2019-12-07

Från Girolamo Savonarola till Nancy Pelosi

Mina skuggor på grottväggen:

1494 lyckades en munk vid namn Girolamo Savonarola efter en uppgörelse med den invaderande franske kungen Karl VIII överta makten i Florens. En republik utropades, varpå Savonarola – vars svavelosande predikningar hade gjort honom till en välkänd figur i staden redan före maktövertagandet – lovade de fattiga frihet, att korruptionen inom kyrkan skulle slås ned och att Florens skulle bli det nya Jerusalem. Vad detta betydde i praktiken var en teokrati i vilken det mesta som Savonarola ansåg skadligt förbjöds, och där man i sin iver att bekämpa det moraliskt fördärvliga regelbundet och offentligt lät bränna stora mängder böcker, konstverk, kläder, speglar och musikinstrument på Piazza della Signoria. När Savonarola 1497 bannlystes av Rodrigo Borgia började dock kontrollen över situationen glida den maktspelande munken ur händerna, och 1498 blev han först fängslad, därefter torterad och slutligen också hängd. Efter att hans kvarlevor bränts spreds askan i Arnofloden, så att det inte skulle finnas någon grav för hans anhängare att hedra honom vid.

Savonarola var dock ett tidigt exempel på en personlighetstyp som går igen i historien. Personlighetstypen i fråga anser sig representera det goda och sanna, men utmärker sig för en utomstående betraktare i stället för sin glädjelöshet, intolerans, blinda fanatism och besatthet vid renhet. Vad Savonarola en gång kämpade för i Florens var ingenting annat än vad Jean Cauvin kämpade för i Genève, vad Cotton Mather (chefsideologen bakom de ökända häxprocesserna i Salem) kämpade för i Massachusetts Bay Colony, vad Maximilien Robespierre kämpade för i revolutionens Frankrike och vad Ruhollah Khomeini kämpade för i Iran. Man behöver dock varken vända sig till historien eller Mellanöstern för att finna exempel på denna strömning. Även den som öppnar en dagsfärsk tidning eller följer en dagsfärsk nyhetssändning möts av samma föreställningar som en gång i tiden mötte de florentinare som samlats på Piazza della Signoria för att åse fåfänglighetens symboler brinna, om än i en mer subtil och raffinerad form.

För ett mycket talande exempel på detta stod nyligen det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi. På en fråga från en reporter om hon hatade Donald Trump svartnade talmannens ögon, varpå hon med med en fanatikers blick och domedagspredikants utstrålning först ventilerade sin avsky för presidenten, och därefter förklarade att hon inte hatar någon. Pelosis kroppsspråk var såväl robotaktigt som obegripligt (hon illustrerade till exempel företeelsen vapenvåld genom att demonstrativt visa upp sin guldklocka), och hennes resonemang var mekaniskt, krystat, kryddat med klyschor samt innehöll en mycket märklig bisats om att hennes "vi" var mycket stolta över de illegala invandrare som anlänt till USA som minderåriga. Enligt talmannen själv var hennes hjärta så fullt av kärlek att hon bad för presidenten, men vad tittaren såg var en hatisk, förgrämd och obalanserad makthavare förmedla negativa känslor snarare än ett sammanhängande verbalt budskap.

Hade Pelosis utspel varit en enskild företeelse hade detta måhända kunnat avfärdas som ett olycksfall i arbetet, men talmannens märkliga utbrott var i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Över hela västvärlden har progressiva vaknat upp till en verklighet där de förvisso fortfarande bestämmer det mesta, men där en allt större del av befolkningen vänder sig bort från dem till följd av att de påtvingar allmänheten ett samhälle denna inte vill ha. Progressiva har visat sig fullständigt oförmögna att hantera denna frånvaro av hörsamhet. Att få sin vilja fram är inte gott nog för dem, de kräver också folkets lydnad, respekt och kärlek, och när de inte längre får detta faller fasaden och deras sanna natur visar sig. Nancy Pelosis utbrott är ett uttryck för samma typ av radikaliseringsprocess som utmärker bland annat socialliberala ledarsidor. För varje dag blir vad som skrivs alltmer kliniskt befriat från varje spår av humor och självdistans. För varje ny upplaga blir tonen alltmer fradgastinn. För varje ny text blir föraktet och hatet som lyser igenom mellan raderna alltmer naket. För varje ny analys förklaras en allt större del av såväl befolkningen i stort som de politiska motståndarna vara Djävulens hantlangare. För varje ny motgång blir både den intolerans man ventilerar och den önskan att underkuva folket man uttrycker alltmer oförblommerad. För varje ny kritisk röst som hörs känner man sig inte bara alltmer obunden av verkligheten och alltmer förvissad om sin egen ofelbarhet, utan börjar också alltmer uppvisa ett beteende som för tankarna till ett skadat djurs aggressiva men allt annat än rationella reaktioner.

För den som vill känna sin motståndare är Nancy Pelosis filmade utbrott ovärderligt. Av hennes blick, ord och kroppsspråk framgår tydligt vad det egentligen är hon representerar. Enligt progressiva själva drivs de av kärlek till både människor och sanningen, men i det halvannan minut långa klippet framgår en betydligt mindre tillrättalagd bild. Vad vi ser är inte bara en företrädare för en både korrupt och oduglig elits hätska utfall mot en befolkning som börjat göra uppror. Vad vi också får är en inblick i den maktpolitiska föreställningsvärld ur vilken vår tids dominerande narrativ om rasism, könsroller, diskriminering, intersektionalitet, påverkansoperationer och falska nyheter är sprungna. Av denna inblick blir det uppenbart att parallellerna till det sena 1400-talets Florens är betydligt större än den progressiva retoriken om de egna bevekelsegrunderna vanligtvis låter påskina.

2019-12-04

Om jordbruk och innerstadsliberalism

Mina fonografentusiaster i Vermont:

När litteraturen och filmen söker levandegöra primitiva samhällen sker detta inte sällan genom att man låter dessa samhällens invånare tala i metaforer. Till de mer klichéartade av dessa hör begrepp som eldvatten och järnhäst, men berättartekniken har inte bara använts i skildringar av indianer, utan talande nog också många gånger av författare som utan att uttryckligen redogöra för detta vill förmedla en helt och hållet fiktiv folkspillras primitiva status till läsaren. När en romankaraktär börjar beskriva den teknologi han för första gången kommer i kontakt med i termer av på en och samma gång såväl naiva som experimentella sammansättningar av enkla ordstammar, tenderar detta att omedelbart göra läsaren på det klara med att det är en vilde vi möter. Vad få dock reflekterar över är det faktum att detta förment primitiva språk inte skiljer sig nämnvärt från hur vi själva talar. Vårt eget språk kryllar av metaforer, vi använder ständigt ord i överförd bemärkelse och de importer från grekiskan och latinet varje bildad människa sätter en stolthet i att krydda sitt tal med är i regel ingenting annat än just sammansättningar av enkla ordstammar, eller ibland också direkt naivistiska metaforer. Prognos betyder lära framåt, androgyn betyder mankvinna och subtil betyder underväv. Magnetism betyder sten från Magnesien och elektricitet har den ungefärliga betydelsen bärnstenskraft.

Mot denna bakgrund blir den gängse användningen av ordet "borgerlig" högintressant av flera skäl. Ordet används i dagligt tal som en synonym för höger, men bör i ett ideologiskt perspektiv tvärtom förstås som synonymt med liberal. Om att så är fallet vittnar i själva verket tydligt begreppets etymologi, då den ursprungliga betydelsen av ordet borgerlig är stadsbo. Liberalismen har genom historien mer än kanske någonting annat varit en ideologi för just stadsbor, och högerns intressen har ofta stått i direkt motsättning till den nya och med tiden alltmer inflytelserika klass som vuxit fram i de svällande städernas. Där högern ägde mark var liberalerna jordlösa, och bodde inte sällan också i bostäder de hyrde snarare än ägde. Där liberalernas intressen med tiden alltmer kom att sammanfalla med den växande statens, kom högerns intressen med tiden att i stället alltmer divergera från centralmaktens.

Högerns och vänsterns koppling till land respektive stad är idag inte alls lika given eller tydlig som den en gång var, men den är heller inte överspelad. Man finner alltjämt att de invånarna i större städer tenderar stå långt till vänster om befolkningen som helhet, och även om högern idag är välrepresenterad i de stora städerna samtidigt som vänstern är välrepresenterad utanför dem, uppstår inte sällan konflikter när de båda världarna möts. Till syvende och sist är den progressiva överideologin just stadens ideologi, eller för att vara ännu mer exakt, innerstadens ideologi. Att så är fallet var under 1900-talet alla gånger inte helt uppenbart, men inte desto mindre speglar detta en både långvarig och ökande trend som utan svårigheter låter sig spåras tillbaka ända till medeltiden.

Synen på jordbruk är måhända inte det mest brännande exemplet på detta, men inte desto mindre ett mycket symbolladdat sådant. När det svenska jordbruket kvävs under regleringar och skatter är detta ett utslag av liberal innerstadspolitik, och de värden som i och med detta går förlorade är sådana som uppskattas av främst högern. När någon som Fredrik Segerfeldt koketterar med hur han bojkottar svenska jordbruksprodukter, speglar detta både i en abstrakt och en i allra högsta grad konkret mening innerstadsliberalismens värderingar, intressen och föreställningar. Segerfeldts syn på svenskt jordbruk är, givet den ståndpunkt och det ideologiska arv har representerar, helt och hållet rationell. När länder betraktas som ytor för näringsverksamhet, när de värden som ger människan ett sammanhang har rationaliserats bort och när den mänskliga existensen reducerats till en fråga om ekonomism och rationalism, blir också förakt eller likgiltighet för svenskt jordbruk en naturlig hållning.

Den liberala synen på jordbruk är dock inte bara oförenlig med en högerposition, utan utgör därtill ett mycket talande exempel på den diametrala motsatsen till vad en högerhållning innebär. För högern har det öppna kulturlandskapet ett tydligt egenvärde, varför högern också instinktivt finner utspel om att det inte behövs några svenska bönder motbjudande. I praktiken befinner sig dock stora delar av den skara som påstår sig utgöra högern mentalt i gränslandet mellan högern och liberalismen, varför många av dem visserligen vänder sig mot vad Segerfeldt säger, men i praktiken resonerar likadant när de väl befinner sig i affären. I stället för att köpa svenskt kött köper man irländskt, och inte sällan gör man också detta präglade av liberalismens närmast religiösa syn på frihandel. Måhända resonerar man också att man gärna skulle vilja köpa svenskt, men att man av rent principiella skäl inte vill betala det prispåslag den svenska jordbrukspolitiken innebär.

Den jordbrukspolitik som slår undan benen på det svenska jordbruket är ett problem, både principiellt och rent praktiskt. I reda pengar rör det sig dock om tämligen försumbara belopp, och priset för den besparing det innebär att köpa utländska jordbruksprodukter är långtgående negativa externaliteter som går ut över just det som högern instinktivt värderar mycket högt. Den liberala synen på jordbruk är resultatet av en dekadent, steril, blodfattig och människofientlig grundfilosofi, och i den mån högern i handling – om än inte i ord – ansluter sig till denna i syfte att spara vad som när det kommer till kritan är en spottstyver varje månad, har man själva också sjunkit till samma nivå.

2019-11-30

Om arbetsmoral och livegenskap

Mina narvalskrigare:

Till de frågor alla borde ställa sig, men som anmärkningsvärt få över huvud taget reflekterar över, hör varför vi arbetar så mycket. Västvärldens befolkning åtnjuter idag ett materiellt överflöd tidigare generationer knappt ens hade kunnat föreställa sig, och den tid vi lägger på att säkra vårt grundläggande behov av föda är i det närmaste försumbar. I stället lägger människor sin vakna tid på att tjäna ihop till föremål de inte behöver, statusattiraljer och att byta ut sådant som fungerar. Denna konsumtion marknadsförs som att sätta guldkant på den tid människor inte arbetar, men när denna tid väl infinner sig är de inte sällan för trötta för att bry sig. Människor tror sig visserligen ofta ha ont om pengar, men när man skärskådar deras ekonomi finner man inte desto mindre att merparten av deras utgifter utmärker sig för sin ytterst ringa marginalnytta, och att den upplevda bristen på pengar i regel bottnar i att de tenderar att prioritera onödig konsumtion framför livets nödtorft. Vad mer är, man finner också att korrelationen mellan denna upplevda brist på pengar och faktisk inkomst är påfallande svag.

Att ökat välstånd skulle omsättas i mer fritid togs länge för någonting självklart, men sedan 1960-talet har trenden snarare gått i motsatt riktning. Hemmafruar blir betraktade med stor misstänksamhet, att människor arbetar deltid ses som ett politiskt misslyckande och att barn redan i späd ålder bör lämnas in till offentliga storbarnkammare tas för en självklarhet. Detta hade kunnat vara påkallat om de pengar människor tjänade på sitt myckna arbetande faktiskt hade skänkt dem glädje eller trygghet, men då de i stället lägger dessa på att köpa saker de inte använder, och som kort därefter och i stort sett oanvända förpassas till redan överfulla vindar och källarförråd, infinner sig i stället frågan varför människor så oreflekterat lägger en så stor andel av sin utmätta tid på arbete. Att vårt samhälle utmärker sig för att dess invånare arbetar mycket mer än de behöver är i själva verket högst anmärkningsvärt, och minst lika anmärkningsvärt är att detta så sällan ens blir föremål för diskussion.

Från vänsterdemagogiskt håll hörs visserligen då och då förströdda krav på sextimmarsdag, men dessa bör snarast förstås i termer av trötta och symboliska försök att upprätthålla bilden av vänstern som ett alternativ för arbetarklassen. Vad mer är, i den mån man faktiskt tar dessa utspel på allvar finner man snabbt att de inte är grundade i en systemkritisk hållning, utan tvärtom ackompanjeras av orealistiska löften om bibehållen månadslön. Att man själva gärna vill framställa sig som ett radikalt och nytänkande alternativ, förmår inte dölja det faktum att man inte lyckats frigöra sig från den i samhället så förhärskande föreställningen att konsumtion är vad som ger livet mening. I ett läge där utrymmet för samhällskritik är närmast obegränsat visar sig i stället önsketänkande vara det bästa den förment radikala vänstern har att erbjuda.

Både frågan om varför vi arbetar så mycket och frågan om varför kritiken av detta lyser med sin frånvaro besvaras dock i samma ögonblick man betänker vilka som tjänar på status quo. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också utsikterna att göra sig en förmögenhet på handel med aktier försämras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också möjligheterna att parasitera på andra minska. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också svårigheterna att betala ränta på de skulder som ligger till grund för det keynesianska ekonomiska paradigmet öka drastiskt. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också politikernas möjligheter att köpa sig röster kringskäras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle det också bli uppenbart att västvärldens pensionssystem är organiserade som pyramidspel. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också det överskott som finansierar invandringspolitiken snabbt försvinna. Kort sagt, det finns inte en makthavare för vilken en framtid där vi arbetar mindre inte är en skräckvision.

För en mycket intressant motbild till det liberala narrativ som ligger till grund för den rådande synen på arbete står antikens Aten och Rom. Städerna kom under renässansen och upplysningen att bli sinnebilden av den civilisation av fria människor som gått förlorad, men intressant nog höll sig båda dessa civilisationer med slavar. Just slaveriet hade rentav varit förutsättningen för den civilisation och frihet renässanstänkare och upplysningsfilosofer hoppades återupprätta, varför även någon som Rousseau tvingades konstatera att verklig frihet måhända inte var möjlig utan slaveri. I just denna omständighet återfinns i själva verket en mycket pikant historisk ironi, då vår egen tillvaro hade tett sig outhärdlig för de fria männen i Aten och Rom. Att vi arbetar långt mycket mer än vi faktiskt behöver hade i deras ögon gjort oss till skolboksexempel på människor präglade av slavmentalitet. Där vi i dem ser slavägare, skulle de i oss se slavar.

Här finner vi ett värdefullt perspektiv på den gängse synen på arbete, och den i sammanhanget så anmärkningsvärda omständigheten att människor sätter en stolthet i att stiga upp ur sängen även när vintermörkret är som mest kompakt, trots att de innerst inne vet att detta gynnar bedragare och parasiter i långt högre utsträckning än det gynnar dem själva. Den stolthet och ironiskt nog också frihet människor finner i att kasta bort sina liv på arbete, samtidigt som de som av en händelse omges av en kultur i vilken framgång mäts i förmåga till konsumtion, tenderar att göra människor blinda för det uppenbara, nämligen att de framlever sina dagar i självpåtagen livegenskap.

2019-11-26

Om åsiktskorridorer, åsiktsmurar och åsiktsvakuum

Mina vargbarn från Alba Longa:

Till de mer intressanta egenskaperna hos vad som ofta benämns som "åsiktskorridoren" hör att den rymmer såväl Fidel Castro som Mao Zedong, men varken António de Oliveira Salazar eller Viktor Orbán. Det ideologiska manöverutrymme som avses med metaforen är med andra ord inte på något sätt smalt, så som antyds av efterledet "korridor", utan tvärtom mycket brett. Den som öppet hyllar Stalin får visserligen räkna med att bli kritiserad för detta, men kritiken i fråga kommer inte vara av ett slag som är vare sig socialt eller professionellt stigmatiserande, och den som utforskar den vänstra delen av den påstådda korridoren finner i själva verket inte ens vid synnerligen långväga expeditioner någonting annat än öppen planlösning. Inte desto utmärks det praktiskt taget oändligt stora utrymmet av att det är begränsat, närmare bestämt av en mur som omöjliggör tillträde till hela det landskap som ligger till höger om den politiska mitten, sånär som på en ytterst smal remsa.

Rent konkret innebär detta att när begrepp som högerextremism och högerpopulism används är vad avsändaren varnar för i regel varken extremism eller populism i egentlig bemärkelse, utan högerideologier som sådana. Det finns visserligen krafter som både betraktas som höger och i stort sett legitima, men dessa representerar antingen ståndpunkter på den ytterst smala remsan till höger om den politiska mitten eller vad som de facto är liberala vänsterpositioner. Vad den så kallade åsiktskorridorens geometri i själva verket säger oss, är att vi lever i ett samhälle där i stort sett hela den högra planhalvan i praktiken är förbjuden mark. Vad som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva samhället är dess närmast totala intolerans för allting som så mycket som ens påminner om högeråsikter.

Även högerideologier kan givetvis förekomma i tappningar som också för en objektiv betraktare ter sig som extrema, men den funktion dessa spelar utgör inte på något sätt en spegelbild av deras vänsterextrema motsvarigheters. Där högerextremismen är utstött och marginaliserad bjuds vänsterextremismen in i maktens finrum. Där högerextremismen granskas nitiskt flyger vänsterextremismen under radarn. Där högerextremismens funktion främst är den som halmdocka och bogeyman, fungerar vänsterextremister i praktiken som etablissemangets torpeder. Precis som i de många diktaturer där man håller sig med paramilitära grupper som maktens institutioner visserligen pliktskyldigt fördömer, men i praktiken inte ingriper mot annat än förstrött och högst motvilligt, har vänsterextremismen visat sig vara ett oumbärligt verktyg för det progressiva etablissemanget.

Vad man i det progressiva samhället kallar för höger-vänster-skalan är i själva verket en axel mellan de två vänsterideologierna liberalism och socialism. Vad mer är, den socialism man återfinner i det progressiva samhället är sedan 1980-talet kraftigt försvagad, och idag närmast att betrakta som socialliberal. Det vakuum den frånvarande högern lämnat efter sig har resulterat i begreppsförvirring, och ibland också fått till följd att delar av högerns tankegods oväntat återkommit som strömningar inom den radikala vänstern. I den grå liberala dimman har inte sällan de stora slagen stått mellan liberaler som tror sig vara höger och liberaler som tror sig vara socialister, och när den riktiga högern i detta läge till alla liberalers fasa upplever en renässans är det just bland den arbetarklass som hamnat i korselden denna ofta funnit sitt starkaste stöd.

Centralt i sammanhanget är det faktum att liberalismen på en och samma gång är västvärldens både mest misslyckade och lyckade ideologi. Liberalismen har uppnått hegemonisk ställning, men till priset av att den i praktiken övergivit allt den klassiska liberalismen stod för (eller påstod sig stå för). Bakom liberalismens centrala myt om en värld som ständigt blir bättre döljer sig en verklighet där skatterna ökat till nivåer ingen trodde var möjliga, där regelbördan ständigt ökar, där friheten för den enskilde ständigt minskar och där staten ständigt växer sig större. Berättelsen om liberalismen är i själva verket berättelsen om hur liberaler ständigt undergrävt just det som liberalismen framhåller som sina största framgångar. Den klassiska liberalismens värderingar är masken bakom vilken den egentliga liberalismen gömmer sig, och den egentliga liberalismen är liktydig med en vittrande kraft bakom vilken återfinns både religiösa föreställningar och starka klassintressen.

Det är också här vi återfinner förklaringen till liberalismens till synes så oresonliga avsky för högern. I socialismen finner liberaler en kraft med en snarlik vittrande verkan, men i högern finner den i stället en motkraft som strävar efter att i värsta fall förhindra och i bästa fall bromsa den utveckling man själv eftersträvar. Liberaler kan, om än både motvilligt och misstänksamt, samarbeta med högern i den mån denna håller sig inom den smala remsan till vänster om muren som avgränsar den så kallade åsiktskorridoren från no-go-zonen höger därom. Den höger som inte accepterar dessa premisser kommer dock obönhörligen – och med rätta – kategoriseras som en fiende.

2019-11-23

Om managersamhället och dess skattepolitik

Mina grovhuggna urnudier:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att beskattning, för att travestera en känd brittisk kolonialist, bör vara låg, platt och synlig. En del sträcker sig ännu längre och hävdar att att skatt inte bör vara över huvud taget, men detta är ett sidospår man inte bör förirra sig alltför djupt in på. Hoppes hövdingar kommer att utkräva skatt, Moldbugs moguler kommer att utkräva skatt, anarkokapitalisternas aristokrater kommer att utkräva skatt och minarkisternas modesta marginalskatter kommer successivt öka tills de åter når nuvarande nivåer. De enda som inte kommer utkräva skatt är ironiskt nog de kommunistiska kamraterna, vilket dock torde vara till föga tröst för den libertarian som råkar vara född bakom en järnridå. Att hävda att skatt är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle är visserligen att hemfalla åt både plattityder och slavmentalitet, men inte desto mindre är skatt någonting som är.

I ljuset av detta kan värnskattens nära förestående avskaffande vid första anblick framstå som ett steg i rätt riktning. När värnskatten går i graven blir beskattningen något mindre progressiv, samtidigt som marginalskatterna går ned. Problemet är att värnskatten avskaffas av en regering som för det första finner andra sätt att höja skatterna på, och för det andra för en invandringspolitik som leder till höjda kommunalskatter. Vad Annie Lööf kallar för "liberal reformpolitik" är med andra ord en politik som leder till att de flesta får höjd skatt, samtidigt som skattebetalarna får räkna med att den samhällsservice deras skattepengar är tänkta att bekosta försämras. Mot denna bakgrund utgör det faktum att samma regering samtidigt sänker skatten för ett fåtal inte ett steg i rätt riktning, utan vad som med rätta kommer uppfattas som en provokation.

Ser man till vilka det faktiskt är som betalar värnskatt blir det hela ännu mer intressant. Till skillnad från vad den internsocialdemokratiska potemkinoppositionen hävdar, betalas värnskatt nämligen inte av "de rika". I Sverige betalar de rika varken statlig skatt eller värnskatt, utan i värsta fall en platt skatt på 30 procent. De rika utgör i själva verket med Socialdemokraternas goda minne ett skattefrälse, men då det ligger i såväl socialdemokraters som andra politikers intresse att den breda massan hålls så ovetande om detta som möjligt blir saken ytterst sällan föremål för debatt. I den socialdemokratiska retoriken likställs därför "de rika" med de löntagare som betalar den värnskatt regeringen inom kort ämnar avskaffa. Vad som inte desto mindre gör det intressant att just denna grupp belönas med en skattelättnad samtidigt som de flesta andra drabbas av höjd skatt, är det faktum att denna grupp till stor del består av managers.

Bland vinnarna på värnskattens avskaffande finns talande nog många av de otaliga nya chefer Karolinska universitetssjukhuset har rekryterat parallellt med att produktiviteten gått ned och kostnaderna gått upp så mycket att man nu tvingas varsla vårdpersonal. Det är heller inte någon särskilt långsökt gissning att många av de förmenta altruister som läser och omskrivs i tidskriften Aktuell Hållbarhet hör till de svenskar som efter årsskiftet får sänkt skatt, och pikant nog återfinns bland dessa även många av de mest ihärdiga förespråkarna för de skattehöjningar som samtidigt kommer drabba resten av befolkningen. En annan grupp inom vilken många kommer få sänkt skatt är de Our Legacy-klädda rättvisekrigare i Midsommarkransen som röstar på Vänsterpartiet, det vill säga just det parti vars stöd till slut blev avgörande för att värnskatten skulle kunna avskaffas.

Om någon skulle fråga våra hipstervänner i Midsommarkransen vad de tycker om den skattesänkning som nu väntar dem, skulle merparten av dem med allra största sannolikhet kategoriskt förneka att denna var någonting de önskade sig. Inte desto mindre kommer de bli föremål för den, vilket är symptomatiskt för hur managersamhället fungerar. Inom managerklassen tenderar man att tro på de egna utfästelserna om att den hållning man representerar är altruistisk, men som av en händelse visar det sig i managersamhället gång på gång likväl vara just managerklassen som står som vinnare när dammet lägger sig. Managersamhället är större än den enskilda managern, och dess institutioner har under lång tid formats för att tillvarata managerklassens intressen. Den bland managers så utbredda föreställningen att det är rättvisepatos som driver den egna klassen bär i själva verket vittnesbörd om vilken högspecialiserad snyltare managern är.

Att värnskatten avskaffas är därför ingen anledning att ge regeringen beröm, även i den mån man själv gynnas av detta eller på rent principiella grunder motsätter sig höga och progressiva skatter. Tvärtom bör högern utnyttja det gyllene tillfälle att fördjupa klyftan mellan Socialdemokraterna och arbetarklassen som nu öppnar sig. Ju oftare den systemlojala arbetarklassen påminns om att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet belönar dem för deras trohet med högre skatter, sämre välfärd, klassförakt, laglöshet och nöjet att se frukterna av det egna arbetet slussas vidare till svågerkapitalister och folk som inte vill arbeta, desto bättre.

2019-11-20

Att frigöra sig från liberalismen

Mina psykonauter:

Vad även få av progressivismens mest fräna kritiker till fullo förmår ta in, är hur långtgående världen de lever i har formats av liberalismen. Det liberala tankegodset inte bara genomsyrar samhället, utan gör sig också gällande där människor minst anar det. Den liberala hegemonin är så total att även när två personer med till synes diametralt motsatta uppfattningar möts i en kraftmätning, företräder de inte sällan båda två varsin i grund och botten liberal ståndpunkt. I en debatt mellan nationalister och globalister är det i själva verket förespråkare av två varianter av en och samma liberala homogeniseringstendens som möts, och det enda som skiljer de båda ståndpunkterna åt är om det är enskilda nationer eller hela världen som bör underkastas homogenisering. Vad som däremot förenar de båda idétraditionerna är uppfattningen att klassers och regioners särdrag bör uppgå i en större och gemensam helhet.

Ett särskilt intressant exempel på detta finner vi i synen på djur och natur. Något tillspetsat finner vi på ena sidan en "vänster" av åsikten att landsbygden bör göras om till naturreservat, och med en syn på bönder som sadistiska djurplågare. På den andra sidan finner vi en "höger" med grundinställningen att djur och natur osentimentalt bör exploateras för vinnings skull. Båda dessa inställningar är dock i grunden liberala, och går utan större svårigheter att spåra till Första mosebok och Herrens uppmaning till människorna att "uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden." Efter reformationen och Luthers uppmaning till personliga bibeltolkningar har vissa kommit att tolka detta som att naturen är människans att göra vad hon vill med, medan andra har tolkat samma ord som att människan har ett gudomligt uppdrag som skapelsens förvaltare.

Båda dessa tolkningar har med tiden upptagits i olika liberala strömningar, och även om de personer som idag uttalar dem ofta stoltserar med sin ateism, och även om de båda ståndpunkterna vid första anblick kan förefalla varandras motsatser, utgör båda variationer på ett och samma protestantiska grundtema. Den osentimentala syn på djur och natur som förknippas med högern är intimt förenad med den protestantiska arbetsmoralen, och bottnar därför ursprungligen inte i egoism utan i en vilja att visa sig dygdig i Herrens ögon. Den översentimentala syn på naturen som förknippas med vänstern, och enligt vilken djur bör betraktas som spädbarn i behov av människans omsorg och beskydd, bottnar å sin sida i en kombination av bokstavstrogen bibeltolkning och liberalismens likaledes bibliskt betingade svaghetsdyrkan.

Vi finner därmed, annorlunda uttryckt, att båda ståndpunkterna utgörs av i grund och botten tämligen radikala vänsterpositioner, och att ingen av dem är i närheten av att vara så universell eller rationell som deras respektive tillskyndare påstår. Ett av de första exemplen på vad som med tiden skulle utvecklas till den sentimentala synen finner i den klassiska liberalismens Storbritannien, där man inte bara var tidigt ute med djurskyddslagar utan också förfärades av hur djur behandlades på kontinenten. Bland förespråkarna för den osentimentala synen kan man ännu i våra dagar finna många bokstavstroende evangeliska kristna. Den mänskliga tillvaron är för komplex för att avfärda någon av dessa bägge hållningar i sin helhet, men en naturlig högerhållning grundar sig i respekten för djur och natur snarare än i ambitionen att ta hand om eller cyniskt exploatera dem. Djuret är varken död materia eller ett hjälplöst väsen, utan en varelse som inte sällan både kan lära oss något och förtjänar vår beundran, men som heller inte är en av oss. Naturen kan varken reduceras till endast råvaror eller ett friluftsmuseum, utan är såväl vårt hem som en plats som inbjuder till djupt spirituella upplevelser.

Denna tendens att missta liberala hållningar för högerpositioner återkommer dock på område efter område. Personer som vill distansera sig från moderniteten investerar i medelklassuniformer och borgerliga statussymboler utan att förstå att det inte är högerns attiraljer de därmed tillägnar sig, utan liberalismens. De debattörer som i bredare lager förknippas med en kompromisslös högerhållning intar i själva verket ofta vad som bara är en föråldrad variant av den liberala positionen, och när människor konfronteras med en egentlig högerposition blir de många gånger förvirrade då denna inte kan placeras på den axel mellan liberalism och socialism de felaktigt har fått lära sig utgör höger-vänster-skalan. Liberalismen ligger som en slöja över västerlandet, och gör i egenskap av sådan människor närsynta, inskränkta och oförmögna att se helheten.

För att frigöra sig från liberalismen behöver man träna upp förmågan att se igenom denna slöja. Den höger som på allvar hoppas kunna erbjuda ett konkret alternativ till Annie Lööfs självskadebeteendeliberalism måste först utveckla förmågan att automatiskt identifiera de omistliga tecken på borgerlig förflackning som återfinns även i till exempel mycket vackra byggnader från 1900-talets början. Att helt lämna liberalismen bakom sig är sannolikt varken möjligt eller önskvärt, då samma liberalism har öppnat många dörrar inte ens de mest förhärdade av traditionalister, reaktionärer och paleokonservativa önskar stänga igen. Så länge man inte förmår se liberalismen för vad den faktiskt är, och så länge man inte förmår se i vilken utsträckning man själv har internaliserat denna ideologi, förblir dock sannolikheten överhängande att man också förblir en av liberalismens många nyttiga idioter.

2019-11-18

Om den svällande staten och dess estetik

Mina minotaurer:

Den såväl ideologiskt som privatmoraliskt något belastade Bertrand de Jouvenel skulle under sitt 83-åriga liv komma att byta politisk ståndpunkt lika frekvent som det efterrevolutionära Frankrike bytte statsskick. När han 1945 släppte sin bok Du pouvoir (i engelsk översättning: On Power) var det dock främst högern och libertarianer som tog denna till sig, och verket har genom åren utgjort en viktig inspirationskälla för bland annat Erik von Kuehnelt-Leddihn, Hans-Hermann Hoppe och Mencius Moldbug. I boken redogörs mycket förtjänstfullt för de mekanismer som genom historien successivt fått staten att svälla ända tills den blivit det monstrum den är idag, och här återfinns därför viktiga lärdomar för allt från reaktionärer till aspirerande vänsterrevolutionärer.

Till de Jouvenels många intressanta observationer hör att vad vi idag tänker på som lagen ursprungligen bottnade i traditioner och religiösa föreställningar så djupt rotade att maktens enda sätt att förhålla sig till dessa var att respektera och upprätthålla dem. Lagen var någonting grundläggande och på förhand givet, varför även makten var maktlös att ändra den. Detta begränsade maktens handlingsutrymme, och kom därför att under lång tid lägga band på statsapparatens ambitioner att flytta fram sina positioner. Lagen var överordnad staten, och den härskare som inte förmådde såväl inse som acceptera detta skulle snart förlora både sin legitimitet och potentiellt också livhanken.

de Jouvenel observerar dock samtidigt någonting annat, nämligen att makten målmedvetet arbetar för att undertrycka andra och konkurrerande samhällsauktoriteter. Då en av dessa auktoriteter är kyrkan kommer dennas makt med tiden att minska, vilket i sin tur leder till att de religiösa fundament som ligger till grund för just lagen undergrävs. I takt med att även traditioner (som även dessa med fördel kan förstås i termer av en rivaliserande auktoritet) motarbetas och försvagas undermineras därmed steg för steg lagens särställning, och när samhället demokratiseras blir det till sist möjligt för makten att sätta sig över den lag staten tidigare har varit underordnad. Plötsligt är lagen inte längre någonting givet, utan någonting som formas av makten. Ett viktigt hinder som tidigare bromsat statens möjligheter att flytta fram sina positioner är nu borta, och staten börjar i detta skede också snabbt växa i både omfång och ambitioner.

Här finner vi intressant nog att ateismen och traditionsfientligheten inte bara är de progressiva ståndpunkter sprungna ur en rationalistisk idétradition de vid en första anblick kan framstå som, utan också utgör kraftfulla vapen i händerna på den omättliga härskarkast som ständigt letar nya aspekter av samhället och den mänskliga existensen att underställa statlig kontroll. Genom att undergräva de institutioner som legat till grund för människors rättsmedvetande har man inte bara omdefinierat rättvisebegreppet, utan också möjliggjort en expansion av staten och dess befogenheter i en takt som genom merparten av historien varit fullständigt otänkbar. Ateismen visar sig i ljuset av detta inte vara så mycket frånvaron av religion som en den stora statens troslära, och traditionslösheten avslöjas som en anmärkningsvärt anrik idétradition med syftet att möjliggöra statens expansion.

I förlängningen finner vi här också viktiga ledtrådar till bland annat konstens och arkitekturens förflackning. Joniska tempel, klassiska symfonier och flamländska oljemålningar är i grunden ingenting annat än uttryck för just de eviga spirituella och traditionalistiska värden som så länge stod i vägen för progressivismen och statens expansion, och måste i egenskap av sådana bekämpas. Bakom en tät väv av rationaliseringar, och under paroller som antyder att vad man vill åstadkomma i själva verket är någonting helt annat, trycks vad som i grund och botten inte är någonting annat än Platons föreställning om idévärlden tillbaka för en andefattig, progressiv och rationalistisk sinnevärld. Kulturen och filosofin slutar att sträva efter sanning och skönhet, och blir i stället verktyg i den växande statens tjänst.

Därmed blir också whighistoria till syvende och sist ingenting annat än den växande statens epos. Bortom flosklerna om framsteg, bortom föreställningarna om ständigt större frihet och bortom de bombastiska hyllningarna av en ordning som påstås garantera ständigt större rättvisa och upplysning, rymmer sig en stat som ständigt såväl expanderar som tar sig allt större friheter, och en kultur som på politisk väg ständigt omformas för att möjliggöra detta. Bortom de nyliberala väckelseskrifter i vilka Framsteget fyller funktionen av guldkalv döljer sig med andra ord inte bara en värld där manöverutrymmet för såväl fritt företagande som mänskligt handlande ständigt minskar, utan också en värld där teknikutvecklingen tillsammans med alltmer desperata keynesianska stimulansåtgärder visserligen alltjämt förmår leverera en gnutta tillväxt, men där de stora upptäckterna, den stora arkitekturen, de stora konstnärerna och de stora tänkarna återfinns i det förgångna.

Här öppnar sig dock en mycket intressant möjlighet, åtminstone i den mån Curtis Yarvin faktiskt har rätt i sin tes att en överlägsen estetik är nyckeln till att besegra vänstern. Den goda konsten kommer visserligen bli motarbetad av den växande staten, förlöjligad av konstkritiker i den växande statens sold och undantas från det ekonomiska stöd den växande staten betalar ut till de de underentreprenörer som producerar den växande statens konst. Rent estetiskt kommer den goda konsten dock inte möta någon konkurrens över huvud taget, då den "konst" som tas fram för att tjäna den växande statens intressen har det uttalade syftet att vara frånstötande.

2019-11-13

Om Staffanstorp och det progressiva erbjudandet

Mina argonauter:

Skulle man bedöma ideologier efter vad de själva påstår sig stå för, skulle de senaste århundradena varit en paradisisk tillvaro där utopierna avlöste varandra. Då så ej har varit fallet, är en betydligt bättre måttstock på en ideologis kvaliteter vad för typ av samhällen den faktiskt skapar. När man bedömer ideologier på detta sätt blir vår tids progressiva överideologi särskilt intressant, av den enkla anledningen att den inte bara skapar ett samhälle där "menskonst" och modernistisk arkitektur framhålls som sinnebilden av estetisk fulländning, utan där risken för att bli rånad, misshandlad, våldtagen och mördad ständigt ökar. Ett samhälle i vilket personer som utgör ett hot mot rikets säkerhet i praktiken prioriteras framför de egna medborgarna, och i vilket grovt kriminellas påstådda rättigheter i praktiken väger tyngre än oskyldigas rätt att slippa utsättas för brott.

Progressivismen säger sig inte bara stå för framsteg, utan stödjer sig också på en rik teoribildning omsorgsfullt konstruerad för att påvisa att så är fallet. Ser man däremot till vad progressivismen faktiskt har att erbjuda, är detta ett samhälle i vilket artonåringar får örat avskuret av odjur för vilka risken att drabbas av ett kännbart straff är mycket låg, och om vilka den som talar illa löper en högst konkret risk att bli åtalad. Detta erbjudande är med andra ord inte särskilt attraktivt, och som av en händelse tenderar också just detta sakförhållande att föräras en påtagligt undanskymd plats i nyhetsflödet. Att det progressiva erbjudandet är minst sagt påvert är dock någonting man i progressiva kretsar är allt annat än okunniga om, varför man lägger avsevärd energi inte bara på på att skönmåla, mörka och relativisera, utan också på att demonisera. När allt man har att erbjuda är tilltagande våld, förnedring och nihilistiskt mörker är det för att säkra det egna maktinnehavet av avgörande betydelse att lyckas utmåla sina motståndare som någonting ännu värre.

Det är i ljuset av detta det faktum att en informationsfilm från Staffanstorps kommun får hela etablissemanget att tugga fradga får sin förklaring. Vad kommunen gör är att tillhandahålla ett alternativ till det progressiva erbjudandet. Man påminner allmänheten om att en annan ordning är möjlig, och att det finns krafter för vilka ett avskuret öra fortfarande är ett symptom på barbari snarare än civilisation. Huruvida verklighetens Staffanstorp förmår leva upp till den bild som ges i filmen eller ej är i sammanhanget irrelevant, vad som föranleder vreden är att filmen framgångsrikt underminerar progressivismens anspråk på att vara den enda civiliserade ideologin. När allmänheten lockas med en tillvaro i vilken man tillåts känna sig både välkommen och trygg, avslöjas plötsligt det progressiva erbjudandet för den dystopi det är.

För progressiva utgör varje alternativ till vad de själva har att erbjuda ett hot, av det enkla skälet att vad de faktiskt har att erbjuda är någonting mycket oattraktivt. Detta i grund och botten mycket enkla sakförhållande förklarar deras rädsla, deras aggressivitet och deras omättliga behov av att dominera debatten. Det är i detta sakförhållande progressivismens ständigt mer totalitära anspråk finner sin förklaring, och det är i detta sakförhållande den progressiva besattheten vid att skriva om historien bottnar. Varje påminnelse om att en annan ordning inte bara är möjlig, utan också någonting i allra högsta grad naturligt, undergräver progressivismens ställning. Alla de epoker i vilka man funnit andra lösningar på problemen måste därför utmålas som barbariska, och det faktum att de flesta av världshistoriens stora tänkare hade gjort sig omöjliga i en nutida TV-soffa gör att man i möjligaste mån måste behandla dessa som icke-personer.

I själva verket kan omständigheten att den så kallade samhällsdebatten är så urspårad med fördel förstås som en konsekvens av att etablissemanget vill flytta uppmärksamheten från att det progressiva erbjudandet är ett uselt sådant. När vad man har att erbjuda är ett samhälle som för varje dag blir mindre tryggt och för varje dag erbjuder invånarna allt mindre mening och sammanhang, blir också det egna maktinnehavet beroende av att så få som möjligt upptäcker att det över huvud taget existerar alternativ, och att man lyckas övertyga den som ändå nyfiket lyfter blicken att alla andra vägar än den progressiva leder till en bunker i Berlin. Den enorma energi som läggs på att jaga påstådda rasister, och det oproportionerliga fokus som läggs på att finna rasism i ett land där bombdåd i bostadsområden är en vardagsföreteelse och artonåringar kan få örat avskuret utan att detta anses ha särskilt högt nyhetsvärde, får därmed en förklaring. I ett läge där den politiska linje etablissemanget representerar är så uppenbart destruktiv, är det viktigare än någonsin att misstänkliggöra och skambelägga den allmänhet som har all anledning i världen att vända samma etablissemang ryggen.

Striden mellan högern och vänstern är idag i grund och botten ingenting annat än en strid mellan å ena sidan de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på barbari, och å den andra de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på civilisation. I denna kraftmätning är sanningen högerns bästa vapen. Den progressiva hegemonin står och faller med att den breda massan inte genomskådar det progressiva erbjudandet som barbariskt, och även om den breda massan är både auktoritetstroende och lättledd blir denna illusion för varje dag allt svårare att upprätthålla. Högern kan här med fördel påminna allmänheten om både hur uselt det progressiva erbjudandet egentligen är och om det rika utbud av alternativ som historien och filosofin erbjuder. Denna informationsspridning måste ta olika former beroende på vilken målgrupp den riktar sig till, och att olika aktörer fyller olika nischer är, alldeles oavsett vad man personligen råkar tycka om en del av dessa aktörer, att betrakta som en styrka.

I denna kamp bör man i dagens läge inte vara alltför fixerad vid renlärighet. I jämförelse med det tilltagande barbari som gömmer sig bakom högtidliga progressiva paroller är många av de frågor som traditionellt haft en splittrande verkan sekundära, och kan med fördel skjutas på framtiden. Vad ingen dock bör vara redo att kompromissa om är att ett avskuret öra är ett utslag av barbari. Med den som hävdar motsatsen, om än aldrig så indirekt eller inlindat, kan det aldrig finnas någon meningsfull samsyn.

2019-11-11

Rhodesia, sanktionerna och storpolitiken

Mina biltongätande rebeller:

När den självstyrande brittiska kolonin Rhodesia för på dagen 54 år sedan gjorde allvar av hotet att utropa sig självständig, blev moderlandets svar sanktioner. Genom sådana skulle, hoppades den brittiske premiärministern Harold Wilson, rebellerna i Afrika knäckas på några månader, om inte veckor. Wilsons förhoppningar skulle snart grumlas, och händelserna under åren som följde kan med fördel förstås i termer av en kraftmätning med högst personliga förtecken mellan den färgstarke brittiske ledaren och hans rhodesiska motpart Ian Smith. I korrespondensen mellan de båda premiärministrarna, och i anteckningarna från de två tillfällen då de möttes öga mot öga för att förhandla, kan man följa hur de på en och samma gång går varandra på nerverna och talar förbi varandra. Den rigide men jordnäre Smith och den såväl teatraliske som självupptagne Wilson utvecklade visserligen med tiden en motvillig respekt för varandra, men de förmådde aldrig överbrygga den klyfta som skilde dem åt. De tröstlösa förhandlingar och intriger som följde är som hämtade ur en rafflande äventyrsroman, och inkluderar episoder så osannolika som den när en semestrande Wilson på egen hand tog fram ett chiffer för att förhindra att den brittiska regeringens diskussioner rörande Rhodesia skulle läcka ut till pressen. Enligt detta skulle Rhodesia omnämnas som Ruritania, Sydafrika som Transylvania, Ian Smith som Monkey och (de enligt den något koleriskt lagde Wilson särskilt förkastliga rhodesierna) Clifford Dupont och Desmond Lardner-Burke som Weasel respektive Toad.

1965 försörjdes Rhodesia med olja via en pipeline mellan Umtali och den moçambikiska hamnstaden Beira. En av Storbritanniens första åtgärder efter det rhodesiska upproret blev därför Beirapatrullen, en flottstyrka med uppdraget att se till att ingen olja längre kunde importeras denna väg. Åtgärden skulle ge upphov till bränsebrist i landet, men de friheter britterna tog sig utmed Moçambiques kust retade också upp portugiserna så till den grad att dessa snart erbjöd rhodesierna att försörja dem med den olja landet behövde i utbyte mot att man avbröt försöken att kringgå den brittiska blockaden av Beira. De brittiska patrullbåtarna blev dock kvar, och skulle under återstoden av upproret komma at kosta de brittiska skattebetalarna ansenliga belopp. Vad mer är, i och med blockaden förvägrades även Zambia olja, då landet för sin bränsleförsörjning var helt beroende av raffinaderiet i Umtali. Detta löste britterna genom att, i en ekonomiskt mycket dyr och ineffektiv operation, börja flyga in bränsle till Zambia. Detta skulle visa sig bli symptomatiskt för vad som komma skulle.

Rhodesisk tobak och rhodesiska mineraler stod högt i kurs, och omvärlden förhöll sig länge kallsinnig till de sanktioner Harold Wilson krävde. När den brittiske premiärministern till sist fick som han ville, började Rhodesia i stället exportera sin tobak till Moçambique, där den märktes om som portugisisk för att därefter exporteras till Europa. De bulvaner man anlitade gjorde visserligen exporten mindre lönsam och importen mer kostsam, men Rhodesia förblev under hela sin tid som rebellstat en del av världsekonomin. Butikshyllorna var välfyllda, och den rhodesiska valutan förblev stark, trots att den aldrig var helt och hållet konvertibel. De brittiska försöken att överta den rhodesiska centralbanken ignorerades i huvudstaden Salisbury helt, så när som på att man till följd av sanktionerna och straffåtgärderna hänvisade de fordringsägare som hoppades erhålla ränta på landets statsskuld till den parallella rhodesiska centralbank britterna hade satt upp i London. Att kalla sanktionerna för verkningslösa vore en överdrift, men de ledde också till framväxten av en inhemsk tillverkningsindustri, och via mellanhänder och avancerade affärstekniska upplägg lyckades man importera allt från de motorer från Rolls Royce landets flygvapen behövde till jetflygplan för civilt bruk.

För ett särskilt anmärkningsvärt exempel på hur Rhodesia lyckades kringgå omvärldens sanktioner stod landets export av kromitmalm. Denna ansågs allmänt vara av överlägsen kvalitet, och var därför mycket eftertraktad på världsmarknaden. När sanktionerna mot landet tvingade producenter av rostfritt stål att vända sig till andra exportörer fick detta till följd att man i USA blev så illa tvungna att importera kromit från Sovjetunionen. Förnedringen blev etter värre av det faktum att Moskvas sätt att täcka den ökade efterfrågan blev att – i ett flagrant brott mot de FN-sanktioner bakom vilka man varit en drivande kraft – själva börja importera kromit från Rhodesia, och därefter exportera denna vidare till ärkerivalen på andra sidan Atlanten. Samtidigt som man från sovjetiskt håll aldrig försatte ett tillfälle att utmåla Rhodesia som ett symptom på den utbredda rasismen i väst, bröt man därmed ogenerat mot de sanktioner man vid upprepade tillfällen hade utmålat som helt otillräckliga, i syfte att upprätthålla en mycket lönsam handel. Det hela var ett tidigt exempel på traditionen att lättvindigt utnyttja rasismanklagelsen som politiskt vapen, och är i egenskap av sådant också en påminnelse om hur lite som har förändrats sedan dess.

De storpolitiska implikationerna skulle dock komma att bli ännu mer pikanta. Sanktionernas existens var till syvende och sist ingenting annat än en följd av de amerikanska kraven på avkolonisering och USA:s nyblivna roll som världshegemon. Importen av strategiskt viktig kromit från Sovjetunionen blev dock snart politiskt ohållbar, varför kongressen 1971 antog en ny lag. Skrivningarna i The Byrd Amendment var visserligen allmänna, men hade det uttalade syftet att göra importen av rhodesisk kromitmalm laglig igen. Effekten blev inte bara att importen av kromit återupptogs, utan även importen av asbest och nickel. Lagen var mycket kontroversiell, men kom inte att hävas förrän samma näringsliv som en gång lobbat för dess införande börjat motsätta sig den av protektionistiska skäl. Sanktionerna mot Rhodesia, och det politiska spel som omgav dessa, erbjuder därmed en på många sätt väldigt belysande inblick i de skeenden som format den värld vi lever i idag.

Sanktionerna förmådde aldrig knäcka Rhodesia, utan bidrog tvärtom till att stärka sammanhållningen och kampviljan bland landets vita befolkning. Vad som i stället fick det land som den 11 november 1965 hade gjort uppror mot moderniteten att ge upp var vad som vanligtvis beskrivs som ett frihetskrig, men i själva verket var en hänsynslös terrorkampanj mot i första hand civila. Under de fjorton år upproret pågick blev dock landet inte bara en projektionsyta i vilken såväl fiender som vänner ofta såg vad de ville se snarare än vad som faktiskt fanns där, utan på många sätt också en värdemätare på tillståndet i världen. Storpolitiken kring sanktionerna mot landet utgör bara ett av många intressanta exempel på detta.

2019-11-10

Om liberalen som självdestruktiv missbrukarpersonlighet

Mina kaloriräknande risliberaler:

Det sätt på vilket vänstern ständigt flyttar fram sina positioner kan med fördel förstås i termer av erosion. Uppfattningar som en gång togs för självklara och ordningar som en gång framstod som skrivna i sten undergrävs först steg för steg, varpå vänstern fördömer och raserar dem när tiden är mogen. Processen är ofta förrädiskt långsamt, men ibland också snabb, som när ett mediedrev likt de höststormar som kan få ansenliga arealer kustlinje att vittra bort på några timmar får opportunistiska politiker att över en natt överge hävdvunna positioner hellre än att ta strid för vad som är rätt och riktigt. Denna process förknippas i det allmänna medvetandet ofta med socialismen, men är i själva verket främst en konsekvens av liberalismen.

Liberalen ser idag inte sällan sig själv som vänsterns borne motståndare, men hans handlingar och reflexer talar ett annat språk. Liberalen trivs bättre tillsammans med vänstern än högern, lyssnar hellre på vänstern än högern och gör oftare gemensam sak med vänstern än högern. I en debatt mellan högern och vänstern vill liberalen gärna framstå som en oberoende tredje part, men tar i praktiken alltid parti för vänstern. Liberalen har mycket lite att invända när vänstern i sin argumentation är osaklig eller använder halvsanningar och lögner som ett politiskt vapen, men reagerar direkt, instinktivt och kraftfullt i händelse av att en högerdebattör gör sig skyldig till samma sak. I den mån liberalen över huvud taget ventilerar annat än pliktskyldig och ljummen kritik mot vänsterns resonemang och metoder, tenderar denna att anmärkningsvärt ofta framföras indirekt och sarkastiskt i form av att liberalen indignerat anklagar högern för att bete sig som den vänster liberalen sällan funnit anledning att kritisera direkt. Vad mer är, när liberalen ställs inför en höger som vill bekämpa grov brottslighet eller kringskära vänsteraktivisters möjligheter att leva på skattepengar reagerar liberalen vanligtvis instinktivt genom att skönmåla situationen, tona ned problemen, utmåla högern som ett hot samt ta ställning för både brottslingarna och vänsteraktivisternas rätt att leva på skattepengar.

Liberalen förmår själv inte se detta mönster, utan tror sig tvärtom vara den som står för det balanserade, sansade och rättvisa perspektivet. Inte desto mindre borde det för en utomstående betraktare vara uppenbart att liberalismen inte klarar anktestet. Liberalismen har en vänsterideologis alla yttre kännetecken, reagerar som en vänsterideologi och intar en vänsterideologis positioner, varför den uppenbara slutsatsen också blir att liberalismen faktiskt är en vänsterideologi. Liberalismen har med tiden dock kommit att betraktas som en antivänsterideologi av såväl högern som av liberaler själva, varför högern sökt samarbeta med liberalismen samtidigt som liberaler, ofta i den uppriktiga tron att de därmed på något sätt värnar högern, i all praktisk bemärkelse kommit att målmedvetet arbeta för att underminera högern inifrån.

Liberalismen måste i ljuset av detta förstås som en neurotisk och självdestruktiv ideologi. Man tror sig ingå i en naturlig åsiktsgemenskap med vad man uppfattar som den måttfulla högern, men drivs samtidigt av en neurotisk aversion mot den egentliga högern. Resultatet blir att man, i sin iver att distansera sig från högern, ständigt både rör sig vänsterut och överger de principer man påstår sig vara besjälade av. Liberaler säger sig stå för marknadsekonomi och äganderätt, men har i praktiken länge försvagat dessa samtidigt som man målmedvetet arbetat för stärka svågerkapitalistismen. Liberaler påstår sig hylla friheten, men har krattat manegen för frihetsinskränkningar som före demokratins införande hade framstått som otänkbara. Liberaler påstår sig värna rättsstaten, men har i praktiken varit den organiserade brottslighetens bästa vänner. Liberaler påstår sig utgöra garanten för det öppna samhället, men för en politik som leder till att behoven av larm, murar och övervakning ständigt ökar. Liberalismen utger sig vara individualistisk, men blir för varje dag alltmer totalitär i sina anspråk. Liberaler har, för den goda sakens skull, varit redo att i vad man uppfattat som enstaka frågor göra vad man uppfattat som enstaka avsteg från de egna trossatserna så många gånger, att samhället förvandlats till vad som för gårdagens liberaler hade utgjort en skräckvision. Liberalen är i grund och botten ingenting annat än en missbrukarpersonlighet, som ständigt rationaliserar varje steg vänsterut som en oskyldig engångsföreteelse motiverad av omständigheterna.

Liberalen är dock inte bara fullständigt oförmögen till självkritik, utan därtill inkapabel att tolka det kaos han lämnar efter sig som någonting annat än framsteg. För liberalen utgör varje ambition att slå in på en högerpolitisk linje i ordets egentliga bemärkelse ett försök att vrida klockan tillbaka. För liberalen är varje avsteg från vad som för gårdagens liberaler utgjorde självklara liberala principer inte en kapitulation utan en seger, och varje försök att omintetgöra en sådan seger utgör för liberalen ett brott mot den naturliga ordningen. För liberalen utgör varje meningsfull högerståndpunkt en styggelse av det enkla skälet att en sådan utmanar liberalismens innersta väsen. Att argumentera för högeråsikter är, för liberalen, som att förespråka bygget av vågbrytare utmed en erosionsdrabbad kuststräcka. Liberalen förstår det i allmänhet inte själv, och har därför också utvecklat en uppsjö av avancerade och vid första anblick till synes genomtänkta teorier för att rationalisera detta, men vad som i grund och botten driver honom är ingenting annat än begäret att få se samma kuststräcka slukas av havet.

Av denna anledning kan någon naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen heller aldrig existera. Högern och liberaler kan endast finna kompromisser så länge dessa kompromisser helt och hållet sluts på liberalismens villkor, och de många kompromisserna av denna typ har bidragit till att det idag främst är högern som förknippas med liberalismens många tillkortakommanden. Det finns visserligen exempel på goda krafter som själva kallar sig för liberaler, men dessa bör i första hand förstås i termer av högerkrafter med en idealiserad bild av liberalismen. Föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen har dock varit förödande och demoraliserande för högern. Den har lett till destruktiva kompromisser, uppslitande försök att bygga gemensamma institutioner och att man gång på gång blivit motarbetad av personer man intalat sig varit ens vänner. Liberalismen är idag, precis som när begreppen höger och vänster en gång var nya, högerns huvudmotståndare, och bör behandlas med den skepsis den i egenskap av detta förtjänar.

2019-11-07

Karolinska och korruptionen

Mina invaderande lakonier:

I samband med onsdagens storvarsel på Karolinska universitetssjukhuset framkom en mycket intressant omständighet, nämligen att sjukhuset genomfört en organisationsförändring som resulterat i att antalet chefer ökat med 30 procent, samtidigt som verksamheten kommit att producera mindre vård till högre pris än tidigare. Denna omständighet är så anmärkningsvärd att en stor del av rapporteringen om varslet borde ha fokuserat på just detta, men i stället blev det hela någonting som endast nämndes i förbigående. Frånvaron av djupare rapportering om saken blir därmed i sig en anmärkningsvärd omständighet, liksom frånvaron av kritik av den utbredda uppfattningen att det är resursbrist som utgör roten till sjukvårdens problem blir. Vad mer är, det är inte en långsökt gissning att många av de nya chefer som anställts samtidigt som vården på en och samma gång blivit både dyrare och sämre ser sig som globaliseringens vinnare, röstar på progressiva partier, har "gillat olika" på Facebook, låtit ta fram floskulösa värdegrundsdokument i vilka det betonas att man respekterar alla människors lika värde samt förfasas över det faktum att befolkningen till stor del visat sig bestå av lågpannade fördomsfulla bönder. Vad sannolikt ytterst få av dessa chefer däremot reflekterat över är det faktum att de avlönas med höga löner för att utföra ett arbete som inte behövs, och att det är människor i behov av livsviktig vård som får betala priset för detta.

Sverige är, får vi ofta höra, ett land som utmärks för sin låga grad av korruption. Till stöd för detta åberopar man undersökningar från organisationer som Transparency International, och enligt dessa lyser mycket riktigt också korruptionen i Sverige liksom de flesta andra västerländska länder med sin frånvaro. Problemet med sådana undersökningar är emellertid att vad de faktiskt mäter är graden en korruption som är vanlig i populärkulturen och u-länder, men däremot inte säger något om i vilken grad aktörer i samhället missbrukar sin ställning för att tillskansa sig resurser från andra. När graden av korruption uppges vara låg betyder detta med andra ord att antalet mutor som betalas är få, men det säger ingenting om huruvida politikerna använder skattemedel för att köpa röster eller i vilken utsträckning staten avlönar människor för att utföra tjänster väljarna aldrig har efterlyst. Annorlunda uttryckt, det korruptionsbegrepp som används är noga utformat för att passa managersamhällets syften, men tillför väldigt lite information om i vilken utsträckning samhället är korrupt i egentlig mening.

De samhällen som påstås vara fria från korruption är i själva verket samhällen i vilka en minoritet inte bara bestämmer, utan därtill använder skattepengar för att köpa sig röster, skapa välbetalda låtsasjobb åt en växande parasitär klass och försörja ett helt ekosystem av svågerkapitalister. Det är dessa samhällen som slår sig för bröstet när Transparency International ger ut sina rapporter, och det är intressant nog också några av de tyngsta företrädarna för dessa samhällen som finansierar den organisation som berömmer dem för deras låga grad av korruption. Att managersamhället har valt ett korruptionsbegrepp som frikänner det från korruptionsanklagelser bör alltså inte tolkas som att detta samhälle är fritt från korruption, utan som att dess härskarkast vet att tillvarata sina egna intressen. Som av en händelse finner man vanligtvis inte heller inom en journalistkår där medlemmarnas lön ofta helt eller delvis betalas med just de skattepengar som är managersamhällets livsblod någon anledning att ifrågasätta denna definition av ordet korruption.

Vad som gör detta särskilt intressant är det faktum att managersamhället inte bara gör anspråk på att vara icke-korrupt, utan därtill på att utgöra den korrupta ordningens motsats. De personer som försörjer sig genom att ogenerat parasitera på skattebetalarna ser sig nämligen som opolitiska tjänstemän i demokratins tjänst. Till skillnad från vad som historiskt ofta varit fallet byts de inte ut när en ny regering kommer till makten, någonting som fyller dem med stolthet då det egna värvet därmed får representera antitesen till en ordning som idag närmast utgör sinnebilden av långt gången korruption. Logiken bakom resonemanget framstår vid första anblick som oantastlig, då det mycket riktigt också är ett slående exempel på såväl korruption som djupt osunda incitament när politiker använder skattemedel för att belöna de lojalister som burit dem till makten. Det är först när man undersöker varför en sådan ordning är korrupt och osund det logiska felslutet framträder. Att ordningen är korrupt och osund beror nämligen på att den möjliggör för vissa att berika sig på andras bekostnad, och att använda statens resurser till att främja sin egen agenda. Kort sagt, ordningens nackdelar skiljer sig inte från managersamhällets.

Skrapar man lite på ytan finner man tvärtom att situationen i själva verket förvärrats inom ramen för managersamhället. Där ett regeringsskifte tidigare ledde till att en korrupt elit avlöstes av en annan, sitter managersamhällets korrupta men förment opolitiska elit i orubbat bo. Denna elit kan inte avsättas av väljarna, saknar varje spår av folkligt mandat och behöver därför heller inte ta någon som helst hänsyn till vad vare sig allmänheten eller eller förändringsvilliga politiker önskar. Tvärtom kan den, till skillnad från forna tiders korrupta offentliga tjänstemän, ostört verka för att öka sin egen makt över tid. Som dagsaktuella exempel från såväl just Karolinska universitetssjukhuset som Skolverket visar drar man sig inte heller från att vare sig gynna de egna eller aktivt använda sig av den makt man tillskansat sig för att driva en egen politisk agenda.

Det är denna korrupta managerelit som föraktfullt avfärdar sina fiender som populister. Det är denna korrupta managerelit som avfärdar sina kritiker som lata och oproduktiva förlorare som inte vill anpassa sig till en föränderlig värld. Det är inom denna korrupta managerelit man sällan försitter en chans att både utmåla sig själva som moraliska föredömen och de egna motståndarna som moraliskt förkastliga. Det är också inom denna korrupta managerelit man, som exemplet Karolinska så pedagogiskt illustrerar, utan några betänkligheter använder resurser avsatta för svårt sjuka till att ge varandra välbetalda låtsasjobb.

2019-11-03

Om vänstern och dess föreställningsvärld

Mina Camilla Läckberg-läsande espressokonnässörer:

Vänsterpartiet har de senaste dagarna diskuterat hur man skall bredda sin väljarbas, och i samband med detta kommit fram till att man bör lägga mindre fokus på arbetarklassen och i stället vända sig till tjänstemän. Därmed erkänner partiet också öppet vad som länge varit en realitet, nämligen att partiets fokus på ökad invandring och intersektionalitet inte är förenligt med arbetarklassens intressen, utan att partiet i stället blivit en intresseorganisation för den parasitära managerklassen. Att det var just Vänsterpartiet som till slut möjliggjorde värnskattens avskaffande blir i ljuset av detta särskilt intressant av den enkla anledningen att värnskatt är någonting som varken betalas av arbetarklassen eller "de rika", utan av en övre medelklass som till stor del utgörs av just managers.

Detta kan tyckas anmärkningsvärt för ett parti så nära förknippat med marxismen, men är i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Vänsterpartiet delar idag inte bara sin föraktfulla syn på arbetarklassen med Socialdemokraterna, utan med de flesta förment socialistiska partier i västvärlden. Parallellt med detta har de merparten av de partier som traditionellt utgjort den parlamentariska högern förvandlats till renodlade liberala vänsterkrafter. Att varken "högern" eller "vänstern" är vad de utger sig för att vara borde i detta läge resultera i en uppsjö av intressanta kommentarer från politiska analytiker och statsvetare, men dessa har visat sig helt oförmögna att genomskåda en tunn retorisk fernissa som för dem borde vara lika genomskinlig som glas. I stället har de valhänt och yrvaket börjat analysera högerns återkomst i form av de nybildade partier som fyllt det vakuum de gamla har lämnat efter sig i historielösa nonsenstermer av GAL och TAN.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har inte desto mindre krossat illusionen av att allt är som vanligt. Efter många år av vånda har i all praktisk bemärkelse såväl en ny parlamentarisk höger som en ny parlamentarisk vänster utkristalliserat sig, de många hänvisningarna till GAL-TAN-skalan och tre block till trots. Att varken den nya parlamentariska högern eller den nya parlamentariska vänstern förmår väcka några varma känslor i mer traditionellt sinnade läger behöver knappast påpekas, men inte desto mindre är en parlamentarisk höger respektive vänster vad de åtminstone i relativa termer likväl utgör. Att den nya parlamentariska högern är allt annat än perfekt, och att dess senfärdighet, vilja att kompromissa med vänstern och brist på krisinsikt är slående hindrar inte heller att det främst är inom den nya parlamentariska vänstern de krafter som målmedvetet arbetar för att förvärra Sveriges problem återfinns. Av denna anledning kan det vara värt att titta lite närmare på vad som utmärker vänsterpartierna, och vad som förenar respektive skiljer dem åt.

Socialdemokraterna var en gång i tiden ett ideologiskt parti, men bör idag främst förstås som en politisk maktbas. Partiet har i egenskap av sin centrala position i svensk politik kommit att locka till sig människor som söker makt för maktens skull snarare än ideologer, vilket också genomsyrar allt vad partiet gör. Den retorik man håller sig med är socialistisk, men partiet har i decennier fört en politik som går stick i stäv med vad som ligger i arbetarklassens intressen. Partiets ställning som avideologiserat är ur högerns perspektiv både en tillgång och en fara. Socialdemokraterna har vid flera tillfällen visat sig beredda att göra vad man internt mycket väl vet kommer få förödande konsekvenser när detta gynnat partiets kortsiktiga intressen, men stundom också uppvisat en anmärkningsvärd beredvillighet att att göra vad som krävs för att avvärja en kris. Det senare har man dock bara kunnat göra när partiet på egen hand kunnat diktera villkoren, och när man i stället måste kompromissa med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet för att uppnå en parlamentarisk majoritet minskar sannolikheten för en sådan utveckling drastiskt.

Inom Vänsterpartiet återfinns däremot det patos som lyser med sin frånvaro bland socialdemokrater då partiet främst utgörs av romantiker, om än sådana av högst skiftande slag. En del av partiets medlemmar är hämtade från arbetarklassen, och drivs i regel av en föreställning om socialismen så romantisk att den i praktiken hade passerat sitt bäst före-datum redan på 1930-talet. En annan viktig rekryteringsbas utgörs av de humaniorastudenter med dålig kondition som gärna dricker vin, röker, utforskar subkulturer och drömmer om att leva bohemliv i 1920-talets Paris, men som har svårt att föreställa sig en framtid där de själva faktiskt arbetar för brödfödan. En tredje grupp är välavlönade hipsters som försöker skyla över det faktum att de vältrar sig i lyx genom att hölja tillvaron i ett alternativt och arbetarromantiskt skimmer. Sist men inte minst har vi våldsromantikerna, som i en annan tid och på en annan plats i stället blivit rödgardister, lägervakter eller anmält sig som frivilliga till exekutionspatruller, men som nu i stället får nöja sig med en tillvaro som Vänsterpartiets sociopatiska men internt högst respekterade förtrupper.

Inom Miljöpartiet finns drag av den romantik som genomsyrar Vänsterpartiet, men de gröna bör i första hand förstås som vänsterns mystiker. Här finner vi i grundanslaget uppenbara spår av föreställningsvärlden bakom både Welteislehre och Wandervogel, men till skillnad från de ockultister och senromantiker ur vilkas föreställningar många av partiets idéer är sprungna klär man inte bara sin ideologi i vetenskaplig språkdräkt, utan har också intalat sig att den egna hållningen faktiskt är helt och hållet vetenskaplig. Att man därtill kombinerar detta med progressivismens syn på samhällsutveckling gör att Miljöpartiet i förlängningen måste förstås i termer av en till politik upphöjd bastardiserad blandform av tyska och anglosaxiska försök att återskapa en meningsfull tillvaro i en värld där Gud är död. Den enögdhet och fundamentalism som präglar partiet och dess företrädare är en direkt följd av detta.

De båda (öppet) liberala vänsterpartierna Liberalerna och Centerpartiet har väldigt skilda rötter, men har med tiden kommit att inta snarlika positioner. Partierna bör i första hand förstås som puritanska, och detta i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. De genomsyras av liberalismens djupt rotade skepsis till högern i allmänhet, och en patologisk besatthet vid Sverigedemokraterna i synnerhet. Precis som i fallet med Miljöpartiet är man övertygade om att man drivs av förnuft och vetenskap allena, men de bakomliggande drivkrafterna låter sig utan större svårigheter spåras till religionen och metafysiken. Anspråken är universalistiska, varför partiernas företrädare trots den egna bakgrunden ironiskt nog är fullständigt blinda för den roll kulturen, traditionen och religionen spelar för samhällsutvecklingen och människors upplevelse av ett meningsfullt sammanhang. Partierna berömmer sig för att vara individualistiska, men kombinerar i praktiken det sämsta från individualismen med det sämsta från kollektivismen. Medborgarna skall, menar man, påtvingas kollektiva normer, gemenskaper och lösningar, men däremot atomiseras genom att man på politisk väg kringskär deras möjligheter att på frivillig basis knyta täta och meningsfulla band med närstående och åsiktsfränder.

Den samtida vänstern är, kort sagt, en brokig skara med sinsemellan väldigt olika drivkrafter. Vad som förenar de olika vänsterkrafterna är ett instinktiv behov av att omstöpa världen, en reflexmässig antipati mot allt vad högern representerar samt en oreflekterad övertygelse om att en dålig vänsterkompromiss alltid är att föredra framför en överenskommelse med högern.

2019-11-02

Om eliter och populister

Mina bortbytingar och bergsrån:

Begreppet "populism" saknar exakt definition, rymmer i sin användning många motsägelser och säger ofta mer om den som yttrar det än om måltavlan för anklagelsen. Att till exempel Socialdemokraterna mer än gärna vill utmåla sig som populismens svurna motståndare hindrar varken att de för hundra år sedan utgjorde sinnebilden av ett populistiskt parti eller att de alltjämt mer än gärna använder sig av synnerligen populistisk retorik. Socialdemokraterna betraktas dock sällan som ett populistiskt parti av den enkla anledningen att de idag utgör en del av etablissemanget, och därmed är en del av samma klass som landets journalister, tjänstemän och kulturarbetare. Av samma anledning slipper Feministiskt initiativ populiststämpeln, trots såväl grovt förenklade, konspirationsteoriindränkta och vulgära budskap som vallöften lika långtgående som underfinansierade. Den gängse användningen av begreppet populism bör, annorlunda uttryckt, i första hand förstås som en värdemätare på vad man inom etablissemanget inte tycker om.

I själva verket har begreppet populism alltid utgjort elitens vapen mot de krafter som utmanat den. Vilka som utgjort denna elit har genom historien skiftat, eftersom de krafter som vid ett givet tillfälle avfärdats som populister vid ett senare tillfälle ofta förvandlats till nästa elit. När dessa nyblivna eliter därefter utmanats av nya krafter har de själva inte dragit sig för att kalla sina egna fiender för populister, och så vidare. Vad Evola kallade för kasternas regression är ingenting annat än den process genom vilken gårdagens populister lite längre fram i historien gång på gång visar sig återkomma som härskarklasser. Då denna process varit i stort sett identisk med den mekanism som ständigt får den politiska mitten att röra sig vänsterut, finner vi intressant nog också att det i regel faktiskt har funnits synnerligen goda skäl även för den breda massan att frukta det som för tillfället kallats för populism, trots att begreppet alltid i första hand syftat till att tjäna den för tillfället styrande klassens intressen. Populismen har genom historien mer än någonting annat varit det sätt som vänstern flyttat fram sina positioner på.

De senaste årtiondenas utveckling har dock förändrat bilden. Kasternas regression har historiskt inte bara fått makten att förflyttas från högre till lägre kaster, utan också från mindre till större kaster som varit mer representativa för folket i stort. Ju längre denna process fortgått, desto mer intresserade har i allmänhet också de krafter som för stunden fått representera populismen blivit av en demokratisk ordning. Större kaster kunde samla fler väljare, och där en generation populister krävde en demokratisk ordning med villkorad rösträtt kom nästa generation populister att kräva en demokratisk ordning med allmän rösträtt. Någonstans efter att makten för en tid övertogs av arbetarklassen kom dock detta att förändras. Trasproletariatet var förvisso en lägre kast än arbetarklassen, men inte en större sådan. Ett vakuum uppstod därmed, och den nya klassen blev naturens sätt att försöka fylla detta.

Den kast som övertog makten efter arbetarklassens korta sejour vid rodret bär vid första anblick medelklassens alla kännetecken, men skrapar man på ytan finner man att så ej är fallet. Där medelklassen är produktiv och strävsam är den nya klassen parasitär, och tenderar att ständigt exploatera nya områden där den kan skapa ett artificiellt behov av sina tjänster. Intressant nog har därtill det trasproletariat som på egen hand inte förmådde överta makten inte bara blivit den nya klassens skyddslingar, utan invandringspolitiken kan också med fördel förstås som den nya klassens sätt att stärka den roll trasproletariatet spelar i samband med allmänna val. Så länge den nya klassen och dess trasproletära klienter tillsammans inte samlar en majoritet bakom sig, kan den dock inte heller stärka eller cementera sin makt genom demokratiska metoder. Där först medelklassen och därefter arbetarklassen erövrade och för en tid upprätthöll sitt maktinnehav genom att arbeta för en mer demokratisk ordning, arbetar i stället därför den nya klassen oförtrutet för att väljarna skall få betydligt mindre att säga till om.

Där tidigare generationers populister så gott som alltid stått till vänster om den för tillfället sittande eliten, står därför idag de krafter som kallas för populister i stället till höger om liten. När ordet populism använts som ett skällsord har detta alltid i första hand syftat till att tjäna den sittande elitens intressen, men där tidigare eliter inte desto mindre ofta på goda grunder kunnat utmåla populismen som både farlig och vårdlös är så ej längre fallet. När samma anklagelse framförs idag skiljer sig de yttre formerna för detta inte från vad som framförts under århundraden, men bakom illusionen av kontinuitet återfinns en situation som är den diametralt omvända. Där det historiskt varit de krafter som utmålats som populister som sammanfallit med de revolutionära, är det idag i stället bland eliten de revolutionära strömningarna återfinns. Där populismanklagelsens syfte historiskt varit att misstänkliggöra de subversiva krafterna, syftar den idag i stället till att ge de subversiva krafterna arbetsro. Populist är idag den som inte vill sko sig på andra, som inte förespråkar krigsäventyr, som inte vill riva ned en välfungerande ordning och som inte vill experimentera med nya sätt att styra samhället på.

Mot dessa "populister" står en förment eftertänksam och empatisk elit inom vilken man ogenerat berikar sig själva på andras bekostnad, håller varandra om ryggen och sätter en ära i att hålla sig med en moral som för gemene man framstår som pervers. Att det är just denna elit som både under hätska former börjat fördöma "populismen" och betonar att demokrati inte betyder folkstyre har en väldigt enkel förklaring, nämligen att nämnda "populism" på allvar börjat utgöra ett hot mot denna elits status, makt och luxuösa livsstil. De många referenserna till ordet "populism" är inte ett utslag av att man fruktar tyranni, krig och koncentrationsläger, utan ett utslag av att en korrupt och föraktfull elit fruktar att dess möjligheter att påtvinga majoriteten en revolutionär och kleptokratisk ordning denna inte vill ha är hotade. Begreppet populism såsom det vanligtvis används är när det kommer till kritan ingenting annat än ett osofistikerat, uppblåst, själviskt och vårdslöst etablissemangs kodord för uppfattningen att majoritetens åsikter inte bör ges något inflytande över den förda politiken, och bör i egenskap av sådant bevärdigas med precis så mycket respekt det förtjänar.

2019-10-29

Om sekularism och teokrati

Mina neohalikaarnier:

Ett utmärkande drag för den progressiva överideologi som vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting ser det som vårt kall att avslöja och bekämpa är dess tendens att begå våld på språket i allmänhet, och att vända ut och in på begrepp i synnerhet. Då progessivismen med fördel kan förstås som ett snabbt muterande virus med målet att erövra kontrollen över staten, ekonomin och kulturen, och då dessa mutationer leder till att progressivismen ständigt tvingas överge positioner den nyss har varit en synnerligen nitisk förkämpe för, bör detta inte förvåna någon. För en ideologi som är stadd i ständig förändring, och som ständigt tvingas föra krig mot de åsikter den själv nyss var beredd att bokstavligt talat gå över lik för att påtvinga andra, blir det också omöjligt att upprätthålla en konsekvent terminologi.

Ett slående exempel på detta är de föreställningar som med tiden kom att få samlingsbegreppet sekularism. Begreppet används idag vanligtvis i betydelsen avkristnande, men detta utgör på många sätt den diametrala motsatsen till ordets egentliga betydelse. Sekularismens grundtanke var visserligen redan från början att separera kyrka och stat, men syftet var inte att främja ateismen utan tvärtom ofta att anpassa samhället till de som var mest nitiska i sin tro. Behovet av sådana anpassningar hade länge lyst med sin frånvaro, men blev plötsligt en brinnande fråga i spåren av av reformationen. För det första var det i och med reformationen som statskyrkorna uppstod. För det andra följde reformationen inte alltid nationsgränserna, vilket fick till följd att protestanter och katoliker nu i många fall behövde samsas i samma land. För det tredje ledde reformationen till att den tidigare så monolitiska kyrkan decentraliserades, vilket i kombination med protestantismens betoning på personliga bibeltolkningar fick till följd att de olika protestantiska inriktningarna snabbt exploderade i antal.

I inte minst Nederländerna och Storbritannien skulle reformationen snart visa sig få drastiska politiska, filosofiska och ekonomiska konsekvenser, utan vilka samhället som vi känner det idag inte hade varit möjligt. I just dessa länder gav dock reformationen också upphov till stora spänningar. I södra Nederländerna fanns en stor katolsk minoritet som, även om den delade språk med den kalvinistiska majoriteten, inte längre delade världsbild med denna. I Storbritannien skulle spänningarna mellan anglikaner, puritaner, nonkonformister, skotska kalvinister och irländska katoliker med tiden utmynna i uppror, massakrer och inbördeskrig, samt i förlängningen också bidra till en revolt i de amerikanska kolonierna. Sekularismen blev i detta läge ett sätt att desarmera spänningarna, och att just Nederländerna och Storbritannien ofta beskrivits som väldigt toleranta länder är en direkt konsekvens av detta.

När progressiva framhåller sekularism som en modell för fredlig samvaro och integration missar de dock någonting centralt, nämligen att den fredliga samvaro sekularismen möjliggjorde baserades på segregation. Sekularismen möjliggjorde för de olika religiösa samfunden att bygga separata institutioner, och dessa begränsade sig inte till endast kyrkor. I det nederländska fallet gick tvärtom separationen så långt att landets katoliker startade egna skolor, sjukhus, medier, partier och fackföreningar. Sekularismen var i själva verket en de gemensamma institutionernas kapitulation inför verkligheten att grupper med olika världsåskådningar inte ville leva tillsammans. Att samma sekularism idag framhålls som ett sätt för människor från radikalt olika kulturer och med radikalt skilda såväl världsåskådningar som syn på samhället att leva tillsammans är inte bara historielöst, utan framför allt att i ett utslag av storhetsvansinne blunda för värdefulla och synnerligen dyrköpta erfarenheter.

Precis som protestantismen snabbt kom att utvecklas i en helt annan riktning än reformatorerna Jan Hus, Martin Luther, Jean Calvin och Huldrych Zwingli hade tänkt sig, kom dock även sekularismen med tiden att få oväntade men högst radikala konsekvenser. Kombinationen av kyrkans decentralisering, religionens reträtt från det offentliga rummet och en stat som i och med demokratins införande började ta sig friheter att invadera de personliga sfärer det kungliga enväldet hade lämnat i fred, kom snart att försvaga och underminera religionen som sådan. Vad mer är, tack vare den hegemoniska ställning den industriella revolutionen gav protestantismen började denna utveckling också göra sig gällande i resten av kristenheten. Under det nya sekularismbegreppet började till sist de tidigare så vattentäta skotten mellan Nederländernas protestantiska och katolska institutioner att luckras upp. Detta blev dock först möjligt sedan den mänskliga tillvaron blivit betydligt fattigare, och de nya spänningar som nu på artificiell väg växer fram i skuggan av det nya sekularismbegreppet riskerar att bli betydligt värre än de som klingat av.

Parallellt med detta har det nya sekularismbegreppet ironiskt nog fått till konsekvens att de protestantiska föreställningarna kunnat stärka sin makt över den sekulära världen. Att progressivismen omsorgsfullt rensat sina dogmer från varje referens till Gud hindrar nämligen inte att ideologin är genomsyrad av protestantiskt tankegods, men då den inte längre gör anspråk på att tala för Gud är den plötsligt fri att omsätta protestantismens idéer i politik och lagstiftning. Kravlösa utbetalningar av bidrag och bistånd är bara den protestantiska föreställningen om hur de överskott den protestantiska arbetsmoralen resulterar i bäst bör förvaltas i ny skepnad. Ältandet av en påstått kolonial skuld och självspäkelse i form av ritualiserad klimatångest är arvsynden i lätt förklädnad. Den stolthet med vilken man bedriver en destruktiv invandringspolitik och den ära man sätter i att inte straffa grova brottslingar bottnar i samma självutplånande grundinställning om att vända andra kinden till, som protestantismen en gång fördömde katolicismen för att ha övergivit.

På punkt efter punkt inte bara återfaller man i protestantismens föreställningsvärld, utan intalar sig också att denna är en rationell, universell och vetenskapligt grundad hållning. Man upphöjer vad som i grund och botten inte kan förstås annat än i termer av en fundamentalistisk och självutplånande gren av kristendomen till någonting påbjudet, som varje uppväxande medborgare till varje pris skall skolas in i. Bakom det nya sekularismbegreppet döljer sig med andra ord i många fall frånvaron av religionsfrihet. Att progressivismen koketterar med sin ateism, förmår inte dölja att den i all praktisk bemärkelse är ett ramverk för teokrati.