante samt någonting i sammanhanget så grundläggande som krassa klassintressen. Efter de båda världskrigen började dock en i sammanhanget helt ny faktor göra sig gällande. Denna är till sin natur mycket olik de ovan nämnda, och kan av skäl vi snart skall utveckla närmare med fördel förstås i termer av den amerikanska antikroppen.

Efter att amerikanska trupper 1898 hade besegrat Spanien i ett angreppskrig inlett på moraliskt mycket tvivelaktiga grunder stod det klart att USA blivit en militär stormakt. Efter kriget som skulle göra slut på alla krig hade landet avancerat till supermakt. Efter det andra världskrigets slut stod det klart att man nu utgjorde den dominerande supermakten. Efter det kalla krigets slut stod det klart att USA hade uppnått status som världshegemon. Givet de alternativ som stått till buds vid de historiska vägskäl som kantat denna utveckling går det att föreställa sig värre utfall, men inte desto mindre blev resultatet en ny ordning under vilken samma Europa som tidigare varit ledande kulturellt, vetenskapligt och militärt nu fick nöja sig med en tydligt underordnad roll.

Med tiden har ett flertal sociala och kulturella mekanismer som syftar till att upprätthålla denna ordning vuxit fram. Under tilltagande amerikansk hegemoni har en uppsättning instinkter inympats i det europeiska psyket som, trots att dessa på pappret varit moraliskt normativa, haft till funktion att bevara och stärka kontinentens underordnade ställning. Så länge det kalla kriget pågick framgick inte alltid vidden av detta då Europa och USA i Sovjetunionen hade en gemensam fiende som fick de flesta andra konfliktlinjer att te sig obetydliga, men inte desto mindre började någonting redan tidigt förändras på djupet. I det europeiska etablissemang inom vilket man nyligen sett amerikaner som okultiverade uppkomlingar, började man se Amerika inte bara som en naturlig allierad mot Sovjet utan också som en moralisk och kulturell förebild.

Detta fick snabbt ett flertal effekter som idag inte leder till många höjda ögonbryn, men som när de inträffade utgjorde ingenting mindre än en regelrätt kulturrevolution. Akademiska celebriteter på universitet med anor från medeltiden började betrakta en plats vid vad som i jämförelse var nystartade amerikanska institutioner som nästa naturliga steg i karriären. Operadivor på uppgång började drömma om att få uppträda på The Met snarare än La Scala. Gourmetkockar började söka sig till New York och Los Angeles i stället för Paris. Till och med bland europeiska aristokrater och kungligheter började man ironiskt nog se det land som skapades då vänsteranarkistiska kättare 1776 begick högförräderi mot Georg III som högerns och lantadelns naturliga hemvist, och följaktligen därför också skicka sina barn över Atlanten för att "lära sig om världen".

Att det hela dock också gick mycket djupare än så fick Europa bittert erfara 1956, när samma USA som kontrollerade Panamakanalen bryskt stoppade det brittisk-franska försöket att motstå Egyptens nationalisering av Suezkanalen. Under åren som följde skulle det amerikanska imperiet också pressa de forna stormakterna i Europa till en hastig avkolonisering som inte sällan resulterade i regelrätta blodbad. Det var dock först efter det kalla krigets slut som vidden av den radikala förändring 1900-talet hade utmynnat i till fullo uppenbarade sig. Utan en gemensam fiende framträdde inte bara de båda kontinenternas sinsemellan väldigt olika intressen i nytt ljus, utan det blev då också tydligt hur kringskuren den europeiska handlingsfriheten faktiskt blivit.

Effekterna av den amerikanska antikroppen uppenbarade sig mot denna bakgrund som en uppsättning ideologiska tabun. Ju mer den nya unipolära världsordningen utkristalliserade sig, desto tydligare blev det att det var just de åsikter och ståndpunkter som utmanade den amerikanska hegemonin som nu i tilltagande omfattning helt sonika avfärdas som utslag av en icke-salongsfähig extremism. I den ideologiska förvirring som rådde omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott framgick gränslinjerna inte alltid tydligt, men med tiden skulle korrelationen mellan vad som ansågs förbjudet och vad som inte låg i Amerikas intressen komma att bli svårare och svårare att förneka. Den ideologiska agendan kom alltmer att omformas för att sammanfalla med Washingtons, även när den senare var mycket främmande för den europeiska traditionen. Allmänheten avkrävdes lojalitet mot de institutioner som inrättats av USA efter andra världskriget, och regelrätta konspirationsteorier konstruerades för att misstänkliggöra kritikerna av dessa. Ironiskt nog skulle detta med tiden leda till så bisarra konsekvenser som att den amerikanske presidenten fick se sig hudflängd av den europeiska vänstern vid de tillfällen denne valde att inte låta bomberna regna över länder som vägrade rätta in sig i ledet.

Den amerikanska antikroppen är till sin natur ingenting annat än en sociologisk mekanism som syftar till att upprätthålla denna ordning. Den amerikanska antikroppen är en immunologisk mekanism med vilken försvaret av fortsatt amerikansk hegemoni över Europa kunnat läggas ut på européerna själva, och då ironiskt nog framför allt på den av falskt medvetande så anfrätta europeiska vänster inom vilken man ofta är genuint övertygade om att man själva står för en USA-kritisk linje. Den amerikanska antikroppen har dock med tiden blivit en integrerad del av den europeiska konsensuskulturen, varför den idag inte bara reproduceras av liberaler och socialister, utan även av konservativa. I Donald Trump finner vi dock paradoxalt nog en amerikansk president som, sina många brister till trots, faktiskt inte förväntar sig denna underdånighet av Europa. Detta bidrar inte bara till att förklara den hämningslösa vrede han nu på båda sidor av Atlanten är föremål för, utan gör det också väl värt att notera att det är just under hans tid vid makten som Storbritannien imorgon utträder ur det dekadenta EU som är en av den amerikanska antikroppens mest konkreta manifestationer.

2020-01-28

Nationalismens dubbelnatur

Mina revolterande Sopronbor:

Varför avskyr egentligen liberaler så instinktivt sin egen skapelse nationalismen så mycket? Frågeställningen kan vid första anblick framstå som ointressant för den som till äventyrs mest skakar trött på axlarna när en nervklen liberal för tionde gången under en och samma dag sträcker sig efter luktsaltet, men just det faktum att liberaler själva en gång i tiden var nationalister gör frågeställningen viktig inte bara för den som vill förstå sina motståndare, utan också för den höger som vill förstå sig själv. Ett av de vanligaste misstagen konservativa begår är nämligen att oreflekterat ta ställning för vad som var liberalism igår, vilket också utan att de själva förstår detta är att ge liberalismen sin välsignelse. I den mån detta också är vad nationalister gör när de tar ställning för samma nationalism som en gång förfäktades av liberaler, gör detta också nationalismen till någonting ganska tveksamt för högern att befatta sig med.

För att bena ut detta måste vi först förstå varför liberalismen en gång i tiden omfamnade nationalismen. Det Europa i vilket denna lanserades var format av feodalismen, och även om borgare och industrialister alltmer började bli en viktig maktfaktor bestod alltjämt kontinentens härskarklass främst av kungar och aristokrater. För borgerligheten var detta en otillfredsställande ordning inte bara för att de själva befann sig längre från makten än vad de önskade, utan också för att det missgynnade deras affärsintressen. Dåtidens Europa var ett lapptäcke av starka regioner och småstater mellan vilka de bestämmelser som reglerade affärsverksamhet ofta skilde sig åt, och som till följd av sin kulturella särart försvårade kommunikationerna. Nationalismen blev mot denna bakgrund en ideologi för en stark och liberal centralmakt, över vilken kungar och aristokrater skulle ha så lite som möjligt att säga till om.

För kontinentens borgare blev i detta läge Storbritannien ett föredöme, då ön 1707 hade enats under en krona och makten redan var på god väg att slutligen falla i parlamentets händer. När fransmännen 1789 begick revolution var det i mångt och mycket precis detta man själva ville åstadkomma, och även om resultatet på många sätt blev väldigt olikt det brittiska fick man inte desto mindre också den starka och de facto-borgerliga centralmakt man hade efterlyst. För att cementera denna nya ordning i det då mycket kulturellt och etniskt heterogena Frankrike inledde man därefter ett febrilt arbete för att skapa en gemensam fransk identitet på bekostnad av de regionala. Resultatet blev med tiden att "fransmännen" pressades att sluta tala bretonska, occitanska, tyska, flamländska, italienska, baskiska och katalanska för att i stället övergå till det Parismål som dessförinnan bara hade talats av ett fåtal.

Under 1800-talet stärkte nationalismen sin ställning i Europa ytterligare, vilket bland annat resulterade i Tysklands och Italiens respektive enande. Två stora hinder återstod dock för att liberalismen slutligen skulle uppnå hegemonisk ställning, nämligen kontinentens imperier och den starka ställning det preussiska kungahuset hade fått i det enade tyska riket. I det Östeuropa som till stora delar var uppdelat mellan Österrike-Ungern, Ryssland och (i viss mån) Tyskland fick nationalismen med de liberala ländernas goda minne en stark ställning som befrielseideologi, och med tiden växte sig spänningen mellan det gamla och nya Europa stark nog att utmynna i det apokalyptiska krig som av Evola mycket träffande beskrivits som en slutstrid mellan krigarkasten och bourgeoisien.

Efter Versaillesfördraget 1919 hade nationalismen spelat ut sin roll. Dess syfte hade hela tiden varit att skapa homogena liberala nationalstater på regioners och imperiers bekostnad, och när detta mål väl var uppnått hade liberalismen inte längre någon användning för den. Efter att den drakoniska Versaillesfreden föga förvånande resulterat i ännu ett världskrig, blev nationalismen därtill i den liberala föreställningsvärlden till någonting direkt suspekt. Det är dock i efterkrigstidens Europa vi finner nyckeln till vad som skiljer gårdagens nationalism från dagens. Syftet med dagens nationalism är att bevara de nationalstater som nationalismen en gång skapade. Att liberaler så starkt motsätter sig detta beror på att de idag vill återupprepa vad de gjorde då, fast i mycket större skala. Där man en gång nöjde sig med att homogenisera länder, vill man idag homogenisera hela kontinenter, och i förlängningen också världen i dess helhet. Där man en gång ville utplåna de regionala identiteterna, är det idag i stället därför de nationella man har siktet inställt på.

Vi finner därmed att nationalismen idag, sett i ljuset av detta, i praktiken utgör den diametrala motsatsen till vad nationalismen utgjorde då. Gårdagens nationalism var ett verktyg för radikal förändring, medan dagens nationalism utgör ett sätt att bjuda den radikala förändringen motstånd. Vad man vill bevara är visserligen resultatet av gårdagens radikala förändring, men givet att denna radikala förändring dels är ett fullbordat faktum, dels representerar ett tillstånd mindre kaotiskt än det dagens liberaler är besjälade av att påtvinga sin omvärld, finns under omständigheterna ingenting att invända mot detta. 1800-talsnationalismen är tvärtom att betrakta som globalismens naturliga föregångare, medan dagens nationalism i stället utgör dennas naturliga motpol. Här finner vi också förklaringen till den instinktiva avsky liberaler idag känner för nationalismen, då denna därmed blir till ett hinder för vad som med fördel kan förstås i termer av ett månghundraårigt liberalt projekt för att omstöpa civilisationen.

Intressant nog finner vi därmed också att det faktiskt inte alltid är ett misstag av högern att inta gårdagens vänsterposition. Denna kan tvärtom, de varnande orden ovan till trots, ibland utgöra en synnerligen naturlig högerståndpunkt. Ett annat exempel på detta finner vi ironiskt nog i liberalismens hemland Storbritannien, där vad som avgjorde fjolårets julval ytterst var det faktum att Boris Johnson kombinerade en högerhållning i kulturella frågor med att (grovt förenklat) röra sig vänsterut vad den ekonomiska politiken beträffar. Detta kan vid första anblick framstå som en kapitulation, men bidrog också till att möjliggöra Storbritanniens i skrivande stund väldigt nära förestående utträde ur EU. Då vår samtids mest brinnande frågor till sin natur i första hand är just kulturella snarare än ekonomiska finns det goda skäl för högern i stort att låta sig inspireras av detta, i stället för att av gammal vana fortsätta i gamla hjulspår.

2020-01-27

Om Centerpartiet, näringslivet och svågerkapitalismen

Mina romanförfattare som upplever nattlig terror under stugvistelser i de norra delarna av delstaten New York:

Om att den parlamentariska oppositionen häromveckan enades om att gå in och ändra i regeringens budget finns mycket att säga, till exempel att det är svårt att inte känna skadeglädje när centerpartistiska hjärtefrågor röstas ned, att Centerpartiet inte kommer överge januariövenskommelsen ens om alla de punkter som ingår i denna skjuts ned av riksdagen samt att det är tveksamt huruvida det faktiskt är mer pengar kommunerna och landstingen behöver, snarare än någon som går loss med motorsåg bland den sjukligt uppsvällda offentliga byråkratin. Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är emellertid någonting helt annat, nämligen att inte ens de som kallar sig klassiska liberaler förmår påtala vad som gör Centerpartiets tills vidare stoppade ingångsavdrag till ett uselt förslag. Av denna anledning ankommer det ironiskt nog ännu en gång på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting att utföra det folkbildande arbete de av blod- och C-vitaminbrist så hårt ansatta förespråkarna av liberalismen själva inte klarar av (det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det).

Vad det föreslagna ingångsavdraget kokar ned till är att en särskilt skattelättnad riktad till en viss grupp skall införas. Historiskt är sådana någonting som liberaler kategoriskt motsatt sig, då just liberaler kanske bättre än några andra varit mycket medvetna om att dylika politiska ingrepp leder till osunda incitament, snedvriden konkurrens, ljusskygga affärsupplägg och andra oönskade effekter av vilka många kan vara svåra att ens förutse. Den klassiskt liberala ståndpunkten har i stället varit att tillhandahålla stabila institutioner som behandlar alla lika, och därefter låta marknadskrafterna själva finna en jämvikt utan att någon enskild aktör, bransch eller grupp gynnas eller missgynnas av staten. Eventuella skattesänkningar har följaktligen inte heller riktats till enskilda grupper, utan varit generella.

Det avsteg från den klassiska liberalismens principer ingångsavdraget är ett uttryck för är dock ingen isolerad företeelse, utan tvärtom någonting som idag i allra högsta grad utmärker både Centerpartiets och övriga liberala krafters idéer om hur Sverige bör reformeras. Rut- och rotavdragen är exempel på precis samma form av snedvridning av marknaden, liksom flera redan introducerade särskilt gynnade eller aktivt subventionerade anställningsformer. Resultatet har bland annat blivit skattesubventionerad arbetskraftsinvandring, skenande priser, systematiskt utnyttjande och att skattebetalarna tvingats subventionera enskilda VD-löner med hundratusentals kronor varje månad. Kort sagt, vad svenska liberaler åstadkommit med sina favoritreformer är en renässans för precis den sorts institutionaliserade korruption liberalismen en gång i tiden såg sig som den naturliga motpolen till.

I förlängningen gäller någonting liknande också de så kallade "valfrihetsreformer" som blivit en hjärtefråga för liberaler. Utfallet har beskrivits i termer av "privatiseringar" och "marknadsutsättning" av offentlig verksamhet, men verkligheten har varit en helt annan. Vad man i själva verket har gjort är att på planekonomiskt manér bestämma vad efterfrågan och priset på olika tjänster skall vara, varpå man satt en på varje fri marknad central återkopplingsmekanism ur spel genom att skicka notan till skattebetalarna i stället för "kunderna". Den gigantiska skattefinansierade kaka som på detta sätt skapats har man därefter inte bara låtit vilken oseriös företagare som helst få vara med och ta för sig av, utan man har också valt att helt ignorera de många varningssignalerna om grova missförhållanden som för varje år hörts ljuda högre och högre.

Ett och annat misstag av denna typ går att bortförklara som olycksfall i arbetet, men det faktum att liberalismen under så lång tid, så kategoriskt och så systematiskt valt att stå fast vid denna linje trots de uppenbart destruktiva konsekvenserna går inte att tolka på så många andra sätt än att man faktiskt lyckats åstadkomma precis vad man faktiskt också hoppades på att åstadkomma. Vad mer är, att näringslivet gånggång gett just den svågerkapitalism som blivit den nutida liberalismens signum sin välsignelse gör det uppenbart att starka krafter även utanför partipolitiken står bakom denna ordning, varför också den kompakta tystnaden från de inte sällan mycket kunniga liberaler som knutits till näringslivet plötsligt blir fullt begriplig. I valet mellan att förespråka en fri marknad där lågbeskattade medborgare själva får välja vad de vill lägga sina pengar på, och en ordning där staten använder sitt våldsmonopol för att beskatta invånarna och därefter slussa dessa medel vidare direkt till näringslivet, väljer näringslivet det senare.

Att en naturlig slutsats av detta är att högern varken bör se liberaler eller näringslivet som allierade behöver knappast påpekas. Intressant nog finner vi dock att detsamma gäller den som faktiskt värnar liberalismen så som denna traditionellt har uttolkats. För såväl den klassiske liberalen som den socialliberal som faktiskt förespråkar näringsfrihet i ordets egentliga bemärkelse borde den näringspolitik som idag torgförs som liberal utgöra en styggelse, och i den mån man faktiskt månar om liberalismens rykte borde man därför också inte bara instinktivt förstå varför varje förslag i stil med Centerpartiets ingångsavdrag är oförenligt med en fri marknad, utan också att tystnaden därom vittnar om att liberalismen har stora problem.