2020-01-30

Den amerikanska antikroppen

Mina inavlade spanska kungligheter:

Bakom det faktum att den svällande staten inte bara ständigt flyttar fram sina positioner, utan därtill att vad som idag ofta benämns som åsiktskorridoren utan större svårigheter rymmer Vladimir Iljitj Lenin men däremot inte Viktor Orbán, döljer sig en grundläggande asymmetri. Denna asymmetri är uråldrig, och kan spåras till ett flertal faktorer såsom att det är enklare att förstöra än att bygga upp, att den intolerante alltid har en fördel gentemot den tolerante samt någonting i sammanhanget så grundläggande som krassa klassintressen. Efter de båda världskrigen började dock en i sammanhanget helt ny faktor göra sig gällande. Denna är till sin natur mycket olik de ovan nämnda, och kan av skäl vi snart skall utveckla närmare med fördel förstås i termer av den amerikanska antikroppen.

Efter att amerikanska trupper 1898 hade besegrat Spanien i ett angreppskrig inlett på moraliskt mycket tvivelaktiga grunder stod det klart att USA blivit en militär stormakt. Efter kriget som skulle göra slut på alla krig hade landet avancerat till supermakt. Efter det andra världskrigets slut stod det klart att man nu utgjorde den dominerande supermakten. Efter det kalla krigets slut stod det klart att USA hade uppnått status som världshegemon. Givet de alternativ som stått till buds vid de historiska vägskäl som kantat denna utveckling går det att föreställa sig värre utfall, men inte desto mindre blev resultatet en ny ordning under vilken samma Europa som tidigare varit ledande kulturellt, vetenskapligt och militärt nu fick nöja sig med en tydligt underordnad roll.

Med tiden har ett flertal sociala och kulturella mekanismer som syftar till att upprätthålla denna ordning vuxit fram. Under tilltagande amerikansk hegemoni har en uppsättning instinkter inympats i det europeiska psyket som, trots att dessa på pappret varit moraliskt normativa, haft till funktion att bevara och stärka kontinentens underordnade ställning. Så länge det kalla kriget pågick framgick inte alltid vidden av detta då Europa och USA i Sovjetunionen hade en gemensam fiende som fick de flesta andra konfliktlinjer att te sig obetydliga, men inte desto mindre började någonting redan tidigt förändras på djupet. I det europeiska etablissemang inom vilket man nyligen sett amerikaner som okultiverade uppkomlingar, började man se Amerika inte bara som en naturlig allierad mot Sovjet utan också som en moralisk och kulturell förebild.

Detta fick snabbt ett flertal effekter som idag inte leder till många höjda ögonbryn, men som när de inträffade utgjorde ingenting mindre än en regelrätt kulturrevolution. Akademiska celebriteter på universitet med anor från medeltiden började betrakta en plats vid vad som i jämförelse var nystartade amerikanska institutioner som nästa naturliga steg i karriären. Operadivor på uppgång började drömma om att få uppträda på The Met snarare än La Scala. Gourmetkockar började söka sig till New York och Los Angeles i stället för Paris. Till och med bland europeiska aristokrater och kungligheter började man ironiskt nog se det land som skapades då vänsteranarkistiska kättare 1776 begick högförräderi mot Georg III som högerns och lantadelns naturliga hemvist, och följaktligen därför också skicka sina barn över Atlanten för att "lära sig om världen".

Att det hela dock också gick mycket djupare än så fick Europa bittert erfara 1956, när samma USA som kontrollerade Panamakanalen bryskt stoppade det brittisk-franska försöket att motstå Egyptens nationalisering av Suezkanalen. Under åren som följde skulle det amerikanska imperiet också pressa de forna stormakterna i Europa till en hastig avkolonisering som inte sällan resulterade i regelrätta blodbad. Det var dock först efter det kalla krigets slut som vidden av den radikala förändring 1900-talet hade utmynnat i till fullo uppenbarade sig. Utan en gemensam fiende framträdde inte bara de båda kontinenternas sinsemellan väldigt olika intressen i nytt ljus, utan det blev då också tydligt hur kringskuren den europeiska handlingsfriheten faktiskt blivit.

Effekterna av den amerikanska antikroppen uppenbarade sig mot denna bakgrund som en uppsättning ideologiska tabun. Ju mer den nya unipolära världsordningen utkristalliserade sig, desto tydligare blev det att det var just de åsikter och ståndpunkter som utmanade den amerikanska hegemonin som nu i tilltagande omfattning helt sonika avfärdas som utslag av en icke-salongsfähig extremism. I den ideologiska förvirring som rådde omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott framgick gränslinjerna inte alltid tydligt, men med tiden skulle korrelationen mellan vad som ansågs förbjudet och vad som inte låg i Amerikas intressen komma att bli svårare och svårare att förneka. Den ideologiska agendan kom alltmer att omformas för att sammanfalla med Washingtons, även när den senare var mycket främmande för den europeiska traditionen. Allmänheten avkrävdes lojalitet mot de institutioner som inrättats av USA efter andra världskriget, och regelrätta konspirationsteorier konstruerades för att misstänkliggöra kritikerna av dessa. Ironiskt nog skulle detta med tiden leda till så bisarra konsekvenser som att den amerikanske presidenten fick se sig hudflängd av den europeiska vänstern vid de tillfällen denne valde att inte låta bomberna regna över länder som vägrade rätta in sig i ledet.

Den amerikanska antikroppen är till sin natur ingenting annat än en sociologisk mekanism som syftar till att upprätthålla denna ordning. Den amerikanska antikroppen är en immunologisk mekanism med vilken försvaret av fortsatt amerikansk hegemoni över Europa kunnat läggas ut på européerna själva, och då ironiskt nog framför allt på den av falskt medvetande så anfrätta europeiska vänster inom vilken man ofta är genuint övertygade om att man själva står för en USA-kritisk linje. Den amerikanska antikroppen har dock med tiden blivit en integrerad del av den europeiska konsensuskulturen, varför den idag inte bara reproduceras av liberaler och socialister, utan även av konservativa. I Donald Trump finner vi dock paradoxalt nog en amerikansk president som, sina många brister till trots, faktiskt inte förväntar sig denna underdånighet av Europa. Detta bidrar inte bara till att förklara den hämningslösa vrede han nu på båda sidor av Atlanten är föremål för, utan gör det också väl värt att notera att det är just under hans tid vid makten som Storbritannien imorgon utträder ur det dekadenta EU som är en av den amerikanska antikroppens mest konkreta manifestationer.

2020-01-28

Nationalismens dubbelnatur

Mina revolterande Sopronbor:

Varför avskyr egentligen liberaler så instinktivt sin egen skapelse nationalismen så mycket? Frågeställningen kan vid första anblick framstå som ointressant för den som till äventyrs mest skakar trött på axlarna när en nervklen liberal för tionde gången under en och samma dag sträcker sig efter luktsaltet, men just det faktum att liberaler själva en gång i tiden var nationalister gör frågeställningen viktig inte bara för den som vill förstå sina motståndare, utan också för den höger som vill förstå sig själv. Ett av de vanligaste misstagen konservativa begår är nämligen att oreflekterat ta ställning för vad som var liberalism igår, vilket också utan att de själva förstår detta är att ge liberalismen sin välsignelse. I den mån detta också är vad nationalister gör när de tar ställning för samma nationalism som en gång förfäktades av liberaler, gör detta också nationalismen till någonting ganska tveksamt för högern att befatta sig med.

För att bena ut detta måste vi först förstå varför liberalismen en gång i tiden omfamnade nationalismen. Det Europa i vilket denna lanserades var format av feodalismen, och även om borgare och industrialister alltmer började bli en viktig maktfaktor bestod alltjämt kontinentens härskarklass främst av kungar och aristokrater. För borgerligheten var detta en otillfredsställande ordning inte bara för att de själva befann sig längre från makten än vad de önskade, utan också för att det missgynnade deras affärsintressen. Dåtidens Europa var ett lapptäcke av starka regioner och småstater mellan vilka de bestämmelser som reglerade affärsverksamhet ofta skilde sig åt, och som till följd av sin kulturella särart försvårade kommunikationerna. Nationalismen blev mot denna bakgrund en ideologi för en stark och liberal centralmakt, över vilken kungar och aristokrater skulle ha så lite som möjligt att säga till om.

För kontinentens borgare blev i detta läge Storbritannien ett föredöme, då ön 1707 hade enats under en krona och makten redan var på god väg att slutligen falla i parlamentets händer. När fransmännen 1789 begick revolution var det i mångt och mycket precis detta man själva ville åstadkomma, och även om resultatet på många sätt blev väldigt olikt det brittiska fick man inte desto mindre också den starka och de facto-borgerliga centralmakt man hade efterlyst. För att cementera denna nya ordning i det då mycket kulturellt och etniskt heterogena Frankrike inledde man därefter ett febrilt arbete för att skapa en gemensam fransk identitet på bekostnad av de regionala. Resultatet blev med tiden att "fransmännen" pressades att sluta tala bretonska, occitanska, tyska, flamländska, italienska, baskiska och katalanska för att i stället övergå till det Parismål som dessförinnan bara hade talats av ett fåtal.

Under 1800-talet stärkte nationalismen sin ställning i Europa ytterligare, vilket bland annat resulterade i Tysklands och Italiens respektive enande. Två stora hinder återstod dock för att liberalismen slutligen skulle uppnå hegemonisk ställning, nämligen kontinentens imperier och den starka ställning det preussiska kungahuset hade fått i det enade tyska riket. I det Östeuropa som till stora delar var uppdelat mellan Österrike-Ungern, Ryssland och (i viss mån) Tyskland fick nationalismen med de liberala ländernas goda minne en stark ställning som befrielseideologi, och med tiden växte sig spänningen mellan det gamla och nya Europa stark nog att utmynna i det apokalyptiska krig som av Evola mycket träffande beskrivits som en slutstrid mellan krigarkasten och bourgeoisien.

Efter Versaillesfördraget 1919 hade nationalismen spelat ut sin roll. Dess syfte hade hela tiden varit att skapa homogena liberala nationalstater på regioners och imperiers bekostnad, och när detta mål väl var uppnått hade liberalismen inte längre någon användning för den. Efter att den drakoniska Versaillesfreden föga förvånande resulterat i ännu ett världskrig, blev nationalismen därtill i den liberala föreställningsvärlden till någonting direkt suspekt. Det är dock i efterkrigstidens Europa vi finner nyckeln till vad som skiljer gårdagens nationalism från dagens. Syftet med dagens nationalism är att bevara de nationalstater som nationalismen en gång skapade. Att liberaler så starkt motsätter sig detta beror på att de idag vill återupprepa vad de gjorde då, fast i mycket större skala. Där man en gång nöjde sig med att homogenisera länder, vill man idag homogenisera hela kontinenter, och i förlängningen också världen i dess helhet. Där man en gång ville utplåna de regionala identiteterna, är det idag i stället därför de nationella man har siktet inställt på.

Vi finner därmed att nationalismen idag, sett i ljuset av detta, i praktiken utgör den diametrala motsatsen till vad nationalismen utgjorde då. Gårdagens nationalism var ett verktyg för radikal förändring, medan dagens nationalism utgör ett sätt att bjuda den radikala förändringen motstånd. Vad man vill bevara är visserligen resultatet av gårdagens radikala förändring, men givet att denna radikala förändring dels är ett fullbordat faktum, dels representerar ett tillstånd mindre kaotiskt än det dagens liberaler är besjälade av att påtvinga sin omvärld, finns under omständigheterna ingenting att invända mot detta. 1800-talsnationalismen är tvärtom att betrakta som globalismens naturliga föregångare, medan dagens nationalism i stället utgör dennas naturliga motpol. Här finner vi också förklaringen till den instinktiva avsky liberaler idag känner för nationalismen, då denna därmed blir till ett hinder för vad som med fördel kan förstås i termer av ett månghundraårigt liberalt projekt för att omstöpa civilisationen.

Intressant nog finner vi därmed också att det faktiskt inte alltid är ett misstag av högern att inta gårdagens vänsterposition. Denna kan tvärtom, de varnande orden ovan till trots, ibland utgöra en synnerligen naturlig högerståndpunkt. Ett annat exempel på detta finner vi ironiskt nog i liberalismens hemland Storbritannien, där vad som avgjorde fjolårets julval ytterst var det faktum att Boris Johnson kombinerade en högerhållning i kulturella frågor med att (grovt förenklat) röra sig vänsterut vad den ekonomiska politiken beträffar. Detta kan vid första anblick framstå som en kapitulation, men bidrog också till att möjliggöra Storbritanniens i skrivande stund väldigt nära förestående utträde ur EU. Då vår samtids mest brinnande frågor till sin natur i första hand är just kulturella snarare än ekonomiska finns det goda skäl för högern i stort att låta sig inspireras av detta, i stället för att av gammal vana fortsätta i gamla hjulspår.

2020-01-27

Om Centerpartiet, näringslivet och svågerkapitalismen

Mina romanförfattare som upplever nattlig terror under stugvistelser i de norra delarna av delstaten New York:

Om att den parlamentariska oppositionen häromveckan enades om att gå in och ändra i regeringens budget finns mycket att säga, till exempel att det är svårt att inte känna skadeglädje när centerpartistiska hjärtefrågor röstas ned, att Centerpartiet inte kommer överge januariövenskommelsen ens om alla de punkter som ingår i denna skjuts ned av riksdagen samt att det är tveksamt huruvida det faktiskt är mer pengar kommunerna och landstingen behöver, snarare än någon som går loss med motorsåg bland den sjukligt uppsvällda offentliga byråkratin. Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är emellertid någonting helt annat, nämligen att inte ens de som kallar sig klassiska liberaler förmår påtala vad som gör Centerpartiets tills vidare stoppade ingångsavdrag till ett uselt förslag. Av denna anledning ankommer det ironiskt nog ännu en gång på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting att utföra det folkbildande arbete de av blod- och C-vitaminbrist så hårt ansatta förespråkarna av liberalismen själva inte klarar av (det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det).

Vad det föreslagna ingångsavdraget kokar ned till är att en särskilt skattelättnad riktad till en viss grupp skall införas. Historiskt är sådana någonting som liberaler kategoriskt motsatt sig, då just liberaler kanske bättre än några andra varit mycket medvetna om att dylika politiska ingrepp leder till osunda incitament, snedvriden konkurrens, ljusskygga affärsupplägg och andra oönskade effekter av vilka många kan vara svåra att ens förutse. Den klassiskt liberala ståndpunkten har i stället varit att tillhandahålla stabila institutioner som behandlar alla lika, och därefter låta marknadskrafterna själva finna en jämvikt utan att någon enskild aktör, bransch eller grupp gynnas eller missgynnas av staten. Eventuella skattesänkningar har följaktligen inte heller riktats till enskilda grupper, utan varit generella.

Det avsteg från den klassiska liberalismens principer ingångsavdraget är ett uttryck för är dock ingen isolerad företeelse, utan tvärtom någonting som idag i allra högsta grad utmärker både Centerpartiets och övriga liberala krafters idéer om hur Sverige bör reformeras. Rut- och rotavdragen är exempel på precis samma form av snedvridning av marknaden, liksom flera redan introducerade särskilt gynnade eller aktivt subventionerade anställningsformer. Resultatet har bland annat blivit skattesubventionerad arbetskraftsinvandring, skenande priser, systematiskt utnyttjande och att skattebetalarna tvingats subventionera enskilda VD-löner med hundratusentals kronor varje månad. Kort sagt, vad svenska liberaler åstadkommit med sina favoritreformer är en renässans för precis den sorts institutionaliserade korruption liberalismen en gång i tiden såg sig som den naturliga motpolen till.

I förlängningen gäller någonting liknande också de så kallade "valfrihetsreformer" som blivit en hjärtefråga för liberaler. Utfallet har beskrivits i termer av "privatiseringar" och "marknadsutsättning" av offentlig verksamhet, men verkligheten har varit en helt annan. Vad man i själva verket har gjort är att på planekonomiskt manér bestämma vad efterfrågan och priset på olika tjänster skall vara, varpå man satt en på varje fri marknad central återkopplingsmekanism ur spel genom att skicka notan till skattebetalarna i stället för "kunderna". Den gigantiska skattefinansierade kaka som på detta sätt skapats har man därefter inte bara låtit vilken oseriös företagare som helst få vara med och ta för sig av, utan man har också valt att helt ignorera de många varningssignalerna om grova missförhållanden som för varje år hörts ljuda högre och högre.

Ett och annat misstag av denna typ går att bortförklara som olycksfall i arbetet, men det faktum att liberalismen under så lång tid, så kategoriskt och så systematiskt valt att stå fast vid denna linje trots de uppenbart destruktiva konsekvenserna går inte att tolka på så många andra sätt än att man faktiskt lyckats åstadkomma precis vad man faktiskt också hoppades på att åstadkomma. Vad mer är, att näringslivet gånggång gett just den svågerkapitalism som blivit den nutida liberalismens signum sin välsignelse gör det uppenbart att starka krafter även utanför partipolitiken står bakom denna ordning, varför också den kompakta tystnaden från de inte sällan mycket kunniga liberaler som knutits till näringslivet plötsligt blir fullt begriplig. I valet mellan att förespråka en fri marknad där lågbeskattade medborgare själva får välja vad de vill lägga sina pengar på, och en ordning där staten använder sitt våldsmonopol för att beskatta invånarna och därefter slussa dessa medel vidare direkt till näringslivet, väljer näringslivet det senare.

Att en naturlig slutsats av detta är att högern varken bör se liberaler eller näringslivet som allierade behöver knappast påpekas. Intressant nog finner vi dock att detsamma gäller den som faktiskt värnar liberalismen så som denna traditionellt har uttolkats. För såväl den klassiske liberalen som den socialliberal som faktiskt förespråkar näringsfrihet i ordets egentliga bemärkelse borde den näringspolitik som idag torgförs som liberal utgöra en styggelse, och i den mån man faktiskt månar om liberalismens rykte borde man därför också inte bara instinktivt förstå varför varje förslag i stil med Centerpartiets ingångsavdrag är oförenligt med en fri marknad, utan också att tystnaden därom vittnar om att liberalismen har stora problem.

2020-01-26

Den missförstådda konsensuskulturen

Mina traditionalistiska och kärva aristokrater som upprätthåller lag och ordning i gröna dalgångar insprängda bland Marunes ogästvänliga berg:

Den bland svenska systemkritiker så utbredda föreställningen att företeelsen konsensuskultur skulle vara någonting dåligt, utgör i själva verket ännu en i raden av påminnelser om hur liberalismen uppnått en så hegemonisk ställning att inte ens dess kritiker förmår angripa den annat än med liberala argument. Vad som i grunden är den renläriga högerhållningen till företeelsen konsensuskultur är visserligen, precis som så mycket annat, en allt annat än okomplicerad fråga, men när man likställer konsensuskultur med vänsterhegemoni gör man det inte bara väl lätt för sig, utan ger indirekt också uttryck för en hyperindividualistisk samhällssyn som ironiskt nog i allra högsta grad är sprungen ur vänsterns föreställningsvärld.

Vad som gör den dåliga klang begreppet konsensuskultur fått så förrädisk är det faktum att denna inte bara legat till grund både för de nordeuropeiska konservativa och frihetliga traditionerna, utan därtill är nära förenad med den svenska allmogens kultur. Konsensuskulturen är som inte minst Erik von Kuehnelt-Leddihn beskrivit intimt förknippad med protestantismen, och har i egenskap av socialt ramverk spelat en avgörande roll för att möjliggöra den protestantiska civilisationens intellektuella, vetenskapliga, militära och ekonomiska framgångar. Genom historien har den nordeuropeiska konsensuskulturen genomsyrats av en konservativ och väldigt traditionell dygdetik, och har därför också varit central i upprätthållandet av det protestantiska samhällets påfallande strikta normer.

Att konsensuskulturen därmed också i mångt och mycket sammanfallit med vad som legat i kungars, aristokraters, prästers och industrialisters intressen behöver knappast påpekas, men intressant nog är det också detta som möjliggjort framväxten av den frihetliga traditionen. I ett samhälle utan den djupt institutionaliserade dygdetik konsensuskulturen varit ett uttryck för är den frihet man i den frihetliga traditionen eftersträvar helt enkelt inte möjlig, då människor utan ett sådant gemensamt ramverk skulle använda sin frihet på ett sätt som underminerade samhällets stabilitet. Konsensuskulturen gjorde dock det sociala priset för att bryta mot normer mycket högt, varför det gick att genomdriva frihetliga reformer utan att kaos utbröt. Den sociala kontroll civilsamhället utövade, och den instinktiva skam den som ljög, betedde sig illa eller inte respekterade traditioner och normer kände, gjorde den formella friheten möjlig.

Denna frihet blev därför i mångt och mycket en chimär för flertalet, och verklig endast för den som ansåg sig ha råd att riskera utfrysning. Detta var dock tillräckligt för att målmedvetna fritänkare och entreprenörer med ekonomiskt och/eller socialt fuck off-kapital skulle kunna experimentera med nya metoder, och även om detta sågs med oblida ögon av allmänheten utmynnade det också emellanåt i innovationer så framgångsrika att den breda massan till slut motvilligt tvingades acceptera dem, om inte annat för att öka de egna möjligheterna till överlevnad. Kombinationen av formell frihet och en väldigt långtgående konsensuskultur möjliggjorde därför någonting tämligen unikt i världshistorien, nämligen att stora, snabba och omvälvande tekniska framsteg kunde ske utan att detta gick ut över samhällets stabilitet.

Denna strikt konservativa konsensuskultur kunde inte sällan upplevas som mycket tryckande och repressiv av individualister, minoriteter och andra som på ett eller annat sätt avvek från mönstret. Vad mer är, den mycket långtgående dygdetiken skapade ett påfallande kärvt och humorlöst samhälle, där många av de möjligheter till spontanitet och livsglädje som andra samhällen erbjöd lyste med sin frånvaro. Inte desto mindre var det just detta som möjliggjorde det fönster av frihet som klassiska liberaler och libertarianer, ofta helt utan att förstå kontexten, alltjämt lyfter fram som en gyllene era. Denna frihet hade dock inte bara varit omöjlig utanför den protestantiska världen, utan också varit otänkbar även inom ramen för denna utan den starka och djupt konservativa form av konsensuskultur som då fortfarande rådde.

Den kulturella vänsterhegemoni som råder idag är ingenting annat än vad dåtidens konsensuskultur med tiden urartat till, och trots att denna degeneration representerar ett radikalt paradigmskifte har den också varit anmärkningsvärt subtil. Att konsensuskulturen alltjämt är ett uttryck för en synnerligen sträng form av protestantisk dygdetik framgår med all önskvärd tydlighet inte bara av dess syn på arbete eller det faktum att avvikare än idag blir föremål för utfrysning, utan också av dess fokus på uppoffring, synd, eskatologi och renhet. Även kärvheten är intakt, liksom humorlösheten och den grundläggande oförmågan till livsglädje i egentlig mening. Vad som däremot gått förlorat är den konservativa aspekten. I stället för att upprätthålla normer vill man upplösa dem, och de traditioner man en gång värnade är man nu i stället besjälade av att krossa. Konsensuskulturen har därmed blivit en destabiliserande faktor, snarare än den stabiliserande kraft dess ursprungliga funktion var att utgöra.

Vad som har hänt är ingenting mindre än att det protestantiska samhällets immunförsvar vänts mot detta. Att det är just de mekanismer som var tänkta att skydda samhället som nu används för att skada det gör dock attacken kamouflerad, och får till konsekvens att allmänheten inte förmår se den för vad den faktiskt är. Vad mer är, det faktum att konsensuskulturen till sin natur alltid varit repressiv har skapat ett samhälle där oviljan att göra motstånd är djupt rotad. Inte desto mindre är det samma konsensuskultur som möjliggjort de samhällen dennas kritiker själva efterlyser, varför det inte är i konsensuskulturen som sådan vi finner källan till de problem man lyfter fram, utan i vem som äger företrädet att uttolka denna.

2020-01-24

Om vetenskapsbegreppet som vapen i den progressiva politikens tjänst

Mina rivaliserande magiker som förbereder sig för slutstrid i Venedig:

Till de mer förbisedda aspekterna av begreppet vetenskap hör att detta är i allra högsta grad politiserat. Vill man göra det enkelt för sig räcker det med att hänvisa till den så kallade "genusvetenskapen" för att påvisa detta, men att den rena ideologiproduktionen flyttat in på universiteten utgör i själva verket bara ett extremt exempel på någonting som å ena sidan går mycket djupare, men som å den andra i normalfallet också är betydligt mer subtilt. I grund och botten handlar det inte så mycket om att vetenskapen slutat producera vetenskap som att den blivit politiskt lyhörd och servil. Detta sammanfaller med att vetenskapen som begrepp knutits nära den progressiva politiken, och att gränsen mellan vad som brukade vara två väldigt skilda världar därför också luckrats upp.

Det årliga arrangemanget March for Science är ett särskilt talande exempel på denna utveckling, då tillställningen på pappret är en manifestation för vetenskapen men i realiteten utgör en protestmarsch mot alternativa medier, Donald Trump och brexit. I praktiken märks dock ofta samma tendens i vetenskapsproduktionen som sådan. Viss forskning görs helt enkelt aldrig, då de förväntade resultaten inte skulle vara politiskt acceptabla. Detta får till följd att många naturvetenskapsmän tiger om sakförhållanden som för dem i deras yrkesroll är uppenbara, eller att de rentav väljer att åsidosätta den vetenskapliga metoden för att till exempel kunna bortförklara markanta, systematiska och beständiga skillnader mellan individer, kön och populationer som socialt betingade, även när det mesta tyder på att så inte är fallet. I den mån en studie däremot utmynnar i ett för makten efterfrågat resultat, blir emellertid denna snart alldeles oavsett graden av osäkerhet eller antalet studier som visar någonting helt annat föremål för nyhetsartiklar som inleds med de mycket förrädiska orden "Forskning visar".

Denna smygande politisering av forskningen blir inte sällan som mest tydlig i populärvetenskapen. Populisatorer som Richard Dawkins, Brian Cox och Michio Kaku, liksom Youtubeprofiler som Veritasium och Tom Scott, förkroppsligar i varierande grad just denna hybrid av vetenskap och ideologi, vilket också snabbt framgår av både resonemangen de för och deras framtoning när de framför dem. Vad mer är, vad detta avslöjar är inte bara att vetenskapen påverkas av politiken, utan också att man i ett utslag av flagrant rationalism med hjälp av vetenskapen söker besvara de värderingsfrågor och metafysiska spörsmål som ligger bortom vetenskapens domäner. Denna hopblandning av vad som i grunden är två högst oförenliga storheter blir därmed inte bara skadlig för vetenskapen, utan också för samhället i stort.

Bakom allt detta återfinns en verklighet bilden av den progressiva vetenskapen inte förmår leva upp till. Om att naturvetenskapen är ett väldigt kraftfullt verktyg vittnar visserligen åtskilligt i vår civilisation, men den är också mycket mer begränsad än den gängse idoliseringen av den låter påskina. Formelsamlingarnas eleganta ekvationer förutsätter i regel omständigheter som helt friktionsfria ytor och perfekta vakuum, vilket ofta gör dem till en i bästa fall grov uppskattning av vad som kommer att ske i den verkliga världen. I stället tvingas man i påfallande hög utsträckning förlita sig på allt annat än exakta metoder som heuristik, approximationer, simuleringar, vindtunneltester, intuition, yrkeserfarenhet och hantverksskicklighet när de konstruktioner som därefter marknadsförs som produkter av vetenskapen skall tas fram.

Till detta kommer att vetenskapen även när omständigheterna faktiskt är idealiska inte sällan saknar svar också på till synes elementära fysiska frågor, samt att många av de system som i teorin är möjliga att förutsäga med naturvetenskapens hjälp i praktiken fortsätter gäcka oss då detta skulle kräva mer beräkningskraft än vad mänskligheten någonsin kommer få tillgång till. Vad mer är, att vad som skapat legitimitet för det whighistoriska synsätt som präglar de progressiva ideologierna är just tekniska framsteg kan vid första anblick tyckas bekräfta synen på vetenskap och ideologi som två sidor av samma mynt, men faktum är att mycket tvärtom talar för att vetenskapen befinner sig i stagnation. De till synes revolutionerande förbättringarna av konsumentelektroniken som ofta tas för utslag av stora vetenskapliga framsteg, utgör i själva verket resultatet av mindre förbättringar av gamla och sedan länge välkända innovationer. De stora och omvälvande upptäckterna, däremot, ligger i det förgångna.

Intressant nog bjuder vetenskapen själv på flera motbilder till den idag så förhärskande synen på denna som en komplett och helt igenom rationell världsåskådning. I elektricitetspionjären Nikola Tesla finner vi inte bara en briljant vetenskapsman, utan också någon som med tiden utvecklades till en fullfjädrad esoteriker. Albert Einsteins epokgörande upptäckter av de särskilda och allmänna relativitetsteorierna hindrade honom inte från att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att bjuda kvantmekaniken motstånd. Fred Hoyle var så övertygad att den big bang-teori som än idag bär det namn han gav den i förlöjligande syfte var felaktig, att hans mest banbrytande upptäckter närmast var biprodukter av hans försök att motbevisa denna. På hemmaplan finner vi också astronomen Peter Nilson, som sent i sitt liv valde att skildra naturvetenskapens universum som väldigt gåtfullt, farligt och oberäkneligt i romanen Rymdväktaren och dess uppföljare Nyaga.

Riktigt intressant blir det dock i en text från mars 2019 av en Julian von Abele, som trots att denne ironiskt nog själv väver samman just vetenskap och politik förmår bidra med ett väldigt suggestivt perspektiv. I hans text möter vi vad som framstår som en märklig syntes av Liu Cixin, H. P. Lovecraft, Oswald Spengler, Mencius Moldbug och ovan nämnde Peter Nilson. Den som inte är fysiker kan med fördel nöja sig med att skumma igenom delarna om allmän relativitetsteori och kvantmekanik då dessa är väldigt tekniska, men trots den avskräckande verkan dessa kan ha fyller de inte desto mindre en funktion. Vad von Abele målar upp är ett universum så komplext att det snabbt upphör att vara beräkningsbart. Detta översätter han därefter till det mänskliga samhället, och argumenterar för att kombinationen av ett informationsöverflöd och uppluckrade hierarkier gör samhällsutvecklingen oöverblickbar och omöjlig att styra, vilken enligt honom obönhörligen leder till kaos och att civilisationer går under.

Enligt von Abele förklarar denna mekanism ytterst alla historiens många exempel på civilisationskollapser. Vad mer är, han argumenterar för att vi idag – inte minst till följd av det aldrig tidigare skådade överflöd av information internet tillhandahåller – åter befinner oss nära en sådan kollaps, och finner i den rekordsnabba rörelse vänsterut den (amerikanska) politiska mitten de senaste åren uppvisat ett tydligt järtecken om vad som komma skall. Det hela blir bitvis något högtravande, och till syvende och sist är det det upp till läsaren själv att avgöra på hur stort allvar man bör ta von Abeles tes. Som motbild till det progressiva narrativet om vetenskapen som både allvetande och ett ideologiskt universalverktyg är den dock svår att avfärda som ointressant.

I begreppet vetenskap finner vi någonting som på en och samma gång förknippas med både en rationell grundsyn och esoterisk verksamhet. I det allmänna medvetandet kan vetenskapsmannen såväl vara en stringent logiker som en faustisk trollkarl. Att de progressiva ideologierna gärna vill sola sig i vetenskapens glans bör därför inte förvåna någon, men i progressivismen finner vi inte desto mindre en kraft som inte för ett ögonblick drar sig för att begå våld mot samma vetenskap. Det vetenskapsbegrepp som på senare år seglat upp som ideologiskt trendriktigt bör därför ses som en front för vänstern, snarare än någonting som har särskilt mycket med forskning och vetande att göra.

2020-01-21

Etablissemanget som åt upp utsädet

Mina osynliggjorda ulqomaner:

I ett Sverige präglat av utbredd otrygghet och rå brottslighet väljer inte desto mindre många att dra slutsatsen att det är rasism och "islamofobi" som utgör de problem det är mest angeläget att bekämpa. Detta perspektiv är i första hand det progressiva etablissemangets, men återfinns också i de mycket breda lager inom vilka man är för jagsvaga att ifrågasätta samhällets auktoriteter, även när den lägesbild dessa målar upp radikalt avviker från vad man kan se med sina egna ögon. Vad mer är, även i de lager inom vilka man faktiskt sedan länge avfärdat etablissemanget som förljuget frodas föreställningen att rasism och vad som i media med varierande sanningshalt kategoriseras som "högerextremism" utgör någonting synnerligen förkastligt.

Det finns någonting direkt patologiskt i detta, då det hela är ett symptom på hur samhällsdebatten helt frigjort sig från verkligheten. Även i den mån man faktiskt finner rasismen genuint förkastligt som idé, finns idag så många betydligt mer angelägna problem att det fokus som läggs på (vita människors) rasism både är direkt osunt och vittnar om en långtgående oförmåga till ens grundläggande prioritering. Vad mer är, då man betänker orsakerna till Sveriges problem, och givet att människan för att klara sig i sin vardag är fullständigt beroende av den förmåga att generalisera som är ett av intelligensen främsta kännetecken, blir också kravet på att ingen bör uppvisa någon som helst rasism till en i högst bokstavlig bemärkelse omänsklig doktrin.

Vad detta krav kokar ned till är att pensionären som bor i en trappuppgång där flera grannar nyligen blivit rånade inte får dra sig för att öppna dörren för främmande människor med utländskt utseende; att kvinnan som går ensam hem från krogen i en stad där flera våldtäkter nyligen skett måste behandla alla hon möter på vägen lika; att den traumatiserade högstadieeleven som nyligen blivit knivrånad inte får uttrycka sig nedlåtande om förövarnas ursprung; att de småbarnsföräldrar som fått evakuera sin familj efter att ett bombdåd förött den egna bostaden inte får använda nedsättande ord när de beskriver personerna som slagit deras vardag i spillror, och så vidare. Detta är inte bara en hållning som helt ignorerar det faktum att människan är just mänsklig, utan också en direkt masochistisk livsåskådning. Vad vi finner här är en filosofi för självmordspakter och dödskulter, men näppeligen en sådan för ett livskraftigt samhälle.

I praktiken bidrar i stort sett alla former av avståndstaganden från (vita människors) rasism till att stärka denna patologiska ordning. Den som inleder en mening på formen "Jag är inte rasist, men..." kommer inte bara bli hånad och uthängd av den nya klassens offentligt avlönade regimlojala rebeller, utan visar framför allt prov på slavmentalitet. Den som inleder sin kritik av ett depraverat etablissemang med att indirekt bekräfta den för detta så centrala tesen om rasismen som en av vår tids mest avgörande problem skjuter inte bara sig själv i foten, utan bidrar framför allt till att legitimera och stärka den ordning han valhänt försöker kritisera. Det enda sätt på vilken denna ordning kan undergrävas är genom att vägra anpassa sig till den.

Vad har då föranlett framväxten av rasismnarrativet som vi känner det idag? Följer vi spåren bakåt i tiden finner vi inte bara ledtrådar i kristendomen, utan också i hur rasistanklagelsen snabbt blev ett vapen under det kalla kriget. Mer intressant är dock frågan om vilka mekanismer som upprätthåller och förstärker denna ordning. Skrapar man lite på ytan finner man snart att rasismen är big business. För den förening som söker bidrag ökar sannolikheten att också bli beviljad sådant betydligt om man i sin ansökan anger antirasism som verksamhetsområde. Inom såväl offentliga som dygdsignalerande "privata" organisationer öppnar ett antirasistiskt engagemang karriärvägar. För den kulturarbetare som hoppas på ett positivt och intäktsfrämjande omnämnande i media ökar också en serie högljudda ställningstaganden mot rasismen sannolikheten för ett sådant. Et cetera.

Inte sällan sammanfaller detta med en sektmentalitet så långt gången att man faktiskt är övertygad om att (vita människors) rasism utgör ett i allra högsta grad reellt problem. Vad mer är, i den mån man faktiskt önskar ett Sverige dit vem som helst i hela världen helt fritt kan resa för att därefter leva på bidrag, är denna analys i allt väsentligt också riktig. I många fall är dock rasismnarrativets tillskyndare fullt medvetna om att konsekvenserna för samhället av detta är negativa, men också om att de inte desto mindre personligen kommer gynnas av att ansluta sig till det. Här finner vi intressant nog en mekanism som inte bara gäller rasismen, utan också frågor som brottsbekämpning, straffskalor, feminism, med mera. I hjärtat av den progressiva politiken återfinns i själva verket en utbredd tendens att gynna den egna karriären genom att äta upp utsädet, i den krassa vetskapen att sådden med största sannolikhet kommer inträffa på någon annans vakt.

2020-01-19

Om de antika, medeltida och faustiska människotyperna

Mina luftburna uruguayanska rugbyspelare på väg till Santiago de Chile:

I den gängse föreställningen om "de gamla grekerna" finner vi en vagt definierad värld där Akilles och Sokrates mycket väl kunde råka möta varandra på agoran. Ingenting kunde dock vara mer felaktigt, då Akilles var en produkt av bronsåldern medan Sokrates var verksam under den långt mycket senare antiken. Dessa epoker skildes inte bara åt av vad vi idag kallar för Greklands mörka århundraden, utan representerar också två sinsemellan väldigt olika människotyper. Där Akilles drömlika värld befolkades av gudomer och monster, var den värld i vilken Sokrates, Platon och Aristoteles levde i betydligt högre grad vad vi skulle kalla för en rationell sådan, befolkad av medvetna människor. För Sokrates och hans samtida var Akilles precis som för oss själva en mytologisk person ur det förgångna, tillika en populär litterär referens.

I själva verket var antikens greker inte bara lika oss själva, utan därtill närmast kusligt så. De saknade visserligen alltifrån multinationella snabbmatskedjor och processorkraftsstinna mobiltelefoner till vad vi kallar för siffror, men i de kulturella verk de lämnat efter sig är det inte desto mindre en människotyp vi själva utan vidare kan identifieras oss med vi möter. Om utvecklingen därefter hade uppvisat den linearitet förespråkarna av det whighistoriska synsättet förfäktar hade måhända detta inte utgjort en anmärkningsvärd omständighet, men i den medeltida människotyp som avlöste den antika finner vi intressant nog någon som det, trots det mindre avståndet i tid, är betydligt svårare att identifiera sig med.

Denna kulturella distans kan illustreras på många sätt, men i stället för att hänvisa till obskyra skrifter som få har läst kan man med fördel vända sig till musiken. Många skulle här välja att framhålla Carmina Burana (vilket är ett finare sätt att säga O Fortuna), men Carl Orffs något sönderspelade verk har med tiden inte bara förvandlats till kliché, utan bör också i första hand ses som ett utslag av hur den senromantiska faustiska människan föreställde sig medeltiden. I den katalanske dirigenten Jordi Savalls tolkningar av medeltida musik finner vi dock flera betydligt mer representativa exempel, som trots att de till skillnad från böcker bara tar några minuter att tillägna sig ger en anmärkningsvärt rik inblick i den medeltida människans föreställningsvärld. Vad vi hör är mycket vackert, men också ett utslag av en världsåskådning det är mycket svårt för oss själva att faktiskt relatera till. Den civilisation vi möter här är inåtvänd, djupt troende på ett sätt inte ens dagens övertygade kristna är och framhärdar sina dagar i en värld lika mystisk, oförklarlig och nyckfull som den Akilles levde i.

Det avstånd som skiljer denna civilisation från såväl vår egen som antikens bör måhända därför också ses som ett tecken på att kristendomen är en för européerna i grunden mycket främmande livsåskådning. I den mån det faktiskt förhåller sig så, måste man i så fall också på allvar överväga den olustiga möjligheten att de senaste 500 årens utveckling inte främst bör förstås i termer av tilltagande andlig dekadens, utan som att den fjättrade antika människan inom oss åtminstone delvis sprängt sina bojor och återtagit kontrollen. I så fall blir också den faustiska människan ingenting annat än den återupprättade antika, fast överlagrad med ett kvardröjande eko av en på en och samma gång både introvert och närmast totalitär kristendom av ett slag ingen kyrka eller församling idag längre är i närheten av att representera. Intressant nog stämmer detta också mycket väl in på själva benämningen faustisk, då Faust också var någon som ingick en pakt med Djävulen.

Var vi egentligen möter den faustiska människan för första gången kan diskuteras. I Petrarcas bestigning av Mont Ventoux finner vi en i sammanhanget mycket symbolladdad händelse, men framväxten av den faustiska civilisationen bör sannolikt ses som gradvis snarare än någonting som låter sig kopplas till en enskild person eller ett visst år. I 1500-talets postsavonarolanska Florens sker dock någonting som på många sätt en gång för alla gör klart att en det är en ny människotyp som nu har tagit plats i Europa, nämligen byggandet av Vasaris korridor. För att förstå varför denna representerar någonting nytt måste vi dock först beakta en ofta förbisedd, men inte desto mindre central, begränsning av människans fysiska rörelsefrihet.

Att det rum vi bebor är tredimensionellt är ett ofta upprepat påstående, men bakom detta döljer sig omständigheten att en av dessa dimensioner skiljer sig radikalt från de andra. Människor tillryggalägger på daglig basis ofta kilometer eller mer i två av rummets dimensioner, men rör sig samtidigt vanligtvis endast några enstaka meter i den tredje. Genom merparten av historien har i själva verket höjddimensionen i all praktisk bemärkelse varit stängd för människan, så när som på vad som i jämförelse med hennes rörelsefrihet i de övriga dimensionerna endast kan beskrivas som ytterst små fluktuationer kring marknivån. I Florens, liksom i de flesta andra städer genom historien, var gatunätet tvådimensionellt, och den som ville röra sig genom staden hade inget annat val än att trängas på stadens gator och ta omvägen runt de byggnader som råkade befinna sig mellan honom själv och hans mål.

När arkitekten och renässansmannen Giorgio Vasari 1565 på uppdrag av hertig Cosimo I påbörjade bygget av den korridor som skulle komma att bära hans namn, förändrades dock detta. Genom att utnyttja sig av den tidigare stängda tredje dimensionen åstadkom Vasari ett kilometerlångt maskhål mellan Palazzo Vecchio och Palazzo Pitti, vilket plötsligt möjliggjorde för de florentinska potentaterna att röra sig genom staden utan att riskera bli antastade av allmänheten. Att detta skedde i samma stad som man hade rest katedralen Santa Maria del Fiore var ingen slump, då färdigställandet av dennas unika kupol också utgjort en viktig landvinning i människans erövring av den tredje dimensionen. Vad vi finner i Florens är en människotyp som inte lät sig begränsas av tyngdkraften, utan tvärtom såväl symboliskt som högst bokstavligt strävade uppåt.

Vilken av de antika, medeltida och faustiska människotyperna som utgör den äkta europén är allt annat än självklart, liksom i vilken mån hur de har avlöpt varandra utgjort en naturlig och sund succession eller inte. Alla dessa tre människotyper har sina högst egenartade styrkor och svagheter, och den måttstock med vilken man på ett rättvisande sätt kan rangordna dessa människotyper har sannolikt aldrig existerat. Kanske är den främsta lärdomen här att vi måste bejaka alla tre, och att vi framför allt också måste se dem som användbara motbilder till den människotyp man inom det progressiva etablissemanget brinner för att omforma oss till.

2020-01-18

En propagandafilms anatomi

Mina långhövdade besökare i Wilusa:

LO har i dagarna släppt en propagandafilm, som trots såväl det plattityddrypande namnet Ta tillbaka jämlikheten som det faktum att den nu hånas av "högern" är väldigt välgjord. Filmen är till synes ett försvar för jämlikheten stöpt i den amerikanska populärkulturens formspråk, och i den mån man är lättdistraherad skulle man därför kunna göra en analys av filmen på grundval av endast det ironiska i denna omständighet. Det väsentliga i sammanhanget är dock någonting helt annat, nämligen att det egentliga budskapet inte har någonting med jämlikhet att göra över huvud taget. Funktionen den minimalistiska dialogen och dess jämställdhetstema fyller är i själva verket den som städad fasad för en sekvens av bilder omsorgsfullt framtagna för att runda alla analytiska centra i tittarens hjärna, och i stället tala direkt till vederbörandes känslor.

Det egentliga budskapet framträder som tydligast när man ser filmen med ljudet avslaget. Vad som avbildas är en serie miljöer de flesta idag levande svenskar direkt känner igen sig i, och som dessa inte sällan också formats som människor av. Tittaren förflyttas till en ursvensk folkhemsmiljö av miljonprogramsvillor och gillestugor, i vilken tidsmarkörer i form av bland annat kompaktkassetter, videobandspelare, en Saab 99 och daterat mode direkt gör det uppenbart att filmen utspelas i förfluten tid. Huruvida tittaren står till höger eller vänster är i detta läge irrelevant, endast den som är död inombords förmår ta del av dylika scener utan att erfara den förrädiska och mycket bitterljuva känsla som i andra delar av världen går under namn som saudade och hiraeth, men som vi med ett grekiskt lånord något förenklat kan kalla för nostalgi.

Efter att filmmakarna begått anakronistiskt våld mot tidslinjen blir vi dock snart varse att idyllen är hotad. "Men något hände", får vi veta, varpå de mörka molnen också bokstavligen tornar upp sig. I den mån man vetenskapligt försöker analysera hotet utifrån de datapunkter filmen faktiskt tillhandahåller tycks detta bestå i en kombination av de senaste årtiondenas globala lågkonjunkturer, alliansregeringens arbetslinje och konsekvenserna av sittande regerings politik, men då budskapet som tidigare påpekats till sin natur är starkt känslomässigt kan dylik analys inte bidra till fördjupad förståelse av filmens budskap. Vad filmen berättar är i stället att Vad som var gick förlorat till följd av Hotet och att resultatet blev Det samhälle vi har idag, men att en Renässans nu är möjlig.

Att det är just denna berättelse som återges i filmen är ingen slump, då vad man därmed skildrar också är ett förlopp mången svensk omedelbart känner igen sig i. Vad som inte desto mindre gör filmen mycket förrädisk är vad man mycket utstuderat utmålar som Vad som var, Hotet, Det samhälle vi har idag respektive Renässansen. Av berättarrösten att döma är Vad som var folkhemmet, men som tydligt framgår av bilderna är detta i stället ett tryggt och homogent samhälle där människor erfar samhörighet snarare än den alienation som tagit dess plats. Av berättarrösten att döma är Hotet synonymt med högern, men som tydligt framgår av de associationer man vill väcka är detta en omskrivning för invandringen. Av berättarrösten att döma är Det samhälle vi har idag ett samhälle med ekonomiska klyftor, men vad man ogenerat vill få tittaren att tänka på i termer av ett sådant är det norm- och laglösa mångkulturella land samma tittare under sin egen livstid sett Sverige förvandlas till. Sist men inte minst får vi veta att Renässansen utgörs av socialdemokratisk politik, men bakom detta påstående återfinns en verklighet där regeringens politik inte bara leder till ökade klyftor, utan framför allt att vi i snabb takt fortsätter fjärma oss från Vad som var.

LO:s film är när det kommer till kritan ingenting annat än ett mycket skickligt utfört identitetsbedrägeri, vilket ingen heller bör försitta ett tillfälle att påpeka. Vad dess formspråk beträffar är detta dock allt annat än taffligt, utan tvärtom någonting högern med fördel kan låta sig inspireras av.

2020-01-16

Om vänstern och neutralitetspolitiken

Mina baleariska konstförfalskare:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting får vi inte sällan höra antydningar om att vi skulle vara närmast ohälsosamt fixerade vid ideologisk renlärighet. Detta är strikt talat inte sant, emedan vi tvärtom är fullt medvetna om att den filosofiska verkligheten är så komplicerad och motsägelsefull att ideologisk renlärighet är ett tillstånd närmast omöjligt att uppnå. Vår förmenta fixering rör därför inte så mycket vad som är en renlärig högerståndpunkt som vad som faktiskt är en högerståndpunkt. Denna frågeställning kan tyckas trivial, men är i själva verket högst relevant då vad som i dagligt tal kallas för "högern" domineras av personer svårt anfrätta av den destruktiva vänsterideologi som går under benämningen liberalism. Detta har bland annat fått till följd att många inom "högern" idag tror att det är deras plikt att sluta upp bakom samma skörbjuggskapitalistiska företag som behandlar dem som smuts, vilket milt uttryck får sägas vara ett tecken på ideologisk vilsenhet.

Högern och vänstern förutsätts ofta vara varandras spegelbilder, men vad som kanske mer än någonting utmärker denna dikotomi är frånvaron av den symmetri ett sådant förhållande implicerar. Till vänsterns mer karakteristiska egenheter hör nämligen att stora delar av dess tankegods anses vara neutralt, trots att få skulle tveka att peka ut motsvarande högerpositioner som i allra högsta grad politiska. Detta gör det bland annat möjligt att ompaketera vänsterns ståndpunkter som förment värdeneutral "genusvetenskap" och sociologi, vilket i sin tur får till konsekvens att allmänheten kan indoktrineras i vänsterideologi via till exempel skolan och public service utan att detta får särskilt många att höja på ögonbrynen. Vad mer är, denna asymmetri har också gjort föreställningen att rasism skulle vara någonting endast vita människor kan visa prov på så dominerande att inte ens en våg av trakasserier, våld, förnedringsrån och överfallsvåldtäkter på allvar förmår människor att en gång för alla avfärda denna patologiska vänsteruppfattning som humbug.

Att högern inte skulle komma lika lätt undan behöver knappast påpekas, men att så blivit fallet är också någonting till vilket "högern" i allra högsta grad själv är medskyldig. "Högern" godtar i stort sett det whighistoriska narrativet, varför den också saknar goda argument mot de krav på "reformer" vänsterns omättliga begär efter att omstöpa samhället ger upphov till. När en vänsterreform fått några år på nacken internaliseras den av "högern", och dennas motargument mot ytterligare förändringar blir i detta läge inte sällan att då den förra vänsterreformen gett så goda resultat bör man inte äventyra dessa med nya experiment. Detta upprepas därefter gång på gång, och efter en tid blir det uppenbart att den enda skillnaden mellan vänstern och "högern" är att det är med några års eftersläpning den senare landar i samma ståndpunkter som den förra.

En relevant och livskraftig höger måste frigöra sig från detta destruktiva mönster. En höger fri från citationstecken har inget behov av att framhålla att det är vänstern som är de riktiga rasisterna, att högern har bäst politik för jämställdhet eller att det är högern som bäst försvarar arvet från upplysningen. Sådana argument kan ibland i sak visserligen vara helt korrekta, men resultatet av dem blir inte desto mindre ökad legitimitet för vänstern och dennas sätt att se på samhället. En höger med självförtroende påtalar i stället reservationslöst att vad vänstern har att erbjuda är ett dystopiskt och laglöst samhälle präglat av frånvaron av moral, mening och sammanhang, därtill ett sådant där det mesta i bjärt kontrast till vad det whighistoriska perspektivet förutspår successivt blir sämre. En vital höger erfar inget behov av att visa sig dygdig i vänsterns gulsotiga ögon, då vad den själv har att erbjuda är så oändligt mycket mer sunt och moraliskt tilltalande.

En fri och belevad höger måste dock också höja blicken nog att se att detta inte bara gäller de spörsmål som idag blir föremål för debatt. Till det förment neutrala vänstertankegodset hör i själva verket hela det sätt den moderna staten är organiserad på. Om att den demokratiska ordningen skulle vara någonting helt och hållet gott råder det till exempel idag närmast total enighet, och den som dristar sig till att ha en avvikande åsikt i frågan blir lätt avfärdad som extremist, men till skillnad från vad den revisionistiska historieskrivningen låter påskina har så långtifrån alltid varit fallet. Så sent som under den klassiska liberalismens era var demokrati tvärtom någonting till och med samhällets mest progressiva tänkare till varje pris ville undvika, och 1900-talets vurm för demokratin är när det kommer till kritan inte heller särskilt mycket äldre än så. Söker vi oss ännu längre tillbaka finner vi att Platon i egenskap av den västerländska filosofins fader såg demokratin som det näst sista steget i en utveckling som enligt honom ofrånkomligen skulle leda till tyranni, och i hans 2400 år gamla skildringar av detta förfall finner vi slående paralleller till utvecklingen i vår egen del av världen sedan den moderna demokratin uppnådde hegemonisk ställning.

För en höger värd namnet är dylika motbilder nödvändiga perspektiv på det patologiska samhälle vänsterpolitiken har resulterat i. Ironiskt nog är det idag dock inte högern som allt oftare leker med tanken på att avskaffa den nyss så omhuldade demokratin, utan vänstern, och anledningen till detta är intressant nog att man inom denna blivit skräckslagna inför de demokratiska segrar en alltmer rakryggad höger visat sig kapabel att vinna.

2020-01-11

Det perverterade frihetsbegreppet

Mina atlantider på flykt undan vattenmassorna:

Till de mer utmärkande dragen för företeelsen frihet hör att denna idag är väldigt missförstådd. Att praktiskt taget alla ideologier idag säger sig värna om friheten ger visserligen en fingervisning om att det gått närmast zimbabwisk inflation i begreppet, men just det faktum att även många som ser sig som klassiska liberaler och libertarianer är djupt okunniga om vad det för typ frihet den frihetliga traditionen faktiskt har att erbjuda vittnar om att problemet går mycket djupare än vad ett urholkat frihetsbegrepp eller en sammanblandning av negativa och positiva rättigheter kan förklara. Vid första anblick finns visserligen stora likheter mellan den frihet som förespråkas idag och den frihet som förespråkades på 1600- och 1700-talen, men skrapar man lite på ytan finner man i själva verket att begreppet idag ofta betecknar motsatsen till vad det betecknade då.

Den sannolikt enskilt viktigaste anledningen till detta är att begreppet frihet idag är starkt förknippat med individualismen, medan det i den frihetliga traditionens linda var starkt förknippat med kollektivet. Friheten var inte en angelägenhet för normbrytaren, rebellen eller drogromantikern, utan ett sätt att möjliggöra för byn, frikyrkoförsamlingen eller den katolska landsändan att sköta sina egna inre angelägenheter. Den underförstådda förutsättningen för detta var att man inom dessa kollektiv själva utövade den sociala kontroll som krävdes för att upprätthålla ordningen, samt själva stod för de merkostnader avstegen från majoritetssamhällets normer gav upphov till, i stället för att som idag subventionera minoritetens nonkonformism medelst ensidiga transfereringar från majoriteten. Underförstått var också att dessa avsteg från majoritetssamhällets normer inte fick vara alltför långtgående, då detta skulle leda till att friktionen mellan majoriteten och minoriteten växte sig ohållbart stor. Vad mer är, i den mån denna ordning beskrevs i termer av tolerans var vad man avsåg med detta ord rätten till segregation, snarare än en från ovan påbjuden integration. Toleransen avsåg minoriteternas rätt att bygga sina egna institutioner, och inte ett påbud om att majoritetssamhällets institutioner skulle anpassas efter dem.

Vad den personliga friheten beträffar möjliggjorde visserligen lagstiftningen ett stort mått av denna vara, men att så kunde vara fallet byggde på en outtalad överenskommelse om att denna frihet var något individen skulle använda sig av ytterst sparsamt. I den mån kyrkan, familjen och lokalsamhället inte mäktade med att utöva social kontroll nog att förmå de allra flesta att avstå från de excesser de på pappret hade rätt till riskerade detta att leda till att allmänhetens acceptans för den frihetliga ordningen undergrävdes, med krav på strängare lagstiftning som följd. Den personliga friheten var därför inte bara i mångt och mycket en chimär, utan någonting som stod och föll med ett starkt civilsamhälle av ett slag de flesta idag levande människor skulle uppfatta som tryckande, och som skulle ha mycket lite till överst för hedonism, individualism, subkulturer, normlöshet, droganvändning, sexuell lössläppthet och utåtagerande beteende. Sådana yttringar skulle tvärtom, i den mån de förekom i någon större utsträckning, snabbt bli ett hot mot den personliga frihetens bevarande.

Den romantik som med tiden har kommit att omgärda frihetsbegreppet tenderar att överskugga att friheten traditionellt varit ett medel, snarare än ett mål. Idag är förhållandena de omvända, vilket i kombination med att man på politisk väg mycket effektivt undergrävt den sociala kontroll som en gång gjorde verklig frihet möjlig ofta får synnerligen destruktiva konsekvenser. När friheten är ett medel gäller också frihet under ansvar, men när den blivit ett självändamål blir i stället mången förment frihetsväns svar på uppenbara missförhållanden och laglöshet att detta är priset vi måste betala för vår fortsatta frihet. Vad mer är, när friheten blir ett självändamål blir man också blind för resultaten. Kristna friskolor likställs med muslimska, trots att vi vet att de kristna producerar precis de framgångsrika och välfungerande samhällsmedborgare som lyser med sin frånvaro bland de muslimska förmenta motsvarigheternas avgångselever. Muslimska böneutrop likställs också med kyrkors klockringning, trots att det för den klassiske liberalen hade varit en självklarhet att den förra företeelsen har sedvanerätten på sin sida, medan den senare ofrånkomligen kommer få en starkt söndrande verkan.

Gör man därtill en spengleriansk analys av liberalismens utveckling finner man intressant nog också att där den tidiga liberalismen var tydligt faustisk, utmärker den sig idag i egenskap av både hedonistisk och identitetspolitisk snarare för sin kombination av apolloniska och magiska drag. Detta utgör inte bara ännu en indikation om att frihetsbegreppet förändrats på djupet, utan också om att denna förändring har väldigt långtgående kopplingar till de problem och konflikter som präglar västvärlden idag. Med detta synsätt blir det moderna frihetsbegreppet närmast att betrakta som en tvångströja på Västerlandet, som till följd av denna både förvägras harmoni och förhindras att uppnå sin potential.

Oavsett om man kallar sig för liberal, libertarian eller någonting annat bör man därför ha klart för sig att vad som förenklat uttryckt skulle kunna kallas för konservatism är en förutsättning för frihet, och att individualismen, nihilismen och hedonismen effektivt undergräver förutsättningarna för ett verkligt frihetligt samhälle. Man bör också ha klart för sig att frihet inte är det kravlösa tillstånd det idag oftast utmålas som, utan tvärtom någonting som tarvar social kontroll och starka gemenskaper. Kombinationen av individualism, hedonism och en stat som dragit sig tillbaka har aldrig existerat, annat än möjligtvis som ett mardrömslikt tillstånd i vilket människor inte kan räkna med att bli särskilt långlivade. Frihet ställer tvärtom väldigt höga krav på såväl individer som kollektiv, och i den mån dessa inte förmår leva upp till kraven är friheten heller inte möjlig. Det moderna frihetsbegreppet står därmed inte bara i motsättning till det traditionella, utan utgör framför allt ett av de största hoten mot verklig frihet.

2020-01-08

Om friheten och dess förutsättningar

Mina nordafrikanska kondorer:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting har vi inte utan viss förtjusning noterat hur tisdagens text om liberalismen gett upphov till vad som sannolikt är rekord i upprörda kommentarer per läsare. Merparten av dessa upprörda kommentarer har dock inte bara vittnat om fortsatt oförståelse inför problemen med liberalismbegreppet, utan också om en långtgående brist på förståelse för problemen med dem Liberalismus an sich. I ljuset av detta står det klart att vår kritik inte gick långt nog, utan tvärtom kunde ge skenet av att liberalismen är oproblematisk så när som på namnet. Detta är inte bara fel i sak, utan gäller också den libertarianism till vilken merparten av våra kritiker tycks bekänna sig. I just denna omständighet finner vi gissningsvis också pudelns kärna, varför det måhända är hög tid att sluta gå som katten kring het garmonbozia och i stället rikta återstoden av denna kritik direkt mot liberalismens bad boy till lillebror.

Nyckeln till libertarianismens problem finner vi ironiskt nog hos den österrikiske ekonomen tillika liberalen Friedrich von Hayek, som i sitt bitvis tämligen bistra magnum opus Frihetens grundvalar krasst slår fast att människor bara kan erbjudas frihet så länge de i normalfallet avstår från att utnyttja den. Vad Hayek konstaterar är att social kontroll och konsensuskultur utgör själva förutsättningen för frihet, och att det därför är av godo om den som till fullo utnyttjar den frihet lagstiftningen erbjuder honom också får betala ett mycket högt socialt pris för detta. Den frihet Hayek förespråkar är närmast att betrakta som en behaglig illusion, vars syfte är att få människor att känna att de har en säkerhetsventil den dag trycket, tristessen och rutinerna blir dem övermäktiga. Så länge människor vet att de har denna utväg, menar Hayek, kommer de orka uthärda den vardag som annars skulle riskera att bli för mycket för dem.

Vad som här omedelbart står klart är att många som under åren har hyllat Hayek helt valt att bortse från detta. I stället har man inte bara glorifierat hedonismen och livsstilslibertarianismen, utan också målmedvetet arbetat för att möjliggöra ökad invandring. De utomvästliga minoriteter som till följd av detta tagit plats i samhället har dock inte känt sig bundna av den sociala kontroll eller delaktiga i de gemenskaper som Hayek menade var förutsättningar för (illusionen av) frihet. Detta har i sin tur fått till följd att just dessa förutsättningar eroderats. När olika grupper i ett samhälle omfattas av samma lagar, rättigheter, offentliga institutioner och sociala skyddsnät, men ej av samma kultur, värderingar och gemenskaper, försvinner också vad som en gång gjorde friheten möjlig. Den primära förutsättningen för libertarianism är i själva verket just det homogena, europeiska och kristna samhälle den progressiva politiken på olika sätt har raserat.

Detta för oss till det faktum att libertarianska hjärtefrågor som individuell frihet, låg skatt och en liten (eller obefintlig) stat ter sig minst sagt ganska sekundära i det samhälle som blivit resultatet av den progressiva politiken. Vår samtids problem återfinns på annat håll, och även om en libertarian här helt korrekt kan påpeka att det är den stora staten som möjliggjort den destruktiva politiken, är denna invändning till sin natur helt och hållet akademisk. I den mån en ny och mindre destruktiv ordning avlöser nuvarande vanstyre, är sannolikheten för att denna skulle vara libertariansk praktiskt taget obefintlig. I detta läge spelar det ingen roll hur goda argument libertarianismen framför för sin sak, i all praktisk bemärkelse kommer den ändå främst fylla funktionen av en distraktion. Vad mer är, i brist på en radikal demografisk revolution kommer den heller inte fungera. När en sådan revolution kommit till stånd kan man börja argumentera för libertarianismen igen, men i väntan på detta kommer det libertarianska tankegodset endast ge legitimitet åt den som till exempel vill inrätta salafistiska institutioner i Sverige.

Sist men inte minst dras libertarianismen med problemet att den helt och hållet saknar försvar mot många former av destruktivt beteende. I den mån någon lyckas köpa en kulturhistoriskt mycket värdefull byggnad, är denne enligt libertarianismen också helt fri att riva denna och uppföra ett parkeringsgarage eller en shoppinggalleria i dess ställe. I den mån en saudisk oljemiljardär köper en bit mark i Sverige, är denne därtill enligt libertarianismen inte bara fri att på denna plats bygga en moské eller koranskola, utan också att där anlägga en stad för tillresta wahhabiter. Givet hur världen ser ut vore inget av dessa scenarier särskilt osannolikt den dag libertarianismens införande väl möjliggjorde dem, och utan att grovt göra avkall på libertarianismens principer skulle det heller inte finnas något sätt för libertarianen att värja sig mot utvecklingen.

Annorlunda uttryckt dras libertarianismen med stora problem, varav vissa följer av dess grundpremisser och andra är relaterade till hur världen ser ut idag. En del libertarianer finner en lösning på detta genom successiva och inte sällan också mycket kreativa omtolkningar av libertarianismen. I många fall är dessa lösningar utmärkta, men innan de hunnit bli det har de också förvandlats till ståndpunkter som har mycket lite gemensamt med någonting som kan kallas för libertarianism. I och med detta begåvas även libertarianismbegreppet med samma destruktiva begreppsförvirring dess liberala motsvarighet sedan länge dragits med, varpå också frågan om varför det skulle vara meningsfullt att hålla fast vid det ofrånkomligen infinner sig.

2020-01-07

Liberalismen och kausalitetsprincipen

Mina debatterande vänner i Pireus:

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting finner vi oss inte sällan i polemik med liberaler av en sort det vore mer naturligt att räkna som allierade än fiender. Gemensamt för dessa är att de är klassiska liberaler, att polemiken rör vår användning av liberalismbegreppet som ett skällsord samt att deras invändningar mot detta bottnar i att de flesta konservativa ståndpunkter enligt dem är fullt förenliga med den klassiska liberalismen. Dessa invändningar är ironiskt nog mycket välbekanta för oss, och då inte bara för att vi har hört dem förut, utan framför allt för att vi själva i en svunnen tid många gånger framfört dem i tröstlösa diskussioner med liberaler av en sort det definitivt inte är naturligt att räkna som allierade. I sak är också dessa invändningar helt korrekta, varför polemiken kan framstå som onödig.

Problemet med denna försvarslinje är emellertid att liberalismen inte är en ståndpunkt, utan en ideologisk vektor. Likt faktoidens haj som ständigt måste simma för att inte drunkna, måste liberalismen ständigt röra sig vänsterut för att motivera sin fortsatta existens. Denna omständighet gör den klassiska liberalismen till en sedan länge passerad fas i liberalismens utveckling, varför begreppet klassisk liberalism som sådant också är meningslöst annat än som historisk term. För liberala makthavare ter sig i själva verket denna koppling mellan tid och en rörelse vänsterut så naturlig att man talande nog ofta avfärdar högerpolitik i termer av en ambition att "vrida klockan tillbaka". Just denna starka koppling till tidens gång gör i liberalens ögon varje högerståndpunkt till ett naturvidrigt brott mot kausalitetsprincipen, vilket i slutänden också är vad som förklarar liberalens instinktiva aversion mot högern.

Kunskapen om denna liberalismens fundamentala beskaffenhet är dock liten, och i det allmänna medvetandet har i stället ideologin i fråga länge snarare förknippats med just den klassiska liberalismens tankegods. Unga människor med frihetliga värderingar har därför sugits upp av liberala partier, i vilka de snabbt förvandlats till makthavare som, trots en frihetlig fernissa och självbild, under frihetliga paroller arbetat stenhårt för att på politisk väg omdana samhället, omforma individen och omgestalta kulturen. Att man i den parlamentariska högern trots detta intalat sig att man i liberalismen haft en naturlig allierad har under åren ömsom förlamat borgerligheten och ömsom fått den att frossa i självskadebeteende, ända tills knappt ens de partipolitiskt aktiva själva längre förmått uppbåda någon entusiasm för sina organisationer.

Det är i ljuset av detta man måste förstå varför liberalismbegreppet är så förrädiskt. Om att den klassiska liberalismen vore en förbättring jämfört med den svårt dekadenta liberala ordning vi har idag råder knappast några tvivel, liksom inte heller om att även den mest övertygade av traditionalister till viss del har internaliserat det liberala tankegodset. Den västerlänning som påstår sig vara helt och hållet oskyldig till alla former av liberalism ljuger, en omständighet på vilken vi finner ett mycket belysande exempel i det faktum att även nationalismen ursprungligen var en skapelse av liberaler. På de ideologiska, historiska, teoretiska och filosofiska planen går det med andra ord utmärkt att försvara liberalismen, men på det rent taktiska är det inte desto mindre ett stort misstag att göra detta.

Att många till höger envisas med att klamra sig fast vid liberalismbegreppet får till följd att en falsk upplevelse av samhörighet med personer som står väldigt långt till vänster växer fram. Även om en försvarare av begreppet själv inte upplever denna samhörighet, bidrar språkbruket till att denna falska upplevelse av samhörighet stärks hos andra. Vid första anblick kan detta framstå som oproblematiskt eller rentav positivt, men då det konsekvent är vänsterorganisationer och -debattörer som gynnas av den nya klassens och managerkapitalismens institutioner kommer också dessa strömningar alltid att domineras av vänstern. Den som attraheras av liberalismbegreppet kommer därför in i ett sammanhang där de flesta auktoriteter, nätverk och välfinansierade organisationer står tydligt till vänster. Detta skapar inte bara mentala barriärer mellan dem och deras naturliga allierade, utan tenderar med tiden förrädiskt nog också att få dem själva att gravitera vänsterut.

Även i den mån man inte bara till fullo ställer sig bakom den klassiska liberalismens principer, utan också innerligt föraktar socialliberalismen, blir det därför kontraproduktivt att kalla sig liberal. Gör man detta kommer man, även om man själv förmår stå fast vid sin position, bidra både till att ge legitimitet åt just den kaosideologi man föraktar och till att vänstern fortsätter flytta fram sina positioner. Högern kommer aldrig lyckas erövra liberalismbegreppet av den enkla anledningen att detta inte representerar en ideologisk position, utan utgör den kraft som eroderar det egna handlingsutrymmet.

2020-01-05

Den faustiska arketypen

Mina edsvurna bataver:

En stjärnas liv utgörs i grund och botten av ingenting mindre än en envig mellan två krafter, av vilka den ena är utåtriktad och resultatet av fusionsenergi, och den andra den inåtvända gravitationen. Till slut kommer någon av dessa krafter få övertaget varpå stjärnan antingen exploderar eller imploderar, men innan detta sker kommer den kraftmätning som pågår i himlakroppens inre under lång tid att upprätthålla en i regel anmärkningsvärt stabil ö av ljus och värme i ett i övrigt väldigt ogästvänligt universum. I detta utgör stjärnan en icke oäven metafor för den västerländska civilisationen, i vilken den utåtriktade kraften kan identifieras med den faustiska människan, och den inåtriktade med kaos. Med detta synsätt kan den dekadens som angripit västerlandet förklaras som resultatet av ett faustiskt underskott.

Hur centralt det faustiska elementet faktiskt är i västerlandets kollektiva undermedvetna blir uppenbart när man börjar se den faustiska människan i termer av en arketyp. Den faustiska arketypen återkommer ständigt i såväl historieskrivningen som kulturen, och utövar en sällsam lockelse på den västerländska människan. Vi finner den i vår relation till allt från historiska personer som Alexander den store, Cecil Rhodes, Ernst Jünger och Neil Armstrong till fiktiva gestalter som Fitzcarraldo, Indiana Jones och James Bond. Vi finner den faustiska arketypen i den brittiske vicekungen som styr över Indien, i conquistadoren som erövrar en kontinent och i cowboyen som underkuvar Västern. Vi finner den i utforskaren och äventyraren, och vi finner dess naturliga arena i imperier, bland den storslagna arkitekturen, på outforskade kontinenter, i svårtillgänglig terräng samt i science fiction- och fantasylitteraturens världar. Kort sagt, där vi finner den faustiska arketypen, eller kan skönja dess konturer, finner vi också fascinationen och upplevelsen av mening.

Den faustiska civilisationen har ofta sammanfallit med den liberala, varför dess handlingar i det förgångna många gånger är allt annat än okomplicerade ur ett högerperspektiv. När Spengler framhåller Cecil Rhodes som ett typexempel på den faustiska människan är det inte bara någon som i sina metoder att tjäna pengar och utöka sitt hemlands intressesfär var påfallande lik dagens amerikanska neokonservativa han lyfter fram, utan också någon vars erövringslystnad drabbade såväl européer som afrikaner. Inte desto mindre står det klart att tillbakagången för det faustiska har lämnat ett vakuum efter sig, och att många av västerlandets problem låter sig spåras till detta. Vad mer är, vi finner här också att kristendomen, även om den i både sina gnostiska och medeltida inkarnationer i viss mån kan framstå som faustisk, i sin moderna tappning är illa lämpad att fylla detta vakuum.

Intressant nog öppnar sig här därför möjligheten att den västerländska människans spirituella kris inte beror på kristendomens tillbakagång, som så ofta antas, utan på att den västerländska människans behov av ett faustiskt sammanhang inte är uppfyllt. Kulturens många faustiska arketyper kan med detta synsätt tolkas som ett symptom på frånvaron av den äkta varan, och det faktum att de hårdföra ateisterna blir allt fler som ett symptom på en utbredd besvikelse över att man av denna anledning inte får sina spirituella behov tillgodosedda. När frånvaron av mening växer sig allt starkare i människors vardag misstolkar man detta som att Gud har övergivit en, och tar därför ut sin ilska på religionen. I så fall visar sig oväntat konturerna av det förment Gudsformade hål människor erfar inom sig ofta sammanfalla med den faustiska arketypens, snarare än med Faderns.

Kanske är det därför också här vi finner en väg framåt. I ett samhälle präglat av ett långtgående faustiskt underskott har den som förmår presentera ett faustiskt narrativ och/eller förkroppsliga den faustiska arketypen en gigantisk fördel. Då progressivismen av idag alltmer kommit att representera det faustiskas antites, behöver högern därtill inte vara särskilt orolig för konkurrens. För att förmå att fylla detta behov behöver dock högern lyfta blicken. Den höger som lovar att lappa och laga kommer aldrig att framstå som faustisk, liksom inte heller den som satsar allt på att framstå som förnuftig. En faustisk höger måste erbjuda den törstande västerländska människan kristallklart, kallt och syrerikt vatten. Detta kan måhända framstå som lättare sagt än gjort, men givet att våra förfäder var förmögna till det, att världshistorien är full av såväl stora tänkare som konstnärer och att vad vänstern har att erbjuda är ytterst torftigt, är det snarare förvånande att konkurrensen inte börjat hårdna.

2020-01-04

Om whighistoria och dödligt våld

Mina astralvandrare:

Till den gängse samhällsdebattens mer infekterade frågor hör huruvida samhället blivit mer eller mindre våldsamt. Två läger med sinsemellan väldigt olika bilder av situationen har utkristalliserat sig, varav det ena fokuserar på den risk gemene man löper att utsättas för våld, och det andra på aggregerad statistik utan någon hänsyn tagen till de specifika omständigheterna. Om detta kan man läsa mycket i andra publikationer, men då vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är av åsikten att fokuset på dagspolitiska frågor ofta tenderar att distrahera snarare än att bidra till förståelsen av den värld vi lever i, är detta en debatt vi här ej ämnar fördjupa oss i. Vad vi i stället finner intressant är det faktum att båda sidor har en i grunden whighistorisk utgångspunkt. De som hävdar att våldet minskar anser att detta sker för att det progressiva samhället ständigt blir allt bättre. De som däremot hävdar att våldet ökar anser av samma anledning att våldet borde minska, och att därför även statistik som visar att våldsbrottsligheten inte förändrats från ett år till ett annat bör förstås i termer av att mängden våldsbrott ökat relativt det förväntade utfallet.

Om att det senare lägret har rätt när de kopplar denna utveckling till invandringen råder knappast några tvivel, men inte desto mindre illustrerar argumentationen hur förhärskande de liberala föreställningar som ligger till grund för den whighistoriska utgångspunkten är. Att även de argument liberalismens förmenta kritiker framför till sin natur är just liberala är inte bara ett fattigdomsbevis, utan vittnar framför allt om den breda "högerns" oförmåga att frigöra sig från liberalismen och dess föreställningsvärld. När det kommer till frågan om det whighistoriska synsättet på dödligt våld är en sådan frigörelse dock inget särskilt svårt åtagande, då man endast behöver vända sig till statistiken för att få en motbild till detta. Väljer man att studera utvecklingen över en längre tidsperiod än de enstaka årtionden kombattanterna i det de facto-liberala inbördeskriget intresserar sig av, finner man nämligen att den whighistoriska föreställningen om det ständigt mindre våldsamma samhället har väldigt lite med verkligheten att göra.

1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010
Mord och dråp i England och Wales per 100 000 invånare och årtionde[1, 2, 3]

I Storbritannien inleddes 1900-talet med att den nedåtgående trend för brottsligheten som bland andra Lecky hade observerat under den senare delen av det föregående århundradet fortsatte, åtminstone vad mord och dråp beträffade. Under det i allra högsta grad progressiva 1970-talet skulle dock trenden vända, och efter några årtionden hade den dödliga brottsligheten mer än fördubblats. Under 1990-talet vände trenden återigen nedåt, men även enligt de senaste siffrorna är mord och dråp idag vanligare än i början av förra århundradet. Vad mer är, sedan dess har läkekonsten utvecklats högst avsevärt, varför många våldsbrott som år 1900 skulle ha resulterat i att någon dog idag inte längre får denna konsekvens. Annorlunda uttryckt, vad det dödliga våldet beträffar har det i whighistoriska samamnhang så centrala Framsteget uteblivit helt.

1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010
Mord och dråp i USA per 100 000 invånare och årtionde[1, 2, 3, 4, 5]

I det amerikanska fallet uppvisar statistiken ännu mindre av det linjära framåtskridande det whighistoriska synsättet påbjuder. Under 1900-talets början, tillika under vad som ironiskt nog brukar kallas den progressiva eran, ökade det dödliga våldet i landet drastiskt, och värt att notera är därtill att denna utveckling främst skedde före förbudstiden. Under 1940-talet och de goda tider som följde på kriget kom utvecklingen däremot att uppvisa en tydligt nedåtgående trend. Precis som i Storbritannien skulle dock det dödliga våldet komma att öka på nytt under det progressiva 1970-talet, och även om trenden därefter vände nedåt var det först efter 1990-talet denna utveckling gjorde några djupare avtryck. Under det sena 2010-talet började det dödliga våldet uppvisa tecken på att öka på nytt, och anmärkningsvärt nog låg då detta på en nästan dubbelt så hög nivå som 110 år tidigare.

Föreställningen om att minskande våld är en naturlig konsekvens av progressiv politik visar sig med andra ord stå på ytterst skakig grund. Genom historien har det dödliga våldet både minskat och ökat, och även om trenden just nu är minskande är samtidigt risken att utsättas för dödligt våld idag i åtminstone England, Wales och USA större än under det tidiga 1900-talet. I den mån statistiken säger någonting om kopplingen mellan den förda politiken och dödligt våld, är detta tvärtemot vad det whighistoriska synsättet förutspår att progressiv politik ofta är orsaken till sådant, vilket givet att normupplösning, rationalism, nihilism och invandring länge utgjort progressiva hjärtefrågor inte bör förvåna någon.