2020-12-21

Om Charlie och corona

Mina lycksökare i staden Mahagonny:

Vietnamkriget var, enligt den grovt förenklade berättelse som generationer av skolbarn blivit indoktrinerade att missta för oförvanskad sanning, en konflikt mellan å ena sidan en ädel bondearmé och å den andra en amerikansk krigsmakt som ingenting hellre ville än att bomba barn med napalm. I själva verket var den amerikanska krigsinsatsen en kompromiss, närmare bestämt en sådan mellan duvor och hökar. Resultatet blev en mycket motsägelsefull strategi som inte kunde leda till seger, men däremot till ett långt, blodigt, förödande och utdraget krig följt av förlust. Hade man i ett tidigt skede mycket osentimentalt vidtagit de åtgärder som krävdes för att krossa Charlie hade Sydvietnam sannolikt kunnat räddas till priset av förhållandevis låg blodspillan, men eftersom varken hökar eller duvor fick ett avgörande övertag i den ideologiska kampen om hur problemet Vietnam skulle hanteras blev resultatet för amerikansk del i stället en förödmjukande förlust till priset av blod, stagnation, splittring, traumatisering, ungdomsuppror, kulturella konvulsioner och ett förlorat nationellt självförtroende.

I detta utgör Vietnamkriget en mycket belysande parallell till hur Västerlandets makthavare hanterat det kinesiska virus som sedan närmare ett år dominerat nyhetsflödet. Hade man resolut vidtagit kraftfulla åtgärder i ett tidigt skede hade man med lite tur kunnat undvika en epidemi till det tämligen anspråkslösa priset av några inställda affärsresor och skidsemestrar, men detta skedde inte eftersom man precis som i fallet Vietnam inte visste vilket ben man skulle stå på. Handlingsförlamning och valhänthet på vissa områden kombinerades med radikala men tämligen verkningslösa åtgärder på andra, varför viruset snabbt fick fäste. Först efter att det var för sent att stoppa tillbaka anden in i flaskan började man visa handlingskraft på riktigt, med konsekvensen att gigantiska värden snabbt gick upp i rök och frihetinskränkninger ingen politiker fram till dess ens hade vågat ventilera offentligt drevs igenom på rekordtid. Kort sagt, först när kriget redan var förlorat bestämde man sig för att satsa allt på att försöka vinna det, med konsekvensen att det oundvikliga nederlaget också blev dömt att bli mycket kostsamt, traumatiserande och förödmjukande.

Det är mot denna bakgrund man måste förstå den nya brittiska nedstängningen, den svenska regeringens plötsliga behov av att visa handlingskraft medelst meningslös men dyr och drakonisk symbolpolitik, publikfriande inreseförbud i syfte att förhindra spridning av en virusstam som sedan lång tid tillbaka redan lär vara etablerad i de flesta europeiska länder, den prestige som investerats i "experter" som haft fel i alla sina förutsägelser samt den religiösa nit och iver med vilken det amerikanska etablissemanget bär sina munskydd (för vilket det för övrigt får beröm från precis samma mycket trendmedvetna svenska etablissemang som utan att för ett ögonblick reflektera över bristen på stringens i detta samtidigt avfärdar svenska förespråkare av munskydd som rättshaverister och extremister med barbarisk känsla för stil och heminredning). Annorlunda uttryckt, den kamp som nu utkämpas mot den sjukdom som av fantasilösa men mycket välavlönade kosmopolitiska byråkrater med en frigolitbits karisma getts namnet "covid-19" är en politisk överslagsreaktion, iscensatt av makthavare som inte vill erkänna att ett krig som kanske hade gått att vinna till följd av deras brist på handlingskraft var förlorat redan innan de första skotten hade avlossats.

Denna förnekelse är dock inte isolerad till makthavare och etablissemang, utan frodas också bland allmänheten. Människor närmast bönar och ber om att bli inspärrade i sina hem, att förbjudas besöka gym och restauranger, att tvingas bära munskydd, att få sina ekonomiska framtidsutsikter äventyrade och på andra sätt bli reducerade till boskap, i en förhoppning om att detta skall stoppa spridningen av ett virus vars effekter visserligen kan vara hemska, men som trots detta knappt lämnat något avtryck i den aggregerade mortalitetsstatistiken. Vad de alla bortser från är dock att Pandoras ask idag stått vidöppen i ett år, och att det är alldeles för sent att stänga den igen. I den mån en annan utveckling för en tid faktiskt var möjlig, är detta fönster sedan länge stängt, och vi har därför inte heller något annat val än att leva med konsekvenserna av vad som redan skett. Att reagera med panik, drastisk symbolpolitik och åtgärder som hämtade från dystopiska framtidsskildringar kommer bara göra vår belägenhet än värre.

2020-12-20

Myten om den välvilliga eliten

Mina ofrivilliga värdar för månghövdade muterande medelklassmemer:

Enligt en mycket utbredd föreställning är den samhällsordning vi lever under trots sina brister en mycket god sådan, varför de missförhållanden som ändå råder kan förklaras med missriktad välvilja och brist på information. Denna föreställning torgförs inte bara av personer som direkt eller indirekt själva är en del av etablissemanget, utan delas intressant nog även av den stora majoriteten av samma etablissemangs kritiker. Att det progressiva samhället och dess institutioner inte i grunden skulle genomsyras av idel välvilja och ärbarhet är, annorlunda uttryckt, en misstanke som få idag ens vågar leka med tanken på. Detta är i sig högst anmärkningsvärt, då en grundmurad misstro mot överheten historiskt inte bara varit det normala, utan av så gott som alla ideologiska filosofer värda namnet framhållits som någonting sunt och önskvärt. Att denna misstro gått förlorad visar i själva verket på att överheten i sin moderna tappning lyckats med konststycket att få sina undersåtar att sluta misstro dess avsikter samtidigt som den påfört samma undersåtar fler pålagor, mer av paternalism och fler frihetsinskränkningar än knappt någon av historiens envåldshärskare ens vågat drömma om, vilket näppeligen kan förklaras på så många andra sätt än att den västerländska människan aldrig tidigare varit så passiviserad av propaganda och indoktrinering som idag.

Denna propaganda och indoktrinering har i praktiken gett upphov till ett tabu att ens överväga möjligheten att det progressiva samhället inte skulle vara ett i grunden mycket välvilligt sådant. Resultatet har blivit en samhällsdebatt där kritik visserligen framförs, där missförhållanden visserligen påtalas, där krav på förbättringar visserligen ställs och där oppositionella visserligen inte drar sig för att hävda sig stå för en mer rättvis, empatisk och upplyst ståndpunkt än de sittande makthavarna, men där alla inblandade inte desto mindre är rörande ense om att systemet som sådant utgör mänsklighetens viktigaste landvinning, och därför inte får ifrågasättas. Västerlandets motståndskraft mot usla eliter är med andra ord historiskt låg, och att detta sammanfaller med drastiska förändringar av demografin, en svällande byråkrati som ständigt anställer fler och fler för att till höga löner göra sådant allmänheten inte har efterfrågat, laglöshet, kulturell degenerering och att makthavare sätter en stolthet i att uppföra så fula byggnader som möjligt samtidigt som intellektuella försöker överträffa varandra i sina hyllningar av dessa arkitektoniska vederstyggelser är inte någon slump, utan tvärtom en mycket naturlig konsekvens av förutsättningarna.

Föreställningen att den ordning vi lever under skulle vara i grunden sund, upplyst och god, och att de problem som alltmer kommit att dominera den bör förstås som resultatet av enstaka olycksfall i arbetet, och som i egenskap av sådana kan avhjälpas genom att man påtalar dem och föreslår lösningar inom ramen för systemet, utgör i själva verket garanten för att ingenting kommer att förändras. Att till exempel den eskalerande brottsligheten och transfereringar av skattemedel till subversiva krafter får liberalkonservativa ledarskribenter att skriva indignerade texter om att någonting måste göras får visserligen ansvariga ministrar att pliktskyldigt uttala fördömanden och utlova krafttag, men ingenting av detta betyder någonting, eftersom de i handling år efter år visar att de faktiskt accepterar precis det som de inför TV-kamerorna kallar för "oacceptabelt". Då och då vidtas visserligen en symbolisk åtgärd eller två, men i praktiken inte bara fortsätter missförhållandena, utan de blir därtill för varje år allt värre. Detta motbevisar inte bara effektivt tesen att den progressiva ordningen skulle vara sund, välvillig och självreglerande, utan avslöjar dessutom makthavarna som funktionellt allierade med de bedragare som satt i system att mjölka allmänheten på skattepengar, med de islamister som beviljas bidrag för att främja terrorism och med det kriminella och mer eller mindre straffimmuna slödder som gör mången svensks vardag till ett helvete.

Att groteska missförhållanden år efter år tillåts fortsätta beror, kort sagt, på att etablissemanget varken vill eller har för avsikt att göra någonting åt dem, utan tvärtom ser alla som upprörs över dem som i bästa fall besvärliga bråkmakare, och i värsta fall som fiender som till varje pris måste nedkämpas. Det är mot denna bakgrund man måste förstå det maniska fokuset på att bekämpa vita människors påstådda rasism i ett land där allt från den grova brottsligheten till arbetslösheten domineras av invandrare, det är mot denna bakgrund man måste förstå den iver med vilket rättsväsendet ställer oförargliga människor inför rätta för "hets mot folkgrupp", det är mot denna bakgrund man måste förstå varför enorma mängder skattepengar läggs på att subventionera aparta radikala vänsteraktivister som påstår sig bekämpa högerextremister och det är mot denna bakgrund man måste förstå varför organisationer som Expo och Rättviseförmedlingen blir föremål för det ena hyllningsreportaget efter det andra, men aldrig någon kritisk journalistisk granskning. Det är också mot denna bakgrund man måste förstå all den prestige, alla de resurser och alla de uppoffringar som gjorts för att isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det är inte en repris av 30-talet man fruktar, utan att väljarkåren skall tvinga staten och dess institutioner att faktiskt börja uppfylla sina grundåtaganden snarare än att hålla den nya klassen med välbetalda jobb.

Ironiskt nog är invandrarna som sådana mest en bricka i detta spel om makten. Det politiska etablissemanget önskade aldrig någon massinvandring, utan såg om någonting tvärtom en sådan utveckling som oönskad, men för att stävja utvecklingen hade man behövt sätta ned foten, och då detta hade inneburit både ansträngning och dålig stämning i maktens korridorer valde man i stället att följa minsta motståndets lag – det vill säga att göra så lite som möjligt. När konsekvenserna av detta med tiden blev alltmer omöjliga att bortse från blev den institutionaliserade "antirasismen" ett praktiskt sätt att både omformulera problemet och flytta skuldbördan från makthavarna till allmänheten. I detta kan vi också skönja vad Västerlandets länder faktiskt representerar för de kakistokrater som gör anspråk på att utgöra deras självskrivna elit, nämligen en ändlig resurs som man utan en tillstymmelse till tanke på morgondagen och med ett barns omedelbara behov av tillfredsställelse sorglöst förslösar i syfte att tillskansa sig själv fördelar. Det behöver knappast påpekas att föreställningen att en sådan samhällsordning skulle vara av naturen välvillig och sund faller på sin egen orimlighet, och att ingen som fortfarande tror på den kan göra anspråk på att vara en fri människa.

2020-12-05

Om liberaler och deras falska frihetsbudskap

Mina germaniserade sorber:

De inbilska liberaler som från riksdagsbänkar, opinionsredaktioner, myndigheter och svågerkapitalistiska tankesmedjor ägnar sina dagar åt att frenetiskt bedriva kulturkrig mot allmänheten, avveckla nationalstaten, omstöpa människan i grunden, indoktrinera barn i postmodernt tankegods, lägga sig i hur gemene man lever sitt liv samt ofelbart sluta upp bakom etablissemanget då detta utmanas från höger framhärdar vanligtvis i att de utgör den klassiska liberalismens arvtagare, och att de i sin förkunnelse blott fortsätter vad John Locke, Adam Smith och Montesquieu en gång startade. Anspråken retar i regel gallfeber på högerliberaler, liberalkonservativa samt de konservativa som kämpat sig igenom en inte helt okänd skrift av landsförrädaren Edmund Burke från 1790 som ofta omnämns endast som Reflections, men vars fullständiga titel lyder "Compleatly Shameless Rationalizations of the Illegal Whig Revolution in England, Disguised as Thoughtful Reflections on the Revolution in France – A Loquacious Pamphlet of Verbose Whiggery". Vad som provocerar dessa högerborgerliga debattörer är omständigheten att vad moderna liberaler förfäktar inte finner stöd hos Locke, Smith och Montesquieu, utan tvärtom står i direkt motsatsförhållande till den klassiska liberalismens teser.

Alla som faktiskt vet någonting om liberalismen och dess historia vet också att det förhåller sig på det sättet, varför den kritik högerliberaler och konservativa framför ur ett strikt teoretiskt perspektiv är helt riktig, och varför det faktum att många av dem både tar strid för liberalismbegreppet som sådant och menar att det är de själva som utgör de riktiga liberalerna på ett plan är såväl förståeligt som fullt logiskt. Att högerliberalerna rent tekniskt har rätt räddar dem dock inte från att i all praktisk bemärkelse ha fel. De ideologier som genom historien blivit inflytelserika och – likt liberalismen – uppnått hegemonisk ställning har nämligen aldrig primärt haft till funktion att värna om principer, idéer och (vad som av de övertygade själva framställs som) eviga sanningar, utan att tjäna ett viss samhällsskikts intressen. Sett ur detta perspektiv blir liberalismens förvandling från frihetlig världsåskådning till den millennaristiska och hysteriska kryptoreligion den är idag, och vars mest extrema form återfinns i form av de svavelosande pietistiska texter begåvade med glädjelösa puritanska bylinebilder som utgör de socialiberala ledarsidornas paradnummer, både begriplig, naturlig och oundviklig.

För att förstå varför, måste man först förstå att liberalismen, då den formulerades och fick sitt genombrott, inte var en etablissemangsideologi. Vid denna tid var samhället i grunden fortfarande feodalt, vilket bland annat innebar att maktutövning var en angelägenhet för aristokratin, att de urbana affärsidkarnas möjligheter att expandera sin verksamhet var begränsad och att de kristna som förkastade den av överheten sanktionerade kyrkans lära inte fritt kunde utöva sin religion. Under dessa omständigheter blev liberalismen till en ideologi för dissidenter, och genom att förespråka och slipa argumenten för (negativ) frihet, snarare än att förespråka att alla skulle påtvingas en helt ny ordning med en ny och påbjuden tro samt ett nytt och obligatoriskt skråväsende, hoppades man kunna få leva som man ville utan att provocera fram en mycket riskabel konflikt med högst osäker utgång med den senfeodala elit som vid denna tid fortfarande stod väldigt stark. Att den ideologi de gjorde till sin blev den klassiska liberalismen berodde med andra ord inte på att de inte på att de ansåg att alla förtjänade närings-, yttrande- och religionsfrihet, utan på att de i regel¹ ännu inte var starka nog att påtvinga samhället i stort sina egna uppfattningar, och därför sig fick nöja sig med att förespråka en ordning som åtminstone inte påtvingande dem andras.

Styrkeförhållandena skulle dock förändras med tiden, och de liberaler som en gång hade varit dissidenter kom successivt att utvecklas till en ny härskarkast. Under 1800-talet urholkades den klassiska liberalismens principer steg för steg, ända tills det vid århundradets slut inte återstod särskilt mycket av dem, och sedan det första världskriget slutat med att de sista resterna av feodalismen avskaffades hade också den klassiska liberalismen i praktiken helt spelat ut sin roll. De sju årtionden som följde blev stökiga, omvälvande, ideologiskt förvirrade och på många sätt mycket exceptionella, men efter det kalla krigets slut började det snart stå klart vad en liberalism fri från feodalismens bojor innebar. Samma samhällsskikt som en en gång ställt sig bakom den klassiska liberalismens frihetsbudskap ställde sig nämligen, sedan det uppnått hegemonisk ställning, bakom en självgod, auktoritär, paternalistisk, mycket självbelåten och i de egna anhängarnas ögon därtill ofelbar – och därmed också både universell och vetenskaplig – version av den ideologi som en gång förespråkat tolerans och autonomi. Denna nya och förbättrade liberalism genomsyrades av uppfattningen att det obildade folket måste ledas rätt av en upplyst liberal elit, och att befolkningsmajoriteten därför utgjorde en hotfull massa som ständigt måste sättas på plats.

Annorlunda uttryckt, den historiska kontinuiteten är oomtvislig, varför också den moderna liberalismen i allt väsentligt är den klassiska liberalismens arvtagade. Att den i egenskap av sådan ständigt begår våld mot de principer som framhölls av Locke, Smith och Montesquieu kan visserligen tyckas ironiskt, men är när allt kommer omkring irrelevant, och avslöjar bara att den som hänger upp sig på detta missförstår liberalismens historia, roll och funktion. Den tid då frihet, åsiktspluralism och sekularism i ordets egentliga betydelse tjänade den framväxande nya medelklasselitens agenda är över, varför den klassiska liberalismen också i all bemärkelse är en död ideologi helt utan social lyftkraft. Att den för en tid ändå blev en kraft att räkna med var en direkt konsekvens av att den uppstod i skarven mellan två epoker, och det var endast under den övergångsfas då vad som hade varit övergick i vad som är den kunde få genomslag. När skiftet väl var fullbordat visade sig den nya eliten inte bara vara lika ointresserad av att tillhandahålla sina undersåtar frihet som den föregående, utan därtill mer ointresserad av detta, vilket som av en händelse också varje nyhetssändning, varje statsbudget, varje nystartad myndighet och varje militant socialliberalt ledarstick utgör ett tydligt vittnesmål om. Den högtravande liberala retoriken om frihet och tolerans är med andra ord idag inte vatten värd, och ingen bör därför heller låta sig luras av den.

¹ Vid de enstaka tillfällen då de faktiskt var starka nog att påtvinga andra sin vilja valde de dock vanligen att göra just detta, vilket exempel från den brittiska, franska och amerikanska historien tydligt vittnar om.

2020-11-29

Om brons och marmor

Mina apolloniska hedonister:

Bakom merparten av de efemära aktörer och allianser som i historieböckerna tillskrivs en huvudroll gömmer sig två i stort sett helt okända krafter, som vi med fördel kan kalla för brons och marmor. Manifestationer av dessa figurerar i historieskrivningen under andra namn såsom guelfer och ghibelliner, katoliker och protestanter, höger och vänster, tories och whigs, centralmakter och entent med mera, men bakom alla dessa fronter döljer sig en mycket äldre och mer fundamental konflikt med rötterna i axialtiden. Vad som får ge namn åt strömningen "brons" är nämligen ingenting annat än bronsåldern och dess människotyp, medan vi i antonymen "marmor" möter en strömning som för första gången gjorde sig gällande i form av antiken. Enligt gängse historieskrivning var bronsåldens övergång i antiken en engångshändelse; ett paradigmskifte till det bättre som i egenskap av sådant tog den barbariska människan ett steg närmare den upplysta liberala hegemoni vi lever under idag, och som (lyder det whighistoriska antagandet) hela tiden varit historiens mål. I själva verket hade dock kraftmätningen mellan brons och marmor bara börjat.

I den urbana protoborgerliga förfining som för knappt tre tusen år sedan gav upphov till antiken finner vi nämligen också en strömning som var både självdestruktiv och dekadent, vilket ytterst fick till konsekvens att de antika civilisationerna gick under snarare än utvecklades. I det Grekland där vi också finner marmor i sin mest renodlade form var tiden mellan uppgång och fall blott några få århundraden, medan man i det Rom som alltid representerade en betydligt mer återhållsam form av marmor lyckades hålla antiken vid liv under närmare ett årtusende. Inte desto mindre skulle det visa sig bli i just Rom som antiken slutligen avlöstes av medeltiden, och i de germanska krigare som bildade medeltidens aristokrati finner vi inte längre ett uttryck för marmor, utan för brons. Den nya ordningen har omväxlande beskrivits i termer av en triumf för barbariet, en konsekvens av kristendomens genombrott och ett förlorat årtusende, men i dessa beskrivningar finner vi bara eftervärldens (ofta illvilliga) tolkningar av sekundäreffekter. Vad som egentligen hände var att brons återfick övertaget, varför jorden, himlen och bergen åter kom att bli överordnade staden, varför krämaren fick bereda väg för krigaren och varför evigheten flyttade fram sina positioner på det gäckande nuets bekostnad.

Att den renässans som markerar början till slutet på medeltiden hade det uttryckliga målet att återuppväcka antikens ideal får mot denna bakgrund en dimension som helt förbises i den konventionella historieskrivningen. Vad renässansen ytterst representerar är hur marmor återfår övertaget, och hur staden, köpmannen och nuet därmed ännu en gång hamnar i första rummet. Upplysningen och i viss mån också reformationen förstärker därefter marmors övertag ytterligare, och sedan marmor även avgick med seger i det första världskriget stod brons till synes mer marginaliserad än kanske någon gång tidigare. Den snabbt tilltagande dekadens som präglar vår egen tid vittnar dock om att marmor – som idag för övrigt måhända bättre karakteriseras som "plast" – näppeligen överkommit den självdestruktivitet den uppvisade under antiken. Intressant nog har också rådande marmorparadigm idag (lite beroende på hur man räknar) uppemot 700 år på nacken, varför vi – givet hur tidigare skiften mellan brons och marmor tycks ha skett med omkring tusen års mellanrum – kan sluta oss till att även detta går mot sitt slut. Om hur långvarig denna dödskamp blir och vad som följer på den kan vi i nuläget bara spekulera, men om i vilken ungefärlig riktning tangenten pekar är de flesta järtecken samstämmiga.

Annorlunda uttryckt erbjuder oss synen på vår historia som en ständigt pågående kraftmätning mellan brons och marmor ett värdefullt (om än på egen hand inte nödvändigtvis tillräckligt) perspektiv på de skeenden som tagit oss dit vi är idag. Sett från vår egen horisont blir det också frestande att likställa de progressiva ideologierna med marmor och högern med brons, men de två kosmologierna har genom historien både korsbefruktat och utbytt idéer med varandra, varför verkligheten ofta är betydligt mer komplicerad än så. Vad mer är, även den hårdföra högern har idag så mycket av marmor i sig att det varken är möjligt eller önskvärt att inta en kompromisslös, renlärig och av marmor oanfrätt bronsposition. Vad som utgör rimliga kompromisser och vad som utgör lämpliga marmorpositioner att överta respektive förkasta är både ofrånkomliga och eviga frågor, men också olösliga sådana, varför svaren sannolikt inte heller är det avgörande i sammanhanget. Vad spänningsfältet brons-marmor erbjuder oss är i stället dels ett sätt att förstå vår värld och dess historia, dels ett verktyg för att åskådliggöra de många paradoxer vi har att navigera mellan när vi frigör oss från progressivismen och de många falska föreställningar denna har indoktrinerat oss i.

Till detta kommer att dikotomin brons-marmor erbjuder oss två mycket belysande exempel på varför det whighistoriska synsättet är både oriktigt och i grunden högst förljuget. Såväl medeltiden som renässansen utgör nämligen mycket slående exempel på reaktioner i vilka den västerländska människan – för att låna ett whighistoriskt uttryck – vridit den ideologiska klockan tillbaka med omkring tusen år. I ljuset av detta avslöjas också den progressiva föreställningen om tidens gång som en lineär ideologisk rörelse mot en ständigt mer "upplyst" framtid för den historielösa, mystiska och allt annat än rationella trotssats den är.

2020-11-27

Ja, de avskyr er och allt ni tror på

Mina faustiska rockstjärnor:

Televisionen är, som varje gudfruktig och hårt arbetande reformert kristen instinktivt vet med sig, Djävulens påfund, och bör följaktligen undvikas av alla som inte strävar efter att vara en del av det liberala problemet. Inte desto mindre utgör televisionen en viktig arena för populärkultur, varför många av vår samtids samtalsämnen, uttryckssätt, memer och andra kollektiva referenser alldeles oavsett vad vi råkar tycka om saken har sitt ursprung i detta medium. Om detta blev vi påminda så sent som häromveckan, då SVT sände ett förment humoristiskt inslag i vilket inbjudna höger- och vänsterdebattörer tillsammans sjöng en sång med namnet "Jag avskyr dig och allt du tror på". Tilltaget väckte å ena sidan helig vrede bland många av de radikaliserade postprotestantiska salafister till liberaler som gör anspråk på att utgöra modernitetens självskrivna intelligentsia, men blev å andra sidan samtidigt föremål för mycket beröm, företrädesvis från liberalkonservativt håll. Att de inbjudna debattörerna tillsammans sjöng en text, skriven av någon annan, om att de hatade varandra visade, menade man, att de hade självdistans.

Detta hade varit korrekt om formuleringarna i texten utgjort ett exempel på hyperbol, men vad de medverkande vänsterdebattörerna beträffar var så ej fallet. Merparten av dem utgjordes nämligen av politiska aktörer som på daglig basis och i mycket explicita ordalag anklagar just de påfallande centristiska högerdebattörer som i inslaget fick spela rollen av deras motparter för att bereda vägen för tyranni, världskrig, massdöd och folkmord. I ljuset av detta avslöjas orden "jag avskyr dig och allt du tror på" för vad de verkligen är, nämligen en nedtonad snarare än överdriven sammanfattning av vänsteretablissemangets hållning. Att de för detta får beröm för sin förmenta självdistans och mänsklighet av just de människor som de ständigt och slentrianmässigt grovt förtalar är inte ett tecken på att de förra vågar bjuda på sig själva, utan på att de senare är en bruten skara utan självrespekt. Efter att under några minuter låtsas vara en varm och humoristisk person återgick nämligen Peter Wolodarski till att leda arbetet för att på svensk mark återupprätta den glädjelösa puritanska teokrati som rådde i 1600-talets Massachusetts. Efter att för en stund försökt framstå som gemytlig återupptog Anders Lindberg sina ansträngningar för att förvandla den svenska offentligheten till ett radioaktivt katastrofområde befolkat av granatchockade människospillror, och efter att för en kväll låtit en regissör framställa henne som en människa med självdistans fortsatte Annika Strandhäll att med hjälp av ord, begrepp och tankefigurer hon saknar den intellektuella förmågan att förstå försöka ta heder och ära av alla som inte vill se sina barn behöva bli rånade och misshandlade av riksdagsledamotens klienter.

Till detta kommer att inslaget och reaktionerna på det mycket tydligt illustrerar hur höger-vänster-skalan – till skillnad från liberalkonservativa tror och socialliberaler envist hävdar – inte är symmetrisk. Ingen av de fradgadrypande anklagelser som namnkunniga debattörer nu framför mot SVT och de medverkande har nämligen budskapet att inslaget riskerar leda till att makthavare som Peter Wolodarski, Anders Lindberg, Göran Greider och Jan Helin normaliseras, utan vad etablissemangsdebattörer och deras plattformar i stället reagerar mot är det fruktansvärda i att statstelevisionens tilltag riskerar förleda pöbeln att tro att försiktiga mellanmjölksdissidenter som Jens Ganman och Henrik Jönsson skulle vara personer med rätt att delta i samhällsdebatten. Vad mer är, i de bredsidor som från etablissemangets skattesubventionerade plattformar i och med detta riktas mot alternativmedia får allmänheten veta att vänstern är en i stort sett avideologiserad kraft som endast talar för sanningen och vetenskapen, medan de uppstickare man högljutt kräver skall kväsas i sin linda kolporterar en mycket aggressiv ideologi som upphöjt lögnen och faktaresistensen till sakrament. Därmed erkänner man oavsiktligt också att vänstern är etablissemangets, akademins, våldsmonopolets och statens ideologi, medan högern är utmanaren som ständigt tvingas slå ur underläge. Detta är dock ingenting som slagit de fradgatuggande etablissemangsdebattörerna, utan i deras världsbild är de alltjämt rebeller som slåss mot imperiet, och att de själva råkar befinna sig på en armada av tungt bestyckade stjärnjagare som galaxens skattebetalare tvingats bekosta samtidigt som deras fiender flyr från dem i ett litet, obeväpnat, åldrat och rostigt rebellskepp är inte en omständighet som får deras inbilska hjärnor att närmare reflektera över rimligheten i denna lägesbeskrivning.

Inte desto mindre ligger det paradoxalt nog något i de hätska invändningar som rabiata rödgardister med mord i blicken nu står på kö för att framföra. För någon som faktiskt är övertygad om att hans motståndare har genuint diaboliska avsikter finns det nämligen inte på kartan att göra lättsam fredagsunderhållning tillsammans med de personer i vilka han ser framtida despoter, quislingar, rustningsministrar, bokbålsarrangörer, folkmordsadministratörer och krigsförbrytare. Av detta finns bara en slutsats att dra, nämligen att de medverkande vänsterdebattörerna själva till skillnad från de renläriga fradgatuggande jakobiner som nu kritiserar dem faktiskt inte för ett ögonblick tror på sin egen hysteriska retorik. Därmed avslöjas deras anklagelser, känsloutbrott, tvångsmässiga 30-talsreferenser, tårar, vädjanden och svavelosande pamfletter för vad de faktiskt är, nämligen tomma ord och gester i ett mycket smutsigt spel om makt, status och resurser.

2020-11-15

Rhodesia och näringslivet

Mina modelejon:

Enligt en analys signerad senator Elizabeth Warren visade årets amerikanska presidentval att det amerikanska folket inte vill ha en regering kontrollerad av miljardärer, storföretag och dessas arméer av lobbyister. Att merparten av de amerikanska storföretagen stod bakom Joe Biden, och att det är just den klass som bland annat lobbyister tillhör som det är det demokratiska partiets primära funktion att värna, var i sammanhanget tämligen irrelevant, då vad senatorn påstod inte bara bekräftade den bild av högern som odlas av vänstern, utan också vad många borgerliga debattörer som tror sig stå för en kompromisslös högerhållning själva stolt ger uttryck för. Föreställningen att högern skulle värna svågerkapitalisters, HR-chefers och finanssektorns intressen är dock inte bara felaktig, utan också anmärkningsvärt ny. Uppfattningen är i mångt och mycket en produkt av det kalla kriget, och speglar det faktum att kommunismens starka ställning då fick högern och liberalismen – som av hävd varit bittra fiender – att tillfälligt begrava stridsyxan i syfte att under en ny världshegemon grundad av vänsteranarkisters ledning bekämpa en gemensam fiende. När denna fiende väl var besegrad skulle snart den uråldriga konflikten mellan höger och liberalism komma att blossa upp på nytt, men begreppet "höger" hade nu i det allmänna medvetandet ironiskt nog blivit synonymt med "liberalism", varför denna återupptagna konflikt kom att omgärdas av en begreppsförvirring så långtgående att även många av kombattanterna själva drabbades av uppenbara problem att skilja vän från fiende.

I woke-kapitalismen framfart och det faktum att den klyfta som öppnat sig mellan högern och liberalismen för varje dag växer sig allt djupare, finner vi inte desto mindre tydliga tecken på att begreppsförvirringen i fråga blott är ett uslag av just begreppsförvirring, och att begreppsförvirringen, även om den fortsätter att förvirra, inte förmår förhindra högern och liberalismen från att så fort det blir skarpt läge finna sig på motsatta sidor av en och samma frontlinje, alldeles oavsett om de inblandande själva förstår varför eller ej. Intressant nog förelåg dock på många sätt någon vapenvila i egentlig mening aldrig ens under det kalla kriget, vilket blev tydligt så fort högern faktiskt vågade sig på att vara just höger, snarare än att bara reproducera samma amerikanska liberalism som uppfattades som den naturliga motpolen till den sovjetiska kommunismen. En sådan höger uppenbarade sig 20 år in i det kalla kriget i den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia, och i den ideologiska konflikt vita rhodesier emellan som därefter följde finner vi – och detta alldeles oavsett om vi råkar anse att landet var en rasistisk skurkstat eller ett föredöme för resten av Afrika – ett mycket belysande exempel på varför senator Warrens tes om att högerns och näringslivets intressen alltid sammanfaller är felaktig.

Det rhodesiska näringslivet leddes nämligen av rhodesier som såg sig själva som rhodesiska patrioter; rhodesier som inte bara ville bo kvar i och bygga sig en framtid i Rhodesia, utan som också uppskattade den politiska ordningen i landet, och som likt andra rhodesier som bevittnat en strid ström av belgare på flykt från anarkin i Kongo ta sig till flygplatsen i huvudstaden Salisbury tog för givet att denna ordnings avskaffande skulle leda till kaos. När en regering under premiärminister Ian Smith den 11 november 1965 efter en längre tids tröstlösa förhandlingar med London ensidigt utropade Rhodesias självständighet i syfte att förhindra just en sådan utveckling, var motståndet mot detta inom näringslivet dock kompakt. Detta berodde inte på att man inom näringslivet hade progressiva uppfattningar om vilka som borde omfattas av rösträtten, och inte heller på att man fördjupat sig i kritiska vithetsstudier eller på annat sätt utmärkte sig för sin politiska korrekthet, utan på att man bedömde att ett uppror mot London skulle vara dåligt för affärerna. I detta fick man också helt rätt, då landet snart drabbades av sanktioner, som – även om dessa både gick att kringgå och omgärdades av flagrant hyckleri – såväl begränsade exportmöjligheterna som gjorde de varor näringslivet behövde importera dyrare.

Under Rhodesias halvtannat årtionde som rebellkoloni gjordes ett flertal försök att nå en uppgörelse mellan regeringarna i Salisbury och London, och även om ett av dem föll på att London bedömde att upplägget hade varit oacceptabelt för befolkningsmajoriteten, föll merparten av dem på att Ian Smith och hans regering uppfattade de villkor London erbjöd som otilltäckliga för att förhindra att landet gick en dyster och kaotisk framtid till mötes. I detta hade regeringen kompakt stöd bland väljarna, men i det rhodesiska näringslivet gjorde man varje gång en helt annan bedömning. Folket och näringslivet hamnade därmed på motsatta sidor i den fråga som stod högst upp på den politiska dagordningen, och där folket intog en högerposition ställde sig i stället näringslivet tydligt till vänster; inte av vare sig ideologisk övertygelse eller idealism, utan till följd av att man gjorde den krassa bedömningen att detta var vad som bäst gynnade utsikterna till (kortsiktiga) vinster. När man sent omsider till slut också fick som man ville skulle dessa vinster dock visa sig bli just kortsiktiga, för i Robert Mugabes Zimbabwe skulle med tiden inte bara Ian Smiths kärnväljare komma att drivas på flykt, utan också äganderätten, de kapitalistiska institutionerna och därmed också de liberala näringsidkarna själva.

Detta var intressant nog också vad den rhodesiska högern hela tiden hade förutspått. Att företagarna inte desto mindre var villiga att offra – vad de själva, och utifrån sina egna förutsättningar, såg som – sitt lands framtid för förbättrade utsikter till kortsiktiga vinsters skull berodde inte på att de rhodesiska näringsidkarna var ovanligt giriga, utan på att de var tämligen typiska. När svenska företagare tjänar stora pengar på att driva asylboenden, när svenska näringslivsorganisationer tar strid för arbetskraftsinvandring och när svenska företagsledare gör migrationspolitiska utspel i syfte att generera såväl god PR som ett breddat kundunderlag är detta ett utslag av precis samma logik som drev det rhodesiska näringslivet. Kort sagt, föreställningen att näringslivets och högerns intressen per automatik alltid sammanfaller är naiv, och den bland borgerliga så utbredda tron på att näringslivet alltid tillhandahåller de för den breda allmänheten bästa lösningarna är missriktad. Hur det i själva verket förhåller sig fick vi tvärtom i dagarna en mycket nyttig påminnelse om när Deutsche Bank i en rapport krävde en särskild straffskatt på hemarbete, i syfte att tillhandahålla näringslivet ett jämnt och förutsägbart flöde av skattemedel. Som en pedagogisk inblick i de drivkrafter som omgärdar näringsverksamhet 2020 torde utspelet vara svåröverträffat.

2020-11-01

Blasfemilagstiftningens anatomi

Mina regnmakare:

Människor präglade av det progressiva samhället, progressiva undervisningsanstalter, progressiva institutioner och progressiv historieskrivning tenderar att tänka på lagar som någonting som kommer uppifrån, och som (även i den mån de motsätter sig dem) speglar filosofers och etikers mycket väl genomtänkta resonemang om vad som är rätt och orätt. Någonting sådant kan visserligen sägas vara sant för merparten av den textmassa som utgör lagboken – nämnda textmassa utgörs nämligen primärt av detaljregleringar så snåriga att samhällets institutioner måste hålla sig med hela arméer av slemma jurister med höga löner och bakåtslickat hår för att inte oavsiktligt ständigt bryta mot dem – men inte för de lagar som i det allmänna medvetandet utgör Lagen, det vill säga de lagar som reglerar vad som är brottsligt respektive inte brottsligt för en medborgare att göra i sin vardag. Ursprunget till dessa lagar är i själva verket de dyrköpta erfarenheter som människan förvärvat under sin tid som ociviliserat flockdjur under förhistorisk tid, och som först långt senare i form av högtravande skrivningar kom att kodifieras som om de vore självklarheter formulerade av upplysningstänkare.

Dessa lagar representerar dock inte några självklarheter, utan en sett ur ett rationalistiskt perspektiv ofta högst godtycklig samling regler, som svarar mot vad människan efter mycket lidande och mången massaker den hårda vägen lärt sig varit vad som bäst gynnat flockens överlevnadschanser. Ur dessa erfarenheter har därefter religiösa rationaliseringar av samma visdom vuxit fram, varpå rationaliseringarna har inympats i varje ny generation ända tills människan börjat uppfatta dessa trossatser som rena självklarheter, med konsekvensen att filosofer och upplysningstänkare kunnat omformulera dem i sekulära termer, och genom att åberopa vad de redan från barnsben indoktrinerats till att hålla för heligt som självskrivet kunnat framställa som någonting den rationellt lagde hela tiden kunnat resonera sig fram till. Ingenting av detta har dock någonsin varit självklart, utan föreställningarna har tvärtom hela tiden grundat sig på erfarenheter, och med annorlunda biologiska, psykologiska och/eller geografiska förutsättningar hade resultatet likaväl kunnat bli en metafysik som till exempel utmålade kannibalism och sadism som höjden av god moral.

Den grundläggande rättsuppfattning som blivit resultatet av denna utveckling har därefter kompletterats med föreställningar sprungna ur lokala, kulturella och geopolitiska förutsättningar. När olika sociala, etniska, kulturella och religiösa grupper levt under samma kung, och när friktion mellan dessa grupper har uppstått, har nya lagar tillkommit för att minimera risken för våldsamheter. I den mån tillräckligt många av kungens undersåtar visat sig villiga att ta till våld i syfte att hindra ett för dem anstötligt beteende, och i den mån det inte kostat kungen någonting att förbjuda det beteende dessa har vänt sig emot, har kungens svar därför också ofta blivit att gå dem till mötes; om inte annat för att det varit enklare att höja medborgarnas skatt om man samtidigt också kunnat erbjuda samhällets mest upprorsbenägna element ett köttben. Av denna anledning har ett stort antal beteenden som ur ett rationalistiskt hänseende borde vara tillåtna förbjudits, och med tiden har även dessa förbud blivit föremål för rationaliseringar som utmålat dem som någonting mycket ädlare än de varit, och som även filosofer skolade i upplyningens ideal bidragit till att sprida och finslipa. I takt med att de sociala och kulturella förutsättningarna förändrats har vissa av dessa förbud med tiden visserligen kommit att ses som daterade och därför avskaffats, men andra har blivit kvar, och ytterligare andra har tillkommit.

Kort sagt, Lagen som vi känner den är resultatet av ett stort antal biologiska, psykologiska, geopolitiska, sociala, kulturella samt historiska förutsättningar och sammanträffanden, vilket också gör föreställningen att samma lag skulle vara sprungen ur eviga sanningar och upplysningstidens insikter till en rationalistisk efterhandskonstruktion. I ljuset av detta blir de krav på ett förbud för Muhammedavbildningar som efter den senaste tidens terrordåd i Frankrike nu återigen framförs, och som många västliga debattörer och politiker också uttrycket förståelse för, också på många sätt logiska. Vad de som försvarar kraven på ett förbud ansluter sig till är bara den tradition som alltid format de lagar vi lever under; vad däremot de liberala debattörer som i stället hävdar att vi måste försvara västerländska och sekulära värderingar ger uttryck för är precis de naiva rationaliseringar som ligger till grund för upplysningstraditionens mytbildning om hur lagar tillkommer. Vad de liberaler som på klassiskt liberal grund försvarar rätten att häda bortser från, är nämligen att den dag makthavarna väljer att förbjuda Muhammedavbildningar i syfte att hålla förorten på gott humör, kommer de också bara göra vad makthavare alltid har gjort. Detta inkluderar ironiskt nog i allra högsta grad de makthavare som en gång i tiden införde vad klassiska liberaler tänker på som religionsfrihet, då nämnda religionsfrihet tillkom som en eftergift åt just hårdföra religiösa sekter med en i allra högsta grad väldokumenterad våldskapacitet.

För närvarande tycks etablissemanget (om än något motsägelsefullt, givet den öppna repression som möter koranbrännare) luta åt att Muhammedavbildningar är acceptabla, och att det är samhällets skyldighet att stå upp mot de krafter som vill förbjuda dem. Detta kan framstå som en positiv utveckling, givet den öppna sympati med terrorister vi tidigare fått se bland annat i spåren av Lars Vilks rondellhund, men är i grunden ett utlopp för önsketänkande. Vad det senaste årtiondet med all önskvärd tydlighet har visat är nämligen att Muhammedavbildningar inte kan vara lagliga i ett samhälle med en stor muslimsk minoritet, och att ett förbud mot dem inom ramen för en långtgående blasfemilagstiftning därför är oundvikligt om dagens demografiska trend inte bryts. De debattörer som förespråkar ett mångkulturellt samhälle är i regel helt ärliga när de menar att ett sådant skall vara sekulärt, men denna vision är en produkt av att de svalt sin egen rationalistiska retorik med hull och hår, och inte längre förstår någonting om de fundamentala krafter som varje mänskligt samhälle har att balansera. De debattörer som däremot menar att vi måste ta hänsyn till vad radikala muslimer håller för heligt förmedlar ett i jämförelse betydligt mer realistiskt budskap, även om det är ett sådant vi inte vill höra.

Vad som gör denna utveckling osund är i grund och botten inte att man anpassar sig till radikala minoriteter, utan att den radikala minoriteten i frågas närvaro i väst är artificiell. Denna närvaro är resultatet av politiska beslut som fattats över huvudet på folket, och som har lett till att den balans som de befintliga lagarna vilade på har rubbats, med stor social friktion som följd (och då inte bara mellan infödda och invandrade, utan även infödda emellan). I ljuset av detta finner vi slutligen varför även de etablissemangsdebattörer som menar att vi bör respektera muslimers tabun har fel. Dessa debattörer menar nämligen i regel också att invandringen är en på det stora hela tämligen okomplicerad affär, men den naturliga implikationen av vad de nyktert konstaterar om Muhammedavbildningarna förmedlar ett helt annat budskap, nämligen att de västerländska institutionernas bevarande är oförenlig med invandring från Mellanöstern. Så länge de envist vägrar erkänna detta både för sig själva och andra, är de inte heller värda att ta på allvar mer än de liberaler som börjat ta sina egna myter för sanning.

2020-10-25

Om whighistoriker och deras falska omsorg om naturen

Mina Wandervögel:

Att miljöomsorg och en progressiv världsåskådning skulle höra ihop tas idag allmänt för någonting så självklart att ingen ytterligare förklaring anses behövas. Tidigare, lyder det underförstådda resonemanget, var människan både omogen, oupplyst, hänsynslös och våldsam, varför hon då också skövlade miljön utan betänkligheter, men, fortsätter man, med tiden har hon både blivit visare och mognare, varför det idag faller sig naturligt för alla utom lågpannade grottmänniskor fast i det förflutna att ta frågan på största allvar. Resonemanget är inte nödvändigtvis helt och hållet osant, men röjer också en tidsuppfattning som ur ett historiskt perspektiv är mycket ny – och som för merparten av våra förfäder därför också hade tett sig obegriplig – enligt vilken mänsklighetens resa genom den fjärde dimensionen är en rörelse från ett barbariskt förflutet mot en ständigt mer upplyst framtid. Detta sätt att betrakta tidens gång har namnet whighistoria, och är till syvende och sist också vad som ligger till grund för den progressiva världsåskådningen som sådan (att begreppet "progressiv" är en avledning från det latinska ordet för framsteg är inte något sammanträffande). Vad som möjliggjort för det whighistoriska synsättet att få fäste är dock inte ständigt större konstnärliga triumfer, arkitekter med en ständigt tilltagande känsla för skönhet, en skaldekonst som för varje år överskuggar Homeros mer och mer eller att varje ny generation av filosofer kommit till djupare insikter än sina föregångare, utan den ekonomiska tillväxt som följt i teknikutvecklingens spår. Annorlunda uttryckt, den tidsberoende tendens som i det progressiva narrativet kläs i metafysiska och närmast ockulta termer är ingenting annat än en simpel biprodukt av tillväxt, sedd genom ett andefattigt och mycket materialistiskt prästerskaps ögon.

I ljuset av detta avslöjas föreställningen att miljöomsorg skulle vara en naturlig progressiv ståndpunkt för vad den är, nämligen en självmotsägelse. Den progressiva världsbilden är en produkt av precis samma jakt på tillväxt som lett till de miljöproblem progressiva säger sig vilja bekämpa, och tar man bort denna tillväxt ur ekvationen försvinner också den materiella verklighet på vilken hela det whighistoriska synsättet vilar. Till detta kommer också att de progressiva ideologierna som vi känner dem idag är skräddarsydda för att gynna den nya klassens materiella intressen, vilket förvärrar självmotsägelsen ytterligare. Den nya klassen hade varit en omöjlighet på 1800-talet och tidigare, av den enkla anledningen att det då inte fanns något ekonomiskt utrymme för en så stor och tärande samhällsklass att leva det goda livet genom att snylta på frukterna av det arbete som utförs av människor som till skillnad från dem själva är produktiva. Fripassagerare av olika slag har visserligen alltid funnits, men så länge som ett lands bruttonationalprodukt bara nätt och jämt förmått täcka medbornarnas näringsbehov har utrymmet för parasitism varit ytterst begränsat, och parasiterna följaktligen också till antalet få. Den nya klassen blev en realitet först då människor – tack vare industrialisering, tillväxt och utsläpp – blivit så rika att de bara behövde lägga en bråkdel av sina inkomster på livets nödtorft. Detta gjorde det inte bara möjligt att höja skattenivåerna till historiskt höga nivåer, utan fick samtidigt också risken för att hungriga men målmedvetna bönder beväpnade med högafflar och facklor skulle börja storma, plundra och bränna maktens boningar att minska drastiskt.

Vad detta rent konkret innebär är att progressiva, sina högtidliga utfästelser och sin eskatologiska retorik till trots, är fullständigt ointresserade av att bryta med det tillväxtparadigm som är grundorsaken till de problem de låtsas vara oroade över. Att tidningarna inte desto mindre ständigt fylls av nya reportage om och panegyriska hyllningar av Greta Thunberg beror inte på att man bland den nya klassen och managers är beredda till uppoffringar, utan tvärtom på att man i berättelsen om klimathotet ser en historisk chans att ytterligare flytta fram sina positioner. Förmenta miljöinvesteringar betalda med skattemedel har redan såväl gjort mången förslagen svågerkapitalist rik som hjälpt mången förslagen hållbarhetskonsult att hitta välbetalda uppdrag, samtidigt som dessa kunnat intala både sig själva och allmänheten att det varit altruism allena som drivit dem när de framlevt sina dagar i förorenande lyx. Vad mer är, i klimatfrågan ser progressiva också en berättelse om ett hot som kommer fungera utmärkt som rationalisering då de framöver successivt fråntar folkmajoriteten allt fler möjligheter att göra sin röst hörd. Annorlunda uttryckt, med klimatfrågan som ursäkt är progressiva beredda att göra i stort sett vad som helst, så länge detta faktiskt inte inbegriper att vidta meningsfulla åtgärder emedan sådana särskilt skulle missgynna deras egna materiella intressen.

Den ständiga tillväxt som den progressiva klassen för sin själva existens både ideologiskt och materiellt är helt och hållet beroende av, är nämligen i längden oförenlig med en tillvaro i harmoni med naturen och ekosystemen. Effektiviseringar och tekniska genombrott i form av till exempel fusionsenergi skulle visserligen mycket väl kunna göra vår nuvarande grad av konsumtion långsiktigt hållbar, men fortsatt tillväxt kräver att vi ständigt konsumerar mer och mer, och på sikt kommer detta av matematisk nödvändighet leda till att vår konsumtion överstiger vad som är hållbart, även om vi så både uppfinner allting som över huvud taget är möjligt att uppfinna och effektiviserar våra industriella processer så framgångsrikt att varken en enda atom råvara eller joule energi går till spillo. Detta utgör till skillnad från vad som ofta påstås inte något pedagogiskt problem för högern, då reaktionärer kom till insikt om problemet redan för mer än 200 år sedan, men däremot för vänsterideologier som liberalismen och socialismen, vilka till sin själva natur är progressiva, och därför per definition inte heller kan tillhandahålla en väg ut. Varje progressiv ideologi har den eviga tillväxten som grundpremiss, och är därtill helt och hållet beroende av fortsatt tillväxt för att kunna erbjuda sina klienter de förmåner vari dess existensberättigande består.

Vi finner därmed att dagens etablissemang varken kan eller vill erbjuda en långsiktig lösning på miljöproblemen, men däremot – i syfte att uppnå helt andra mål – väldigt gärna vill framställa sig som den enda kraft som gör just det. För att bryta den onda cirkeln krävs därför att vi vänder moderniteten ryggen, och överger dess tomma materialism för en annan och mer human ordning. En sådan ordning behöver varken innebära armod eller umbäranden, men kan per defitionion inte vara progressiv, och inte heller grunda sig på den falska föreställningen att konsumtion och visitkort späckade med högtravande engelska ord är vad som ger livet mening.

2020-10-21

Om demokratin och dess myter

Mina antika filosofer utlämnade till befolkningsmajoriteten vilja:

Till vår egen tids mest omhuldade myter hör att demokratin¹ till sin natur är egalitär, och att den därför har frigjort sig från elitistiska föreställningar, saknar hierarkier, främjar meritokrati, inte håller sig med något prästerskap och garanterar att den förda politiken speglar folkviljan². Hur framgångsrikt arbetet för att sprida och cementera denna myt egentligen varit illustreras kanske bäst av det faktum att myten i fråga inte bara reproduceras av etablissemanget, utan även av många av den rådande ordningens mest hätska kritiker, som i demokratin ser ett "pöbelvälde" som möjliggör för den breda massan att påtvinga andra sin vilja. Denna mycket kritiska hållning avslöjar dock att även många av demokratins mer pålästa kritiker internaliserat myten om demokratin i lika hög utsträckning som den som aldrig funnit någon anledning att ifrågasätta den gängse berättelsen om demokratin som "det finaste vi har", då de i och med detta väljer att kritisera en myt på grundval av mytens egna (falska) premisser. Vad myten ger uttryck för är nämligen visserligen någonting som liberaler ironiskt nog länge fruktade och försökte motverka³, och som därefter i viss mån blev en realitet under demokratins tidiga fas, men som sedan flera årtionden tillbaka har mycket litet med verkligheten att göra, och därför försvårar snarare än underlättar förståelsen av det samhälle vi lever i.

Bakom den egalitära fernissan döljer sig nämligen ett etablissemang som inte bara öppet koketterar med sitt förakt för arbetarklassen (om än ofta en sådan beskriven i termer av "vita män"), utan som också odlar en dumdryg von oben-attityd så gränslös och högdragen att även forna tiders industrialister, brukspatroner och feodalherrar hade funnit den vulgär och motbjudande. Bakom de antielitistiska parollerna döljer sig en elit som girigt bevakar sina intressen, som ständigt uppfinner fler högavlönade men oproduktiva låtsasjobb (direkt eller indirekt betalda med skattepengar) åt varandra och som inte drar sig för att predika "solidaritet" för produktiva nettoskattebetalare med löner långt mycket lägre än de egna. Vad mer är, det institutionaliserade föraktet för forna tiders präster till trots har samma elit inte bara utvecklats till ett prästerskap av klassiskt snitt, utan därtill ett sådant som till skillnad från forna tiders präster till punkt och pricka stämmer in på nidbilden av ett skenheligt och korrupt prästerskap. Till detta prästerskaps viktigaste funktioner hör att mycket omeritokratiskt säkerställa att åtråvärda och inflytelserika positioner går till vänner, och att styra samhällsdebatten i en för etablissemanget önskvärd riktning genom att förhindra fri opinionsbildning, och i stället tillse att de yttringar, narrativ, uppfattningar och frågeställningar som når och sprids bland den breda massan är antingen oförargliga eller sådana som aktivt främjar maktens agenda.

Att så många ändå så oreflekterat och okritiskt reproducerar den demokratiska myten beror på att de – precis som ofta är fallet även när liberalismen och kapitalismen diskuteras – förlitar sig på en mycket daterad föreställning om vad begreppet demokrati innebär. Den unga demokratin levde nämligen i mångt och mycket upp till både den positiva och negativa versionen av myten; å ena sidan var inslagen av pöbelvälde stora, men å den andra fanns där också en meritokratisk strömning som gjorde framtiden osäker för inbilska sinekurinnehavare samtidigt som många intelligenta tänkare som alla tidigare hade ignorerat plötsligt kunde få stort genomslag. Med tiden skulle dock detta successivt komma att förändras, varför vi idag ånyo inte bara lever i ett samhälle precis lika hierarkiskt som mänskliga samhällen nästan alltid varit genom historien, utan därtill ett sådant med en mycket tydligt avgränsad härskarkast. Inte desto mindre finns en avgörande skillnad mellan dagens ordning och dess historiska föregångare, nämligen att den förra till skillnad från de senare inte är aristokratisk, utan kakistokratisk.

Forna tiders härskarkast härstammade visserligen inte sällan från erövrare och hänsynslösa våldsverkare, men som aristokrati uppfostrades den inte desto mindre till att föregå med gott exempel, ta ansvar över generationer och förvalta sina förläningar väl. Dagens härskarkast, däremot, är en manifestation av medelklassens allra mest dekadenta, mediokra, ängsliga, andefattiga och arbetsskygga aspekter, varför den också utmärker sig för sina tomma gester och floskler, för sin tendens att hemfalla till drev och moralpanik, för sina enfaldiga men politiskt korrekta besvärjelser à la den vi finner i orden "alla människors lika värde", för sin funktionella dumhet, för sina ömsedidiga ryggdunkningar, för sin narcissism, ytlighet och fåfänga, för sin dubbelmoral samt för sin osvekliga tendens att skamlöst berika sig på produktiva människors bekostnad. Den demokratiska myten visar sig därmed inte bara vara en mycket förljugen sådan, utan framför allt en berättelse omsorgsfullt utformad för att framställa ett rövarbands allt annat än ädla framfart som någonting storslaget och hjältemodigt. I egenskap av sådan har den också visat sig i allra högsta grad effektiv, varför ingen som inte frigjort sig från den heller kommer kunna bjuda kakistokratin något meningsfullt motstånd.

¹ Eller rättare sagt, det styrelseskick som i dagligt tal felaktigt kallas så.

² Åtminstone i så stor utsträckning som detta är möjligt utan att bryta mot naturlagar eller lämna dörren vidöppen för mustaschprydda böhmiska korpraler.

³ Denna schizofrena hållning märks än idag av bland liberaler, vilket yttrar sig i att de å ena sidan vanligtvis gör allt för att odla den demokratiska myten, men å den andra också ofelbart börjar förneka samma myt för att i stället förespråka den upplystna DN-liberalismens despoti när de får ovälkomna frågor om varför de är så angelägna om att köra över folkviljan (jfr böhmiska korpraler).

2020-10-18

Moderniteten som cargokult

Mina kimmerier:

I fiktionens värld möter man inte sällan barbarer som bor bland och i de lämningar en svunnen civilisation har lämnat efter sig. Ibland har dessa barbarer flyttat in bland nämnda lämningar efter Fallet, i andra fall utgör samma barbarer de degenererade ättlingarna till människorna som byggde den fallna civilisationen i fråga, men även om det finns högst avgörande olikheter (därtill sådana med bäring på vår egen belägenhet) mellan dessa båda scenarion, spelar vilket av dem som det faktiskt rör sig om ur många aspekter inte någon roll så länge vårt fokus ligger på barbarerna som sådana. När barbarer lever bland tempel, palats, statyer och ornament som de å ena sidan förmår att uppskatta, men som å den andra svarar mot en grad av sofistikering de själva inte når upp till, uppstår stundom nämligen – åtminstone i fiktionens värld – en mycket speciell dynamik, i vilken barbarerna tafatt börjar försöka efterlikna och emulera den civilisation som en gång funnits. Barbarerna börjar bära de smycken och cermoniella kläder de forna invånarna har lämnat efter sig, de börjar göra anspråk på titlar de varken förstår eller förmår fylla med meningsfullt innehåll, och med tiden börjar de också intala sig att de ståtliga om än också för varje dag alltmer förfallna byggnader de bor i är resultatet av deras eget arbete.

I dessa barbarer bland ruiner finner vi en mycket slående parallell till moderniteten och de människor som befolkar den. De vackra byggnader som omger oss är med mycket få undantag uppförda före just Fallet, och inressant nog tenderar de också att ständigt bli färre till antalet, samtidigt som de nya byggnader som uppförs i jämförelse framstår som primitiva hyddor uppförda av just barbarer, och som i egenskap av sådana också tydligt vittnar om att såväl förmågan som viljan att bygga vackert har gått förlorad. Parallellen sträcker sig dock långt bortom det rent materiella, då de åtråvärda palatsen från tiden före Fallet idag befolkas av aktörer som visserliger kallar sig för aristokrater, präster och orakel (eller om man så vill, kallar sig för upplysta ledare, professorer och filosofer), men som trots att de lagt sig till med sina förmenta företrädares titlar, uttryck, later och ritualer, i egenskap av företrädare för en degenererad medelklass – om än en sådan i stulna skrudar och lånta fjädrar – inte förmår fylla dem med meningsfullt innehåll. Inte desto mindre hävdar de sig inte bara göra just detta, utan de påstår sig därtill oblygt representera en högre grad av förfining än de historiska personer vilkas roller de usurperat. Vad mer är, i den mån en passerande besökare uttrycker uppskattning för lämningarna från tiden för Fallet, svarar denna degenererade medelklass stolt och oreflekterat att samma lämningar är dess eget verk.

Moderniteten är, annorlunda uttryckt, precis som den vanartade, fåvitske och arbetsskygge ynglingen av fin familj, en era som – sin mycket nedlåtande syn på tidigare epoker till trots – lever på sitt arv allena. I den egna självbilden levererar moderniteten visserligen det ena vetenskapliga framsteget efter det andra, men dessa framsteg är i stort sett helt begränsade till elektronikminiatyrisering driven av den konsumism som homo modernus hoppas skall bota det själsliga armod han erfar med varje cell av sin kropp, och bortsett från dessa präglas naturvetenskapen idag mer än någonting annat av stagnation, då ytterst få nya avgörande genombrott skett sedan mellankrigstiden. (På universitetens institutioner för humaniora råder därtill inte bara stagnation utan aktivt sönderfall, då sinnebilden av en intellektuell idag är en pillerknaprande kvinna utan kunskaper i utländska språk andra än amerikansk engelska som i sina förgrämda men till angelägen forskning förklädda avhandlingar avfärdar Homeros, Platon, Cervantes och Schiller som obetydliga döda vita män.) Samma stagnation ses också i ekonomin, där den tillväxt som är ett måste för att finansiera pyramidspelsliknande välfärdssystem och räntorna på ständigt stigande skulder inte vill infinna sig, och därför måste forceras fram genom att man låter sedelpressarna går på högvarv. Och så vidare.

I ljuset av detta finner vi också förklaringen till varför dagens makthavare betraktar sina länder med ungefär samma blick som en amerikansk virkeshandlare ute efter snabba vinster på 1800-talet betraktade en skog av mångtusenåriga kaliforniska jätteträd. Nämnda makthavare är inte ute efter – eller ens kapabla till – att bygga för framtiden, utan vad de ser i de länder vilkas naturliga elit de gör anspråk på att utgöra är en ändlig resurs (i det här fallet en sådan uppbygd av tidigare generationers arbete och tankemöda), som de innan denna tar slut hoppas kunna lägga beslag på så mycket som möjligt av för egen del. För att till fullo förstår vad detta innebär kan vi med fördel ta hjälp av en annan metafor, nämligen den vi finner i ett flygplan som fått slut på bränsle. I den mån piloten fortsätter flyga rakt in i vinden kommer luftmotståndet snart erodera bort farkostens horisontella hastighet – och därmed också dess lyftkraft – med konsekvensen att vad som nyss var en maskin kapabel att flyga börjar falla till marken likt en tegelsten. Piloterna har dock en annan energikälla till sitt förfogande, nämligen den potentiella energi som återfinns i ett flera hundra ton tungt föremål som råkar befinna sig 10 000 meter över marken.

Genom att rikta planets nos nedåt kan piloten därför köpa sig lyftkraft till priset av höjd, och därmed också fortsätta en kontrollerad flygning som håller passagerarna vid relativt gott humör så länge som farkostens höjd över markytan är större än noll. I den mån passagerarna har tur hinner piloten under tiden glidflyga till och landa på en azorisk flygplats, i den mån de däremot har otur får planet i stället slut på potentiell energi precis då det är en av det ruritanska fårburna kavalleriets förläggningar utmed en bergssida som tornar upp sig framför flygplanets cockpit, men oavsett om slutet blir indignerat bräkande centraleuropeiska får eller att en azorisk restaurang plötsligt måste ta hand om hundratals nervösa kanadensiska resenärer med ett uppdämt behov av att lugna sina nerver med portvin och bacalhau, är planets flygförmåga vid denna tidpunkt helt uttömd. Dagens makthavare är dock helt ointresserade av detta, utan blickar bara lystert mot pilotuniformen och de privilegier som följer med denna, och räknar kallt med att planet kommer hålla sig tillräckligt länge i luften för att de skall ha hunnit bli avlösta långt innan marken börjar närma sig. Därmed kommer inte heller några meningsfulla åtgärder för att förbättra flygplanets belägenhet att vidtas, även om man inte drar sig för att då och då utställa tomma löften om sådana, i den mån flygvärdinnorna rapporterar om tecken på begynnande oro i passagerarkabinen.

Kort sagt, moderniteten är i grund och botten en maktkamp om de sinande resurser tidigare generationer har lämnat efter sig, och som den kast som gör anspråk på att utgöra eliten inte längre vet hur man förnyar. När man inom denna kast hyllar varandras arbete, och när man inom denna kast tilldelar varandra de anrika priser och medaljer som en gång gick till de storheter som faktiskt förmådde skapa någonting ur intet, bidrar detta visserligen till att upprätthålla bilden av historisk kontinuitet, men det hela är bara ett spel för gallerierna, och bakom den välpolerade ytan döljer sig ingenting annat än barbarer som hemfallit åt cargokult.

2020-10-13

Om 1800-talet och den alternativa moderniteten

Mina preussiska junkrar:

Utifrån ett whighistoriskt synsätt är 1800-talet en historisk tidsperiod då mänskligheten visserligen hade nått en högre grad av upplysning och klarsyn än under 1700-talet, men ännu inte den moraliska fulländning som skulle nås under 1900- och 2000-talen. Detta är också hur människor i gemen tänker på detta århundade, då 1800-talet för dem representerar en era då moderniteten som vi känner den – inte minst tack vare den industriella revolutionen – på allvar började få fäste, men under vilken värderingarna också var så otidsenliga att även många högst mediokert behåvade människor idag oreflekterat tror sig vara överlägsna Johann Wolfgang von Goethe, August Strindberg och Mark Twain. Med vår samtids ögon är 1800-talsvarelsen inte bara okunnig och vidskeplig, utan därtill omogen och ofullbordad, varför man också betraktar honom likt hur en vuxen betraktar ett barn. Inte desto mindre drömmer 2000-talets människa inte sällan om att bo i ett hus byggt på 1800-talet, och inte desto mindre är det till 1800-talets musik, måleri och litteratur hon vänder sig för att finna den mening hennes egen tid inte förmår tillhandahålla henne. Kort sagt, den gängse synen på 1800-talet rymmer en grundläggande självmotsägelse, och för att förklara och lösa upp denna måste vi först förkasta det whighistoriska synsättet, och i stället omvärdera vår syn på vad århundradet i fråga egentligen representerar.

För det första bör 1800-talet inte förstås som perioden 1800 till 1899, utan som den i huvudsak mycket fredliga perioden 1815 till 1914. För det andra bör 1800-talet inte förstås som den tidiga fas av moderniteten som 1900-talet var den naturliga fortsättningen på, utan som början på en parallell modernitet som 1918 fick ett avbrupt och förtida slut, varpå Västvärlden i en historisk diskontinuitet förflyttades till en annan tidslinje. Sett ur ett historiematerialistiskt perspektiv var utvecklingen sannolikt oundviklig, och måhända blev skiftet 1918 så abrupt som det blev främst för att skyddsvallarna till slut brast efter att den gamla ordningens förkämpar ägnat 1800-talet åt att dämma upp vad progressiva instinktivt skulle tänka på som tidens naturliga flöde, men oavsett vilket skulle den modernitet som föregick det stora kriget bli väsensskild från den modernitet som följde på detta. Den förstnämnda utmärkte sig dock inte som en primitiv sådan, utan bara som en modernitet med en i grunden annorlunda bakomliggande filosofi. När en österrikisk tidning i januari 1907 lät publicera en bild på den regerande kejsaren Frans Josef I överförd medelst Bildtelegraph var detta inte en anakronistisk anomali, utan ett okonstlat uttryck för att det, för ett kejsardöme som var hemvist för många av dåtidens största fysiker, matematiker och filosofer, föll sig i allra högsta grad naturligt att dra fördelar av elektronikens möjligheter.

För 1800-talsmänniskan stod sådana möjligheter dock inte på något sätt i motsatsförhållande till många av de föreställningar, traditioner och ideal som idag betraktas som hopplöst daterade. När 1800-talsmänniskan uppförde nya byggnader var det inte bara bostäderna som var vackra, utan intressant nog också fabrikerna. Vad mer är, i dessa fabriker massproducerades inte sällan bruksföremål betydligt vackrare än de som avsevärt mer välbärgade konsumenter köper idag, och de maskiner som var centrala för denna massproduktion var ofta i sin tur regelrätta konstverk. 1800-talsindustrialisten engagerade sig också för sin hembygd, han gjorde sig inte sällan till mecenat för lovande konstnärer och det föll sig ofta också naturligt för honom att medverka i hemliga sällskap och loger av det mer esoteriska slaget. Det senare gällde även många av dåtidens intellektuella, i vilkas hushåll man inte bara anordnade seanser, utan där alkemiska experiment inte sällan stod och puttrade, där mycket tid lades på att ta fram exakta horoskop, där försök att fotografera andar inte var någon särskilt exceptionell företeelse och där bokhyllorna många gånger rymde allehanda ockulta luntor. Sett med 1700-talsmänniskans ögon utgjorde detta i sig inte sällan ett tecken på dekadens, men betraktat ur vårt eget perspektiv är vad som kanske främst utmärker denna ordning att man inom ramen för denna otvunget kombinerade den vetenskapliga positivism vi idag förknippar med moderniteten med precis de spirituella, sökande och estetiska dimensioner av jordelivet som idag lyser med sin frånvaro. Där vår egen värld är steril och hyperrationalistisk, var 1800-talets en sådan som inte bara tillhandahöll revolutionerande tekniska framsteg, utan som trots – och många gånger dessutom tack vare – dessa framsteg också förmådde uppfylla djupt liggande mänskliga behov andra än de rent materiella.

Denna tidiga modernitet blev någon gång mellan 1914 och 1918 ett av det stora krigets offer. Vad som följde på kriget som skulle göra slut på alla krig var inte en gradvis övergång till någonting annat, utan ett mycket abrupt paradigmskifte, genom vilket en modernitet som inte längre hade någon plats för det mänskliga såg världens ljus. Resultatet kan ses i gatubilden världen över; vad som byggdes före kriget är vackert och attraktivt, vad som däremot byggdes efter samma krig är i allmänhet sterilt och livlöst. Inledningsvis var arkitekter och byggherrar visserligen så präglade av de traditioner de skolats i att de ännu inte riktigt förstod hur en oattraktiv byggnad skulle kunna formges, varför den tidiga mellankrigstidens arkitektur i regel ironiskt nog misslyckas med sitt mål att vara frånstötande, men även i dessa byggnader är ambitionen tydlig, och snart skulle också arkitektkåren till perfektion fullända konsten att utforma byggnader som människor instinktivt fann frånstötande. Samma utveckling ser vi i tonsättarkonsten (där Gustav Holsts astrologiskt inspirerade planetsvit skriven mellan 1914 och 1916 blir till ett av den klassiska musikens sista livstecken), i litteraturen, i konsten, i religionens hastiga tillbakagång, i ideologiernas tilltagande degenerering och i vilka fritidsintressen det ansågs acceptabelt för en modern människa att ägna sig åt. Den nya moderniteten trängde kort sagt mycket snabbt undan den gamla, och även om varken arkitekter eller andra makthavare sedan dess blickat tillbaka, har världen allt sedan dess varit en påfallande omänsklig plats.

Vår syn på 1800-talsmänniskan som primitiv avslöjas i ljuset av detta för vad den är, nämligen den blick med vilken en slav missunnsamt betraktar den som har förmånen att vara fri. Att denna fördomsfulla syn upprätthålls är någonting alla som avskyr skönhet, sanning och mening har allting att vinna på, men övriga bör i stället uppskatta 1800-talet för vad det var, nämligen en tid då det moderna utan svårigheter kunde samsas med det traditionella. Som ett exempel på detta erbjuder århundradet många lärdomar, inte minst för oss själva. I stället för en tid av nihilism, materialism och självskadebeteende, hade moderniteten också kunnat vara en tid präglad av nyhetshändelser som den då den åldrande Frans Josef II under det fridfulla året 1968 invigde den nya höghastighetsbanan mellan Pozsony och Kolozsvár – som han genomdrivit trots riksrådets motstånd – medelst en knapptryckning på beräkningsmaskinen från Elektronengehirnwerke GmbH i Königsberg som nyligen installerats i Schönbrunn.

2020-10-08

Den endimensionella moderniteten

Mina soldyrkande skarabéer:

Ett bärande tema i den kinesiske författaren Liu Cixins romansvit om trekropparsproblemet är att vårt eget universum tidigare spänts upp av fler dimensioner än idag, och att den som personligen får erfara någon av de få kvarvarande fickorna av rum av högre dimension i sådana också inte bara möter någonting underbart, utan framför allt en plats på vilken han instinktivt känner sig mycket mer fri och hemtam än i det tredimensionella rum i vilket han hela sitt liv fått höra att han hör hemma. I detta ständigt mer dimensionsfattiga universum finner vi inte bara en mycket intressant metafor för det krälande kaos som i dagligt tal kallas "vänstern" och dettas mycket destruktiva tendens att ständigt flytta fram sina positioner¹, utan intressant nog också för det mänskliga tillståndet så som det utvecklats sedan upplysningen². När själlösa teknokrater väljer bort det mycket vackra och suggestiva namnet "Kungliga myntkabinettet" för att i stället ge en anrik institutionen det förnuftiga men också helt intetsägande namnet "Ekonomiska museet" bör detta inte förstås som ett olycksfall i arbetet, utan som ett symptom på samma trend fått bilen att gå från ett faustiskt konstverk till en anonym tingest på hjul, och som fått en fradgatuggande arkitektkår att som subversiv extremist fördöma varje byggherre med ambitionen att uppföra någonting vackert.

Den mänskliga erfarenheten spänns, bildligt uttryckt, precis som universum, upp av ett flertal dimensioner, av vilka den i vilken vi finner praktiska bilar, funktionalistisk arkitektur och ekonomiska museer är en, men där de upplevelser som erbjuder människor³ mening till största delen återfinns i andra. Annorlunda uttryckt, berättelsen om moderniteten är på många sätt berättelsen om hur den mänskliga tillvaron berövats den ena dimensionen efter den andra, ända tills människan pressats tillbaka så till den grad att hon måste uthärda merparten av sitt liv i själsligt armod i en endimensionell värld där hon varken kan växa, fullfölja sitt syfte, förverkliga sina drömmar eller finna frihet, och från vilken hon ständigt längtar sig bort. I den endimensionella världen är människan, likt djuret i buren, en oförlöst varelse som framlever sina dagar i sorg, men sättet denna sorg tar sig uttryck på varierar. En del försöker vidga sina horisonter maximalt på den endimensionella världens premisser, vilket vanligtvis betyder en uppvisning i karriärism, övertid och materialism. Andra tar sin tillflykt till hedonism och nihilism, vilket i praktiken är att försök att värja sig mot den sorg de känner genom att hålla fram en ironisk och avmätt yta som sköld mot den endimensionella världens realiteter. Ytterligare andra försöker trevande att genom till exempel droger och nyandlighet återskapa ett eko av de dimensioner som gått förlorade, vilket visserligen inte sällan ger lindring för stunden, men inte desto mindre är ett otillräckligt substitut i längden.

Denna endimensionella värld bör ytterst förstås som en konkret realisering av progressivismens föreställningar om vad som utgör en lämplig levnadsmiljö för människan. Här finns varken utrymme för det vackra, det andliga eller det esoteriska, och här finns inget utrymme för några känslor andra än de platta imitationer av faktiska emotioner som människor ger uttryck för när de under rituella former låtsas vara förfärade över att någon offentligt yttrat ett ord de dagligen själva uttalar. Här finns ingenting som inte går att mäta med instrument, här finns inga gudomar, här finns ingenting besjälat, här finns ingenting evigt och här finns ingenting som är heligt. Här finns inte heller någon plats för högre mening, drömmar, traditioner, ödesgemenskaper, tidlösa sanningar eller några sprickor i väggen. Denna värld – som för progressiva framstår som en varm, inbjudande och ombonad plats – var från början ett försök att reducera den mänskliga tillvaron till vetenskap och logik, men ironiskt nog har till och med dessa tilltänkta hörnstenar med tiden kommit att få stå tillbaka för de lögner, de kontradiktioner, den falskhet och den irrationalitet som kanske mer än någonting annat utmärker den endimensionella världen idag. Här åtnjuter därför visserligen vetenskapsmän och experter status som överstepräster, men med "vetenskapsman" menar man ofta någon som ägnar sig åt ideologiproduktion, och med "expert" avses inte sällan någon med fin titel som stryker makten medhårs genom att uttala sig i frågor som till sin natur är ideologiska snarare än någonting som tillhör det egna expertisområdet.

Paradoxalt nog är inte desto mindre den faustiska civilisationen och den endimensionella världen ohjälpligt sammanflätade, då det faustiska kynnets utåtriktade och expansiva natur i mångt och mycket är det direkta resultatet av att den energi som tidigare ägnats de högre dimensionerna frigjorts och därför kunnat läggas på det betydligt mer profana. Med Gud, själen och det transcendenta ur vägen kunde man lägga all sin kraft på att utveckla mer kraftfulla vapen, blicka ut i universum och utforska materiens byggstenar, vilket snabbt möjliggjorde till synes revolutionerande framsteg, men den expansion som blev resultatet var inte bara resultatet av en reträtt från de tidigare så centrala domäner som inte längre värdesattes, utan skulle med tiden också visa sig komma till priset av att man övergav sin mänsklighet för att i stället alltmer anta skepnaden av en av Charles Babbages differentialmaskiner. Till detta kommer att vetenskapen främst var en angelägenhet för de vetenskapsmän som förstod den, och för de potentater som förstod att slå mynt av dess landvinningar, varför visserligen samhället som helhet på många sätt förmådde dra nytta av den nya ordningen, men förändringen för gemene man inte sällan bestod i att världen avförtrollades samtidigt som han förväntades lämna sin hembygd för att kunna ta ett jobb vid en nyöppnad fabriks löpande band.

Ironiskt nog är det idag den dimensionsfattiga moderniteten som hotar vetenskapen. De högre dimensionerna har aldrig begränsat det positivistiska synsättet, utan bara tillhandahållit möjligheten till kompletterande perspektiv, varför utrymmet även för konventionell vetenskap i ett rum av högre dimension är lika stort som idag. I praktiken är det i stället modernitetens dimensionsfattigdom som med tiden lett till att vetenskapen fått stå tillbaka för lögner, varför också den faustiska expansionen med tiden alltmer kommit att förbytas till en reträtt även i den endimensionella världen. Vad som får människan att vantrivas i moderniteten är därför inte i första hand det välstånd eller den bekvämlighet denna erbjuder, utan att hon berövats på sitt naturliga habitat, och tvingas framleva sina dagar i ett endimensionellt fängelse där hon inte längre kan röra sig genom rummet på det sätt som faller sig naturligt för henne. Människan är i regel omedveten om detta, men i den konst och de artefakter äldre tider har lämnat efter sig skönjer hon inte desto mindre instinktivt ett eko av de dimensioner hon å ena sidan inte vet har gått förlorade, men å andra sidan utan att förstå hur eller varför ständigt längtar efter. I detta finner vi också förklaringen till att även åsynen av ett fotografi eller filmklipp med blott ett par årtionden på nacken ibland kan bli den moderna människan känslomässigt närmast övermäktig. Sådana minnen från det förgångna utgör inte sällan en mycket kraftfull påminnelse om att människans värld en gång i tiden rymde fler dimensioner än idag, vilket också är varför makten betraktar dem som farliga, och ständigt vill framhålla dem som underlägsna de endimensionella intryck den själv har att erbjuda.

¹ Eller som progressiva själva uttrycker det, tidens gång.

² Upplysningen är inte det enda historiska skede som aspirerar på titeln som dylik vattendelare, och man skulle med fördel även kunna framhålla renässansen, kristendomens genombrott och axialtiden som den centrala sådana.

³ Såvida de inte är teknokrater, republikaner, folkpartister, LinkedIn-fantaster och/eller ser ett visitkort späckat med bullshitmarkörer som senior, manager och fellow på som höjden av självförverkligande.

2020-10-05

Kappvänderi i apatifrågan

Mina positroner som föds då elektroner tappar 200 % av sin energi, och därefter framlever sina dagar genom att färdas bakåt i tiden:

Efter frilansjournalisten Ola Sandstigs reportage i tidskriften Filter om de så kallade "apatiska flyktingbarnen"¹ tycks, närmast över en natt, en helt ny konsensus ha utkristalliserat sig i frågan. Fenomenet har från det att det första fallet uppdagades, lyder den nya officiella sanningen, hela tiden varit en bluff iscensatt av kallhamrade asylbedragare till föräldrar, som tack vare att de fått hjälp av ett fåtal förhärdade aktivister på centrala positioner lyckats föra ett helt land bakom ljuset då de plågat sina egna barn i syfte att tillskansa sig materiella fördelar. Med denna nya historieskrivning som bakgrund har därefter ett stort antal namnkunniga makthavare, debattörer, intellektuella och förmenta experter ställt sig på kö för att utmåla vad som skett som en skandal de själva blivit till offer för, snarare än medverkat till. Detta är en för etablissemangets representanter mycket tilltalande, praktiskt och behjälplig berättelse, men också en helt igenom falsk sådan.

Att de så kallade apatiska flyktingbarnen inte led av någon medicinsk åkomma vars enda botemedel var permanenta uppehållstillstånd, utan tvärtom varit produkten av bedragares försök att komma över de svenska skattebetalarnas pengar, har nämligen under hela denna tid varit en av Sveriges absolut sämst bevarade hemligheter. Alla som närmat sig företeelsen med så bara ett uns av kritiskt tänkande i behåll har i stort sett direkt förstått precis hur det förhållit sig, och de enda som blivit lurade är de som velat bli lurade, och därför aktivt och mycket villigt låtit sig bli lurade. Att granskningen uteblivit, och att motbilderna så länge lyste med sin frånvaro, har en mycket enkel förklaring, nämligen att man i etablissemanget sett öppna gränser och oreglerad invandring som ett allt överordnat mål, och därför inte heller heller tolererat några som helst kritiska perspektiv. Att detta inte bara resulterat i att precis de barn man påstått sig värna om farit illa², utan att man därtill skapat en aldrig sinande ström av nya sådana fall, har man dock varit helt ointresserad av.

Vad mer är, att många aktivt och mycket villigt mer än gärna låtit sig bli lurade innebär inte att alla blivit det. Frånvaron av granskning och motbilder är därför inte bara ett tecken på att många aktivt valt att både undertrycka sitt kritiska tänkande och förtränga varje tendens till tvivel i syfte att få verkligheten att stämma överens med sina visioner av hur denna borde se ut, utan också på att det svenska etablissemanget, oaktat sin mycket höga svansföring, till stor del består av just den sorts servila människor som alltid är regimen trogen, som enkelt anpassar sig till maktskiften, som utgör villiga kollaboratörer och som i efterhand ofelbart försvarar sig med att de bara lydde order. Att nazismen under rådande paradigm åtnjuter den centrala och mycket metafysiskt färgade positionen som sinnebilden av ondska, och att progressivismen är en ideologi som aldrig försitter ett tillfälle att stolt utge sig för att representera nazismens naturliga antites, gör det därför visserligen mycket fashionabelt att under rituella former hylla någon som August Landmesser, men dessa rituella hyllningar till trots är det inte desto mindre just de journalister, debattörer och påstådda experter som tigit om vad de mycket väl vetat varit en grotesk bluff som, om de hade varit i Landmessers kläder, hade stått där med högerarmen utsträckt, och som, hade de som tonåringar genomlevt den kinesiska kulturrevolutionen, med döda ögon gladeligen förlustat sig i tortyr även av sina nära och kära.

Kort sagt, berättelsen om hur allmänheten blev förd bakom ljuset³ är en tillrättalagd och mycket falsk efterhandskonstruktion, vars enda syfte är att retroaktivt framställa ett etablissemang inom vilket man i stort sett mangrant hemfallit åt blind fanatism, önsketänkande, opportunism och/eller medlöperi i bästa möjliga dager. Vad mer är, detta har inte bara gällt de så kallade apatiska flyktingbarnen, utan har bland annat också såväl genomsyrat synen på ålderstester av så kallade ensamkommande⁴ som gjort sig gällande i form av en ständig ström av förljugen propaganda⁵ om alltifrån invandringens påstådda lönsamhet till utläggningar om socioekonomiska faktorer. Inte heller är tillnyktringen i apatifrågan på något sätt total, då man i maktelitens husorgan alltjämt kan läsa nyproducerade texter på temat "som vänsterperson kan jag inte låta bli att hålla tummarna för att Sandstig har fel", komplett med förrädiska skrivningar vilkas illa dolda avsikt är att misstänkliggöra den grävande frilansjournalistens motiv och metoder. Till detta kommer att Sandstig själv redan tidigare blivit både tystad och föremål för grova misstänkliggöranden med den egna kåren som avsändare då han granskat och påtalat just denna sorts missförhållanden.

De debattörer som nu säger sig ha blivit lurade har som mest lurat sig själva, och i många fall aldrig varit lurade över huvud taget. De experter som nu säger sig känna sig svikna är i själva verket de som har svikit. De makthavare som nu påstår sig ha blivit vilseledda är ingenting annat än förhärdade opportunister, som cyniskt tillåtit grova missförhållanden att fortgå år efter år så länge de bedömt att detta gynnat den egna karriären. Ingen av dessa kappvändare förtjänar därför heller allmänhetens förtroende, respekt, lojalitet eller förlåtelse.

¹ Det är här viktigt att komma ihåg att lögnen om de så kallade apatiska flyktingbarnen var dubbel. Dels var de inte apatiska, dels saknade de asylskäl och var således heller inte flyktingar, vilket också var själva anledningen till att de, så länge som någonting som i alla fall vagt påminde om lagstyre fortfarande rådde, hade nekats asyl.

² Att utländska föräldrar är villiga att behandla sina barn illa i syfte att tillskansa sig materiella fördelar är en företeelse som, ehuru tragisk, har väldigt lite med Sverige att göra, och därför inte heller bör framhållas som vare sig det egentliga problemet i sammanhanget eller ett problem det är Sveriges ansvar att lösa. Det är inte desto mindre värt att notera att de krafter som försökt tysta alla kritiska röster om de förment apatiska barnen till förmenta flyktingar svikit även de ideal som de själva påstår sig stå för.

³ En berättelse som Ola Sandstig för övrigt trist nog själv reproducerar.

⁴ Vilka även dessa titulerades "flyktingbarn", trots att det var just det faktum att de saknade flyktingskäl som fick dem att ljuga om sin ålder.

⁵ Ofta maskerad som nyhetsrapportering.